Augustis rufsiga överflöd väller in överallt. Invaderar trädgårdsgången, viftar dävna doftsjok av svamp och moget korn omkring sig, dunsar och skvätter ner ovanifrån. Hon gör som hon brukar, augusti - vispar ut solljus i vatten och stänker över oss, solskenet tunt och ljumt och regnet drypande från alla träd. Augusti håller aldrig måttan, augusti kan aldrig bestämma sig: velar mellan juli och oktober som en finanskrisexpert mellan stimulanspaket och nedskärningar.
De heter augustipäron, de små lättstötta som faller i dråsar. Några hundra har vi fått. Får en att tänka på klassiska rader i dödsannonser, medan man går och samlar.
Sida vid sida falla de, dunsa i täta led
Somliga tidigt pallade, andra kokta efter gammal sed...
De tidigt pallade slukas av åpna hästar, som kastar sig ut ur stallet och trängs under trädet. Eller de kapas av tvestjärtar och getingar. Hinkvis har slängts ut åt gästarbetande kvigor och lika mycket gick direkt till komposten. Värmen och fukten mosar deras stötskadade fruktkött till sörja så fort de når backen. Men några kilo tog vi vara på och kokte päronkräm efter råd från grannen och instruktion ur en kokbok från 40-talet. Grannen mindes från barnaåren hur gott det var!
Mycket knåp med skal och kärnhus som skulle sjudas i exakt 5 dl vatten för att dra ur smakämnena och sedan silas ifrån för att päronbitarna skulle kokas mjuka i spadet.
Det tog en lång, pillig, kladdig stund i det bleknande solljuset över köksbordet och man, you can take my word ord: krämen går att ha till tapetklister. Augustipäron ska ätas råa från backen! Annars smakar de av kvinnors liv förr, då varenda matmolekyl måste tas till vara och smaken av det fadda, söta satte sig i minnet för livet för att inget bättre bjöds.
Det här är vad jag tänker, medan jag rensar gruset från päron. Det finns två böcker, som jag vill skriva om och den ena ligger så att säga i botten på den andra. John Bradshaws In Defence of Dogs är nyutkommen i England, har fått fina recensioner i stora engelska dagtidningar och är redan (säger förlaget) uppmärksammad i Sverige. Förhandlingar om att översätta och ge ut är redan igång. När det är klart, får vi förhoppningsvis lov att lägga ut ett par kortare avsnitt på Collieinfo.
Bradshaws bok handlar om hundens historia – hur den uppstod och utvecklades med människan som sin ekologiska nisch – och om hundens framtid och vad man ska göra med rastypiska egenskaper, som kanske inte uppskattas idag. Folk vill ju ha rena sällskapshundar, inte sant?
Det är en mycket tänkvärd och bra bok. Men under den ligger en annan, bedövande massiv, tungläst så man storknar över diagrammen. The History of Agriculture: en blodisande thriller om när vår del av världen började få mat över och vi kunde ägna oss åt annat.
Hundars korrekta öronform, till exempel. Hundar bara för nöjes skull.
Bodil Carlsson
Det kanske är så att vi människor inte ska ha för mycket tid till att tänka, för då spårar vi ur. Å andra sidan vill vi inte heller ha ett liv som hela tiden handlar om överlevnad och mat på bordet ännu en dag, för då hinner vi ju aldrig tänka.
SvaraRaderaDet är inte lätt att vara människa, som väl den gode August sa en gång...
Men visst finns det viktigare saker att tänka på än korrekt öronform, absolut.