Kossor på rymmen är livsfarliga på vägarna och ett oönskat bekymmer i största allmänhet, så man hjälps åt. För några veckor sedan drog vår första omgång inlånta kvigor ut och gav sig av på marsch mot hemmet. Vi tog hundarna och följde efter i den utpekade riktningen.
Grusvägen var hårdstekt av hetta och det tog en stund innan vi hittade första klövavtrycket, viftade till oss hundarna, pekade på avtrycket och sa den vanliga frågan:
- VAAAR är den som luktar så? Sök spår!
- Hmmm... sa hundarna med näsorna tätt ihop. - Nu ska vi se...
Och så spårade de. En hund viker av här, där en kviga har hoppat upp i vägkanten, en hund markerar samma sak plus en komocka lite längre fram, men tillsammans följer de ett och samma spår. Vi vet att ingen kviga har vikt av. Vi vet att alla är på marsch åt samma håll i lugnt tempo. Vi vet det så säkert att vi kan slå en mobilsignal till ägaren, som väntar i andra änden av skogsvägen, och tala om att hans djur är på ingång.
Han var rätt nöjd. Det är ingen höjdare att söka efter en ensam panikslagen kalvstackare ute i tassemarkerna.
Kanhända att de här är ovanligt äventyrslystna unga kodamer, eller kanske något skrämde dem, för nu var det dags igen. De drog ur skogshagen där de har gått efter första trippen. Igår gick de rakt igenom stängsel en gång till och den här gången stack de i motsatt riktning, flera kilometer utan att upptäckas, tills karln och hundarna sprang ihop med dem uppe i en annan skog – på väg rakt ut i ett moget havrefält.
Närmsta mobiltelefonförsedda skördetröska sprangs ikapp. Markägare kom till, koägarna larmades och med gemensamma krafter drevs de turistande kvigorna inom stängsel igen i väntan på hemtransport. Utom en!
Så vi gick med hundarna för att hitta henne. Det hade vi inte behövt – hon var funnen och hade fått hjälp att ansluta sig till sin flock igen, men det visste vi inte. Att se hundarna sätta ihop sina näsor över första siktade klövavtrycket och organisera sig till gemensam spårning, att se hur en hund markerar att en kviga hoppat upp i slänten vid sidan av stigen och gått där ett tiotal meter innan hon gick tillbaka igen, att se dem vädra och sedan peka med nosarna och titta på oss för att säga ”DÄR är dom! Kom igen nu!”...
… det är riktigt häftigt. Idag har vi lovat koägaren att ta oss upp till skogshagen och se om hundarna har något att säga om vad som kan ha rört sig där förutom korna. Vildsvin?
Sedan kommer årets hölass och det lär inte bli tid över till annat. Ett inlägg från en av SM:s arrangörer under morrondagen kommer.
TACK ALLA NI som på olika sätt – t ex genom att organisera eller delta på ett SM – visar att collie är en användbar hund! Som koägaren sa: Ja, dom har ju vallhund i sig!
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar