Gamla raser - men nya ägare

Jag mötte en collie här om dagen, en jag aldrig sett förut. Hussen, en ung kille, var också en ny bekantskap. Han hade kommit till klubben, där jag just då var hjälpreda under ett MH, för att köra lite agility med hunden. Eftersom dagens sista deltagande hund närmade sig skotten på MH-banan förklarade jag att det strax skulle skjutas, om nu hunden var känslig för sådant.
-Det har jag då aldrig märkt, sa hussen.
Jag kände hur jag log inombords.
Som jag förstod det tränade han mest agility och spår med hunden och det var precis det han ville ha en hund till. Vi diskuterade lite kring rasen och han berättade om vilka skräckhistorier man kan få höra om collien och dess rädslor - och hur lätt det är att bli avskräckt från att skaffa en. Igen alltså, samma visa om collien och dess rädslor. Samma som för tio, tjugo, trettio, och kanske ännu fler, år sedan. Den lever kvar. Men den här hussen hade struntat i alla varningar och skaffat en collie ändå.
Han hade ringt olika uppfödare och till slut hittat den rätta. Och han var nöjd, han ville ha en brukshund och det hade han fått.


Får-, jakt-, krigs- och sällskapshund. En rent fantastisk hund med andra ord...


Vi var rörande överens om att en av många goda egenskaper hos collien är att den tycks uppskatta en dag med träning lika mycket som den njuter av en vilodag när vädret ute är otrevligt. Utan att av ren frustration bita sönder inredningen eller göra ägaren tokig med gnäll. Anpassningsbar, med andra ord. En annan sak vi var rörande överens om var att det är en väldigt vacker och trevlig ras. Eller, som han sa:
-För mig finns bara collien, den är bäst.
Då log jag igen och inte bara inombords denna gång. Det finns hopp när unga killar säger sådana vackra ord!

Johan Nilsson