... som brukar veta vad den talar om säger att tyska kennelklubben, VDH, hade förberett sig på att utesluta rasklubben för bulldogg. Anledningen: osund avel.
Nu hann man inte med det, för rasklubben för bulldog upplöste sig själv. Senast vald styrelse hade "nya idéer" om avelsmål för bulldogg. En del av de gamla uppfödarkretsarna delade inte de synpunkterna. Styrelsen avgick, klubben tas över av VDH och - säger vår tyska röst - det kommer inte att bli något medlemsskap i VDH igen förrän medlemmarna accepterar att avla bulldog med kropp som går att leva i.
Inget om detta på VDH:s sida, såvitt vi kan läsa oss till, hittills inget svar från VDH på direkt fråga, inget på tyska bulldoggssidor som vi har hittat. Collievänner kan inte gå i god för att det här stämmer. Men, som sagt, den där tyska rösten brukar veta vad den talar om.
Och i så fall - bravo!
Bodil Carlsson
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 30 augusti 2011
NYHET FRÅN TYSKLAND
Det får bli ouvertyren till den fortsatta berättelsen om Humhumterrierns upp- och nedgångar. Tidsenlig ouvertyr?
Jemima Harrisons blogg meddelar idag, att tyska kennelklubben, VDH, har tagit över ansvaret för rasklubben för engelsk bulldog. Skälet sägs vara att klubben inte fungerar - bulldogsuppfödarna kan inte bli ense om hur de ska hantera bulldoggarnas hälsa (eller brist på hälsa). VDH har tröttnat och går in för att få ordning.
Den klena tyska som Collievänner besitter räcker inte till för att få reda i VDH:s meddelande på hemsidan. Men såvitt begrips, talas det om en organisatorisk krasch, som gör att klubben inte längre går i land med att leda aveln. Så då gör tyska kennelklubben det i stället och svarar för bl a stamboken.
Inte lätt att veta om det är klubbens organisation, som har tappat folk och inte mäktar med jobbet - eller om andra motsättningar finns med också. Vi skickade en fråga till VDH och väntar på svaret.
Men visst händer det en del nu med raser som är illa ute!
Bodil Carlsson
Jemima Harrisons blogg meddelar idag, att tyska kennelklubben, VDH, har tagit över ansvaret för rasklubben för engelsk bulldog. Skälet sägs vara att klubben inte fungerar - bulldogsuppfödarna kan inte bli ense om hur de ska hantera bulldoggarnas hälsa (eller brist på hälsa). VDH har tröttnat och går in för att få ordning.
Den klena tyska som Collievänner besitter räcker inte till för att få reda i VDH:s meddelande på hemsidan. Men såvitt begrips, talas det om en organisatorisk krasch, som gör att klubben inte längre går i land med att leda aveln. Så då gör tyska kennelklubben det i stället och svarar för bl a stamboken.
Inte lätt att veta om det är klubbens organisation, som har tappat folk och inte mäktar med jobbet - eller om andra motsättningar finns med också. Vi skickade en fråga till VDH och väntar på svaret.
Men visst händer det en del nu med raser som är illa ute!
Bodil Carlsson
söndag 28 augusti 2011
LJUS I ANDRA ÄNDAN AV TUNNELN
...visar sig oväntat för Humhumterriern! Den rafflande berättelsen om rasen fortsätter strax, men som mellanstick vill vi berätta om ett annat ljus som börjar lysa lite klarare. Igår hölls hundpartaj hemma hos grannen. Två fyramånaders schäfervalpar rumlade runt med varandra och med olika vuxna hundar, en storvuxen vit herdehundskille umgicks med två collietikar och en liten svart geting till hund - japp, det är den tyska jaktterriern! ... medan en viss colliehane omväxlande var valhänt valpdadda och behaglig kavaljer åt Hästtjejens schäfertik. Och schäfertiken umgicks omväxlande med hela högen!
Det gick riktigt, riktigt bra. Sällan har jag sett en människa le så stort så länge som Hästtjejen gjorde igår eftermiddag. Hem gick vi beroende på antal ben med magarna fulla av korv (grillad)och hemmagjord äpplekaka respektive korv (rå) och levergodis. Sju människor och åtta hundar hade en bra lördagsafton!
Bodil Carlsson
lördag 27 augusti 2011
Humhumterrierns återkomst
Just när ni trodde det var över… Humhumterriern har fått en renässans i hundvärlden. Nu exploderar antalet Humhumterriers, och uppfödare, i England. Registreringarna uppgår till över 3500 per år. Uppfödare av denna ras kan skratta hela vägen till banken, för där har de förtjänst att hämta!
Så vad har hänt?
Jo, på en förfallen lantegendom i norra Yorkshire fann man ett hittills okänt fotoarkiv där bl a Lady St Johns dotter fanns på bild, med hund.
En Humhumterrier, förstås. Och inte vilken hund som helst, utan den store avelsmatadoren Ricky, stolt fader till sisådär 568 valpar – då. Ricky var en Humhumterrier av den typ den gamla ladyn ville ha. En sådan som, så att säga, sopade banan med granndamernas terriers på de små utställningar som damerna var så förtjusta i att anordna. 568 valpar är ändå ett fantastiskt resultat av en hund som bara blev fyra år. Han avlivades nämligen när blindheten och de ständigt närvarande rädslorna blev alltför besvärande för ladyn och kanske också för hennes lord.
Sanningen är den att Ricky redan som valp visade klara tendenser till rädsla i många sammanhang. Utan att vara blind. Men det var ingen som riktigt ville erkänna det, framför allt inte Lady St John.
Ricky fick bli en exemplarisk Humhumterrier och nåde den som andades ett ord om hans rädslor. Det finns helt enkelt saker man inte talar om, Rickys rädslor var en av dessa. - Se på de bedårande ögonen, sa Lady St John. Och det gjorde alla. Så var problemet med rädslor plötsligt försvunnet.
Den som inte vill se, den ser inte.
De återupptäckta fotona från Yorkshire säger ingenting om rädslor och blindhet. De vittnar om en storhetstid för hunduppfödare som ingen ifrågasatte. En tid då det var fashionabelt att ha en liten hund vid sin sida, blind eller rädd spelade ingen roll. Tyvärr har bilden på dottern, som sedemera blev en erkänd konstnär, resulterat i en enorm efterfrågan på just Humhumterriers. Presumtiva köpare ser en lagom stor hund, en återupptäckt ras som kanske kan vara nästa stora sensation på kommande års Cruft’s. Om man bara kunde minska ögonstorleken en aning…
Och rädslorna, undrar ni kanske? Jodå, de finns väl bevarade i den minimala genpool som Humhumterriern idag avlas inom. Kanske kommer det uppfödare som ser det och gör något åt det. Då kan rasen gå en ljus framtid till mötes. Vi Collievänner väntar med spänning på fortsättningen av Humhumterrierns öden och äventyr.
Johan Nilsson
(Innan någon kastar sig ut på nätet och letar upphovsrätt till bilden kan jag meddela att denna bild är avfotograferad ur ett antikvariatsfynd och därmed tillhör upphovsrätten för denna bild mig.)
Så vad har hänt?
Jo, på en förfallen lantegendom i norra Yorkshire fann man ett hittills okänt fotoarkiv där bl a Lady St Johns dotter fanns på bild, med hund.
En Humhumterrier, förstås. Och inte vilken hund som helst, utan den store avelsmatadoren Ricky, stolt fader till sisådär 568 valpar – då. Ricky var en Humhumterrier av den typ den gamla ladyn ville ha. En sådan som, så att säga, sopade banan med granndamernas terriers på de små utställningar som damerna var så förtjusta i att anordna. 568 valpar är ändå ett fantastiskt resultat av en hund som bara blev fyra år. Han avlivades nämligen när blindheten och de ständigt närvarande rädslorna blev alltför besvärande för ladyn och kanske också för hennes lord.
Sanningen är den att Ricky redan som valp visade klara tendenser till rädsla i många sammanhang. Utan att vara blind. Men det var ingen som riktigt ville erkänna det, framför allt inte Lady St John.
Ricky fick bli en exemplarisk Humhumterrier och nåde den som andades ett ord om hans rädslor. Det finns helt enkelt saker man inte talar om, Rickys rädslor var en av dessa. - Se på de bedårande ögonen, sa Lady St John. Och det gjorde alla. Så var problemet med rädslor plötsligt försvunnet.
Den som inte vill se, den ser inte.
De återupptäckta fotona från Yorkshire säger ingenting om rädslor och blindhet. De vittnar om en storhetstid för hunduppfödare som ingen ifrågasatte. En tid då det var fashionabelt att ha en liten hund vid sin sida, blind eller rädd spelade ingen roll. Tyvärr har bilden på dottern, som sedemera blev en erkänd konstnär, resulterat i en enorm efterfrågan på just Humhumterriers. Presumtiva köpare ser en lagom stor hund, en återupptäckt ras som kanske kan vara nästa stora sensation på kommande års Cruft’s. Om man bara kunde minska ögonstorleken en aning…
Och rädslorna, undrar ni kanske? Jodå, de finns väl bevarade i den minimala genpool som Humhumterriern idag avlas inom. Kanske kommer det uppfödare som ser det och gör något åt det. Då kan rasen gå en ljus framtid till mötes. Vi Collievänner väntar med spänning på fortsättningen av Humhumterrierns öden och äventyr.
Johan Nilsson
(Innan någon kastar sig ut på nätet och letar upphovsrätt till bilden kan jag meddela att denna bild är avfotograferad ur ett antikvariatsfynd och därmed tillhör upphovsrätten för denna bild mig.)
HON SOM SKULLE AVLIVAS
... avvisade igår vänligt men bestämt Colliebusens förtjusta närgångenhet. Han blir lite djärvare, eftersom hon blir lite mer avspänd.
Sedan gick schäfertiken hem till annan granne, där den busige tyske jaktterrierkillen bugade en lekinvit mot henne. Schäfertiken gjorde detsamma. Sedan lekte de!
Hästtjejens hjärta flög.
Bodil Carlsson
torsdag 25 augusti 2011
ARRANGERAT
Det finns två tvillingsidor i colliebranschen på nätet. De sätter upp samma texter vid samma tillfällen. De vill ha samma sagt.
”Vad är en mentalbeskrivning hund, MH?
En mentalbeskrivning är precis vad det låter, en beskrivning av hundens mentalitet baserat på hur hunden reagerar på olika arrangerade situationer.
Det är inte ett test och man blir inte godkänd eller icke godkänd.
MH är öppet för alla SKK registrerade raser.”
Texten sägs vara från en ”brukshundsklubb i norr” och där finns den säkert att läsa. Som allmän info till nya osäkra hundägare, som undrar om deras drever kan få gå ett MH och vad det i så fall går ut på.
Som information riktad till valpköpare från erfarna uppfödare av en ras där MH är obligatoriskt är det inte lika heltäckande. Det är kanske något som man vill ha osagt?
Min senaste arrangerade situation svarade grannens skämtsinne för. På somrarna ställer han ut en docka, stor som ett tvåårigt barn ungefär, som står där vid hans uppfart i regnjacka med nedfälld huva och två svarta katter med klotrunda glasögon vid fötterna. Alla tre stirrar lika tröstlöst ut i regn eller stekande sol. De är högst övertygande – ovana bilar riskerar att köra i diket av chock. Stackars liten!
Alla hundar jag känner har hajat till första gången de har passerat skämtsamma grannens grind. Hästtjejens schäfertik blev också överrumplad av synen. Hon kom med ett häpet ”Vaff...?” och så gick hon avvaktande fram för att undersöka.
Colliebusen och jag stod några meter bakom. Någon av oss rörde sig – och schäfertiken snodde runt med halvrest ragg för att titta efter vad den andra hunden hade för sig bakom hennes rygg. Mig brydde hon sig inte om att kolla. Jag var inget hot. Men den andra hunden kunde vara det!
Tio sekunder senare var raggen slät igen. Schäfertiken hade övertygat sig om att ingen fara förelåg. Colliebusen hjälpte till genom att demonstrativt sätta sig på vägen och klia sig. Scäfertiken nosade av barnets ansikte, lyfte blicken mot sin matte och sa: ”Det där var ju inte på riktigt. Nu går vi, va?”
Ibland är det praktiskt att ha en granne som gillar skämt. Alltsammans tog mindre än en halv minut, men på den halva minuten såg Hästtjejen och jag samma saker.
Schäfern är inte allmänt skraj eller aggressiv – ser hon något knepigt, undersöker hon på ett sansat sätt.
Schäfern är inte rädd eller aggressiv mot människor – i en ovan situation är det den andra hunden hon absolut vill ha koll på. Man gissar att hon har haft någon riktigt dålig erfarenhet av andra hundar.
Schäfern löser ändå inte det problemet med hot. Hon kollar vad den andra hunden gör. Är den lugn, accepterar hon att fortsätta vara i närheten.
Viktiga saker att veta om en stor, kraftfull hund? You bet! Så tänk om erfarna uppfödare av den stora, kraftfulla rasen collie i stället hade sagt så här:
”Ett MH är en beskrivning på hundens sätt att reagera i arrangerade situationer, som är noggrant uttänkta för att efterlikna viktiga vardagssituationer, där man vill få en uppfattning om hur hunden agerar. MH är öppet för alla SKK-raser, men det är obligatoriskt för avelsdjur inom vissa raser – däribland vår. Vår rasklubb anser att man inte ska avla på hundar som visar dålig kontakt, inte kan komma över rädsla eller visar aggressivt beteende när de blir skrämda eller överraskade.”
Då hade de arrangerat en situation med hederlig konsumentupplysning.
Bodil Carlsson
tisdag 23 augusti 2011
BRUCELLOS I SVERIGE
Collieinfo uppdaterad - se artikel på Anslagstavlan och länk till SVA!
Bodil Carlsson
Bodil Carlsson
måndag 22 augusti 2011
MELLAN FYRA VÄGGAR
Det sägs att man aldrig blir för gammal för att lära nytt och kanske det ligger något i det. Jag har alltid tyckt att skriver man offentligt, så gör man det för att bli läst och då får man tåla att bli kommenterad. Man får stå för sina ord. Det mår vi allesammans bara bra av.
Jag har alltid tänkt att det är bra med öppna platser, där vi kan höra varandra resonera. Det är på egen hand som vi blir insnöade.
Jag har alltid trott att det enda som växer bra i stängda rum är mögel och arrogans och lukten av avlagda kläder. Nu tänker jag att det kanske ändå är bäst att hålla dem där, instängda mellan fyra väggar. För en sak till växer bra i stängda rum – fantasier.
Nu har jag av nyfikenhet varit kortvarig medlem av den slutna facebookgruppen, som ska förbjuda BBC att sända en andra PDE. Det var inte sant att gänget har 4 000 medlemmar. När jag gick med igår kväll var de 956 och nu är det en mindre. Mest artikulerad av allihop är pudeluppfödaren. Han kan åtminstone uttrycka en tanke eller två, även om den ena verkar gå ut på att Jemima Harrison har en dold politisk uppfattning som får henne att hata ”elitistiska saker som hundutställningar” och den andra tanken är att hon är undercoveragent åt extrema djurrättsaktivister i USA. Passa er allihopa, varnar han. För det som finns där har vi snart här! Men hoppet är inte ute. För även om det nu är för sent att hindra att BBC4 skriver kontrakt om uppföljaren till PDE, så finns det en väg till att gå. ”Let´s start a petition to kill BBC4!”
Bakgrunden är att BBC som många andra skattefinansierade verksamheter i England hotas av stora budgetnedskärningar. Det är samma bakgrund som får offentliganställda att skriva att de inte vet hur de ska ha råd med hundfodret när de blir utan jobb och att de avstår från utställningar, eftersom bensinen har blivit för dyr för dem. Det är samma bakgrund till upploppen i fattiga områden också, skulle man tro, men det som pudeluppfödaren gissar sig till av sammanhanget är att han och hans gäng har en chans att lägga ner en BBC-kanal för att de ogillar vad den sänder.
Man får önska dem lycka till, för det kommer de att behöva. Men vad i helsike är det som får hundvärlden att tro, att om någon ifrågasätter dem, så är inte det smartaste draget att stå upp och komma med bra svar? Nä - smartaste draget är att först stänga ner de som frågar och sedan stänga in sig själv!
956 röster som skriker i kör är inte tillräckligt många för att få BBC att lyfta ett enda morrhår. Tyvärr är de tillräckligt många för att övertyga sig själva om att de är en jättemajoritet och alla som läser om att hundfolk är komplett vrickade.
Så tack som fan för att gruppen är sluten!
Alltid hindrar det någon hundintresserad vanlig från att titta in och få den instängda lukten av renraseri i näsan.
(”Om ni tycker att jag svär för mycket, så ber jag om ursäkt./ Men själv skulle jag aldrig lita på någon som alltid bara talar vackert.”
Åke Edwardsson)
Bodil Carlsson
Jag har alltid tänkt att det är bra med öppna platser, där vi kan höra varandra resonera. Det är på egen hand som vi blir insnöade.
Jag har alltid trott att det enda som växer bra i stängda rum är mögel och arrogans och lukten av avlagda kläder. Nu tänker jag att det kanske ändå är bäst att hålla dem där, instängda mellan fyra väggar. För en sak till växer bra i stängda rum – fantasier.
Nu har jag av nyfikenhet varit kortvarig medlem av den slutna facebookgruppen, som ska förbjuda BBC att sända en andra PDE. Det var inte sant att gänget har 4 000 medlemmar. När jag gick med igår kväll var de 956 och nu är det en mindre. Mest artikulerad av allihop är pudeluppfödaren. Han kan åtminstone uttrycka en tanke eller två, även om den ena verkar gå ut på att Jemima Harrison har en dold politisk uppfattning som får henne att hata ”elitistiska saker som hundutställningar” och den andra tanken är att hon är undercoveragent åt extrema djurrättsaktivister i USA. Passa er allihopa, varnar han. För det som finns där har vi snart här! Men hoppet är inte ute. För även om det nu är för sent att hindra att BBC4 skriver kontrakt om uppföljaren till PDE, så finns det en väg till att gå. ”Let´s start a petition to kill BBC4!”
Bakgrunden är att BBC som många andra skattefinansierade verksamheter i England hotas av stora budgetnedskärningar. Det är samma bakgrund som får offentliganställda att skriva att de inte vet hur de ska ha råd med hundfodret när de blir utan jobb och att de avstår från utställningar, eftersom bensinen har blivit för dyr för dem. Det är samma bakgrund till upploppen i fattiga områden också, skulle man tro, men det som pudeluppfödaren gissar sig till av sammanhanget är att han och hans gäng har en chans att lägga ner en BBC-kanal för att de ogillar vad den sänder.
Man får önska dem lycka till, för det kommer de att behöva. Men vad i helsike är det som får hundvärlden att tro, att om någon ifrågasätter dem, så är inte det smartaste draget att stå upp och komma med bra svar? Nä - smartaste draget är att först stänga ner de som frågar och sedan stänga in sig själv!
956 röster som skriker i kör är inte tillräckligt många för att få BBC att lyfta ett enda morrhår. Tyvärr är de tillräckligt många för att övertyga sig själva om att de är en jättemajoritet och alla som läser om att hundfolk är komplett vrickade.
Så tack som fan för att gruppen är sluten!
Alltid hindrar det någon hundintresserad vanlig från att titta in och få den instängda lukten av renraseri i näsan.
(”Om ni tycker att jag svär för mycket, så ber jag om ursäkt./ Men själv skulle jag aldrig lita på någon som alltid bara talar vackert.”
Åke Edwardsson)
Bodil Carlsson
söndag 21 augusti 2011
FALSKT ALARM!
Kathrin Abrahamsson på Hundskyddet i Mariestad meddelar att Expressen-artikeln på tidningens nätsida igår om omhändertagna collies som levt i misär inte stämmer.
Eller jo - det gjorde den, för snart fyra år sedan. Inte nu!
Kathrin A var helt ovetande om nätsidans innehåll, när telefonen började gå varm. Hon kontaktade Expressen och säger idag, att det verkar som om någon - oklart hur - lyckats gå in och lägga upp en artikel från 2007 som en färsk nyhet.
Colliefolket kan andas ut - det där är ett avslutat kapitel och det finns inga vanvårdade collies att hitta hem åt på Hundskyddet Mariestad idag.
Bodil Carlsson
Eller jo - det gjorde den, för snart fyra år sedan. Inte nu!
Kathrin A var helt ovetande om nätsidans innehåll, när telefonen började gå varm. Hon kontaktade Expressen och säger idag, att det verkar som om någon - oklart hur - lyckats gå in och lägga upp en artikel från 2007 som en färsk nyhet.
Colliefolket kan andas ut - det där är ett avslutat kapitel och det finns inga vanvårdade collies att hitta hem åt på Hundskyddet Mariestad idag.
Bodil Carlsson
lördag 20 augusti 2011
KVÄLL UTAN REGN
Dunkel och dränkt började dagen, men solig och fin slutade den. Torra skor i timmar – vad är det inte värt?
Hästtjejen har tagit över en schäfer på väg att avlivas för att hon var hundaggressiv – efter några år i hundgård med pitbulls som lekkamrater och ingen som vet vad som hände. Det finns något mörkt i den hundens blick ibland, men Hästtjejen kämpar på. Hon började med att skaffa munkorg.
Idag tog vi en timslång promenad ihop, Hästtjejen och schäfern och Colliebusen och jag. Colliebusen var imponerande.
Han är inte världens mest socialt självsäkra hund när det gäller folk. Tyvärr. Men han var suverän idag med en stor schäfertjej som inte riktigt visste vad hon hade att vänta sig. Vi började på varsin sida av grusvägen; schäfertiken sneglade och sneglade, men höll masken. Vi kom hem med hundarna före oss i slaka koppel.
Colliebusen hade spelat värdig och måttligt intresserad äldre gentleman every inch of the way. Så han gick först in på gårdsplan och tiken fick bestämma om hon ville komma med in. Det ville hon.
- Munkorgen? frågade Hästtjejen.
- Icke, sa Colliebusen och jag. - Då kan man inte läsa hennes ansikte.
Schäfertiken lekte lite medan hon höll koll på sin dyrkade Matte, tryggheten i detta nya liv. Colliebusen uppvaktade litegrann - väldigt försiktigt och värdigt.
Nä, det är inte hans vanliga stil med damer. Den kan man kalla för entusiastisk.
Sedan gick han lydigt in som en ordentlig pojke som kan uppföra sig. Schäfertiken somnade där hon låg.
När de åkte hem igen var det fortfarande sol kvar, så alla hundarna och en häst gick samma promenad igen och alla fyra skötte sig bra när de nyfikna biffkorna på grannens mark kom springande mot elstängslet för att stirra på oss. En av dem har lärt sig hur man hoppar över, men det gjorde hon inte den här gången, och ormvråkarna flög över oss med sina tunna skrik. Dogs make a life good. Ormvråkar och instängda biffkor också.
Och sedan kom vi hem och skorna var fortfarande torra och det var tillräckligt med sol kvar för att klippa gräset.
* * *
Jemima Harrisons schäferinlägg har ikväll 125 kommentarer och exteriöruppfödaren som la ut sina valpar på YouTube har gått med i den stängda facebookgrupen mot nästa PDE. Facebookgruppen har 4 000 medlemmar. Harrisons blogg har nu fler än 300 000 besökare.
Man kan stängsla in kor, men inte information.
Bodil Carlsson
COLLIEBLADET
Colliebladet kom efterlängtat i måndags. Bra läsning! SM-reportage med fina foton – glada, vackra hundar och folk som har roligt. Katja Grandinson skriver jättebra om Avelsindex som ett hjälpmedel i hundaveln med möjlighet för alla som är nyfikna eller undrar att höra av sig direkt till projektet@svenskacollieklubben.se
Om vår rasklubb hade varit engelsk, så hade den toppat deras Karlton Index. Där poängsätts olika rasklubbars hemsidor efter vilken information valpköpare hittar – och med det menas inte bara vackra ord, för dem hittar man ju överallt. Hurdan rasen är och hur öppen klubben är med att redovisa hälsoproblem och statistik hör dit. Att ge valpköpare och uppfödare chansen att ställa frågor direkt till dem som jobbar fram ett avelsindex är en förnämlig service, som jag inte har sett någon annanstans.
Samma dag som tidningen ramlade ned inträffade ett tillägg på hemsidorna Collieringen och Colliekennlar i söder. Plötsligt ansågs det vara viktigt att säga att man absolut inte är en förening, absolut inte vill förbjuda andra att stödja rasklubbens projekt eller vara med i dess kennelregister och absolut ”INTE innebär likhetstecken med att vi struntar i colliens mentalitet!”
Nähej, så vad innebär det då? Vafför väsnas de på detta viset med stora bokstäver?
Ja, det kan ju hänga ihop med att SCK:s ordförande säger i CB att nätverk med information är en bra sak – men inte om de kopplas till krav på vad man får stödja och inte stödja och vilka kennelregister man får och inte får vara med i. Så det får man hoppas att ingen gör.
Eller så kan det hänga ihop med att SCK:s statistikansvariga säger att hon har gått igenom de 31 första långhårskullarna som bommade klubbens krav för valphänvisning. Vad missades?
68% bommade mentalitetskrav på föräldrarna. Här hittar man ett likhetstecken: fallerar på mentalitet = förälder med 4 eller 5 på skotten och/eller kvarstående rädsla.
Av uppenbara skäl finner ni inte de där 31 kullarna på rasklubbens valphänvisningssida. Så vilka sidor hittar man dem då på, tro?
En kan jag tipsa om. Ytterligare en sida uppdateras samma dag som rasklubbens medlemstidning kommer i brevlådan – vilka märkliga sammanträffanden.
Någons kompis har just köpt den allra sötaste, vildaste, busigaste valpen i världen. Och vet ni vad? Den värnlösa lilla varelsen hade inte ens fått existera, om stora stygga rasklubben hade fått sin vilja fram! Hu!
Detta måste vara historiens mest hjärtknipande sätt att säga ”Minst en förälder är skotträdd” och få det att framstå som något riktigt bra.
Kan den livsglada busbollen växa upp till en livsglad vuxen hund som inte skakar bakom soffan under älgjakt och nyår?
Jodå, det kan den. Men den skulle ha haft bättre chans till det, om båda föräldrarna hade varit skottfasta.
Att dilla om att rasklubben förmenar späda pälsknyten livet med ett ”Du duger, du duger ej!” är ju rena nyset. Det handlar inte om några valpar som inte har rätt till liv, det handlar om hundars rätt till ett bra liv! Det handlar om vem som väljs ut att bli valparnas föräldrar. Rasklubben gör inget annat än det som djuruppfödare har gjort i alla tider: utgått från att vissa djur duger bättre än andra att avla på. Något konstigt med det?
Någon?
Bodil Carlsson
Om vår rasklubb hade varit engelsk, så hade den toppat deras Karlton Index. Där poängsätts olika rasklubbars hemsidor efter vilken information valpköpare hittar – och med det menas inte bara vackra ord, för dem hittar man ju överallt. Hurdan rasen är och hur öppen klubben är med att redovisa hälsoproblem och statistik hör dit. Att ge valpköpare och uppfödare chansen att ställa frågor direkt till dem som jobbar fram ett avelsindex är en förnämlig service, som jag inte har sett någon annanstans.
Samma dag som tidningen ramlade ned inträffade ett tillägg på hemsidorna Collieringen och Colliekennlar i söder. Plötsligt ansågs det vara viktigt att säga att man absolut inte är en förening, absolut inte vill förbjuda andra att stödja rasklubbens projekt eller vara med i dess kennelregister och absolut ”INTE innebär likhetstecken med att vi struntar i colliens mentalitet!”
Nähej, så vad innebär det då? Vafför väsnas de på detta viset med stora bokstäver?
Ja, det kan ju hänga ihop med att SCK:s ordförande säger i CB att nätverk med information är en bra sak – men inte om de kopplas till krav på vad man får stödja och inte stödja och vilka kennelregister man får och inte får vara med i. Så det får man hoppas att ingen gör.
Eller så kan det hänga ihop med att SCK:s statistikansvariga säger att hon har gått igenom de 31 första långhårskullarna som bommade klubbens krav för valphänvisning. Vad missades?
68% bommade mentalitetskrav på föräldrarna. Här hittar man ett likhetstecken: fallerar på mentalitet = förälder med 4 eller 5 på skotten och/eller kvarstående rädsla.
Av uppenbara skäl finner ni inte de där 31 kullarna på rasklubbens valphänvisningssida. Så vilka sidor hittar man dem då på, tro?
En kan jag tipsa om. Ytterligare en sida uppdateras samma dag som rasklubbens medlemstidning kommer i brevlådan – vilka märkliga sammanträffanden.
Någons kompis har just köpt den allra sötaste, vildaste, busigaste valpen i världen. Och vet ni vad? Den värnlösa lilla varelsen hade inte ens fått existera, om stora stygga rasklubben hade fått sin vilja fram! Hu!
Detta måste vara historiens mest hjärtknipande sätt att säga ”Minst en förälder är skotträdd” och få det att framstå som något riktigt bra.
Kan den livsglada busbollen växa upp till en livsglad vuxen hund som inte skakar bakom soffan under älgjakt och nyår?
Jodå, det kan den. Men den skulle ha haft bättre chans till det, om båda föräldrarna hade varit skottfasta.
Att dilla om att rasklubben förmenar späda pälsknyten livet med ett ”Du duger, du duger ej!” är ju rena nyset. Det handlar inte om några valpar som inte har rätt till liv, det handlar om hundars rätt till ett bra liv! Det handlar om vem som väljs ut att bli valparnas föräldrar. Rasklubben gör inget annat än det som djuruppfödare har gjort i alla tider: utgått från att vissa djur duger bättre än andra att avla på. Något konstigt med det?
Någon?
Bodil Carlsson
onsdag 17 augusti 2011
SCHÄFER- OCH COLLIEFOLK!
Titta in på Jemima Harrisons senaste blogginlägg – direktlänk till höger! Schäfern är uppe till debatt igen. Ett videoklipp från YouTube visar halvårsgamla exteriöravlade valpar, stolt presenterade av uppfödarrösten. De flesta av oss – definitivt de allra flesta kommentarerna – ser unga djur med ett allvarligt konstruktionsfel; några få ser riktigt lovande valpar, som kanske bara inte har mognat i sitt rörelsemönster ännu?
Klipp nummer två visar för jämförelse två andra halvårsgamla schäfrar, som leker i snö. Working lines – bruksschäfer. Filmerna talar för sig själva.
Om det krossar schäferfolkshjärtan att se det första videoklippet, så hoppas jag att det är en tröst att läsa kommentarerna. Vi är många, många som tycker samma sak! Även vi som har andra raser bryr oss om vad som händer med schäfern. Det gör vanligt, hundintresserat folk också. Exteriörfantasterna tittar på sina bakdelssläpande schäfrar och ser en förbättring. Resten av oss tittar på exteriörfantasterna och ser en vanföreställning.
Eftersom en av de första kommentarerna tog upp colliens CEA och MDR1 som en jämförelse, har jag skrivit ett svar. Det kan ni också göra. Diskussionen är fri för alla. Join in!
Senare i kommentarslistan – i skrivande stund 70 kommentarer! - säger någon att folk ju inte vill ha högenergihundar, arbetskrävande hundar, längre. Folk vill ha hundar som nöjer sig med kissepromenad runt kvarteret och sedan TV-soffan. Så då är det ju det vi ska föda upp och sälja?
Det där är en viktig fråga. OM de flesta hundar i vår del av världen nu ”bara” är till sällskap, ska man då inte sy om hunden efter marknaden? Tillverka hundar som är nöjda med sin radhusträdgård och sin kissepromenad och inte är i vägen för TV-kvällen?
Radera ut rasernas innehåll och satsa på utsidan! Är det receptet för att sälja lite till på den allt mera mätta marknaden?
För min del tror jag inte det. Helt enkelt därför att jag inte tror att det någonsin kommer att finnas en värld, där ingen behöver hundens spårförmåga och luktsinne och samarbete. En värld där ingen behöver en terrier är en värld utan råttor.
Jag tror inte heller att det kommer att finnas en värld, där tiotals miljoner soffhundar trängs i städerna i konkurrens med hundratals miljoner människor om allt dyrare ingredienser till mat.
Jag tror att vi ska bevara våra rasers användbarhet, för det är den som kommer att efterfrågas. Det är den som är deras framtid. Dessutom kan det nog visa sig, att den inte är så lätt att avla bort...
Fotot visar tre hundar av en ras som avlats som "pets only" i hundra år. De ser ut som de gör därför att de just har avslutat ett jobb - kospårning - och de vet om det och är jättestolta.
Det blåa är cikoria. Det är ett helt fält av dem - ett ödetorp som revs och brändes, mark som plöjdes efteråt. Cikorian måste ha hankat sig fram där i sjuttio år och plötsligt får den rätt betingelser och dyker upp igen i all sin glans, som när den odlades för att ersätta kaffet under kriget.
Om jag inte är förvånad över ett plötsligt blått fält av blommande cikoria, varför skulle jag bli förvånad över att den undangömda instinkten att leta efter försvunnen boskap dyker upp i en vallhundsras?
Så länge våra hundar är användbara, kommer folk att tycka att de har existensberättigande.
Bodil Carlsson
måndag 15 augusti 2011
ROLIGA NYHETER FRÅN ENGLAND
"In my breed there are no required tests, eye testing is 'recommended'. Personally, I heart, eye and patella test. Almost every other Cesky Terrier breeder (except one in the US) thinks that I am not merely completely barmy, but doing the breed a grave mis-service as any mention of health-testing will apparently convince the general public that we have problems in our breed. None seem to be able to understand the argument that health testing actually proves something about the health status of my dogs. I was even 'ordered' at the last AGM not to mention health problems in my DW breed notes as this was 'harming the breed' "
I England kan kända uppfödare inom olika raser bli ombedda att skriva breed notes, en raskrönika, om sin ras för välkända Dog World. Sheila Atter – som de flesta nog skulle beskriva som en traditionellt inriktad uppfödare - skriver om sin ras cesky terrier. Som ni ser, berättar hon att det inte finns några krav på hälsoundersökningar av avelsdjur, det är bara ögonlysning som ”rekommenderas”. Sheila Atter undersöker ändå ögon, hjärta och patella på sina hundar. För den skull anses hon ”vrickad” av sina uppfödarkollegor och inte nog med det – hon ”gör rasen en otjänst”. Om hon pratar om hälsoundersökningar kan ju allmänheten (läs valpköparna) få intrycket att det kan finnas något att undersöka!
Rasklubbens årsmöte försökte – enligt vad hon säger – beordra henne att inte skriva om några hälsoproblem i sina raskrönikor i Dog World.
Smaka lite på det uttalandet. Ett gäng uppfödare tror att de kan bestämma vad en annan får lov att skriva. Otroligt?
Inte då! En rasande pudeluppfödare ville bestämma att BBC inte fick lov att sända någon uppföljare till Pedigree Dogs Exposed, som skakade om traditionell renrasavel ordentligt för ett par år sedan. Pudeluppfödaren startade en facebookgrupp som fick ett par tusen medlemmar och där tonen snart var sådan att gruppen stängdes för allmänheten. Man måste vara betrodd medlem för att släppas in och få läsa alla anonyma konspirationsfilosofer i pudelvärlden och andra små befästa världar... där märkliga figurer sticker upp ögon på teleskop ovanför förskansningarna, väser iväg en verbal spya mot fienden och duckar ner igen.
Vad som är roligt med detta? Ja, inte är det traditionen att försöka
strypa och styra information till valpköparna – den metoden åldras inte med något större behag! Den blir bara töntigare i takt med att kunskap blir alltmera åtkomlig. Det roliga i soppan är att BBC just har skrivit kontrakt med Jemima Harrison om PDE II, som väntas 2012. Och att när Sheila Atter skriver om hur hennes årsmöte vill förbjuda henne att prata hälsotester i sin raskrönika i kennelklubbsnära Dog World.... så gör hon det just i sin raskrönika i Dog World. Det är en mycket läst tidning. Jag tror inte att den rasklubben kommer att göra om försöket.
Sheila Atter ögonlyser sina hundar av en anledning. Cesky terrier togs fram ur andra terrierraser, hade otroligt få ursprungsindivider och har inavlats i generationer. En av föräldraraserna hade anlaget för något så smärtsamt som linsluxation och Sheila Atter gör vad hon kan för att bli säker på att det inte dyker upp hos hennes avelsdjur. Hon gör vad alla seriösa uppfödare idag måste göra: betalar för de gamla metodernas galenskap.
Bodil Carlsson
I England kan kända uppfödare inom olika raser bli ombedda att skriva breed notes, en raskrönika, om sin ras för välkända Dog World. Sheila Atter – som de flesta nog skulle beskriva som en traditionellt inriktad uppfödare - skriver om sin ras cesky terrier. Som ni ser, berättar hon att det inte finns några krav på hälsoundersökningar av avelsdjur, det är bara ögonlysning som ”rekommenderas”. Sheila Atter undersöker ändå ögon, hjärta och patella på sina hundar. För den skull anses hon ”vrickad” av sina uppfödarkollegor och inte nog med det – hon ”gör rasen en otjänst”. Om hon pratar om hälsoundersökningar kan ju allmänheten (läs valpköparna) få intrycket att det kan finnas något att undersöka!
Rasklubbens årsmöte försökte – enligt vad hon säger – beordra henne att inte skriva om några hälsoproblem i sina raskrönikor i Dog World.
Smaka lite på det uttalandet. Ett gäng uppfödare tror att de kan bestämma vad en annan får lov att skriva. Otroligt?
Inte då! En rasande pudeluppfödare ville bestämma att BBC inte fick lov att sända någon uppföljare till Pedigree Dogs Exposed, som skakade om traditionell renrasavel ordentligt för ett par år sedan. Pudeluppfödaren startade en facebookgrupp som fick ett par tusen medlemmar och där tonen snart var sådan att gruppen stängdes för allmänheten. Man måste vara betrodd medlem för att släppas in och få läsa alla anonyma konspirationsfilosofer i pudelvärlden och andra små befästa världar... där märkliga figurer sticker upp ögon på teleskop ovanför förskansningarna, väser iväg en verbal spya mot fienden och duckar ner igen.
Vad som är roligt med detta? Ja, inte är det traditionen att försöka
strypa och styra information till valpköparna – den metoden åldras inte med något större behag! Den blir bara töntigare i takt med att kunskap blir alltmera åtkomlig. Det roliga i soppan är att BBC just har skrivit kontrakt med Jemima Harrison om PDE II, som väntas 2012. Och att när Sheila Atter skriver om hur hennes årsmöte vill förbjuda henne att prata hälsotester i sin raskrönika i kennelklubbsnära Dog World.... så gör hon det just i sin raskrönika i Dog World. Det är en mycket läst tidning. Jag tror inte att den rasklubben kommer att göra om försöket.
Sheila Atter ögonlyser sina hundar av en anledning. Cesky terrier togs fram ur andra terrierraser, hade otroligt få ursprungsindivider och har inavlats i generationer. En av föräldraraserna hade anlaget för något så smärtsamt som linsluxation och Sheila Atter gör vad hon kan för att bli säker på att det inte dyker upp hos hennes avelsdjur. Hon gör vad alla seriösa uppfödare idag måste göra: betalar för de gamla metodernas galenskap.
Bodil Carlsson
söndag 14 augusti 2011
SM FÖR ARRANGÖRERNA
Så var detta collie-SM över! Hur jag nu hamnade i arrangörsledet ytterligare en gång vete sjutton. Jag lovade mig själv en gång i tiden, aldrig mer, men det löftet har jag brutit många gånger vid det här laget :-) Jag och två av kamraterna i SM-kommittén konstaterade att vi varit med och arrangerat så många SM att vi tappat räkningen, men vi var alla tre med då SM startade för snart 20 år sedan uppe på Åkerby kursgård. Hu vad tiden går!
De saker jag tog på mig ansvaret för då vi i SM-kommittén började planera för nästan 2 år sedan var att jaga sponsringspriser och köket under helgen. Inga småsaker men lite utspridd arbetsbörda. Många var timmarna jag spenderade i telefonen och ff. a. framför datorn under hösten 2010 och vintern 2011. Det var nog en del tilltänkta sponsorer som tyckte jag var en tjatiger käring ... :-) Men det resulterade i en hel del fina priser till alla deltagare och några lotterier räckte priserna till också.
Tro inte att ett SM ror sig själv i hamn, det är ett jättejobb för alldeles för få personer! Tänk er allt från tillstånd från markägare för alla spåren till inköp av rosetter, domarpriser, mat och snitslande av spår, raggande av figuranter, fixande med katalog och alla anmälningar - ja listan kan göras oändlig. Många mil i både bilen och benen blev det innan alla spår var klara och när vi trodde vi var nästan färdiga - vad händer? Jo en hel hoper skogsarbetare går loss på några av de färdigsnitslade spåren, mamma mia!! Men sånt händer, så det var bara att bita i det sura äpplet och fixa fler. En annan incident var med rosetterna. Paniken var nära då vi räknade CK-rosetter och upptäckte att vi definitivt hade för få, men det löste sig tack vare en av mina underbara valpköpare som tog vägen om rosettfabriken innan hon landade i Örebro. Man tror man tänker på allt men icke! Hjärnan räcker inte till och inte alla hopslagna kloka huvuden heller, det är alltid missar man kommer på efter vägen, men det hör till.
Sen att vara matmamma till ett helt SM och även ta på sig att ”laga” maten till kvällsaktiviteterna var väl i största laget för mig och Johanna, som var min trogna vapendragare i köket, men vi grejade det också :-) Det blev så då vi tittade runt bland cateringfirmor och såg priserna, de var inte roliga kan jag säga.
Fredagen var ”enkel” i köket, mest mackor och hembakt kaffebröd som skulle fram och sen var det grillat till kvällen.
Upp före fem på lördagen för att fixa korgar med fika mackor och annat gott till alla funktionärer, i säng seeeeent efter kvällsaktiviteterna, det tog på krafterna men de flesta reaktioner från deltagare och funktionärer har varit positiva och många har velat ha receptet på min familjs sommarspecialare marinerad rostbiff.
Upp nästan lika tidigt på söndagen men då behövde vi bara tänka på fiket i klubbstugan och maten till alla funktionärer så den var inte så ansträngande. Men när jag nu har chansen - stort tack till alla medhjälpare i köket som jag fick köra med, gammal som ung!
I ljuset efter SM kan man konstatera att saker och ting gick fel, ex. en liten valp fick ett sår på hornhinnan och den uppgift som valpens matte tagit på sig fick snabbt läggas på någon annan. Priser från huvudsponsorn kom men var alldeles för lite. Ny leverans kom men även den var fel, men det ordnade sig det också! Personer som lovat hjälpa till med ett eller annat dök inte upp, vad gör man då?? Ut och samlar några av våra vänner och bekanta från Sveriges avlånga collieland som självklart ställer upp och det mesta löste sig på bästa sätt även om folk som satt och väntade på att något skulle hända på lydnadsplanen fick vänta en stund.
Många skratt och en och annan tår fälldes också kan jag lova, många kramar utdelades oss arrangörer emellan och i stort sett är jag jätteglad och nöjd att vi rodde detta stora arrangemang i hamn, men det känns skönt att det är över och jag lovar det känns jätteskönt attkänna att nästa år ska jag bara glida omkring och njuta på SM i Ystad. Lycka till Södra LO!! Vi ses nästa år!
Elisabeth Pettersson
De saker jag tog på mig ansvaret för då vi i SM-kommittén började planera för nästan 2 år sedan var att jaga sponsringspriser och köket under helgen. Inga småsaker men lite utspridd arbetsbörda. Många var timmarna jag spenderade i telefonen och ff. a. framför datorn under hösten 2010 och vintern 2011. Det var nog en del tilltänkta sponsorer som tyckte jag var en tjatiger käring ... :-) Men det resulterade i en hel del fina priser till alla deltagare och några lotterier räckte priserna till också.
Tro inte att ett SM ror sig själv i hamn, det är ett jättejobb för alldeles för få personer! Tänk er allt från tillstånd från markägare för alla spåren till inköp av rosetter, domarpriser, mat och snitslande av spår, raggande av figuranter, fixande med katalog och alla anmälningar - ja listan kan göras oändlig. Många mil i både bilen och benen blev det innan alla spår var klara och när vi trodde vi var nästan färdiga - vad händer? Jo en hel hoper skogsarbetare går loss på några av de färdigsnitslade spåren, mamma mia!! Men sånt händer, så det var bara att bita i det sura äpplet och fixa fler. En annan incident var med rosetterna. Paniken var nära då vi räknade CK-rosetter och upptäckte att vi definitivt hade för få, men det löste sig tack vare en av mina underbara valpköpare som tog vägen om rosettfabriken innan hon landade i Örebro. Man tror man tänker på allt men icke! Hjärnan räcker inte till och inte alla hopslagna kloka huvuden heller, det är alltid missar man kommer på efter vägen, men det hör till.
Sen att vara matmamma till ett helt SM och även ta på sig att ”laga” maten till kvällsaktiviteterna var väl i största laget för mig och Johanna, som var min trogna vapendragare i köket, men vi grejade det också :-) Det blev så då vi tittade runt bland cateringfirmor och såg priserna, de var inte roliga kan jag säga.
Fredagen var ”enkel” i köket, mest mackor och hembakt kaffebröd som skulle fram och sen var det grillat till kvällen.
Upp före fem på lördagen för att fixa korgar med fika mackor och annat gott till alla funktionärer, i säng seeeeent efter kvällsaktiviteterna, det tog på krafterna men de flesta reaktioner från deltagare och funktionärer har varit positiva och många har velat ha receptet på min familjs sommarspecialare marinerad rostbiff.
Upp nästan lika tidigt på söndagen men då behövde vi bara tänka på fiket i klubbstugan och maten till alla funktionärer så den var inte så ansträngande. Men när jag nu har chansen - stort tack till alla medhjälpare i köket som jag fick köra med, gammal som ung!
I ljuset efter SM kan man konstatera att saker och ting gick fel, ex. en liten valp fick ett sår på hornhinnan och den uppgift som valpens matte tagit på sig fick snabbt läggas på någon annan. Priser från huvudsponsorn kom men var alldeles för lite. Ny leverans kom men även den var fel, men det ordnade sig det också! Personer som lovat hjälpa till med ett eller annat dök inte upp, vad gör man då?? Ut och samlar några av våra vänner och bekanta från Sveriges avlånga collieland som självklart ställer upp och det mesta löste sig på bästa sätt även om folk som satt och väntade på att något skulle hända på lydnadsplanen fick vänta en stund.
Många skratt och en och annan tår fälldes också kan jag lova, många kramar utdelades oss arrangörer emellan och i stort sett är jag jätteglad och nöjd att vi rodde detta stora arrangemang i hamn, men det känns skönt att det är över och jag lovar det känns jätteskönt attkänna att nästa år ska jag bara glida omkring och njuta på SM i Ystad. Lycka till Södra LO!! Vi ses nästa år!
Elisabeth Pettersson
lördag 13 augusti 2011
I FLYGANDE FLÄNG INNAN HÖLASSET KOMMER
Kossor på rymmen är livsfarliga på vägarna och ett oönskat bekymmer i största allmänhet, så man hjälps åt. För några veckor sedan drog vår första omgång inlånta kvigor ut och gav sig av på marsch mot hemmet. Vi tog hundarna och följde efter i den utpekade riktningen.
Grusvägen var hårdstekt av hetta och det tog en stund innan vi hittade första klövavtrycket, viftade till oss hundarna, pekade på avtrycket och sa den vanliga frågan:
- VAAAR är den som luktar så? Sök spår!
- Hmmm... sa hundarna med näsorna tätt ihop. - Nu ska vi se...
Och så spårade de. En hund viker av här, där en kviga har hoppat upp i vägkanten, en hund markerar samma sak plus en komocka lite längre fram, men tillsammans följer de ett och samma spår. Vi vet att ingen kviga har vikt av. Vi vet att alla är på marsch åt samma håll i lugnt tempo. Vi vet det så säkert att vi kan slå en mobilsignal till ägaren, som väntar i andra änden av skogsvägen, och tala om att hans djur är på ingång.
Han var rätt nöjd. Det är ingen höjdare att söka efter en ensam panikslagen kalvstackare ute i tassemarkerna.
Kanhända att de här är ovanligt äventyrslystna unga kodamer, eller kanske något skrämde dem, för nu var det dags igen. De drog ur skogshagen där de har gått efter första trippen. Igår gick de rakt igenom stängsel en gång till och den här gången stack de i motsatt riktning, flera kilometer utan att upptäckas, tills karln och hundarna sprang ihop med dem uppe i en annan skog – på väg rakt ut i ett moget havrefält.
Närmsta mobiltelefonförsedda skördetröska sprangs ikapp. Markägare kom till, koägarna larmades och med gemensamma krafter drevs de turistande kvigorna inom stängsel igen i väntan på hemtransport. Utom en!
Så vi gick med hundarna för att hitta henne. Det hade vi inte behövt – hon var funnen och hade fått hjälp att ansluta sig till sin flock igen, men det visste vi inte. Att se hundarna sätta ihop sina näsor över första siktade klövavtrycket och organisera sig till gemensam spårning, att se hur en hund markerar att en kviga hoppat upp i slänten vid sidan av stigen och gått där ett tiotal meter innan hon gick tillbaka igen, att se dem vädra och sedan peka med nosarna och titta på oss för att säga ”DÄR är dom! Kom igen nu!”...
… det är riktigt häftigt. Idag har vi lovat koägaren att ta oss upp till skogshagen och se om hundarna har något att säga om vad som kan ha rört sig där förutom korna. Vildsvin?
Sedan kommer årets hölass och det lär inte bli tid över till annat. Ett inlägg från en av SM:s arrangörer under morrondagen kommer.
TACK ALLA NI som på olika sätt – t ex genom att organisera eller delta på ett SM – visar att collie är en användbar hund! Som koägaren sa: Ja, dom har ju vallhund i sig!
Bodil Carlsson
fredag 12 augusti 2011
Gamla raser - men nya ägare
Jag mötte en collie här om dagen, en jag aldrig sett förut. Hussen, en ung kille, var också en ny bekantskap. Han hade kommit till klubben, där jag just då var hjälpreda under ett MH, för att köra lite agility med hunden. Eftersom dagens sista deltagande hund närmade sig skotten på MH-banan förklarade jag att det strax skulle skjutas, om nu hunden var känslig för sådant.
-Det har jag då aldrig märkt, sa hussen.
Jag kände hur jag log inombords.
Som jag förstod det tränade han mest agility och spår med hunden och det var precis det han ville ha en hund till. Vi diskuterade lite kring rasen och han berättade om vilka skräckhistorier man kan få höra om collien och dess rädslor - och hur lätt det är att bli avskräckt från att skaffa en. Igen alltså, samma visa om collien och dess rädslor. Samma som för tio, tjugo, trettio, och kanske ännu fler, år sedan. Den lever kvar. Men den här hussen hade struntat i alla varningar och skaffat en collie ändå.
Han hade ringt olika uppfödare och till slut hittat den rätta. Och han var nöjd, han ville ha en brukshund och det hade han fått.
Får-, jakt-, krigs- och sällskapshund. En rent fantastisk hund med andra ord...
Vi var rörande överens om att en av många goda egenskaper hos collien är att den tycks uppskatta en dag med träning lika mycket som den njuter av en vilodag när vädret ute är otrevligt. Utan att av ren frustration bita sönder inredningen eller göra ägaren tokig med gnäll. Anpassningsbar, med andra ord. En annan sak vi var rörande överens om var att det är en väldigt vacker och trevlig ras. Eller, som han sa:
-För mig finns bara collien, den är bäst.
Då log jag igen och inte bara inombords denna gång. Det finns hopp när unga killar säger sådana vackra ord!
Johan Nilsson
-Det har jag då aldrig märkt, sa hussen.
Jag kände hur jag log inombords.
Som jag förstod det tränade han mest agility och spår med hunden och det var precis det han ville ha en hund till. Vi diskuterade lite kring rasen och han berättade om vilka skräckhistorier man kan få höra om collien och dess rädslor - och hur lätt det är att bli avskräckt från att skaffa en. Igen alltså, samma visa om collien och dess rädslor. Samma som för tio, tjugo, trettio, och kanske ännu fler, år sedan. Den lever kvar. Men den här hussen hade struntat i alla varningar och skaffat en collie ändå.
Han hade ringt olika uppfödare och till slut hittat den rätta. Och han var nöjd, han ville ha en brukshund och det hade han fått.
Får-, jakt-, krigs- och sällskapshund. En rent fantastisk hund med andra ord...
Vi var rörande överens om att en av många goda egenskaper hos collien är att den tycks uppskatta en dag med träning lika mycket som den njuter av en vilodag när vädret ute är otrevligt. Utan att av ren frustration bita sönder inredningen eller göra ägaren tokig med gnäll. Anpassningsbar, med andra ord. En annan sak vi var rörande överens om var att det är en väldigt vacker och trevlig ras. Eller, som han sa:
-För mig finns bara collien, den är bäst.
Då log jag igen och inte bara inombords denna gång. Det finns hopp när unga killar säger sådana vackra ord!
Johan Nilsson
onsdag 10 augusti 2011
SMAKEN AV FÖRR
Augustis rufsiga överflöd väller in överallt. Invaderar trädgårdsgången, viftar dävna doftsjok av svamp och moget korn omkring sig, dunsar och skvätter ner ovanifrån. Hon gör som hon brukar, augusti - vispar ut solljus i vatten och stänker över oss, solskenet tunt och ljumt och regnet drypande från alla träd. Augusti håller aldrig måttan, augusti kan aldrig bestämma sig: velar mellan juli och oktober som en finanskrisexpert mellan stimulanspaket och nedskärningar.
De heter augustipäron, de små lättstötta som faller i dråsar. Några hundra har vi fått. Får en att tänka på klassiska rader i dödsannonser, medan man går och samlar.
Sida vid sida falla de, dunsa i täta led
Somliga tidigt pallade, andra kokta efter gammal sed...
De tidigt pallade slukas av åpna hästar, som kastar sig ut ur stallet och trängs under trädet. Eller de kapas av tvestjärtar och getingar. Hinkvis har slängts ut åt gästarbetande kvigor och lika mycket gick direkt till komposten. Värmen och fukten mosar deras stötskadade fruktkött till sörja så fort de når backen. Men några kilo tog vi vara på och kokte päronkräm efter råd från grannen och instruktion ur en kokbok från 40-talet. Grannen mindes från barnaåren hur gott det var!
Mycket knåp med skal och kärnhus som skulle sjudas i exakt 5 dl vatten för att dra ur smakämnena och sedan silas ifrån för att päronbitarna skulle kokas mjuka i spadet.
Det tog en lång, pillig, kladdig stund i det bleknande solljuset över köksbordet och man, you can take my word ord: krämen går att ha till tapetklister. Augustipäron ska ätas råa från backen! Annars smakar de av kvinnors liv förr, då varenda matmolekyl måste tas till vara och smaken av det fadda, söta satte sig i minnet för livet för att inget bättre bjöds.
Det här är vad jag tänker, medan jag rensar gruset från päron. Det finns två böcker, som jag vill skriva om och den ena ligger så att säga i botten på den andra. John Bradshaws In Defence of Dogs är nyutkommen i England, har fått fina recensioner i stora engelska dagtidningar och är redan (säger förlaget) uppmärksammad i Sverige. Förhandlingar om att översätta och ge ut är redan igång. När det är klart, får vi förhoppningsvis lov att lägga ut ett par kortare avsnitt på Collieinfo.
Bradshaws bok handlar om hundens historia – hur den uppstod och utvecklades med människan som sin ekologiska nisch – och om hundens framtid och vad man ska göra med rastypiska egenskaper, som kanske inte uppskattas idag. Folk vill ju ha rena sällskapshundar, inte sant?
Det är en mycket tänkvärd och bra bok. Men under den ligger en annan, bedövande massiv, tungläst så man storknar över diagrammen. The History of Agriculture: en blodisande thriller om när vår del av världen började få mat över och vi kunde ägna oss åt annat.
Hundars korrekta öronform, till exempel. Hundar bara för nöjes skull.
Bodil Carlsson
tisdag 9 augusti 2011
TIKEN MED LEENDET
Hon på förra fotot, är en av de två som var etta resp tvåa på Elitklass Spår.
HON ÄR TIO ÅR. Hon är tio år och vinner silver på SM! Vilken ålder brukar många andra bruksraser pensioneras vid?
Hundar som är så samarbetsvilliga och lätta att leva med när de har nerverna på plats, som har så mycket kontakt att ge, som oftast är friska och igång långt upp i åren - och som rena bonusen är så vackra också!
Går det inte att sälja en sån ras, då går det inte att sälja vatten i Sahara heller!
Bodil Carlsson
HON ÄR TIO ÅR. Hon är tio år och vinner silver på SM! Vilken ålder brukar många andra bruksraser pensioneras vid?
Hundar som är så samarbetsvilliga och lätta att leva med när de har nerverna på plats, som har så mycket kontakt att ge, som oftast är friska och igång långt upp i åren - och som rena bonusen är så vackra också!
Går det inte att sälja en sån ras, då går det inte att sälja vatten i Sahara heller!
Bodil Carlsson
söndag 7 augusti 2011
MEN DERAS BÄSTA GREN ...
är vänlighet. Wanda F. tog fotot. Jag önskar att vi hade haft möjlighet att göra en riktigt bra förstoring! Titta på hunden och människan, titta på hundens leende. De här två vann guld, tror jag, redan innan de kom till SM.
Bodil Carlsson
DE DELAR KÄNSLOR MED SIN MÄNNISKA...
Dubbelklicka, så syns det lite tydligare! Foto Wanda F.
Bodil Carlsson
DE ÄR MJUKA SOM SKUGGOR...
Detta foto fick vi av Wanda Forsberg. Gummihunden på förra inlägget var Camilla och Hans-Erik.
Bodil Carlsson
OCH DE ÄR INTE BARA VACKRA!
De ger järnet, när det behövs!
Ännu ett foto av Camilla och Hans-Erik har efter mycket trugande (och vissa hjälpinsatser) övertalats att infinna sig på Collievänner. Dubbelklicka på fotona, större bild gör mera rättvisa åt dem!
Bodil Carlsson
TRE LÅNGNÄSOR PÅ SM
Titta vilket trippelporträtt! Risken är att vi blir tjatiga, men - föreslå en vackrare ras, den som kan!
Fler foton ligger i pipeline. Om flödet i den där pipelinen är trögt, så beror det på att någon har lite svårt att koppla det där med filhantering, hämtning hit och dit och annat strul.
Bodil Carlsson
lördag 6 augusti 2011
VEM SOM VANN VAD
... ser man säkert i Colliebladet, som ska ramla ner i brevlådorna i veckan som kommer, efter vad det hörs.
Egentligen vann förstås alla, hundar som folk. Alla som träffade gamla vänner och nya, alla som gjorde något roligt tillsammans, vann. Alla hundar som åkte hem sugna på att träna mera vann förstapriset och samma sak för tvåbeningarna. Grattis allihopa och trevlig helg!
Bodil Carlsson
torsdag 4 augusti 2011
INKALLNING ÄR SÅ MYCKET MERA!
Det är kul också! Inte sant? Detta var ännu ett av Camillas och Hans-Eriks foton från SM. Fler kommer!
Bodil Carlsson
tisdag 2 augusti 2011
Bland långnäsor, tvåbentingar och andra tvivelaktiga varelser.
Collie-SM. För oss som älskar rasen collie är det ett ord som rinner ner som honung i svalget. Det är bara ren och skär njutning under två hela dagar som gäller när man omges av alla dessa fantastiska hundar med tillhörande mattar och hussar.
Text & bild: Camilla Nilsson och Hans-Erik Pettersson
I år gick hela evenemanget av stapeln i Örebro, närmare bestämt på Örebro brukshundklubb. Det var Södra Svealands lokalområde som arrangerade collie-SM 2011. Allt började med invigningen på fredagseftermiddagen med tillhörande tal av SM generalen Anders Svensson och Jan Klerung, vice ordförande i centralstyrelsen, högtidligt som sig bör. Därefter inleddes helgens tävlingar med en nyhet i dessa sammanhang, nämligen rallylydnad. I år var rallylydnadstävlingen inofficiell men kommande år blir den troligtvis officiell.
Många fina prestationer på en klurig och utslagsgivande bana fick vi se. Denna gren är verkligen sinnebilden av samarbete mellan hund och förare när det är som bäst! Efter rallyn satt det fint med lite gott från grillen. Vi samlades i det uppsatta partytältet för att avnjuta denna måltid tillsammans samt umgås i goda vänners lag.
På lördagsmorgonen var det till att ge sig ut i skogen tidigt om man, som jag, var engagerad som spårläggare :-). Spåren för lägre klass gick i blandad terräng och vi höll alla tummar och tassar för att nattens regn inte skulle upprepa sig. Det blev emellertid en riktigt solig och varm dag till slut och när brukslydnaden gick av stapeln var det hett så det förslog. Det hindrade dock inte våra långnosade fyrbentingar från att prestera på lydnadsplanen.
Det var glädjande att kunna konstatera att det, trots hettan, var flera hundar som såg väldigt pigga och alerta ut och som inte ville annat än att jobba tillsammans med sin förare. Härligt när arbetsviljan lyser igenom på detta sätt!
Publiken var med och det hade faktiskt samlats en hel del människor vid sidan om planen denna dag, kul att se! Många goa skratt hördes när någon hund bjöd på extra show på något sätt. En colliekille var bara så lycklig över att få vara med verkade det som så att han var tvungen att spralla till det när tillfälle gavs, t.ex. på inkallningen :-). Självklart rev detta beteende ner en hel del skratt och applåder. Det är detta som gör hundsporten så kul att hålla på med. Charmiga hundar och mattar och hussar som kan unna sig och sina medmänniskor ett och annat gott skratt, det kan väcka liv i vilken föreställning som helst :-).
På kvällen var det dags för sedvanlig SM fest. Det bjöds på fantastiskt god mat som hugade arrangörer hade lagat med kärlek, det märktes verkligen, för gott var det. Som vanligt steg sorlet upp mot kvällshimlen och skratten klingade allt högre ju längre kvällen fortskred. Det är ju så när man delar ett gemensamt intresse. Då kan man egentligen prata hur länge som helst. Det märktes dock att många skulle upp och tävla tidigt dagen efter för kvällen avslutades relativt tidigt, trots allt.
Söndagen inleddes med frukost för alla funktionärer i klubbstugan :-), sedan var det lydnadstävling och utställning som gällde. Vädret hade nu svängt helt och det öste ner från en regntung himmel. Trots det kämpade alla lydnadshundarna tappert och en del bra resultat fick vi även denna dag. I utställningsringen var det fullt pådrag. Det borstades, kammades och fixades för att det hela sedan skulle utmynna i en perfekt uppvisning i elegans och stil.
Prisutdelningen som sedan följde var en något omständlig historia men det berodde endast på att det var så generöst med priser och rosetter till vinnarna :-). Det tar helt enkelt tid att plocka fram så många bucklor, fodersäckar och annat som fanns att vinna. Man kan lugnt påstå att det lönar sig att tävla på collie-SM, åtminstone om man får stå på pallen :-).
Avslutningsvis kan jag konstatera att collie-SM alltid är en av årets höjdpunkter för oss collieälskare. Även om det är ett tungt arrangemang för de som ordnar det hela och det ibland inte alltid blir som man har tänkt sig så är det ändå alltid väldigt trevligt att få vara med och dela dessa upplevelser med likasinnade. Collien är en fantastisk ras. Låt oss alla värna om den som den arbetande hund den är, så att vi även i fortsättningen kan få njuta av dessa otroliga prestationer, både i skogen, på lydnadsplanen och i utställningsringen!
Text & bild: Camilla Nilsson och Hans-Erik Pettersson
I år gick hela evenemanget av stapeln i Örebro, närmare bestämt på Örebro brukshundklubb. Det var Södra Svealands lokalområde som arrangerade collie-SM 2011. Allt började med invigningen på fredagseftermiddagen med tillhörande tal av SM generalen Anders Svensson och Jan Klerung, vice ordförande i centralstyrelsen, högtidligt som sig bör. Därefter inleddes helgens tävlingar med en nyhet i dessa sammanhang, nämligen rallylydnad. I år var rallylydnadstävlingen inofficiell men kommande år blir den troligtvis officiell.
Många fina prestationer på en klurig och utslagsgivande bana fick vi se. Denna gren är verkligen sinnebilden av samarbete mellan hund och förare när det är som bäst! Efter rallyn satt det fint med lite gott från grillen. Vi samlades i det uppsatta partytältet för att avnjuta denna måltid tillsammans samt umgås i goda vänners lag.
På lördagsmorgonen var det till att ge sig ut i skogen tidigt om man, som jag, var engagerad som spårläggare :-). Spåren för lägre klass gick i blandad terräng och vi höll alla tummar och tassar för att nattens regn inte skulle upprepa sig. Det blev emellertid en riktigt solig och varm dag till slut och när brukslydnaden gick av stapeln var det hett så det förslog. Det hindrade dock inte våra långnosade fyrbentingar från att prestera på lydnadsplanen.
Det var glädjande att kunna konstatera att det, trots hettan, var flera hundar som såg väldigt pigga och alerta ut och som inte ville annat än att jobba tillsammans med sin förare. Härligt när arbetsviljan lyser igenom på detta sätt!
Publiken var med och det hade faktiskt samlats en hel del människor vid sidan om planen denna dag, kul att se! Många goa skratt hördes när någon hund bjöd på extra show på något sätt. En colliekille var bara så lycklig över att få vara med verkade det som så att han var tvungen att spralla till det när tillfälle gavs, t.ex. på inkallningen :-). Självklart rev detta beteende ner en hel del skratt och applåder. Det är detta som gör hundsporten så kul att hålla på med. Charmiga hundar och mattar och hussar som kan unna sig och sina medmänniskor ett och annat gott skratt, det kan väcka liv i vilken föreställning som helst :-).
På kvällen var det dags för sedvanlig SM fest. Det bjöds på fantastiskt god mat som hugade arrangörer hade lagat med kärlek, det märktes verkligen, för gott var det. Som vanligt steg sorlet upp mot kvällshimlen och skratten klingade allt högre ju längre kvällen fortskred. Det är ju så när man delar ett gemensamt intresse. Då kan man egentligen prata hur länge som helst. Det märktes dock att många skulle upp och tävla tidigt dagen efter för kvällen avslutades relativt tidigt, trots allt.
Söndagen inleddes med frukost för alla funktionärer i klubbstugan :-), sedan var det lydnadstävling och utställning som gällde. Vädret hade nu svängt helt och det öste ner från en regntung himmel. Trots det kämpade alla lydnadshundarna tappert och en del bra resultat fick vi även denna dag. I utställningsringen var det fullt pådrag. Det borstades, kammades och fixades för att det hela sedan skulle utmynna i en perfekt uppvisning i elegans och stil.
Prisutdelningen som sedan följde var en något omständlig historia men det berodde endast på att det var så generöst med priser och rosetter till vinnarna :-). Det tar helt enkelt tid att plocka fram så många bucklor, fodersäckar och annat som fanns att vinna. Man kan lugnt påstå att det lönar sig att tävla på collie-SM, åtminstone om man får stå på pallen :-).
Avslutningsvis kan jag konstatera att collie-SM alltid är en av årets höjdpunkter för oss collieälskare. Även om det är ett tungt arrangemang för de som ordnar det hela och det ibland inte alltid blir som man har tänkt sig så är det ändå alltid väldigt trevligt att få vara med och dela dessa upplevelser med likasinnade. Collien är en fantastisk ras. Låt oss alla värna om den som den arbetande hund den är, så att vi även i fortsättningen kan få njuta av dessa otroliga prestationer, både i skogen, på lydnadsplanen och i utställningsringen!
A ROSE BY ANY OTHER NAME
...is still a joy. Sentida engelsk ros med de gamla rosornas byggnad och doft så här i sluttampen på sommaren. En av livets poänger...även om jag totalt har glömt namnet på sorten.
Vi fnattar på för att få det där SM-reportaget sjösatt.
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)