MJÖLKBORDET - del tre.

PERSPEKTIV

Ursula le Guin är kvinnan som gör mig arg. Hon har redan skrivit mina bästa böcker. Vissa saker kan man bara inte förlåta.
Hon skrev The Left Hand of Darkness. Vem som helst skulle väl ge sin själ för att bara ha kommit på titeln? Hon gjorde det och fyllde på med berättelser om hur olika sorter – människor och annat tänkande smått och gott från olika världar - ser varandra. Vem utom hon skulle komma på tanken att skriva berättelsen om eken?

En ek växer nära vägen. Det har den gjort i trehundra år och till att börja med var det okomplicerat. Högst en gång i veckan kom en hästdragen kärra förbi och även en ung och oerfaren ek hann öva sig på att först börja torna upp sig i hästens och kuskens perspektiv, allt eftersom vagnen kom närmare, för att sedan minska i storlek igen när den avlägsnade sig. Sedan blev det fler och fler hästskjutsar, åt båda hållen, men det gick skapligt ändå. De sista femtio åren, däremot, har eken haft det jobbigt. Ett par tusen bilar passerar vareviga dag i hög hastighet åt båda hållen och ekstackarn har fullt sjå med att samtidigt växa och krympa ur alla deras olika perspektiv sett så att deras bild av verkligheten ska hålla ihop.
Så ser världen ut för en ek. Det är fullt upp.

Det är något åt det hållet emellanåt i collievärlden. Här tar folk sammanbitet sina jyckar till MH och har fullt sjå med att se stronga ut inför de som tittar och gladeligt rapporterar vidare. Samtidigt som man vet att i hundens perspektiv är man redo att fly i kopplets längd och i uppfödarens är man ett paket nötter som inte kan stötta sin hund...
Folk åker till utställningar och ber till sin skapare att ur inget perspektiv ska hunden ses lyfta på överläppen mot en annan jycke. För i vissa perspektiv blir den då ett farligt monster från bruckslinjer. (Ja, ordet stavas med ck när det ska låta föraktfullt. Lite som när fint folk förr kallade socialdemokrater för ”såssar”, om ni minns.)

Själv har jag gått hemma på stallbacken och ansträngt ihjäl mig för att hundarna ska titta på mig och se Hästarnas Herre &Hundarnas Beskyddare, medan hästarnas samtidiga perspektiv förstås ska regisseras till motsatsen: Hundarnas Herre &Hästarnas Beskyddare.

Koncentration - nu börjar vi.

Medan det samtidigt finns åtminstone en Tant som bara väntar på att få fatt på lite mera skit rapportera om Mentalmadammen, för så ser hennes perspektiv ut. Och det perspektivet har funnits med i mitt perspektiv. Jag har varit den perspektivöverbelastade eken.
En riktig påse nötter!

I gårkväll möttes en hästnos och en hundnos över en hink med vatten. Hunden stod och drack och hästen kom förbi och fick tanken att också ta en slurk. Hästen gjorde en testfnysning åt hunden. Hunden vek inte. Hunden övervägde ett halvgläfs åt hästen, men lät bli. Nosarna stötte ihop. Fred utbröt.
Hästen gick förbi och hunden drack färdigt.
Slut. Finito.
De har fått perspektiv på varandra.

Detta hände nyligen, mitt framför min egen nos. Hur det egentligen gick till när hundarna och hästarna gjorde denna ömsesidiga justering i sin bild av varandra vet jag inte, men det är fascinerande att iaktta. Hur uppstår en sådan ordlös förståelse av den andra sortens avsikter? Och varför är jag den sista som ser det?
Lejonen sover mätta på savannen och antiloperna går förbi. De vet precis när lejonen inte har antilopavsikter. Hundarna ligger på gårdsplan. De vet när hästarna betar och ska lämnas i fred. Hästarna vet när hundarna inte har hästavsikter. Mellan vallande hundar och vallade djur finns ömsesidig förståelse av avsikt!
All vallning bygger förmodligen på detta. Och alla som sysslar med vallning vet förmodligen om det. Men för mig var det årets upptäckt. Jag är inte eken. Jag behöver inte springa omkring och fixa deras perspektiv åt dem!
Det räcker med att jag ger dem möjlighet att göra det själva.
Och lilla Rädd&Arg? Tja...kanske är det inte svårare än att den hunden är temperamentsmässigt mindre lämpad för häst. Hon borde kanske få försöka med får?Eller så har matte brutit mot den första regeln vid träning av rädda individer – egenkontroll, fri flyktväg – och satt fast henne med ett koppel och stått som ett fån och rivit sig i huvudet, när lilltiken tar fram defensiv skärpa i stället.
Som dom säger om datorer – GIGO. Garbage in, garbage out! I morse var hon med igen, lös på gårdsplan, och inte hotar hon hästar när hon själv har kontroll över sitt avstånd till dem. Mjölkbord, inte restriktion, fungerar.

Nu läggs sadeln på den oinridna yngsta märren. Sadelgjorden dras åt försiktigt, svansremmen spänns, medan morotsbitar och milda ord serveras...Sen går vi några varv. Lillhästen på min högra sida tränar på kommandona för att öka och minska farten. Två lösa hundar till vänster tränar på brucksmomentet Fritt följ med häst samtidigt som de lär sig att inte hjälpa till att mana på hästen, utan lämna det till mig.

Fritt följ med häst.


Paus. Kvarliggning med häst.

Hästen tycker det är roligt med omväxling. Hundarna tycker detsamma. Arg&Rädd sitter lös en bit bort med husse som mjölkbord och matas med självkänsla.
Fredagskvällen firades med att matte sprang först med lillhästen och två hundar. Husse sprang efter med hästkärran och skumpade så mycket han kunde med den. För att hästen ska vara van vid själva vagnsljuden den dag vi spänner för, förstås.

Grannbil kör förbi och illstirrar. Välkammat folk i vår egen ålder. Lätt att förstå hur vi ser ut i deras perspektiv. Men det bjuder vi på!
Stackars folk om de aldrig känt glädjen i att leva med djur och följa hur deras bild av varandra förändras.
Och varför.

Bodil Carlsson


Slut för idag. Marsch in i stallet!