Förnekelse

Det finns en enkel psykologisk mekanism för att slippa se sådant som man tycker riktigt, riktigt illa om. Den kallas för förnekelse. Det man ogillar existerar inte. Simsalabim, så var man av med det otäcka.

Den 6 augusti hade KC-nära tidningen Dog World en artikel om hur brittiska kennelklubben meddelar de brittiska schäferklubbarna att man inte kommer att dela ut några CERT till rasen 2012. Om inte schäferfolket kommer till skott med två saker, som länge påtalats utifrån. Double handling och bananryggar!
Artikeln innehåller ett långt svar från Mr John Cullen, Breed Council Chairman – det motsvarar väl ordförande i en nationell rasklubb här. Mr Cullen är djupt upprörd, som framgår av den svarta rubriken:

LET DOWN AND VICTIMISED!

Svikna och gjorda till offer. Av sin KC! Så känner man sig. Så orättvist! Och mr Cullen svarar tappert kennelklubben att schäferfolket ”inte tror att det finns några bevis som stöder er subjektiva åsikt att schäferns rygglinje är krökt eller karplik.”
Artikeln drog omedelbart många kommentarer på nätupplagan. Den första frågar:

”Inga bevis...? Are you blind, Mr Cullen?”

En annan ropar:
”Vakna upp och se dej om! Schäferfolket tappar snabbt allt förtroende hos den brittiska allmänheten och jag för min del tänker inte lyssna till de här dumheterna längre. Jag har schäfer – och nästa blir inte av er sort. No way.”

En annan:
”Problemet som /schäferklubbarna/ har är väldigt enkelt. Vi – folk utanför rasen och t o m folk utanför hundvärlden – är varken blinda eller korkade. Vi ser bananryggarna, hasorna som möts, de grodliknande benen./-/ Ni förstår, till skillnad från de vanliga syndabockarna, som pekinges och bulldogg, så ser vi också arbetande schäfrar som polishundar. Vi kan själva se skillnaden och vi vägrar att acceptera att det uppenbart mindre friska djuret hålls fram som ett bätttre exempel för rasen. Så, med förlov sagt, schäferfolket har bara sig själva att skylla.”

Så här låter det – med ett eller två undantag. De kommer från schäferfolk.
”Alla har ju rätt till en åsikt, men om man ska komma med offentliga fördömanden, då ska man tala om vilka kvalifikationer man har. Äger du ens en schäfer, har du någonsin vunnit en utställning med en schäfer eller någon annan ras.”

Och då kommer den stillsamt mördande läsarkommentaren:

”I den riktiga världen trumfar CERT och titlar inte sakskäl från andra människor.
INGEN RAS TILLHÖR BARA UPPFÖDARNA OCH UTSTÄLLARNA.”

* * *

Jaha .... men det här handlar ju inte om collie?
Jo, det gör det. Också. Tongångarna är sorgligt välbekanta.
Det handlar nog tyvärr om många av de rena raserna. I våras pratade jag med en kvinna som har arbetat i många år med att rapportera från hundvärlden i Europa. Vi pratade blandrasavel. Hon berättade att blandrashundar och blandrasuppfödare ökar i antal både i Tyskland och Storbritannien – precis som de gör i Sverige.
Hon sa: ”Om renrasuppfödarna inte fattar vartåt det barkar, kommer de enda renrasiga hundarna om tretti år att höra till små gäng som åker runt med dem på stora utställningar och alla vettiga människor har gått över till blandras!”

Jag tyckte att hon överdrev våldsamt. Då.
Nu är jag inte så säker längre. Den vanligaste kommentaren jag har fått från vanligt folk under tjugotvå år som collieägare är en eller annan variant av ”Så vackra dom är! Visst är det synd att så många har blivit så nervösa?”
Eller rentav:”Är dina verkligen renrasiga? Dom verkar ju inte nervösa av sig!”
Ingen ras tillhör bara utställare och uppfödare. Resten av världen ser den också.
Man kan inte förneka det som vem som helst kan se och försöka dölja verkligheten genom högljudda krav på att en utställning ska flyttas.
När man gör det bäddar man för blandrasaveln!

Bodil Carlsson