Blåbärsplockaren

Eldorado finns inte i Sydamerika, det finns i Norrlands skogar! Bärplockning är på dessa breddgrader jämförbart med skattjakt á la Indiana Jones och det är sällan impulsivt eller oplanerat. Det diskuteras tänkbara fyndplatser, studeras kartor, packas fikakorgar och laddas upp med hinkar och bärplockare och sedan bär (!) det iväg, Fem eller tio mil bort spelar mindre roll, det viktiga är att plocka. Och helst mycket.
Som ”nynorrlänning” var jag i början mycket förundrad över folkvandringen som började redan i juli, tills jag fick förklaringen: De ska plocka bär. Jaha, ja.
Att plocka bär var för mig något som barn sysslade med; smultron på strån, blåbär i munnen och, i bästa fall, hallon nog för att övertala mamma att göra hallonkräm. Där jag växte upp plockade vuxna aldrig bär, de plockade däremot svamp ibland.
När jag bosatte mig i norr kunde jag snabbt konstatera att bärplockning är ett vuxennöje eftersom jag själv förväntades följa med på skattsökarexpedition i blåbärsskogen. Det var inga problem eftersom bärsäsongen infaller samtidigt med svampsäsongen och svamp plockar jag med förtjusning.

I samband dessa expeditioner har jag upptäckt en ny talang hos vår hane – han är en ”bärhund”. Han finner och han plockar, oftast de största och finaste bären enligt matte. Men – han sväljer dem. Där finns då ett problem. Som hund i Norrland är det en utmärkt egenskap att hitta fina bär men mindre bra att äta dem själv…
Men då har vi ännu en sak att träna honom på, att samla bär i munnen och släppa ner i mattes hink.
Tiken däremot skulle hellre svälja orrar än blåbär!

Det finns något mycket charmerande hos dessa collies, de kommer i så olika förpackningar och med vitt skilda intressen. Det är kanske därför vi älskar dem. :-)

Johan N.


Den bruna letar orrar och den svarte blåbär. Det blir nog inte tydligare än så här.