Förnekelse - uppföljaren...

Jag trodde jag hade hört allt. Påståendet att en viss collieutställning måste ha kokats ihop av rasklubbens styrelse och den lokala brukshundsklubben för att ”mentalivrarnas fula hundar” äntligen skulle få en chans att vinna tyckte jag var de futtiga konspirationsteoriernas mästerstycke.
Mycket mera insnöat kan det väl inte bli?
Löjligare kan inte hundvärlden göra sig?

Jodå. Vänta bara! Dog World följer upp debatten om engelska kennelklubbens inställning till schäferryggar med en artikel om hur schäferfolket hanterar bassningen jämfört med pekineserfolket. Pekfolket fick också nyp i örat från kennelklubben – och en ny rasstandard påtvingad - och stort väsen utbröt. Vad hände?
Konservativa uppfödare satt på hasorna och skrek om sin standard. Där sitter de tydligen fortfarande. Resten lyssnade när KC:s ordförande Ronnie Irving föreslog pekineserfolket att ”börja tänka mera på sina hundar och mindre på sina personliga motsättningar.” Så en del av dem bildade den ståtligt benämnda Pekinese Review Open Group Responding with Evidence-based Science and Sensitivity....PROGRESS!
En fristående organisation, som nu välkomnar andra kortnosade raser - Cavalier King Charles, fransk bulldog, mops, boxer och andra - till ett forum med fokus på hälsoproblem. Andningsvägar, inte minst. PROGRESS vill arbeta ihop med genetiker och veterinärer för att hålla sin ras frisk under århundradet som kommer... och vända fallet i regsiffror, förstås.


Artikelförfattaren i Dog World berömmer pekfolkets initiativförmåga och ansvarstagande. Schäfergänget gör inte ett gott intryck i jämförelse, om ni förstår hur jag menar. Man kan ana sig till en liten kennelklubbspekpinne i författarens kommentarer, men schäferryggar och pekineser verkar vara brännhet potatis just nu, för kommentarerna flödar in till den här artikeln också. Och vad skriver folk?
De pratar om förtalskampanjer och motstånd från ”hierarkin” inom rasen, som såg diskussioner om pekhälsa som en attack på sina egna linjer.
De säger saker som att ”rättänkande uppfödare vill sätta igång och göra något åt problemen, så LET´S DO IT, leave the dinosaurs behind”.
De säger att om engelska schäferuppfödare vill bryta sig ur engelska KC och ansluta sig till den tyska rasklubben och få sina hundryggar bedömda efter rådande tyskt tycke, så låt dem i jisse namn göra det, good luck!
Och schäfermänniska svarar: ”We do not acknowledge we have a problem with the backline simply because the problem does not exist.”
Ni förstår, hela påhoppet är ett maktspel. Kennelpolitik, inget annat. Den dolda sanningen är att det finns en annan grupp uppfödare, med en annan typ av schäfer, med en annan sorts rygglinje, som är alldeles fel och inte alls stämmer med den tyska, och det där andra gänget har stark förankring i ”maktens korridorer”... och inte kan väl lilla England hålla sig med egna regler för hur schäfern ska se ut?

Hört det förut i andra sammanhang? Byt ut ”schäfer” mot collie och ”rygglinje” mot något annat och se om det inte lämnar en lång, välbekant eftersmak...
Jag tror vid det här laget att ett land kan hålla sig med precis de regler som majoriteten av det landets hundvänner vill se praktiserade, i ringen och utanför den, när det gäller hundars rätt till fungerande kroppar och stabila själar.
Jag tror också att vi som värnar våra respektive raser (och förhoppningsvis inte är mindre modiga och klarsynta än pekfolket och cavaliermänniskorna) ska börja pressa på för att se sådana regler genomförda. NU!


Inga rädda hundar i avel! Det är vad bråket i collievärlden handlar om. Det och inget annat, oavsett hur många gånger fraserna om ”rastypisk” och ”rasens standard” vevas i bönekvarnen och oavsett hur gärna man vill ha det till att en liten grupp bruksaktivister i skrynkliga militärkläder med hjälp av mystiska personer i maktens boningar har tagit över rasklubben. Det där är bara nys.
Inga rädda hundar i avel! säger svenska rasklubben för collie. Den åsikten stöds av en tydlig majoritet av medlemmarna, och - vill jag påstå - av valpköparna och den alldeles vanliga hundintresserade allmänheten.

Bodil Carlsson