Hösttröst

Kommer förhöstdagarna. Skördetröskorna mullrar i bakgrunden till långt inpå mörkerkanten, de håller undan för väderprognosen: ihållande regn. Svullna svarta molnbukar med bländande kanter hänger över trädtopparna och solljuset skiftar plötsligt till konstig färgton, ungefär som när man mixtrar med digitalbilderna på datorn. Augustis horder av märkliga varelser dyker upp – harkrankar i håret när man ska till att somna, en korsspindel i blekt ärtgrönt med vitt krucifix på den uppblåsta bakkroppen som oombedd materialiserar sig i karlns skägg på kvällskvisten. Tumändstora skalbaggar i metallicharnesk borrar sig upp ur dyngstacken. Paddungar kommer från ingenstans och hoppar förtröstansfullt iväg i trädgården framför ens tår. och en sammetsgrön gräshoppa med blodbrunt fläckmönster hittas i badrummet.
Det är lite District 9 över slutet av augusti.
Efterglimtar av sommaren finns i vart fall som tröst. Krusbärsbusken från resterna av ödetorpet är täckt av bär. Trädet som jag satte när vi flyttade hit bär sina första äpplen.


Till exempel börjar brukshundsklubbens agilitykurs! Några Jack Russel, en långhårig dvärgtax, två små pudlar varav en inte får reggas därför att den har brunt i den svarta krullpälsen. En ung briard, som far över hindren som ett enda knippe superelastiska gummiband med fastlimmad butterickspäls på. När överskottesenergin klipper till rusar hon några extravarv runt plan och gör bogstötar mot hundarna i närheten, gammal boskapsvallande sort som hon är. Unga matte skriker argt, briardtiken rusar tillbaka – förr eller senare – och ingen tar illa upp. Livsglädje och tonårsfnatt är en sak, aggressivitet en annan femma. Jag ställer mig emellan lilltiken och briardens ärevarv ändå, så får lilltiken se matte som strong flockledare och själv kan jag njuta av hur briarden trotsar tyngdlagen.
Nå, vi har inte varit där på två år. Det var lite trögt första gången.

Men Bodil! sa kursledaren. - Du får se till att få upp farten! Dina hundar tappar fokus!

Tioöringen föll ner. Och stötte ihop med en annan tioöring, som redan låg och skramlade i kärringhuvet. Kling!
Jag fick upp farten. Hanhunden gick riktigt bra. Lilltiken kom plötsligt ihåg var hon befann sig och började hoppa hinder, hon också.
Så nu ägnar vi kvällarna åt nya familjesporten – Rallylydnad Med Häst!


Momenten är – hittills, för de ökas på ett i taget – sicksack mellan snabbstolpar för elstängsel; hopp över hinder; springa fot mellan hästar; inkallning i lucka mellan två hästar; platsliggning mellan hästar - och så paradnumret - ”Runt!” då hunden springer i en snäv cirkel runt en häst.


Ordningsföljden mellan momenten skiftar, precis som inkallningsluckans bredd, allteftersom hästarna flyttar sig. Igårkväll fungerade plötsligt momentet Runt! med gående häst!
Och det konstiga är att varenda kväll, under varje moment, betar hästarna. Hunden tittar på mig, inte på dem.


Lilltiken tas ut ensam. Hon sicksackar och tar ett hinder och går fot. Hästarna betar intill. Lilltiken tittar på mig, inte på dem, för i jobb med matte är hon både safe and superior.
Efter tio minuter får hon gå in och vila.

Sen gör vi kväll till sist. Jag går sakta mot hästarna med Colliebusen och Eviga Mamman på var sida om mig. Hästarna lyfter nosen från gräset. De tittar på hundarna. Hundarna tittar på hästarna.
Sen går hästarna in i stallet.

Tack Cledwyn! Tack Berit på kursen! Man måste ha någon som stoppar in tioöringarna åt en! Alltsammans var en dröm för mindre än ett år sen...nu är det kvällsrutinen.

Bodil Carlsson

Inom en del andra raser...

* tas MH-resultat på allvar eftersom den generella uppfattningen är att det säger något om hundens mentalitet som ska beaktas vid avel.

* förväntas hunden klara av smällar, skott, okända underlag och obehagliga situationer utan att få men för livet.

* välkomnas alla, valpköpare som uppfödare, i en diskussion om sin ras.

* räknar man med att den lilla valpen behöver uppfostran för att ägaren sedan ska kunna styra den naturliga nyfikenheten och driftigheten, inte att den är lugn, stillsam och "född lydig".

* skyller man inte omedelbart på valpköparen om hunden utvecklar rädslor.

* hålls en sund mentalitet och en sund, funktionsduglig kropp som viktigare än uttryck, päls och öronansättning.

* kan man diskutera rasen som helhet utan att människor känner sig trampade på tårna och utpekade för just sin uppfödning.

Bara en reflektion.

/Anja G.

Förnekelse - uppföljaren...

Jag trodde jag hade hört allt. Påståendet att en viss collieutställning måste ha kokats ihop av rasklubbens styrelse och den lokala brukshundsklubben för att ”mentalivrarnas fula hundar” äntligen skulle få en chans att vinna tyckte jag var de futtiga konspirationsteoriernas mästerstycke.
Mycket mera insnöat kan det väl inte bli?
Löjligare kan inte hundvärlden göra sig?

Jodå. Vänta bara! Dog World följer upp debatten om engelska kennelklubbens inställning till schäferryggar med en artikel om hur schäferfolket hanterar bassningen jämfört med pekineserfolket. Pekfolket fick också nyp i örat från kennelklubben – och en ny rasstandard påtvingad - och stort väsen utbröt. Vad hände?
Konservativa uppfödare satt på hasorna och skrek om sin standard. Där sitter de tydligen fortfarande. Resten lyssnade när KC:s ordförande Ronnie Irving föreslog pekineserfolket att ”börja tänka mera på sina hundar och mindre på sina personliga motsättningar.” Så en del av dem bildade den ståtligt benämnda Pekinese Review Open Group Responding with Evidence-based Science and Sensitivity....PROGRESS!
En fristående organisation, som nu välkomnar andra kortnosade raser - Cavalier King Charles, fransk bulldog, mops, boxer och andra - till ett forum med fokus på hälsoproblem. Andningsvägar, inte minst. PROGRESS vill arbeta ihop med genetiker och veterinärer för att hålla sin ras frisk under århundradet som kommer... och vända fallet i regsiffror, förstås.


Artikelförfattaren i Dog World berömmer pekfolkets initiativförmåga och ansvarstagande. Schäfergänget gör inte ett gott intryck i jämförelse, om ni förstår hur jag menar. Man kan ana sig till en liten kennelklubbspekpinne i författarens kommentarer, men schäferryggar och pekineser verkar vara brännhet potatis just nu, för kommentarerna flödar in till den här artikeln också. Och vad skriver folk?
De pratar om förtalskampanjer och motstånd från ”hierarkin” inom rasen, som såg diskussioner om pekhälsa som en attack på sina egna linjer.
De säger saker som att ”rättänkande uppfödare vill sätta igång och göra något åt problemen, så LET´S DO IT, leave the dinosaurs behind”.
De säger att om engelska schäferuppfödare vill bryta sig ur engelska KC och ansluta sig till den tyska rasklubben och få sina hundryggar bedömda efter rådande tyskt tycke, så låt dem i jisse namn göra det, good luck!
Och schäfermänniska svarar: ”We do not acknowledge we have a problem with the backline simply because the problem does not exist.”
Ni förstår, hela påhoppet är ett maktspel. Kennelpolitik, inget annat. Den dolda sanningen är att det finns en annan grupp uppfödare, med en annan typ av schäfer, med en annan sorts rygglinje, som är alldeles fel och inte alls stämmer med den tyska, och det där andra gänget har stark förankring i ”maktens korridorer”... och inte kan väl lilla England hålla sig med egna regler för hur schäfern ska se ut?

Hört det förut i andra sammanhang? Byt ut ”schäfer” mot collie och ”rygglinje” mot något annat och se om det inte lämnar en lång, välbekant eftersmak...
Jag tror vid det här laget att ett land kan hålla sig med precis de regler som majoriteten av det landets hundvänner vill se praktiserade, i ringen och utanför den, när det gäller hundars rätt till fungerande kroppar och stabila själar.
Jag tror också att vi som värnar våra respektive raser (och förhoppningsvis inte är mindre modiga och klarsynta än pekfolket och cavaliermänniskorna) ska börja pressa på för att se sådana regler genomförda. NU!


Inga rädda hundar i avel! Det är vad bråket i collievärlden handlar om. Det och inget annat, oavsett hur många gånger fraserna om ”rastypisk” och ”rasens standard” vevas i bönekvarnen och oavsett hur gärna man vill ha det till att en liten grupp bruksaktivister i skrynkliga militärkläder med hjälp av mystiska personer i maktens boningar har tagit över rasklubben. Det där är bara nys.
Inga rädda hundar i avel! säger svenska rasklubben för collie. Den åsikten stöds av en tydlig majoritet av medlemmarna, och - vill jag påstå - av valpköparna och den alldeles vanliga hundintresserade allmänheten.

Bodil Carlsson

Mycket skrik för lite ull

Så var då den omskrivna utställningen genomförd.
Om arrangemanget i sig finns inget att säga mer än att det följde alla regler som finns rörande utställningar. Det intressanta var alla reaktioner kring plats och övriga arrangemang på klubben samma dag. För nytillkomna tittare: Det genomfördes alltså ett MH samtidigt med utställningen.
Flera, kanske till och med flertalet, utställare menade att denna utställning inte kunde vara korrekt arrangerad. Inte kan man få arrangera utställning och MH samtidigt?
Jo, det kan man.
Det åberopades ”tekniskt fel” pga att arrangören inte kontrollerat om det var MH samma dag.
Det hade arrangören ingen skyldighet att göra. Däremot kunde ju utställarna själva kontrollerat det innan de anmälde. Det gjorde troligen inte någon.
Nog om detta.

Så hur såg det ut idag när första omgången om fyra skott smällde? Sprang alla collies iväg, flåsande och livrädda med svansen mellan benen?
Nej, de hade väl annat att tänka på.
Vi stannar här en stund: Om hunden har annat att tänka på så blir ljuden oviktiga, fokus finns på ett jobb som ska utföras eller en uppgift som ska lösas.
Detta är inget nytt, det är välkänt inom rasen Border Collie där skotträdsla också förekommer – men inte när de arbetar!
Det, om något, borde vara ett tungt vägande skäl att hålla collien sysselsatt med uppgifter och arbete. Under tiden måste en ansvarsfull avelsverksamhet ha som mål att få bort den hämmande skotträdslan. För skott, och liknande ljud, kommer aldrig att försvinna. Däremot finns det goda chanser att få colliens skotträdsla att försvinna, om man har förnuftet att i sin avel prioritera det förstås!

Jag är fortfarande smått förundrad över alla skrik och påhopp som vissa utställare ägnat sig åt inför denna utställning. Vad vann ni på det? Ägna en kort stund åt lite självrannsakan, om ni vet hur man gör…

Johan N.

Förnekelse

Det finns en enkel psykologisk mekanism för att slippa se sådant som man tycker riktigt, riktigt illa om. Den kallas för förnekelse. Det man ogillar existerar inte. Simsalabim, så var man av med det otäcka.

Den 6 augusti hade KC-nära tidningen Dog World en artikel om hur brittiska kennelklubben meddelar de brittiska schäferklubbarna att man inte kommer att dela ut några CERT till rasen 2012. Om inte schäferfolket kommer till skott med två saker, som länge påtalats utifrån. Double handling och bananryggar!
Artikeln innehåller ett långt svar från Mr John Cullen, Breed Council Chairman – det motsvarar väl ordförande i en nationell rasklubb här. Mr Cullen är djupt upprörd, som framgår av den svarta rubriken:

LET DOWN AND VICTIMISED!

Svikna och gjorda till offer. Av sin KC! Så känner man sig. Så orättvist! Och mr Cullen svarar tappert kennelklubben att schäferfolket ”inte tror att det finns några bevis som stöder er subjektiva åsikt att schäferns rygglinje är krökt eller karplik.”
Artikeln drog omedelbart många kommentarer på nätupplagan. Den första frågar:

”Inga bevis...? Are you blind, Mr Cullen?”

En annan ropar:
”Vakna upp och se dej om! Schäferfolket tappar snabbt allt förtroende hos den brittiska allmänheten och jag för min del tänker inte lyssna till de här dumheterna längre. Jag har schäfer – och nästa blir inte av er sort. No way.”

En annan:
”Problemet som /schäferklubbarna/ har är väldigt enkelt. Vi – folk utanför rasen och t o m folk utanför hundvärlden – är varken blinda eller korkade. Vi ser bananryggarna, hasorna som möts, de grodliknande benen./-/ Ni förstår, till skillnad från de vanliga syndabockarna, som pekinges och bulldogg, så ser vi också arbetande schäfrar som polishundar. Vi kan själva se skillnaden och vi vägrar att acceptera att det uppenbart mindre friska djuret hålls fram som ett bätttre exempel för rasen. Så, med förlov sagt, schäferfolket har bara sig själva att skylla.”

Så här låter det – med ett eller två undantag. De kommer från schäferfolk.
”Alla har ju rätt till en åsikt, men om man ska komma med offentliga fördömanden, då ska man tala om vilka kvalifikationer man har. Äger du ens en schäfer, har du någonsin vunnit en utställning med en schäfer eller någon annan ras.”

Och då kommer den stillsamt mördande läsarkommentaren:

”I den riktiga världen trumfar CERT och titlar inte sakskäl från andra människor.
INGEN RAS TILLHÖR BARA UPPFÖDARNA OCH UTSTÄLLARNA.”

* * *

Jaha .... men det här handlar ju inte om collie?
Jo, det gör det. Också. Tongångarna är sorgligt välbekanta.
Det handlar nog tyvärr om många av de rena raserna. I våras pratade jag med en kvinna som har arbetat i många år med att rapportera från hundvärlden i Europa. Vi pratade blandrasavel. Hon berättade att blandrashundar och blandrasuppfödare ökar i antal både i Tyskland och Storbritannien – precis som de gör i Sverige.
Hon sa: ”Om renrasuppfödarna inte fattar vartåt det barkar, kommer de enda renrasiga hundarna om tretti år att höra till små gäng som åker runt med dem på stora utställningar och alla vettiga människor har gått över till blandras!”

Jag tyckte att hon överdrev våldsamt. Då.
Nu är jag inte så säker längre. Den vanligaste kommentaren jag har fått från vanligt folk under tjugotvå år som collieägare är en eller annan variant av ”Så vackra dom är! Visst är det synd att så många har blivit så nervösa?”
Eller rentav:”Är dina verkligen renrasiga? Dom verkar ju inte nervösa av sig!”
Ingen ras tillhör bara utställare och uppfödare. Resten av världen ser den också.
Man kan inte förneka det som vem som helst kan se och försöka dölja verkligheten genom högljudda krav på att en utställning ska flyttas.
När man gör det bäddar man för blandrasaveln!

Bodil Carlsson

Om sanning, osanning och märkliga teorier

I år, liksom flera år tidigare, deltar jag i arrangemanget av en collieutställning. Nytt för i år är att utställningen äger rum på en ny plats. Inte för att det var önskvärt utan för att den camping där vi tidigare varit skulle säljas vilket innebar att vi tidigast i april skulle få besked om utställningen skulle kunna hållas där. Det var för sent för besked och det gällde då att finna en ny plats vilket vi gjorde. På en brukshundklubb. Vi var nöjda med detta och spred informationen via annonser och hemsida.
För några veckor sedan fick vi veta att ett MH var planerat på samma plats och på samma dag. Alla utställare fick i sitt PM påpekat att ett MH skulle genomföras samma dag och har alltså möjlighet att dra tillbaka sin hund från utställningen om man anser att MH:t är ett problem.

För utställarna tycks det inte vara något större problem men på en annan blogg valsar runt de mest häpnadsväckande konspirationsteorier kring denna utställning. Den påstås vara planerad av rasklubben och den lokala brukshundklubben (!) för att ”mentalivrarnas fula hundar” ska vinna priser.
Å kära nån, så tokigt det kan bli när man uttalar sig utan att veta ett dyft…
Men teoriernas moder har ju en sällsam förmåga att alltid sprida dynga omkring sig. Framför allt genom att smutskasta rasklubben och de uppfödare som klarsynt tar sig an att försöka lösa problemet med rädslor hos collien.
Nåja, dyngan sprätter bara tillbaka på henne och hon har förtjänat den väl.

Det stora principiella felet i denna märkliga kritik är att collien förutsätts ta skada av ljudet från skott. Har utvecklingen gått därhän att skotträdsla anses vara ”normalt” för en collie och ska vi stillatigande acceptera det? Eller den konstiga teorin att valpen blir ”förstörd för livet” om den hör några skott… Hur i allsindar ska man kunna skydda hunden från att höra olika ljud i sitt liv, även i valpåldern?
Är inte alla dessa teorier bara ett belägg för att det idag av vissa bedrivs uppfödning där man helt enkelt ignorerar rädslorna? Man vet mycket väl att de finns men det är enklare att skylla på ljudens förekomst istället för att aktivt arbeta för att få bort rädslorna.

Nej, jag accepterar inte detta. Jag anser att alla tänkbara krafter måste sättas i arbete för att få rasen fri från hämmande rädslor annars återstår till sist bara en madrasserad cell (garanterat ljudfri!) som tänkbart hem för en collie!

Johan N.


Och här förpassas de märkliga teorierna... (Tack Bodil!)

MJÖLKBORDET - del tre.

PERSPEKTIV

Ursula le Guin är kvinnan som gör mig arg. Hon har redan skrivit mina bästa böcker. Vissa saker kan man bara inte förlåta.
Hon skrev The Left Hand of Darkness. Vem som helst skulle väl ge sin själ för att bara ha kommit på titeln? Hon gjorde det och fyllde på med berättelser om hur olika sorter – människor och annat tänkande smått och gott från olika världar - ser varandra. Vem utom hon skulle komma på tanken att skriva berättelsen om eken?

En ek växer nära vägen. Det har den gjort i trehundra år och till att börja med var det okomplicerat. Högst en gång i veckan kom en hästdragen kärra förbi och även en ung och oerfaren ek hann öva sig på att först börja torna upp sig i hästens och kuskens perspektiv, allt eftersom vagnen kom närmare, för att sedan minska i storlek igen när den avlägsnade sig. Sedan blev det fler och fler hästskjutsar, åt båda hållen, men det gick skapligt ändå. De sista femtio åren, däremot, har eken haft det jobbigt. Ett par tusen bilar passerar vareviga dag i hög hastighet åt båda hållen och ekstackarn har fullt sjå med att samtidigt växa och krympa ur alla deras olika perspektiv sett så att deras bild av verkligheten ska hålla ihop.
Så ser världen ut för en ek. Det är fullt upp.

Det är något åt det hållet emellanåt i collievärlden. Här tar folk sammanbitet sina jyckar till MH och har fullt sjå med att se stronga ut inför de som tittar och gladeligt rapporterar vidare. Samtidigt som man vet att i hundens perspektiv är man redo att fly i kopplets längd och i uppfödarens är man ett paket nötter som inte kan stötta sin hund...
Folk åker till utställningar och ber till sin skapare att ur inget perspektiv ska hunden ses lyfta på överläppen mot en annan jycke. För i vissa perspektiv blir den då ett farligt monster från bruckslinjer. (Ja, ordet stavas med ck när det ska låta föraktfullt. Lite som när fint folk förr kallade socialdemokrater för ”såssar”, om ni minns.)

Själv har jag gått hemma på stallbacken och ansträngt ihjäl mig för att hundarna ska titta på mig och se Hästarnas Herre &Hundarnas Beskyddare, medan hästarnas samtidiga perspektiv förstås ska regisseras till motsatsen: Hundarnas Herre &Hästarnas Beskyddare.

Koncentration - nu börjar vi.

Medan det samtidigt finns åtminstone en Tant som bara väntar på att få fatt på lite mera skit rapportera om Mentalmadammen, för så ser hennes perspektiv ut. Och det perspektivet har funnits med i mitt perspektiv. Jag har varit den perspektivöverbelastade eken.
En riktig påse nötter!

I gårkväll möttes en hästnos och en hundnos över en hink med vatten. Hunden stod och drack och hästen kom förbi och fick tanken att också ta en slurk. Hästen gjorde en testfnysning åt hunden. Hunden vek inte. Hunden övervägde ett halvgläfs åt hästen, men lät bli. Nosarna stötte ihop. Fred utbröt.
Hästen gick förbi och hunden drack färdigt.
Slut. Finito.
De har fått perspektiv på varandra.

Detta hände nyligen, mitt framför min egen nos. Hur det egentligen gick till när hundarna och hästarna gjorde denna ömsesidiga justering i sin bild av varandra vet jag inte, men det är fascinerande att iaktta. Hur uppstår en sådan ordlös förståelse av den andra sortens avsikter? Och varför är jag den sista som ser det?
Lejonen sover mätta på savannen och antiloperna går förbi. De vet precis när lejonen inte har antilopavsikter. Hundarna ligger på gårdsplan. De vet när hästarna betar och ska lämnas i fred. Hästarna vet när hundarna inte har hästavsikter. Mellan vallande hundar och vallade djur finns ömsesidig förståelse av avsikt!
All vallning bygger förmodligen på detta. Och alla som sysslar med vallning vet förmodligen om det. Men för mig var det årets upptäckt. Jag är inte eken. Jag behöver inte springa omkring och fixa deras perspektiv åt dem!
Det räcker med att jag ger dem möjlighet att göra det själva.
Och lilla Rädd&Arg? Tja...kanske är det inte svårare än att den hunden är temperamentsmässigt mindre lämpad för häst. Hon borde kanske få försöka med får?Eller så har matte brutit mot den första regeln vid träning av rädda individer – egenkontroll, fri flyktväg – och satt fast henne med ett koppel och stått som ett fån och rivit sig i huvudet, när lilltiken tar fram defensiv skärpa i stället.
Som dom säger om datorer – GIGO. Garbage in, garbage out! I morse var hon med igen, lös på gårdsplan, och inte hotar hon hästar när hon själv har kontroll över sitt avstånd till dem. Mjölkbord, inte restriktion, fungerar.

Nu läggs sadeln på den oinridna yngsta märren. Sadelgjorden dras åt försiktigt, svansremmen spänns, medan morotsbitar och milda ord serveras...Sen går vi några varv. Lillhästen på min högra sida tränar på kommandona för att öka och minska farten. Två lösa hundar till vänster tränar på brucksmomentet Fritt följ med häst samtidigt som de lär sig att inte hjälpa till att mana på hästen, utan lämna det till mig.

Fritt följ med häst.


Paus. Kvarliggning med häst.

Hästen tycker det är roligt med omväxling. Hundarna tycker detsamma. Arg&Rädd sitter lös en bit bort med husse som mjölkbord och matas med självkänsla.
Fredagskvällen firades med att matte sprang först med lillhästen och två hundar. Husse sprang efter med hästkärran och skumpade så mycket han kunde med den. För att hästen ska vara van vid själva vagnsljuden den dag vi spänner för, förstås.

Grannbil kör förbi och illstirrar. Välkammat folk i vår egen ålder. Lätt att förstå hur vi ser ut i deras perspektiv. Men det bjuder vi på!
Stackars folk om de aldrig känt glädjen i att leva med djur och följa hur deras bild av varandra förändras.
Och varför.

Bodil Carlsson


Slut för idag. Marsch in i stallet!

Blåbärsplockaren

Eldorado finns inte i Sydamerika, det finns i Norrlands skogar! Bärplockning är på dessa breddgrader jämförbart med skattjakt á la Indiana Jones och det är sällan impulsivt eller oplanerat. Det diskuteras tänkbara fyndplatser, studeras kartor, packas fikakorgar och laddas upp med hinkar och bärplockare och sedan bär (!) det iväg, Fem eller tio mil bort spelar mindre roll, det viktiga är att plocka. Och helst mycket.
Som ”nynorrlänning” var jag i början mycket förundrad över folkvandringen som började redan i juli, tills jag fick förklaringen: De ska plocka bär. Jaha, ja.
Att plocka bär var för mig något som barn sysslade med; smultron på strån, blåbär i munnen och, i bästa fall, hallon nog för att övertala mamma att göra hallonkräm. Där jag växte upp plockade vuxna aldrig bär, de plockade däremot svamp ibland.
När jag bosatte mig i norr kunde jag snabbt konstatera att bärplockning är ett vuxennöje eftersom jag själv förväntades följa med på skattsökarexpedition i blåbärsskogen. Det var inga problem eftersom bärsäsongen infaller samtidigt med svampsäsongen och svamp plockar jag med förtjusning.

I samband dessa expeditioner har jag upptäckt en ny talang hos vår hane – han är en ”bärhund”. Han finner och han plockar, oftast de största och finaste bären enligt matte. Men – han sväljer dem. Där finns då ett problem. Som hund i Norrland är det en utmärkt egenskap att hitta fina bär men mindre bra att äta dem själv…
Men då har vi ännu en sak att träna honom på, att samla bär i munnen och släppa ner i mattes hink.
Tiken däremot skulle hellre svälja orrar än blåbär!

Det finns något mycket charmerande hos dessa collies, de kommer i så olika förpackningar och med vitt skilda intressen. Det är kanske därför vi älskar dem. :-)

Johan N.


Den bruna letar orrar och den svarte blåbär. Det blir nog inte tydligare än så här.

MJÖLKBORDET - del två

Nästa morron gick jag ut med två hundar och tog hand om hästarna. Jag stod på knä i gräset och tvättade bort en varkladd ur ett hästöga, kuttrade med ponnyn för att hålla den lugn, koncentrerad på att få in antibiotikasalva i det hopknipta hästögat, när Colliebusen kom tassande så försiktigt. Han la huvet på sned och såg nöjd ut, när han begrep att inget annat hände än att matte på något sätt tog hand om hästen.
Och då gick det upp för mig: en viktig sak hade hänt och jag höll på att missa det! Hunden hade förstått att hästen är en familjemedlem. Den är i sin fulla rätt att gå omkring på gårdsplan. Det behöver inte åtgärdas. Och en potentiellt farlig situation – knäböjande människa, halvblind häst med en plastpip intryckt i ögonvrån, hund som kommer smygande snett bakifrån – var inte farlig alls.
Inte för att jag hade lydnad på hunden. Utan för att hunden hade koll på läget!
Och det slog mig att just detta var vad som gjorde sådant intryck på mig när jag var i Wales. Hundar förväntas ha eget förstånd och omdöme.
Härnäst blir det mjölkbord, tänkte jag. OK då - närmsta nutida motsvarighet. Jag hade inte lust att tala om för Cledwyn att mjölkborden har blivit lika ovanliga här som folk med hans inställning till hundar.

Tillnyktrad i knoppen efter en hälsosam dusch verklighet bestämde jag mig för att lita på min hund igen. Vad gör hon?
Utsläppt ensam springer hon fram mot den häst som är på väg rakt mot förstubron och gör en skenattack. ”Dra, hästjävel!”
Hästen vänder med ett argt galoppsprång och ett skenhot med bakbenen. ”Tro inte att du är nåt, hundjävel!”
Båda höll säkerhetsavstånd till varandra. Inte för att jag hade lydnad på häst och hund, utan för att de hade koll på varandra.
Matte kallar in. Hunden kommer. Ögonen säger att hon är beredd på skäll igen.
Hunden får beröm.
Hunden lyser. Hon blir en centimeter högre.
Sen gick jag ner på gårdsplan bland hästarna med henne i långlina. Den behövdes inte.
Det kom inte ett enda skall.
Så vi gick in igen. Och jag mådde riktigt bra. För jag hade – i en halv minut eller så – byggt åt min hund ett mjölkbord som inte var av trä.


Arbetande walesisk hund, Cwnhenog Wag. (Gårdsnamnet först och tilltalsnamnet sedan.) Collie som den såg ut innan exteriöruppfödare rättade till den ointelligenta blicken och de dåliga vinklarna...enligt ett lyckat skämt i tidningen Hundsport i våras.

Bodil Carlsson

Angående kommentarer...

Kommentarer publiceras efter granskning och ibland flera samtidigt, oavsett när de skickats. Under kommentaren står det datum och klockslag när den skickades. För att undvika missförstånd och veta vem som bemöter vem kan det vara en god idé att kolla när inläggen skickats.

Collievänner önskar trevlig helg! :-)

MJÖLKBORDET - del ett

Augusti kommer, som varje år, med sitt vattniga solsken och sin svimmliga luftfuktighet. Gråtoner i grönskan. Skogen luktar svamp och sporer. De gamla rosorna kämpar tappert. Piskande regn och stormbyar har de stått emot rätt väl, rosrostfläckarna kunde ha varit värre, men nu falnar de en efter en. Vitbrunvisset fnös kring blombottnarna.
Man borde ju ha vant sig. Lik förbaskat hoppas man innerst inne varje juni att den här gången ska sommaren vara evig.
Sen sitter man där i augusti på förstubron och ser att Någon har droppat en riktigt stor splash svartblått i skymningsfärgbadet och att den flyter ut och tar över vartefter nätterna går...
...och så suckar man och tar ett tag med veden. Den lär komma att gå åt det här året också.

Jag slängde ut en fråga på Collieforum om vallning och fick en rötmånadshistoria till svar på en annan blogg.
Och vet ni vad som hände? Glädjen i hundträningen försvann. Det gjorde inte så mycket för de två sansade hundarna– de har fattat galoppen och sköter sig bra, även om de sneglar undrande på oentusiastiska matte och frågar vart det roliga tog vägen. Vad det här allt? Gå fot och sitta kvar? Kontrollerande blick från matte jämt?
Men det gjorde skada för lilla Rädd&Arg. Hon hade behövt lite entusiasm DÅ och DÄR!
Hon såg hästarna rusa, for iväg som ett troll för att möta dem skarpt...och fick en utskällning som tack. Dundrande hovar, skrikande matte – gamla minnen vaknar. Självförtroendet, hopsamlat under tio långa månader, försvann. Hon kände att hon gjorde bort sig, att matte var missnöjd, men hon begrep inte varför. Hon blev skärrad igen. Gick inte att lita på ihop med hästarna längre.
DÅ hade jag behövt gå igång. Enkel lydnadsträning bland hästarna! Spårträning! Uppmuntran!
I stället slösade jag dyrbar tid på att känna mej deppad och less på hundvärlden. Det är lätt hänt, det medges. Men det var hennes och min tid jag ödslade bort på att hänga läpp. Jag hittade fel hos henne i stället för att tänka över vad som faktiskt hade hänt.

Häromkvällen kom telefonsamtal från Wales. Det blev väldigt långt. Den som ringde vet inte ett skvatt om det som kallas hundvärlden. Han är fårbonde och har levt med arbetande hundar i hela sitt långa liv
Han hade fått samma problem som jag, fast tvärtom. Hans tioåriga barnbarn fick sin första valp att jobba med förra året. ”Och”, sa det gamla proffset, ”jag la mej inte i hur han uppfostrade valpen, för jag ville ju att dom två skulle knyta an. I wanted the two of them to bond.” Nu hade barnbarnet och resten av familjen åkt på ovan semester och han var ensam kvar på gården med fåren och en ung hund. Och den unga hunden vallade. Mycket. Stor och stark hade han blivit. Och tuff.
”Han går alldeles för hårt åt fåren”, sa Cledwyn. ”Jag har fått göra en nosgrimma... Han fattar varför jag blir arg när han gör fel, men så vips är han igång igen efter en stund.”

Och så pratade vi till sent om skillnaden mellan skärpa som drivs av rädsla och skärpa som drivs av övermod. Om hur man kan träna det ena och hur man kan träna det andra. Cledwyn berättade om en fruktansvärt osäker tik från hans ungdom, som hade fått självförtroende efter att ha satt sig i respekt hos en aggressiv terrier, och som blev som en omvänd hand och började fungera i arbete.
Jag fick ett jättebra tips. Cledwyn måste kräva lydnad för att få hejd på sin unge kille. Men för min tik föreslog han ett mjölkbord. Ni vet ett sånt där som stod överallt längs byvägarna förr, där man ställde ut mjölkflaskorna så att mejeribilen kunde plocka upp dem?
I Wales finns det fortfarande mjölkbord.
”Om hon är högre upp än hästen, känner hon sig både trygg och överlägsen”, sa Cledwyn. ”Då kanske hon går att träna igen. ”
Jag somnade lätt om hjärtat den kvällen och drömde om Wales.

Bodil Carlsson