Utställningserfarenheter.

Ja, då har jag då bevistat den andra utställningen i hela mitt liv. Collie-SM i Piteå avslutades med en stor specialutställning för kort- och långhårig collie, med två engelska domare. Hade jag fått välja så hade vi gått på lydnaden istället, men... Många viljor skulle samsas, och det är inte alldeles fel att vara diplomatisk ibland. I nio graders värme (den norrbottniska sommaren lämnar ibland mycket övrigt att önska) anlände vi till utställningen. Med oss i bilen den fyrbenta gamla damen som fann det mycket spännande att titta på så många hundar av samma sort.

Och tittade, det gjorde vi allihop. Många underbara bilder finns kvar på näthinnan, av lekande collies, busande collies, pratande collies, bedårande collievalpsmagar, själfulla mandelögon. Bredvid oss vid ringside låg en ung sobel colliedam som var en kopia av min tant i yngre dagar. Hon och hennes äldre collieväninna visade tydligt vad de tyckte om den långa väntan och roade sig därför bäst de kunde med vad de kunde hitta i mattes träningsväska. En underbar scen. En annan collie lekte utställningen igenom med sin shetland sheepdog-kompis, och lade sig beredvilligt ner så att sheltien skulle komma åt att brottas ordentligt. En del hundar såg genuint ut att ha roligt i ringen, de rörde sig lätt och ledigt och en hel del kunde inte hålla sig från lite bus och nagg i handlerns fickor.

Det fanns också tyvärr en hel del tråkiga scener. Hundar som knappt ville röra sig, hundar som ständigt försökte lägga sig ner i ringen, hundar som skyggade för domaren. Två små sobla pälsbollar (ej från en svensk kennel) som fick släpas runt i ringen placerades som de två bästa hundarna i sin klass. En av dessa hundar låg i flera timmar på ett trimbord, utan att röra sig över huvud taget. En colliehane vägrade konsekvent att låta sig hanteras, och sneglade skrämt på domaren även när hon var en bit bort.

Ingen hund fick panik. Ingen hund bet någon annan (annat än i lek). Men man kan ju fundera på varför en del människor sysslar med utställningar när deras hundar så uppenbart inte trivs med aktiviteten. Utställningar är inte min kopp te, men jag har absolut inget emot dem principiellt så länge hundarna verkar ha roligt. Men hundar som ser besvärade och rädda ut, som står ut med domarens hantering men som egentligen ser ut att vilja vara någon helt annanstans, hundar som är så slöa att de sover sig igenom en utställningsdag utan att med en min intressera sig för sin omgivning, hundar som knappt kan motiveras till att trava ett varv i en ring - sådana scener gör mig beklämd.

/Anja G