Vad göra för att lära hundar att hästar är djur, som hör till familjen? Inte dråpare, som ska punktmarkeras med råskäll så fort de syns eller hörs?
Tid och levergodis är de två första förutsättningarna. Sen finns två utmärkta pedagogiska hjälpmedel till:
Våra hundar ogillar vatten som rengöringsmedel. Särskilt ogillar de kallt vatten ur hink. Det är nog bland det fasligaste de kan tänka sig att utsättas för.
Att se en häst fogligt finna sig i den behandlingen hade stor effekt. Första gången stod hundarna på säkert avstånd och bara glodde med ögonen på vid gavel. Tankehjulen snurrade inne i skallarna så att det nästan hördes.
Tänk att låta sig hanteras så!
Hästarnas hemskhet sjönk som en sten.
Samma effekt hade stallkatten. Han, minsann, inte bara strök sig mot hästarnas ben. Han kunde låta sig sättas upp på en hästrygg och matas med hundgodis!
Misstänksamhet och avund stred om hundsjälen. Avunden vann. Varför skulle bara den eländige Randig få levergodis???
Så himla farliga kan inte hästar vara, förresten. När en katt vågar!
Hund efter hund vågade sig fram... medan dagarna gick. Och veckorna.
Den arga och rädda vågade också. Hon var den sista som fick försöka och den sista som kom. Vi fick faktiskt dra in på maten ett tag, för kilovis med levergodis gick åt första halvåret.Kringslängt på backen först, långt från hästarna. Sedan närmare. Hon letade och sneglade oroligt. Letade och sneglade, med tiden allt mindre oroligt och allt närmare. Till slut kom hon fram och tog ur handen fast hästen var i närheten. Annars fick ju de andra två precis allt!
I början fick hon gå in när första hästen var klar att tas ut i hagen. Då var hon så trött att hon vacklade upp i soffan och somnade som en utmattad valp.
Sen blev hon kvar ute, fast hon höll sig på sin kant. Hela den här perioden gällde: fri reträttväg för arg och rädd – aldrig känna sig infångad mellan en häst och en vägg. Inga negativa kommandon. Ignorera skällande på hästarna. Belöna tystnad. Belöna passivitet.
De två andra lommade omkring. Det var deras inlärning: lomma omkring utan stress. Intressera sig för annat. Gäspa och klia sig.
Det höll vi på med i månader. Sedan fick de sansade börja gå vid sidan, när hästar leddes ut eller in. En i taget. Först Colliebusen – han hade inget annat emot hästarna än att morsan och syrran sa att de var farliga. Dessutom har han alltid varit den som mest vill hjälpa till och vara till lags.
Sedan Äldre tiken, den eviga mamman, som ogillar sådant som hennes barn säger är läskigt och som alltid är beredd att rycka ut och beskydda dem. Nu sa ena barnet att det inte var särskilt läskigt med hästarna längre. Så Äldre tikens försvarsberedskap gick ner. Hon slutade hålla koll hela tiden. Flyttade uppmärksamheten till matte. Följde matte och häst ut i hagen. Var diskret med på ett hörn inne i boxen under kvällsrykten.
Lilla arg och rädd klarar inte att eskortera hästar. Det blir för nära. Då börjar hon gå ut i halvcirklar, och alltid är slutpunkten för halvcirkeln ett planerat möte mellan hundens framända och hästens has...Så visst – hon har nog mera äkta vallanlag än de två andra ihop, och kanske mera mod också, men sättet hon tänker använda det på är livsfarligt. Hon får ligga på förstubron, eller sitta mellan husses knän och bli kliad, medan hästarna går förbi. Vi pressar inte längre att henne att göra saker som känns så jobbiga att hon tror att hon behöver ta fram skärpa för att klara skivan. Jag skulle inte trivas i en sådan situation själv, så varför kräva att hon ska göra det? Man får ha lite respekt för sin hund.
Så här har det hållit på i tio månader. Så snart matte började vara hemma mer än borta började vi. Man kan inte träna svåra saker utan tillräckligt med närvaro för att bygga upp en bra kontakt.
Det har lönat sig mer än vi vågade hoppas på. Sommarmornar, när man hinkar upp ljumt, lent vatten ur regnvattentunnan och vaskar en häst i taget, medan de andra gör gräsklipparns jobb på gårdsplan, hundarna tar det lugnt, husse läser tidningen på trappen och stallkatten dåsar i solgasset... Alla njuter, var och en på sitt vis.
Och plötsligt har någon sorts tioöring ramlat ner i skallen på två av hundarna.
De inte bara står ut med hästarna. De hjälper faktiskt till!
Det här, lovar jag, är en syn som jag aldrig hade trott att jag skulle få se.
Hästar som tittar upp på Colliebusen, avbryter betandet – och det är gott gräs i trädgårn! Läckra rosor och storblåklockor! -- säjer ”Shit! Han igen! OK! No problem!Vi går!”
Och Colliebusen, som helt styrbar och sansad eskorterar in två hästar...
Visst gick det superbra?
Jodå. Och visst sprang vi på ett bakslag. För lite fokus på hundarna, för bråttom, för stora steg.
Så nu backar vi och börjar om.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar