LILLA BYTET

På vårkanten hände en lustig sak. Jag dammsög drivor av fällpäls – en industridammsugare är ingen dum sak att ha i ett gammalt hus med tre långhårscollies och breda golvspringor. Glädjeskall hördes från gårdsplan, det lät som när grannfrun är på väg in för lite kaffe och en skvätt skvaller. Ljust och lite valpigt skälldes det, högre och närmare och i vrålet från dammsugarmotorn hördes plötsligt rop.
Det var alldeles uppenbart inte grannfrun. Jag slår upp dörrn. Uppför trappan kravlar någon som jag först tar för en katt – en dvärghundstik med den ömkliga uppsynen hos en som vet att hon snart skall dö. Colliesarna följde försiktigt, med milt viftande svansar och uppmuntrande min. Lilla tufsan vågade inte ens titta på dem.
På andra sidan stängslet hojtade två medelålders människor, bleka om kinden: ”Tindra! Tindra! Kom HIIIT!”

Stadshunden Tindra hade varit och hälsat på hos grannfrun. Lycklig över friheten på landet och lockad av hundljud härifrån avvek hon på korta men kvicka ben, tvärsade över åkrarna, smet in genom fårstängselmaskorna...och fann sig eskorterad av tre STOOORA främmande hundar. Tindra ångrade sig gruvligt.
Jag plockade upp henne och räckte henne över stängslet till husse. Tindra var darrig.
Händerna, som sträcktes ut för att ta emot henne, var också darriga. Husse hade inte vågat gå in på vår tomt. Han beskådade – trodde han - sin hunds marsch mot undergången från andra sidan stängslet.
Jag sa som det var – jag kan inte föreställa mig någon normalt funtad hund attackera en så osäker och undergiven ny bekantskap som lilla Tindra. Och rakt inte en collie!
Skäller gör dom för att visa på att något rör sig. Man kan ju inte annars ha tre hundar i den här storleken lösa på en tomt där vilken dag som helst en unge kan öppna grinden och kliva in, eller en turist dyka upp för att fråga om vägen. Eller hur?
Husses ansikte ljusnade. Matte släppte ut ett lättnadens långa andetag och stoppade beskyddande in Tindra i bilburen. De åkte sin väg med vinkningar och leenden.
Det var Tindras öde, det.
Jag gick in, dammsög och skrattade. Vilken idé! Collies anfalla en rädd minihund! Hehehe...de har väl aldrig träffat en collie, förstås..hehe...

Häromdagen dök dvärghundsdödande collies upp igen. Icke i verkligheten, nej!
Bara i de återgivna tankarna på Andra Bloggen, som talar för landets ”kultiverade och intellektuellt skolade collieuppfödare”.
På den bloggen tackar folk nu sin skapare för att de inte har såna där colliesar som till exempel mina, såna som tycker det är kul att kampa med en trasa ibland. Eller som sätter av efter Lilla Bytet på ett MH. Pris ske herren att de inte har sådana collies! För vet ni vad som då skulle hända?
Jo...då skulle dom colliesarna anfalla familjens dvärghundsvalp!

Hehe...? Hihi?
Nä. Inte alls kul.
Personen som skriver detta är collieuppfödare.

Hur det står till i skallen på en hund som inte kan skilja en valp från en kamptrasa vet inte jag.
Här hemma går varenda kväll sedan fyra år succéföreställningen Mordet på stallkatten. När hästarna är inne och boxdörrarna stängda, hämtas kattens tomma matskål in i köket. Ett lass läggs upp. Hundarna väntar otåligt, men de får vackert öva på Sitt kvar! innanför den vidöppna ytterdörren. Till sist får de lov att lyfta från underlaget.
Blodisande vrål! Fyrsprång!
Stallkattens flykt!








Som ett streck försvinner Lilla Bytet in i stallet.
Där möter alltid samma syn den som kommer traskande med kattkäket. Katten står spinnande och trampande på tröskeln till sin domän, puffar hundarna under hakan och stryker sig mot deras ben. Hundarna puffar vänligt tillbaka. Sedan står de stilla och ser på när hans mat serveras med bara den minsta lilla anstrykning av missunnsamhet. Klart de inte gör honom något illa! Han är deras kattkompis. Det har han ju själv sagt.



Katten vet mycket väl att hundarna bara leker. Han är som alla katter – väldigt kultiverad, men inte så intellektuellt skolad.
Så det tog honom en vecka eller två att räkna ut skillnaden mellan jaktlek och attack.
Tydligen finns det en och annan collieuppfödare som behöver en livstid för samma sak.
Eller är det bara oerhört viktigt att intala sig själv och valpköparna att collies som leker jakt eller kamp på MH – det är riktigt otäcka bestar?

Bodil Carlsson