I min vilda ungdom hade jag bara sett moderna rosor utanför villor i ängsliga trädgårdar. Knähöga, blankbladiga, sammetsröda. Utan doft. Utan poäng. De stod stelt i nakenjordade rabatter och ansades, gödslades, vattnades, frostskyddades och besprutades av ängsliga ägare för att pressa fram sina stora stela blommor sommaren lång. Det var fint att odla rosor.
Jag knackade mig i pannan. Sedan, långt uppe i medelåldern, när hus med trädgårdssnutt i södra Norrland hade drabbat familjen, råkade jag bli med på en kongressresa till Kanada. I Kanada beser man Niagarafallen, right?
Vi besåg Niagarafallen. Dån och dimma av vatten. Fast Kanada bör skaffa sig byggnadslovsnämnder, för dån och dimma kantades av de mest banala hus som förfulat en vacker plats. Hotellkuber och restauranglådor utslängda på måfå. Jag vände ryggen åt eländet. Och då syntes... ett vattenfall till, vitt. Och så rann det uppåt! Och luktade honung!
Tiotals kvadratmeter. En hel slänt övervuxen.
Av förvildad kinesisk honungsros.
Ni får absolut inte tro att jag är en sådan flicka som springer ifrån sitt kongressällskap och med händer och pinnar gräver upp småskott av förvildad kinesisk honungsros och sen sitter med jordiga fingrar och ett fånigt flin i nyllet hela vägen till hotellet. Eller en sån som lirkar ner skotten i en fin presenttermos för varma&kalla drycker och smugglar med hem till Sverige. Huvaligen! Det skulle ju vara olagligt!
Hursomhelst, hur det gick till så finns det nu ett hus i södra Norrland med en gavel halvvägs täckt av kinesisk honungsros.
Det är inte svårt att älska de gamla rosorna. Det är ingenting knähögt eller ängsligt med dem. De väller fram. Härdiga som synden, taggiga som kärlek, engångsblommande som själva livet. Man går förbi dem med färgskrapan eller vattenhinken och tänker på deras namn och historia. Adèle Prevost, gallicaros, döpt efter dottern i en odlarfamilj. Den flickan måste ligga i jorden sedan mer än hundra år, men hennes ros finns kvar. Den skickar ut rotskott framför våra fötter. Ispahan, Rose de Resht– persiska rosor; odlade för skönhet och doftande olja. Jag följde ett gammalt recept och fick några milliliter. Rosa gallica conditorum, sockerbagarrosen. Odlad i hundratals år som leverantör av kanderade rosenblad och marmelad. The White Rose of York fanns i vapenskölden för en kungasläkt på 1500-talet. Nu växer den på gamla gårdar och försvunna torp, ibland årtionden efter att någon senast vattnade och vårdade. Fast numera kallas den Vit bondros...
Just nu blommar pimpinellrosen The Midsummer Rose, först ut som vanligt. Bara fem år gammal är den redan en vildvuxen häck översållad av vita blommor. Hela gruppen korsades fram ur vildvarianter av två skotska bröder någon gång i början på 1800-talet och först blev pimpinellrosorna mode och status i rabatterna hos fint folk...Sedan halkade de liksom utför, de med, så nu hittar man även dem på gamla, glömda ställen. Överlevare. Tackar för lite kompost och kalk med att förvandla en tråkig grusgång till en promenadväg i paradis.
Pimpinellrosor anses inte fina längre. So what? Det är sanslöst att någonting kan vara så vackert.
Jag är inte riktigt den sortens dam som har solhatt. Jag har inte tid att ligga på knä och putsa, gödsla och medicinera rosor som om de var sjuka spädbarn för att de ska gå med på att prestera några iögonenfallande blomblaffor till grannarnas avundsjuka. Torra somrar har vi inte vatten nog att dränka rosrötter med och insekstgifter kommer inte innanför min grind.
Och om man vågar säga det i rosälskarnas värld – tror ni då att man ständigt och jämt får höra samma anskri:
BYT ROS!!!
Inte alls. Man får förstående nickar. När folk började fråga efter rosor som var lätta att leva med och luktade som rosor gjorde förr ....
...då tog odlarna fram de gamla sorterna igen.
När de fina nya sorterna fanns i var mans trädgård var de inte så fina längre.
I min vilda ungdom trodde jag att reggade hundar ägdes av människor, som levde för att borsta och kamma och ängslas över jyckens matsmältning. Sedan råkade jag köpa en hund.
Hon blommade kontinuerligt i fjorton år med väldigt lite borstning och sorgligt lite startkunskaper hos oss. För det lilla hon fick gav hon otroligt mycket tillbaka. Icke en bekymmerstagg, inte ett törne av sorg utom den där på slutet, ni vet. Ovanpå allt det andra var hon vacker. Rotskott från en gammal stam.
Jag har varken tid eller lust att att pälsvårda hundar dagligdags. Jag envisas med ofoget att – som en uppbragt bloggare skrev – gå i obanad terräng med mina hundar, fastän de är collies. Vi spårar vilt för nöjes skull även när skogen är våt och skitig. Vi kravlar under elstängsel och rostiga taggtrådsstängsel emellanåt. Klafsar omkring i hästhagen när vatten och dynga kippar under fötterna. Jag tänker inte avstå från något av det av hänsyn till vad som numera anses vara en standardtrogen pälsmängd. Jag har aldrig bett att få ohanterliga mängder ull.
Och om man säger det högt – vad får man höra? Om och om igen? I gäll ton?
BYT RAS!!!
Men jag tänker inte alls byta den sortens hund som jag tycker om för någon annans uppfattning om vad som är fint.
När de renrasiga hundarna finns i var mans hus, är renrasigheten inte märkvärdig längre. Då vill det till att hundarna har något att komma med också. Annars väljer folk lika gärna blandras.
Det är ingenting ängsligt eller knähögt över en bra collie. Den är oöm och lättskött. Den har sitt namn och sin stam från hundar som var till nytta och hjälp – inte kamkrävande uppvisningsobjekt. När collien vaktar mot diabetscoma och ep-anfall, när de har uppsyn över ens barn, svarar för andra djur eller spårar, då försvarar den sin renrasighet.
Vi borde älska våra rotskott!
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar