Röj upp i pudelträsket!

Det var vad han brukade hojta. Inte med rösten, han är ju hund. Men var gång vi passerade vägen till gården några kilometer härifrån rusade han före fram till första björken i uppfartsallén. Sedan vrängde han bakbenet i riktning mot himlen och strilade så högt upp han bara kunde. Sedan stampade han och krafsade in sin tasslukt så att grässtråna rök, medan han fnös ut sin ilska över mellanpudelhanen, som hade mage att bo där.
Hans gamle far väntade med tålmodigt förakt.
När dammet hade lagt sig var det hans tur. Stelt lyfte han benet precis till den höjd en obetydlig pudel förtjänar och prickade in en skvätt precis ovanpå tonårshundens.
Sedan gav han snorvalpen en förintande blick.
Och sen, precis när han bestämde det, fortsatte promenaden.

Detta pågick i ett år eller två. Vi undrade ibland vad som skulle ske, när Den Gamle inte fanns längre och den utagerande Busen skulle vara regerande hanhund.
Vi hade inte behövt oroa oss. Den Gamle blev trött och sjuk. Han fick stanna hemma från långpromenaderna, hålla husse sällskap. Han mötte oss vid grinden med anklagande småskall – varför hade han utelämnats?
Busen sprang fram. Han strök ner öronen. Han hälsade Den Gamle med milt viftande svans. Och så slickade han kärleksfullt den grånade, misslynt rynkade överläppen.
Snorvalp! snäste gamlingen – fast inte med rösten, han var ju hund. Han nafsade lite halvhjärtat Busen över nosen, precis lagom för att göra klart att inga kärringfasoner önskades. Komma här och visa medlidande!
Busen backade. Han strök ner öronen ett snäpp till. Och så gav han Den Gamle ännu en vänlig slick på kinden.

Busen gick unghundskurs på lilla lokala brukshundsklubben. Lite nerver hade man ju – det var turbostuk på killen i den åldern och vem visste hur det skulle bära till, när inkallning och fotgående skulle exekveras bland andra kaxiga gossar i samma ålder?
Där fanns gott om unga hundar med turbo – ohängda labbslynglar och en liten vass raket till jakthundstik. Men det fanns bara en lika kaxig gosse till. Gud! En schäfer! Hängde i kopplet, skällde och gjorde utfall! Snacka högtempererad hund!
Schäfertonåringens röstvolym när någon gick förbi ägarens bil fick bilskrovet att vibrera. Busen stressade upp sig.
Bakluckan öppnades och schäfern for förväntansfull ut. Bjöds här konkurrens? Var det någon som ville sätta emot?
Busen reste svans och morrade ur ena mungipan.
Schäferhussen tog det med den blidaste ro. Han stod där bara och höll emot, när studsandet i andra änden av kopplet tilltog.
Busen och schäfern fixade löslydnaden på plan riktigt bra. Inga koppel – inga utfall. De travade förbi varandra och tittade hövligt åt andra hållet.


Häromåret möttes Busen och schäfern igen inne i stan. De stod i slaka koppel och med precis lagom hög svansföring och de undvek naturligtvis att stirra varandra i ögonen. De sa ”Så min herre är också ute och går?” - fast inte med rösten, förstås, för de är ju hundar. Efter en stund la sig schäfern ner vid husses fötter och övergick till att beskåda folk på andra sidan gatan. Så då satte sig Busen ner och övergick till att observera ett par trevliga tikar inne i parken mittemot ICA.
Vad hade hänt med dessa högtempererade testosteronbiffar?
Inget annat än det som brukar hända kaxiga tonåringar. De blev vuxna och fattade att det finns smartare sätt att imponera på än att spänna musklerna.
Schäfern var nybliven tjänstehund, ytterligare en i raden av schäfrar som den blide polisen har tränat fram. Colliebusen är ingenting annat än familjehund och bra viltspårare. Det som är fint med honom är leendet i blicken, när barn kommer fram till honom.
Farligare än så var inte turbostuket och tonårsfasonerna.


* * *


I FCI:s standard för collien har det i långliga tider stått att en collie skall ”stå med oberörd värdighet”. Standing with impassive dignity.
Och nästan lika länge har den halva meningen på en del håll tolkats som att detta är det enda en collie får lov att göra. Allt annat, upprepas det till leda, allt annat är ”rasotypiskt”.
Allt annat är ”övertempererat”. Vanligt ungdomsbeteende hos andra raser är alltså ”otypiskt” just hos collie. Varför? Det framgår inte.
Damerna som nu beskärmar sig över övertempererade collies var väldigt tysta under de år, då colliens rykte för klena nerver och skraj uppsyn blev en visa inom hundvärlden.
Damerna som sätter ihop en skrivelse till SKK och ”förfasar” sig över att collies kan skälla i bilar sa ingenting alls på den tiden, då man kunde se riktigt rädda collies släpas i koppel in i ringen.
Damerna som är oroliga för att diskussionerna om colliementalitet nedvärderar rasen sa inte ett smäck under de år, då ett ihållande rykte långt utanför colliekretsarna påstod, att en viss välkänd utställningscollie hade fått sitt karaktärstest godkänt och därmed var klar för avel till sist ….när en annan hane av samma färg hade varit stand-in åt honom på testet. Många hörde det ryktet. En del trodde på det. Det anseendet hade collien.
Var fanns damernas skrivelser då?
Varför så tysta då och så talföra nu?

* * *

Min collie har i alla fall äntligen blivit rastypisk. Det har nämligen kommit ett tillägg till standarden. Tills vidare gäller, att collien skall vara aktiv och glad, bra med barn och med andra hundar. Tydligen räcker det inte längre med att stå rakt upp och ner och se värdig ut.
Vid fyra års ålder gör Busen det ändå korta stunder. Ser värdig ut, alltså. Pudelträsket ägnar han numera samma förströdda stril som Den Gamle gjorde. Men varje kväll kan jag se honom stå på jordkällarens tak och speja ut över nejden.
Orörlig.
Höjt huvud, stolt hållning, imponerande i svanshöjden.
Det kan ju vara så, att han inte alls förhåller sig till standarden utan bara hoppas att grannens läckra jakthundstik ska komma förbi på sin kvällspromenad och se honom.
Han ju trots allt hund.

/Bodil