Om smältvatten och skoterspår

April är en månad när vintern ska jagas bort från norra delen av vårt land. När snön långsamt försvinner förvandlas våra gångbanor till ett kanalsystem där jag misstänker att mindre raser än collien kan få ta årets första bad. Det är väldigt blött och det varar väldigt länge.
Men ljuset avslöjar att våren kommer, fåglarna kvittrar förväntansfullt och snön rasar från taken. Det kommer en vår, i år också.
Som hundägare är det lite av väntans tider. Väntan på att få tillgång till skog och mark igen. Spårlinorna har legat prydligt ihoprullade tillsammans med träapporterna sedan december.
Allt är i ordning, det enda som saknas är barmark.

Ibland måste man se hur mycket snö som sjunkit undan och igår var en sådan dag. Husse, matte med två hundar gav sig ut i ett skoterspår för att se om det skulle bära eller brista eller om det rent av var lättframkomligt.
Vi gick en väg med åkermark vid sidan av. Det bar och det brast och var på sina ställen säkert åttio cm snö. Hundarna hade lite sjåigt med att husse och matte omväxlande försvann ner i det stora vita. De sprang mellan sina halvkroppsfigurer till ägare och var mycket fundersamma över denna hittills okända lek. Men roligt hade de, till skillnad från oss.
Fjällräddningen var inte att tänka på eftersom vi trots allt bara befann oss någon mil utanför en större kuststad, finns inte ett fjäll i sikte här. Matte föreslog uppgivet att vi helt enkelt skulle invänta våren vid en lada omgiven av barmark. :-)
Jag fick lite mer förståelse för Scotts och Amundsens strapatser vid sydpolen, det gives bara en väg – framåt.
Men det slutade väl, vi fick fast mark under fötterna men kunde konstatera att det dröjer ett tag innan spårsäsongen är här. Får väl tillverka lite nya träapporter så länge.

/Johan N.