Fint besök

Fint besök fick vi idag!
Gråtrist vårskymning siktades ner över utblommade snödroppar och scilla tilltufsad av snålblåst. En okänd bil saktade in vid grinden. Ur den kliver två medelålders, okända människor.
Hundarna skällde entusiastiskt vid grinden.
- Fina hundar! skrek de okända.
- Ja, äh, de är ju liksom lite skälliga, hojtade matte urskuldande tillbaka över oljudet…men det hade jag inte behövt ursäkta mig för den här gången.
- Collien ska skälla! sa de främmande.
Alldeles obekymrade om den lokala traditionen som anser att det bästa man kan ha på en hund är Pli och det absolut värsta man kan ha på en hund är skall. Skall visar nämligen ettdera av två saker, har jag förstått efter fem år på trakten. Antingen är hunden livsfarlig, eller så är ägaren en ärelös stackare, som inte har Pli. Jag tappade hakan.
Och bättre blev det. För de okända steg lugnt in genom grinden och hälsade på hundarna utan tecken till rädsla för att få fingrarna avslitna. Tvärtom! De tittade förtjust och uppskattande:
- Så trevliga dom är! Herregud! Han är stor!
Och det är han. Damerna är inte direkt små, de heller, men de ser nätta ut vid sidan av Gossen.
Strax visade det sig, att även de främmande hade en herre med. Vår Gosse lockades bort med listiga löften om tuggben och ost och sprang omisstänksamt fot rakt in i stugan. Den obekante gossen släpptes in i trädgårn. Lek utbröt!
Tikarna visade sig damiga, som tikar gör när en ung man på arton månader uppvaktar med vajande plym och fjädrande steg. De snodde runt och ropade till, ni vet sådant som
- Slyngel!
och
- Vet hut, min herre!
när han blev lite för framåt. Men ska sanningen fram, så var de rätt förtjusta. Matte också, för unge killen var riktigt fin med sin långa kropp svept i alldeles lagom mycket päls av den rätta färgen…Jo, han var trefärgad! Stort steg hade han och elastiska, spänstiga språng och precis den rätta blandningen av självförtroende och artighet. Damernas tillrättavisningar fick en ljusare glädjeton. Inne i stugan glömde Gossen både tuggben och ost och mullrade misstänksamt över tilldragelserna på gårdsplan.
Och vem var unge killens husse och matte? Jo, sa de lite blygt medan hundarna for runt och trampade ner ännu mera scilla, förr om åren hade de väl tävlat lite grann…
Det kan man lugnt säga att de hade gjort. För de som damp ner på gården så där alldeles oförberett visade sig vara husse och matte till gamle Hässleholms Omar, SM-hund i sök! Släkt till familjens allra första collie dessutom!
Omedelbart blev vårskymningen gladare. Nu ligger lilltiken och dåsar behagfullt med halvslutna ögon och ser ut som om hon funderar på att göra slag i saken och börja löpa, för tydligen finns det ju mer spännande killar här i världen än den kastrerade jaktteriern hos grannen.
Matte tänker på det där med färger. ”Glory be to God for dappled beauty…” Helt rätt, pris ske gud för all fläckig skönhet! Okej! Det är inte så att man kan ha något emot blåa hundar. Och vad kan man kan säga till en sobeltik, när hon kliver ut ur skuggan och solljuset tänder det gyllene och det vita till lysande liv, om inte det som jag brukar säga - tyst för mig själv för att ingen annan ska höra och förstå hur knäpp jag är – ”Hallå där, Gyllenblomma!”
Men den trefärgade collien är något annat. Ni har förstås räknat ut det, det är ju inte särskilt svårt. Familjens första hundar var trefärgade. Det är den varma färgen, det är den färg som kärlek har.
Nu har vi varit utan trefärgat i ett år. Inte på länge har jag sett ur ögonvrån hur en otydlig svart skugga följer efter de tre sobla ut genom dörren. Igår planterade vi ett litet träd där han ligger.
En vanlig grönbok.
Bladen sitter kvar som bokblad gör tills de nya kommer. De rasslar torrt i vinden. Utstansade bitar av gyllenläder, blad som blänker i vintersolen. Boken är vacker till och med då. Där ska vi sitta, han och jag, när jag inte ens är en skugga i ögonvrån på någon längre och den lilla trädkraken har blivit en slät grå pelare som tar tag i själva himlen med sina översta grenar. Den dagen när det alltid är försommar och alla bladen blänker med det där tysta ljuset hos tunt grönt siden, så som bara boken gör.
Vår Herre gjorde inte ett vackrare träd och inte en bättre hund. Så har jag tänkt och bestämt, att man får böja sig för ålder och sunt förnuft. Det blir ingen mer trefärgad. Han som ligger under bokplantan får bli den siste.

Och så kommer där in denne spoling med det vackra steget och dansar…Och man kommer ihåg varför man har hund.
De påminner en om att livet alltid är nytt.

Bodil Carlsson