Släpp hundarne loss - det är vår!

Nu...har våren äntligen kommit!
Snön existerar bara som små upplogade högar som tynar bort mer och mer för varje dag. Gräset lyser vårgrönt på gynnsamma fläckar och toppluvan har fått försvinna ner i byrån.
Det går fort från snö till barmark när värmen väl kommer, bilden här är bara några veckor gammal.

Nu kan vi damma av spårlinorna, packa ryggsäcken och äntligen börja spåra igen!
Jag tror jag är mer lycklig än hundarna för de vet ännu inte vad som väntar. Men jag vet att de kommer att vara lika lyckliga och nöjda efter att ha gått spår och gjort några uppletanden som efter "springet" på bilden. Själv kan vi sedan förnöjt slå oss ner i soffan och glädja oss åt att hundarna fått göra något de verkligen tycker om - att arbeta med hjärnan. Collien är så mycket mer än bara vacker och värdig, det vore ett katastrofalt misstag att begränsa dess kapacitet genom att betrakta den som enbart en sällskapshund.
Aldrig skulle vi missunna våra hundar glädjen efter att ha lyckats med en uppgift som kräver mer än att springa ett varv i en utställningsring. Inget ont om utställningar men collien kan så mycket mer, låt den visa det.

/Johan N.

Goddag yxskaft?

Har luften gått ur oss? Har vi gett upp?

Nej, absolut inte! Däremot lockar vårvädret och trädgården och umgänget med långnäsan mer än ännu ett dammigt replikskifte där argumenten som används redan har upprepats till förbannelse, i alla fall om jag nu talar för mig själv.

Skillnaden mellan de olika lägren har med fokus att göra. Vad rankas högst, insida eller utsida? Vad är utslagsgivande? Alla vill ha vackra, kloka hundar med funktionsduglig kropp och frisk konstitution, det är en självklarhet, men om du måste stå ut med en svaghet hos hunden, vad blir det då? Vad är "minst negativt": ståndöron eller skotträdsla, för högt buren svans eller oförmåga att avreagera sig, för lite päls eller bristande leklust? Vad är viktigast för dig, egentligen? Hundens vackra ögon eller intelligensen som lyser i dess blick?

/Anja G

Musörondagen

Kom och gick!
Samma sak varje år. Samma mix av förväntan och fasa. Knivens dag! Sekatörens timma!
En gång för väldigt länge sedan kände jag en zoohandlare – det var i mina gröna yngre medelålder,då jag ruinerade mig på vattenväxter och frysta mygglarver till små firrar, i stället för att grandiost ruinera mig på en sönderfallande gammal bondgård och några hundar – jo, alltså, det var för så himla längesedan att det fanns riktiga fristående små zoobutiker ägda av originella individer som faktiskt älskade ciklider, eller hasselsnokar, eller dvärgpapegojor, och drog sig fram på att göra det de tyckte mest om.
Och den här killen berättade om damen som ville köpa en mus. Zoohandlarn blev lite fundersam, eftersom damen var sisådär femtio år äldre än den genomsnittlige musköparen och inte verkade besjälad av något riktigt glödande intresse för gnagare. Varför ville hon absolut ha en mus?
Jo, sa damen, det ville hon egentligen absolut inte! Hon hatade möss.
Hon stod bara inte ut med ovissheten längre.
Hon älskade rosor. Och i varenda bok hon skaffade om konsten att sköta rosor stod samma mening.
Rosor skall beskäras när björklöv är stora som musöron!
Zoohandlaren förbarmade sig. Han tog fram pennan och ritade . Beväpnad med en teckning av två musöron marscherade damen ut från hans butik med sekatör i blicken.
Till skillnad från damen har jag faktiskt sett en och annan mus IRL. Senast den vi avlägsnade från köket genom utsvältningsmetoden – soppåsen ut varje kväll, hundgodis i mussäker förvaring, inga stearinljus i skåpen...Hursomhelst, där satt den en kväll på kanten till den tomma sophinken och tittade förebrående på mig. Oformligt välnärd efter en behaglig vintervistelse. Eller nära slutet på en månglinggraviditet, kanske, för den orkade knappt kila iväg. Men ljuvligt söta små öron hade den.
Och i förrgår var det dags!
Den yngsta björkslanan i södersluttningen i grusslänten hade små marsipangröna blad i just den storleken!
Sekatören letades fram. Matte styrkte nerverna med en extra kopp te. Hundarna suckade och la sig apatiskt tillrätta på gårdsplan. De vet när det är dags. Egentligen har de inget att klaga för och rakt inte jag heller, för rosorna är allihopa gamla godingar av det slaget som inte alls ska beskäras, bara befrias från dövirke, och hela jobbet är gjort på en timma eller två. Varför denna vånda?
Jo....tänk nu om kvisten jag skar bort som dövirke i själva verket inte alls var död! Och om det jag tog för rotskott och rev bort med tjockhandskat våld i själva verket var ett sprillans livskraftigt skott av konditorrosen, som skulle ha glött djuprött...eller den doftande persiska rosen, vars olja fraktades på kamelrygg som gåva till sultanen i Bagdad... allihopa i händerna på en jäkla klåpare som med ett snitt omintegör en hel växtsäsongsstart för den arma plantan!
Denna tanke förföljer mig varje Musörondag.
Nu är det iallafall gjort. Hundarna har tålmodigt lidit sig igenom alltsammans – rosrensning och lövkrattning och gräsavlägsnande under unga fruktträd och ännu mera krattning; utdyngande av maskkrälande innehåll ur varmkomposterna, vattenbärande, kalkpudrande och ännu mera krattning. Bara ibland har de lättat upp stämningen genom att dra iväg i sporrsträck för att ställa sig och vrålskälla på hästarna som i sin vilda ungdom.
Framåt kvällskvisten samlades vi på förstubron. Matte pustade ut. Hundarna myste.
Katten kom. Han ville upp i knät pch mysa, han också. Han är halvperser, så hans nos är såpass lång att han kan andas. Men hans päls är inte tillräckligt kort för livet på landet och hans mage tål inte alltid inmundigandet av musöron med vidhängande mus.
Där låg han alltså och tryckte behagfullt ett brunt, vått akterparti mot de i och för sig redan stinkande och fläckiga stalljeansen. Nå! Lilla vassa saxen, avsedd för de allra spädaste skadade rosskott, fanns till hands!
I kvällens sena timma gav katten begreppet häckklippning ett nytt ansikte.
Sedan raglade matte in till sömnen. Och i morron, i morron, när restskatten är inpyntad och viktiga brev postade, skall vi ringa om Kursen! Tänk om det finns platser kvar...

Bodil Carlsson

Fint besök

Fint besök fick vi idag!
Gråtrist vårskymning siktades ner över utblommade snödroppar och scilla tilltufsad av snålblåst. En okänd bil saktade in vid grinden. Ur den kliver två medelålders, okända människor.
Hundarna skällde entusiastiskt vid grinden.
- Fina hundar! skrek de okända.
- Ja, äh, de är ju liksom lite skälliga, hojtade matte urskuldande tillbaka över oljudet…men det hade jag inte behövt ursäkta mig för den här gången.
- Collien ska skälla! sa de främmande.
Alldeles obekymrade om den lokala traditionen som anser att det bästa man kan ha på en hund är Pli och det absolut värsta man kan ha på en hund är skall. Skall visar nämligen ettdera av två saker, har jag förstått efter fem år på trakten. Antingen är hunden livsfarlig, eller så är ägaren en ärelös stackare, som inte har Pli. Jag tappade hakan.
Och bättre blev det. För de okända steg lugnt in genom grinden och hälsade på hundarna utan tecken till rädsla för att få fingrarna avslitna. Tvärtom! De tittade förtjust och uppskattande:
- Så trevliga dom är! Herregud! Han är stor!
Och det är han. Damerna är inte direkt små, de heller, men de ser nätta ut vid sidan av Gossen.
Strax visade det sig, att även de främmande hade en herre med. Vår Gosse lockades bort med listiga löften om tuggben och ost och sprang omisstänksamt fot rakt in i stugan. Den obekante gossen släpptes in i trädgårn. Lek utbröt!
Tikarna visade sig damiga, som tikar gör när en ung man på arton månader uppvaktar med vajande plym och fjädrande steg. De snodde runt och ropade till, ni vet sådant som
- Slyngel!
och
- Vet hut, min herre!
när han blev lite för framåt. Men ska sanningen fram, så var de rätt förtjusta. Matte också, för unge killen var riktigt fin med sin långa kropp svept i alldeles lagom mycket päls av den rätta färgen…Jo, han var trefärgad! Stort steg hade han och elastiska, spänstiga språng och precis den rätta blandningen av självförtroende och artighet. Damernas tillrättavisningar fick en ljusare glädjeton. Inne i stugan glömde Gossen både tuggben och ost och mullrade misstänksamt över tilldragelserna på gårdsplan.
Och vem var unge killens husse och matte? Jo, sa de lite blygt medan hundarna for runt och trampade ner ännu mera scilla, förr om åren hade de väl tävlat lite grann…
Det kan man lugnt säga att de hade gjort. För de som damp ner på gården så där alldeles oförberett visade sig vara husse och matte till gamle Hässleholms Omar, SM-hund i sök! Släkt till familjens allra första collie dessutom!
Omedelbart blev vårskymningen gladare. Nu ligger lilltiken och dåsar behagfullt med halvslutna ögon och ser ut som om hon funderar på att göra slag i saken och börja löpa, för tydligen finns det ju mer spännande killar här i världen än den kastrerade jaktteriern hos grannen.
Matte tänker på det där med färger. ”Glory be to God for dappled beauty…” Helt rätt, pris ske gud för all fläckig skönhet! Okej! Det är inte så att man kan ha något emot blåa hundar. Och vad kan man kan säga till en sobeltik, när hon kliver ut ur skuggan och solljuset tänder det gyllene och det vita till lysande liv, om inte det som jag brukar säga - tyst för mig själv för att ingen annan ska höra och förstå hur knäpp jag är – ”Hallå där, Gyllenblomma!”
Men den trefärgade collien är något annat. Ni har förstås räknat ut det, det är ju inte särskilt svårt. Familjens första hundar var trefärgade. Det är den varma färgen, det är den färg som kärlek har.
Nu har vi varit utan trefärgat i ett år. Inte på länge har jag sett ur ögonvrån hur en otydlig svart skugga följer efter de tre sobla ut genom dörren. Igår planterade vi ett litet träd där han ligger.
En vanlig grönbok.
Bladen sitter kvar som bokblad gör tills de nya kommer. De rasslar torrt i vinden. Utstansade bitar av gyllenläder, blad som blänker i vintersolen. Boken är vacker till och med då. Där ska vi sitta, han och jag, när jag inte ens är en skugga i ögonvrån på någon längre och den lilla trädkraken har blivit en slät grå pelare som tar tag i själva himlen med sina översta grenar. Den dagen när det alltid är försommar och alla bladen blänker med det där tysta ljuset hos tunt grönt siden, så som bara boken gör.
Vår Herre gjorde inte ett vackrare träd och inte en bättre hund. Så har jag tänkt och bestämt, att man får böja sig för ålder och sunt förnuft. Det blir ingen mer trefärgad. Han som ligger under bokplantan får bli den siste.

Och så kommer där in denne spoling med det vackra steget och dansar…Och man kommer ihåg varför man har hund.
De påminner en om att livet alltid är nytt.

Bodil Carlsson

Om likheter, olikheter, träning och tävling

Hur skulle livet vara utan collies?
Ja, vem skulle då berätta för mig att ”någon” har flyttat tre balar ensilage från sin plats sedan vi gick där förra gången? Eller att det vuxit upp en ny sorts växt vid dikeskanten som inte setts förr om åren?
Tiken vi har är måhända en känslig dam, men observant som få. Dessutom utrustad med en mäktig barytonstämma som hon använder för att påtala världens föränderlighet för oss stackars ovetande människor. Hon är i sig själv ett allseende öga, skannar snabbt av omgivningen och delger sedan sina åsikter om densamma.
Hanen är mer den nosande typen. Han tycker att ensilagebalar är överskattat, det finns ju förhoppningsvis spår efter en löptik någonstans, vilket är mycket mer intressant.
Tiken skulle aldrig stilla stå och studera gässen som kommer i massor nu, hon skulle i full fart se till att få fart på kräken och kanske få sig en munsbit på vägen. Hanen stod idag lugnt och sansat och tittade värdigt (!) på de kacklande varelserna. Sedan beslöt han sig för att jag var en roligare kompis och sprang ifatt mig.
Det är just detta som är det roliga med två hundar av samma ras: att se likheter men också olikheter.
Det vi dock ser hos bägge är arbetslust, de gillar verkligen att arbeta - framför allt med spår och uppletande. Det är bra, för det gillar jag och matte också. Tiken tycker om att träna lydnad medan jag tycker det är jättetråkigt. Tur då att matte finns som finner nöje i denna gren. Hanen tycker väl ”sådär” om lydnadsträning men han har fått en personlig coach, nämligen matte, som drillar honom nu.
Vare sig jag eller matte har några tävlingsnerver att tala om, så träningen sker enbart för vårt eget och hundarnas välbefinnande.
Det är vackert så.
I och för sig har matte faktiskt tävlat i både lydnadstävlingar och ett Collie-SM, så hennes nerver är nog bättre än mina…

Ibland höjs det röster som undrar varför så få tävlar med sin collie, ”om de nu är brukshundar”. Dessa röster kommer huvudsakligen från dem som ivrigast kämpar för att collien ska vara en ren sällskapshund.
En förklaring till varför har jag just givit och det finns säkert fler collieägare som är som vi.
Men vi brukar våra hundar med stolthet, även om det sker i det tysta.

/Johan N.

Den klassiska collien

Frasen ”klassisk typ” stod att läsa i det nu så välkända numret av Hundsport.
I texten framkom att den klassiska typen av collie ska bevaras, inte förändras. En intressant mening var: ”Idag ses hundar utan korrekt klassisk typ”. Språkligt är det aning förvirrat men jag tror de menar att man idag kan se hundar som inte är av den klassiska typen.
Enligt författarna är en klassisk collie bl a ”harmonisk och i full balans” vilket jag tolkar som en beskrivning av hundens mentala stabilitet. En tolkning kan ju aldrig sägas vara fel eftersom den görs utifrån läsarens preferenser :-)

Jag instämmer helt med att det idag finns hundar som inte är harmoniska och i full balans, för en harmonisk och balanserad hund är vare sig rädd eller ängslig. Intressant att författarna också kommit till denna slutsats. Desto märkligare att de påstår sig inte veta var dessa hundar finns när de tidigare skrivit att de idag kan ses, men denna inkonsekvens lämnar jag därhän.

Collien har ett grundmurat rykte som en nervös och ängslig ras, vi hör det ofta från människor med, men också utan hund. Ett sådant rykte har inte uppkommit utan orsak.
Idag finns viljan hos många uppfödare att ge rasen ett nytt rykte, nu som en orädd och framåt hund men med både skönhet och värdighet i behåll.
Inte ska vi nöja oss med mindre?

/Johan N.

När dammet lagt sig

I Hundsport 4/09 går det gamla gardet inom den svenska collievärlden till angrepp. De river upp en sådan mängd damm av invektiv, osanningar, halvsanningar och trumpetstötar av indignation att det rent ut sagt inte är lätt för läsaren att urskilja vad som är måltavlan. Utom undertecknad personligen, förstås. Men vad är det man ser, när dammet lagt sig?

Det skulle vara smickrande att tänka sig att det enbart är min enkla person som är orsak till all denna vrede. Ytligt sett, taget de personliga påhoppen i betraktande, kan det te sig så. Troligen är det avsikten – att det skall te sig så.

Men det är inte så det förhåller sig. Attacken gäller principer. Striden gäller sådana saker som prestige, position och (i någon mån) pengar. Striden gäller vem som har rätt att säga sin mening. Den förs delvis av personer, som i långliga tider har varit vana vid att kväsa opposition genom ryktesspridning och förtalskampanjer. För några år sedan skulle man ha uttryckt sitt misshag i slutna rum, i utvalda sällskap, och det skulle ha räckt. Nu måste man offra så pass mycket åt principen om offentlig diskussion, att man tar bladet från munnen i Hundsport. Det måste ändå betraktas som ett fall framåt.
När dammet har lagt sig, kvarstår ändå följande frågor:

Måste den rasrena hundaveln acceptera regler?

Skall uppfödare använda sig av den moderna genetiken och beteendevetenskapen?

Har man rätt att avla på rädda hundar?

Det verkar kanske inte så explosivt vid första påseendet. Men tror man det, bedrar man sig gruvligen. Det trettio år långa bråket inom collievärlden handlar om precis detta. På ena sidan finns det gamla gardet, vana vid positioner och inflytande, vana vid att ha första och sista ordet. De vet precis vad de vill svara. Men de har lärt sig av tidigare duster att det inte alltid är lämpligt att vara alltför öppenhjärtig. I det här lägret finns en del gamla goda namn, som spjärnade emot ögonlysningarna av alla krafter. Och som motsatte sig höftledsröntgen.

På andra sidan finns alla vi andra. Vi har motsatt svar på varenda fråga. Det råkar sig så, att vi är majoriteten. Om läsaren en stund betraktar följande två meningar, slutklämmen i ett protokoll från SBK:s Förbundsstyrelses möte den 27/2 2009, undanröjes ytterligare en stor mängd dammande ogenomskinlighet.

”Brukshundsklubben önskar dock att SKK tydliggör att det är ett brott mot grundreglerna /../ att använda hundar i avel, oavsett ras, som uppvisar överdrivna rädslereaktioner eller aggressivt beteende. Collieklubbens uppföljning av RAS visar att det kan vara så att vissa collieuppfödare i detta avseende inte följer grundreglerna.”

Här är ursinnets källa. Inga personangrepp, inga invektiv, inga brösttoner kan stampa upp tillräckligt med damm för att dölja hur det ligger till. Man gör verkligen en tapper ansats – elva stycken sankt Göran, som uppfyllda av helig vrede går till storms mot rasförtalaren, colliens nedvärderare, mentalitetsfundamentalisten, inavlaren, den okunniga, respektlösa, osakliga och utom allt vett varande B C !

Snyggt upplägg, inte sant? Dramatisk ouvertyr till en torftig opera, trots extrainkallade statister.

I verkligheten är det inte jag, som slåss med ryggen mot väggen. Det är det gamla gardet, som nu inför öppen ridå gör ännu en insats för en förlorad sak.

Många av oss hoppas innerligt, att det är sista striden.

Bodil Carlsson

Angående kommentarer

På förekommen anledning beslutar bloggansvarig att fr o m nu endast publicera kommentarer undertecknade med namn och skrivna med någorlunda hyfs. De som inte vågar skriva sitt namn får starta egen blogg. På Collievänner har de inget att hämta.

Jag, en hundi(di)ot

Och "Colliedebatten rasar vidare" var en av framsiderubrikerna på senaste HS, kul att collien uppmärksammas, kan man tycka, men det börjar gå för långt nu och detta är inte den publicitet rasen behöver. Läser man vad en del skriver skulle man nästan kunna tro att det inte är en hund utan något slags väsen som svävar fram ovan jord helt i avsaknad av allt som gör hunden levande.
Namn på hundar som med all säkerhet har förbättrat det yttre höljet och format collien till hur den ser ut i dag (att collien är en vacker hund det är väl kanske det enda alla är överens om) men vad dessa hundar gjort för mentaliteten och för arbetskapaciteten är en annan femma och då är det väl i sin tur, tur att det finns andra uppfödare som sett till att tillsätta den "ingrediensen" så att collien är både vacker och arbetsför.
För egen del är jag så in i h-e trött på denna till synes oändliga diskussion som inte leder någon annanstans än en ännu större delning av folket med samma intresse.
Det löjliga är, att de flesta som även tävlar och tränar med sina collie även gillar att ställa ut och även jag hör till dem som gärna åker på en och annan utställning. Eftersom vi både lägger spår, tränar lydnad, ställer ut och intresserar oss för den mentala biten undrar jag, vilket ”läger” tillhör vi då? Hundi(di)oterna??????
Skulle då vilja påstå att det är alla dom som aktiverar sin collie inom de olika disciplinerna, är de som visar att collien verkligen är "allround".
Ena dagen, spårande/sökande i skogen med kvistar och granbarr i pälsen och de vita tassarna fulla med lera, eller kutandes runt en agilitybana med tungan fladdrande i mungipan och nästa dag uppiffad från nos till svanstipp med "snyggsnöret" om halsen flygandes fram i bästa söndagstraven i utställningsringen. Är helt övertygad om att alla som ens äger en collie vill att det är på detta viset vi vill se vår ras och att alla andra med för den delen.
”Colliekriget” är så infekterat just nu, någon lösning verkar inte finnas på allt tjafs för ögonblicket. Kanske det enda raka vore att ta ”time out” ett tag och låta krutröken lägga sig.
Att det sen verkar som om det finns folk som hela tiden lägger ännu mer ved på brasan (som om den inte brinner hett nog) för att hålla liv i debatten och så ännu mer split bland colliefolket och en del av dessa har inte ens collie.
OK, visst, man behöver inte ha collie för att ge sig in i debatten, men för 17, vi behöver inte mer fyr i pannan.

Bettan B

En lång fredag

Hur firar man en sådan?
Själv har jag bl a tittat in på en blogg som kommenterar vår egen på ett lustigt sätt.
Vi har tydligen blivit collieovänner enligt denna bloggare!
Nåja, bloggaren må sitta i sin avlägsna vrå av verkligheten och tro vad hon önskar. Inte bekommer det oss, vi vet vad vi är och vi vet vad vi vill.
Med stor värdighet och korrekt ansatta öron står vi fast vid våra åsikter. :-)
Vad vi framför allt vill är att collien ska få fortsätta vara en brukshund, att den ska få arbeta med det den kan och mår bra av att göra. Bloggaren må ursäkta, men inte kan det på något vis anses vara ett mål för collieovänner…

/Johan N.

En collie är ingen komposition av färg, form och rörelse...

... det är först och främst en HUND, en levande varelse med behov och instinkter. Om vi börjar se på våra djur som vackra tavlor så tror jag att vi är mycket, mycket illa ute. Det vackraste med collien är dess fantastiska inre egenskaper, och den som inte ser det saknar all form av skönhetssinne.

Glad påsk!

/Anja G

Det kan vara bra att veta...

... att om man, Gud förbjude! dristar sig till att kommentera med kritisk röst i en för tillfället relativt välbesökt blogg, vars författare har starka åsikter om det mesta, så får man räkna med att bli hotad med att få ett eller annat telefonsamtal där man, sägs det, skulle bli tillsagd att upphöra med både läsande och kommenterande av sagda blogg.

Heta känslor, må jag säga.

Detta har kanske inte så mycket med denna bloggs syfte att göra, men det är ändå ett slags tecken i tiden. Likaså de upprörda collieuppfödarrösterna som hörs i det nu aktuella Hundsport-numret. Jag ställer mig frågan: vad är det som är så känsligt? Thou dost protest too much!

/Anja G

Stridsropen skalla - collie för alla?

Många hundägare har kanske läst Hundsport nr 4 och debattsvaren i ”Colliedebatten”.
Några frågor kring dessa väcker jag här.

För det första:
Varför dessa stridsrop?
Stärker det rasens popularitet genom att så fullständigt ta avstånd från rasklubben och de,
som faktiskt med rätta, är bekymrade över colliens mentalitet?

För det andra:
Att slå sig för bröstet och hävda sin mångåriga erfarenhet tycks som ett tämligen platt argument för kunskap. Hur vet alla vi andra att personen i fråga inte gjort fel i lika många år?
Saklighet och fakta är aldrig fel...

För det tredje:
”Collien är en fantastisk familjehund, intelligent som få – om man bara förstår den”
Vilken märklig formulering… Och vad är avsikten? Om jag skulle leta lämplig ras idag skulle jag avskräckas av en sådan beskrivning.

Vidare hävdar ett antal uppfödare i en stor annons att de värnar om den ”sunda, vackra, allroundcollien med utstrålning av stor skönhet och värdighet”. (bara som ett tips till författarna kan jag meddela att allroundcollie skrivs som ett ord, inte två!)
Jag tror att alla uppfödare värnar om detta men vissa dessutom om rasens mentalitet.
Det är i mitt tycke ett strå vassare.

Jag har raljerat lite nu, men egentligen säger jag samma sak som min medbloggare Anja:
Sluta kriga och samarbeta istället!
Lägg prestigen bakom er och tänk i nya banor, ni har inget att förlora medan collierasen har allt att vinna.
För visst vill vi att collien ska vara en hund för alla?

/Johan N.

Taking the high road.

Det finns en del som vill mena att det pågår ett krig i collie-Sverige. Människor insinuerar, påstår och antyder, de försöker gå utanför demokratins råmärken, de svartmålar andra, de sprider rykten, de bär sig illa åt. Men är det verkligen så illa? Står vi verkligen så långt ifrån varandra?

Trots de illasinnade rykten som sprids (främst av människor som inte ens är collieägare) så handlar det inte om bruksmänniskor vs.utställningsmänniskor i collievärlden. Linjerna är såpass blandade att det inte går att uttala sig på det viset, och även de bruksintresserade ställer ut sina hundar till relativt stor del. Denna uppdelning är alltså bara en illasinnad myt.

Jag bryr mig inte det bittersta om vad folk gör med sina collies, så länge både hundar och ägare har roligt. Jag bryr mig inte heller det bittersta om vad uppfödarna gör, så länge de avlar på fysiskt och mentalt sunda hundar. Därför menar jag att de collieälskare som till synes är sådana bittra fiender, till stor del kämpar för samma sak. Visst, en del lägger tonvikten vid korrekt pälsmängd och perfekta öron, och andra lägger tonvikten vid hundar med arbetsegenskaper. Men egentligen så är väl målsättningen ganska så snarlik: att få fram friska hundar som har glädje av livet och som kan glädja sin familj under många år framöver. Är det inte bättre att försöka se de gemensamma målsättningarna snarare än att fokusera på motsättningarna?

/Anja G

Om smältvatten och skoterspår

April är en månad när vintern ska jagas bort från norra delen av vårt land. När snön långsamt försvinner förvandlas våra gångbanor till ett kanalsystem där jag misstänker att mindre raser än collien kan få ta årets första bad. Det är väldigt blött och det varar väldigt länge.
Men ljuset avslöjar att våren kommer, fåglarna kvittrar förväntansfullt och snön rasar från taken. Det kommer en vår, i år också.
Som hundägare är det lite av väntans tider. Väntan på att få tillgång till skog och mark igen. Spårlinorna har legat prydligt ihoprullade tillsammans med träapporterna sedan december.
Allt är i ordning, det enda som saknas är barmark.

Ibland måste man se hur mycket snö som sjunkit undan och igår var en sådan dag. Husse, matte med två hundar gav sig ut i ett skoterspår för att se om det skulle bära eller brista eller om det rent av var lättframkomligt.
Vi gick en väg med åkermark vid sidan av. Det bar och det brast och var på sina ställen säkert åttio cm snö. Hundarna hade lite sjåigt med att husse och matte omväxlande försvann ner i det stora vita. De sprang mellan sina halvkroppsfigurer till ägare och var mycket fundersamma över denna hittills okända lek. Men roligt hade de, till skillnad från oss.
Fjällräddningen var inte att tänka på eftersom vi trots allt bara befann oss någon mil utanför en större kuststad, finns inte ett fjäll i sikte här. Matte föreslog uppgivet att vi helt enkelt skulle invänta våren vid en lada omgiven av barmark. :-)
Jag fick lite mer förståelse för Scotts och Amundsens strapatser vid sydpolen, det gives bara en väg – framåt.
Men det slutade väl, vi fick fast mark under fötterna men kunde konstatera att det dröjer ett tag innan spårsäsongen är här. Får väl tillverka lite nya träapporter så länge.

/Johan N.

Röj upp i pudelträsket!

Det var vad han brukade hojta. Inte med rösten, han är ju hund. Men var gång vi passerade vägen till gården några kilometer härifrån rusade han före fram till första björken i uppfartsallén. Sedan vrängde han bakbenet i riktning mot himlen och strilade så högt upp han bara kunde. Sedan stampade han och krafsade in sin tasslukt så att grässtråna rök, medan han fnös ut sin ilska över mellanpudelhanen, som hade mage att bo där.
Hans gamle far väntade med tålmodigt förakt.
När dammet hade lagt sig var det hans tur. Stelt lyfte han benet precis till den höjd en obetydlig pudel förtjänar och prickade in en skvätt precis ovanpå tonårshundens.
Sedan gav han snorvalpen en förintande blick.
Och sen, precis när han bestämde det, fortsatte promenaden.

Detta pågick i ett år eller två. Vi undrade ibland vad som skulle ske, när Den Gamle inte fanns längre och den utagerande Busen skulle vara regerande hanhund.
Vi hade inte behövt oroa oss. Den Gamle blev trött och sjuk. Han fick stanna hemma från långpromenaderna, hålla husse sällskap. Han mötte oss vid grinden med anklagande småskall – varför hade han utelämnats?
Busen sprang fram. Han strök ner öronen. Han hälsade Den Gamle med milt viftande svans. Och så slickade han kärleksfullt den grånade, misslynt rynkade överläppen.
Snorvalp! snäste gamlingen – fast inte med rösten, han var ju hund. Han nafsade lite halvhjärtat Busen över nosen, precis lagom för att göra klart att inga kärringfasoner önskades. Komma här och visa medlidande!
Busen backade. Han strök ner öronen ett snäpp till. Och så gav han Den Gamle ännu en vänlig slick på kinden.

Busen gick unghundskurs på lilla lokala brukshundsklubben. Lite nerver hade man ju – det var turbostuk på killen i den åldern och vem visste hur det skulle bära till, när inkallning och fotgående skulle exekveras bland andra kaxiga gossar i samma ålder?
Där fanns gott om unga hundar med turbo – ohängda labbslynglar och en liten vass raket till jakthundstik. Men det fanns bara en lika kaxig gosse till. Gud! En schäfer! Hängde i kopplet, skällde och gjorde utfall! Snacka högtempererad hund!
Schäfertonåringens röstvolym när någon gick förbi ägarens bil fick bilskrovet att vibrera. Busen stressade upp sig.
Bakluckan öppnades och schäfern for förväntansfull ut. Bjöds här konkurrens? Var det någon som ville sätta emot?
Busen reste svans och morrade ur ena mungipan.
Schäferhussen tog det med den blidaste ro. Han stod där bara och höll emot, när studsandet i andra änden av kopplet tilltog.
Busen och schäfern fixade löslydnaden på plan riktigt bra. Inga koppel – inga utfall. De travade förbi varandra och tittade hövligt åt andra hållet.


Häromåret möttes Busen och schäfern igen inne i stan. De stod i slaka koppel och med precis lagom hög svansföring och de undvek naturligtvis att stirra varandra i ögonen. De sa ”Så min herre är också ute och går?” - fast inte med rösten, förstås, för de är ju hundar. Efter en stund la sig schäfern ner vid husses fötter och övergick till att beskåda folk på andra sidan gatan. Så då satte sig Busen ner och övergick till att observera ett par trevliga tikar inne i parken mittemot ICA.
Vad hade hänt med dessa högtempererade testosteronbiffar?
Inget annat än det som brukar hända kaxiga tonåringar. De blev vuxna och fattade att det finns smartare sätt att imponera på än att spänna musklerna.
Schäfern var nybliven tjänstehund, ytterligare en i raden av schäfrar som den blide polisen har tränat fram. Colliebusen är ingenting annat än familjehund och bra viltspårare. Det som är fint med honom är leendet i blicken, när barn kommer fram till honom.
Farligare än så var inte turbostuket och tonårsfasonerna.


* * *


I FCI:s standard för collien har det i långliga tider stått att en collie skall ”stå med oberörd värdighet”. Standing with impassive dignity.
Och nästan lika länge har den halva meningen på en del håll tolkats som att detta är det enda en collie får lov att göra. Allt annat, upprepas det till leda, allt annat är ”rasotypiskt”.
Allt annat är ”övertempererat”. Vanligt ungdomsbeteende hos andra raser är alltså ”otypiskt” just hos collie. Varför? Det framgår inte.
Damerna som nu beskärmar sig över övertempererade collies var väldigt tysta under de år, då colliens rykte för klena nerver och skraj uppsyn blev en visa inom hundvärlden.
Damerna som sätter ihop en skrivelse till SKK och ”förfasar” sig över att collies kan skälla i bilar sa ingenting alls på den tiden, då man kunde se riktigt rädda collies släpas i koppel in i ringen.
Damerna som är oroliga för att diskussionerna om colliementalitet nedvärderar rasen sa inte ett smäck under de år, då ett ihållande rykte långt utanför colliekretsarna påstod, att en viss välkänd utställningscollie hade fått sitt karaktärstest godkänt och därmed var klar för avel till sist ….när en annan hane av samma färg hade varit stand-in åt honom på testet. Många hörde det ryktet. En del trodde på det. Det anseendet hade collien.
Var fanns damernas skrivelser då?
Varför så tysta då och så talföra nu?

* * *

Min collie har i alla fall äntligen blivit rastypisk. Det har nämligen kommit ett tillägg till standarden. Tills vidare gäller, att collien skall vara aktiv och glad, bra med barn och med andra hundar. Tydligen räcker det inte längre med att stå rakt upp och ner och se värdig ut.
Vid fyra års ålder gör Busen det ändå korta stunder. Ser värdig ut, alltså. Pudelträsket ägnar han numera samma förströdda stril som Den Gamle gjorde. Men varje kväll kan jag se honom stå på jordkällarens tak och speja ut över nejden.
Orörlig.
Höjt huvud, stolt hållning, imponerande i svanshöjden.
Det kan ju vara så, att han inte alls förhåller sig till standarden utan bara hoppas att grannens läckra jakthundstik ska komma förbi på sin kvällspromenad och se honom.
Han ju trots allt hund.

/Bodil

En stund på jorden

Det är inte alla dagar man kan hålla utkik efter den avlägsna planeten. Ibland får man lämna sitt teleskop och ägna sig åt den stora bollen som man själv går på. För det mesta är det den gamla vanliga brödfödan som ska dras ihop, förstås, men idag var det annat
Fönsterputsen kallade.
Lövkrattningen också.
Tvättmaskinen ännu mer..
Fast gudvarelov kallade hundarna mest! Ut for vi i vårljuset, jacka och stövlar föraktfullt inslängda i en vrå! I stället jympadojor och stalljeans som ändå inte kan fara mera illa än de redan gjort!
Och så sprang vi till Kalle och Lotta. Av deras stuga är bara trappstenen kvar och ekarna som skuggar den måste ha varit ungträd, när Kalle och Lotta försvann. Men platsen som de vårdade är fortfarande vacker. I skymningen om sommaren doftar nattviolen där. Törnrosbuskarna är tvåmeterhöga. Och vid den nerfallande stenfoten till det som måste ha varit deras lagård, där hittade jag deras krusbärsbuske…eller dess avkomlings avkomling. Dyster i skuggan av uppväxande lövslyväggar tynade den uppgivet.
Och nu växer den hemma hos mig. Chockad av söderläge och kompostjord stod den stilla första sommarn, förra året kom den med ett enda försiktigt litet krusbär…
Nu väntar vi på denna sommar. Och så går vi och berättar för Kalle och Lotta det viktiga som har hänt: deras plats finns kvar och deras krusbärsbuske lever. Utan omvårdnad, utan att ens bli sedd, har den klarat hundra år. Icke kunde jag låta slyskuggan och vildsvinen ta den!

I deras gamla kohage finns stora, mossiga stenblock. Hundarna for som tossor, slogs gräsligt på lek med morr och smällande käftar, vallade varandra, tog storsprång upp på jättestenarna och ställde sig att speja skarpt efter vilt och faror. Bäcken porlade smältvattensvild, hundarna drack, varma pälsar i solen. Jag kupade handen under en vattenstråle och drack, jag också. Hundarna log. De tycker om när man gör hundiga saker.
På hemvägen såg vi korpparet kliva på en åker och ormvråksparet seglande på uppvindarna över nästa. Den här stora bollen vi går omkring på är inte så illa ibland.
Man kan lulla runt en sån här dag och bara smaka på bäckvattnet och solljuset i den ständigt pågående skapelsen. Där små gröna spjutspetsar sticker hål på gulnade grästovor igen och igen och en ny kull uppvindsseglare kommer.

Och vad det med hundar att göra? Massor!
Någon frågade – ja, på en av Hundstjärnans mera exotiska subkontinenter, förstås, var annars ställs en sådan fråga? Alltså, någon berättade om en kaxig unghund på en utställning och frågade spetsigt: Vilken collie önskas?

Svar: Jo tack, en med livsglädje!


Stå stilla och värdig kan jag själv, om det kniper.


Urgammal text från Hundstjärnan, kallad The Hack´s Sonett.

Hint away all you can! And never strive
Officiously to keep alive
Factuality´s flickering fire!
Do bleat of things you never knew –
With luck, some will believe in you!
Put on a knowledgeable mask,
And screech out loud, should someone ask,
´Could it be that your gun is for hire?´



Beställningsskrivarens sonett

Antyd allt du kan! Och lägg aldrig möda
På faktagranskningens tynande låga!
Bräk på om sånt du aldrig sett -
Med tur tror någon du har rätt!
Ta sedan på en kunnig mask
Och skrik rakt ut, om någon frågar:
”Är det så att dina tjänster kan hyras?”

/Bodil 09 04 03

En förklaring eller kanske två...

Denna blogg drivs av fyra, av varandra oberoende, collieägare som till sin död troligen kommer hävda att collien är en brukshund och att mentaliteten är viktigare än utseendet.
För läsare som är mindre vana vid begreppen det skrivs om kommer här lite hjälp.

MH – Mentalbeskrivning Hund.
Detta är en beskrivning av hundens reaktioner inför olika händelser såsom:
Kontakt, jakt, lek, aktivitet, överraskning, ljudkänslighet och hot.
Under ett MH går hunden runt en bana med sin förare där dessa händelser förekommer.
Momenten i sig är inga märkvärdigheter, de flesta kan dyka upp under en vanlig promenad.
Det viktiga är att man genom denna beskrivning, som helst bör göras på hela valpkullar, får en uppfattning om huruvida föräldrarna är en bra kombination rent avelsmässigt, dvs gav de valpar som står rustade att möta vardagen med allt vad den kan innebära, eller gav de valpar som visar brister. De brister man inte vill se hos collies är framför allt rädslor.

MH är framtaget som ett hjälpmedel för uppfödare. Ett verktyg för att kunna utvärdera sin avel och på så sätt också kunna arbeta aktivt för en bättre mentalitet.
För att få valphänvisning på en kull krävs att bägge föräldrarna genomgått MH.

Colliesverige är fullt av motståndare till MH. Kanske är det oförstånd, kanske är det bara ren tjurskallighet. Vissa tycker att de har kunskapen och erfarenheten att själva bedöma vilken tik som ska paras med vilken hane. Problemet är att collien fortfarande alltför ofta är en nervös och rädd hund. Trots decennier av erfarenhet och kunskap så står sanningen ändå där, markerad med tydliga kryss i MH-protokollen.

Jag (och säkerligen mina medbloggare) skickar en stor, skimrande röd ros till alla uppfödare som aktivt använder sig av MH och förstår värdet av det.
De andra…tja, vi kan ju hoppas på att ett gammalt Bibelcitat kanske uppfylls:
”Sent ska syndaren vakna.”

/Johan N.

I en annan del av galaxen...

....på planeten som avlägsnar sig rasar stormen vidare. Åska och oväder härjar på en stor kontinent där. Blixtar och dunder i webinsändardebatten!
Meningen "30 000 pund i parningsavgifter" blixtrar till i en insändare. En annan mullrar om att engelska kennelklubbens "storhetsvansinnige ordförande" bör avgå så fort som möjligt. Läs själva på Dog World!

I sin vrå av Hundstjärnan har Bloggaren vaknat på sin bättre sida idag. Stormen har bedarrat. Inga undergångens ryttare, icke ett SKK förklätt till Nazi-Tyskland, så långt ögat ser. Icke ett bibelcitat.
Den milda vårmorgonen har inspirerat Bloggaren. Dagens inlägg håller en riktigt sansad ton. Vid första påseendet verkar det rent av sakligt.
Så det faller säkert uppdragsgivarna bättre i smaken.

Sedan kommer den vanliga berättelsen om den ohanterliga aggressiva collien - ja, ni vet, en sån där som minsann hade ett skapligt MH. Så att man ser hur sådana är!
Bloggaren bevistade inte evenemanget. Hon var inte på Collieklubbens årsmöte heller. Inte för att det hindrar henne från att leverera skildringar om vad som hände - på Hundstjärnan finns många kristallkulor.
Och många ivriga uppgiftslämnare med intresse av att få sin version framförd av en eller annan tam bloggare.

Engelska rasklubbben för Cavalier King Charles spaniel avsatte enligt tidningen Dog World en skaplig summa pengar för att få lite träning i hur man skulle förklara sig för media efter att motionen om magnetröntgen på avelsdjur hade röstats ner.



Dagens engelska läsövning är en gammal folkvisa från planeten Hundstjärnan:

So versed in the Scriptures, and yet doesn´t know it
(Or if she does know, her writings don´t show it) -
Now I wouldn´t mind, if I thought she were witless,
But it´s for some hidden reason she does bear false witness
To events where she never set foot.
She hints of meetings and show rings she never was in -
And lying we know is a sin, a sin,
And lying we know is a sin!

I en annan del av galaxen

Alla har hört att universum expanderar. Här traskar vi omkring med våra vardagsliv och våra hundar och märker ingenting av det, men universum expanderar.
I en annan del av galaxen finns en planet, som rör sig med väldig hastighet allt längre bort ifrån oss.Invånarna på Hundstjärnan märker säkert inget, de heller, för de är djupt upptagna av ting som ser märkliga ut på avstånd.
På denna avlägsna planet har en grupp ledande Cavalier King Charles-uppfödare just nu röstat EMOT en motion om att magnetröntga avelshundar för att få ner andelen cavaliers med syringomyeli. De märker inte chockvågorna eller de ursinniga webkommentarerna. De är så väldigt långt borta.
På den planeten skriver en anonym krönikör i en hundtidning om vilken "stor framgång" Crufts var detta år. Enda smolket var att djurskyddsföreningen RSPCA, som tagit sin hand ifrån Crufts, inte ställde upp med folk som patrullerade parkeringen för att se att inga hundar fanns kvarlämnade i bilarna. Det fick Crufts göra alldeles själv den här gången. Och det visar ju bara vem som egentligen bry sig om hundars välbefinnande, Crufts eller RSPCA.
Det finns folk som tror att den anonyme är samma person som i en film om vanvettig hundavel sa att här skulle inga vetenskapare komma och berätta för honom hur han skulle föda upp hundar...
Ja, den där planeten rör sig med accelererande hastighet bort från oss andra.
Och i en avskild vrå sitter Bloggaren och gör det hon brukar göra, nu med hjälp av Uppenbarelsebokens fyra ryttare som medför världens undergång -i form av SKK:s regelverk för uppfödare. Fruktansvärda hemsökelser i stil med krav på höftledsröntgen och förbud mot släktskapsavel. Darra, värld!

Drifting forever between slander and libel,
Having finished with Shakespeare, she goes for the Bible.
Revelations become her. But I fail to see why
She omits the foundations: "THOU SHALT NOT LIE" -???

/Fri översättning: Vacklande ständigt mellan skitsnack och förtal
Satsar hon på bibeln, när Shakespeare är slut.
Uppenbarelseboken passar henne. Men en gåta som heter duga
Är varför hon glömmer bort grunderna: "DU SKALL ICKE LJUGA" -??/

Hennes planet rusar iväg och hon märker det inte?