Valptider

Från gång till gång glömmer man dessa första månader av gnagande på skor, möbler, inverntarier – ja, i princip allt som finns att gnaga på i ett hem. Nu har vi vår tredje valp hemma, kanske inget att skryta om, men många har någon gång en tredje valp. Vi har det nu.
Konstigt nog har vi totalt glömt hur förra valpen var. Den vi hade för fem och ett halvt år sedan. Vi suckar och säger: ”Men så gjorde väl inte den?” Sedan minns vi hur det egentligen var. Det gjorde den visst. Hela tiden – och i flera månader…

Som tur är har vi ju en lektant tillhanda. En pigg tioåring som ställer upp när det så krävs. Och det krävs ganska ofta, om sanningen ska fram. Ibland leker hon i uppfostringssyfte :

och ibland bara för att roa sig själv:

 

Men leker med valpen gör hon. Och roligt har de. Och vi människor ler. Så ska det vara att ha hund!

Johan Nilsson

HUNDVAKT

Säga vad man vill om engelsmännen - de kör sitt race. När man inte blir galen av deras sätt att ta sitt utställningstok på pompöst, blodigt allvar, så blir man imponerad av deras sätt att ta hundar på allvar. Har vi riksdagsgrupper i sammanträde över hundavelns och hundhållningens utvecklingen i Sverige? Icke! Men det har engelsmännen.

Minns ni APGAW-rapporten, som kom för två år sedan? APGAW är en grupp parlamentsledamöter från olika partier, som har varit igång sedan slutet av nittiotalet. Den rev upp ordentligt med damm för två år sedan efter filmen Pedigree Dogs Exposed. Professor Patrick Bateson vidtalades för en enmansutredning, professor Sheila Crispin blev ordförande för en grupp med uppgift att granska hundaveln och nu är det dags för en sammanfattning. I oktober är det samling i underhuset. Ett utskott från  DEFRA, brittiska jordbruksdepartementet, har genomgång. Vad har hänt på två år?
Engelska Kennelklubbens ordförande, Steve Dean, är inbjuden. Patrick Bateson, Sheila Crispin, ordförande för brittiska veterinärförbundet och brittiska smådjursveterinärers förbund också. De skall tala om för parlamentsledamöterna hur uppfödare och veterinärer har reagerat på signalerna från Bateson-rapporten och kennelklubben, vilka åtgärder den brittiska regeringen eventuellt behöver vidta mot uppfödare, inklusive vaplfabriker, och människor som säljer och importerar hundar, för att säkra att tikar och valpar inte far illa.

DEFRA vill också veta om det behövs bättre lagstiftning mot aggressiva hundar, om man behöver införa licens för hundägare, om man har gjort tillräckligt för att  "muskelhundar" (läs pitbull) ska ha drägliga liv och  inte vara en skräck för sin omgivning... och om DEFRA gör tillräckligt för att ge stöd till ansvarsfulla hundägare. Blir man avundsjuk?
Det vi har här i landet är Jägarförbundet, som tillhandahåller  miniskjutbana för riksdagsmän i Riksdagshuset så att de folkvalda ska få en liten inblick i deras sport... och deras önskemål.
Vakna, SBK! Det minsta vi kan nöja oss med är väl en liten agilitybana i källaren under Riddarhuset och en slank funktionär som hoppar?

Annars har jag inget annat att säga ikväll än ett tackgodegud! De backar på beslutet att utvisa ett fjortonmånaders barn och de kanske backar på att kasta ut en ensam tvååring också! Nu när någon tittar...

Bodil Carlsson

Hopp och lek

Nu - har surtanten tinat upp. Nu förstår hon att den lille nye flockmedlemmen kan vara nyttig att ha, man kan nämligen leka med honom!

Veckan har bjudit på många lekinviter från valpen men även en och annan från tanten. Och leka – det är hennes bästa gren (eller nja … hon kanske är strået vassare på att jaga orrar i skogen!) Men nu får hon hålla jämnt tempo med lillhunden som är snabb som en iller men lite klumpigare, än så länge. Och det gör hon med den äran. Hennes tio och ett halvt år är knappt märkbara när hon får upp farten i ett äkta ”colliefnatt”. Och den lille hänger på, med en och annan kullerbytta i förbifarten.
Men roligt – det har de! Det har vi som tittar på också.

Johan Nilsson

KAMOUFLAGEFÄRGER

Alla läsare bes om ursäkt! Nyheter från England kommer... Men veckan har varit snärjig. Full rulle på jobbet och ett antal timmar med jobbrelaterat faktauppletande och skrivande vid sidan av och så måste de sista timmarna av soltork på gamla uthusväggar utnyttjas för de sista litrarna Falu röd, för snart kommer frosten!

Colliesarna har fungerat som stadgade rollmodeller för Försvarets lilla H, av Hästtjejen emellanåt kallad Försvarets lilla Helvete. Där gick vi hela gänget på stadspromenad och schäfervalpen - sex månader i dagarna - bligade på dem och gjorde som de gör. Här skälldes inte vid några hundmöten! O nej! Colliebusen skred fram med en värdighet som var flera storlekar större än vanligt. Lilla H kom närmare och närmare och plötsligt kom en valptunga farande ut och slickade Colliebusens mungipa... och den store och mäktige  fick ett så snällt uttryck i ögonen.
Sedan mötte vi något så litet att vi blev förundrade, både folk och hundar. En otroligt liten yorkshirterriervalp som visade sig vara sju månader! Alla tre colliesarna gick försiktigt fram och hälsade. Tikarna fick milda ansiktsuttryck och Colliebusens svans viftade sakta och lugnande. Lilla H tittade noga. Sedan fick han lägga sig ner - för att han inte i hastigheten skulle mosa den lille jämngamle - och så hälsade stor valp och väldigt liten valp vänligt på varandra. De hade nog gärna lekt, om man hade vågat ta risken, det syntes.
Varför är hundar så socialt förnuftiga och vettiga och vi så... äh, glöm det!

Hösten är här och allt är kamouflagefärger för rådjur, räv och röda collies.


Bodil Carlsson

LÅNG DAG I HÖSTLJUS

...sjunger på sista versen. Vi också. GÄSP!
Trevlig helg önskas alla och lika fint väder i morron!

Bodil Carlsson

Och solen har sin gång

Det finns ett antal gamla mer eller mindre sanna påståenden som än idag cirkulerar: ”Efter regn kommer solsken” är ett av dem. Rent metereologiskt är det sant, det är då bara en fråga om tid. Det som är lite spännande är att den metereologiska vetenskapen kan överföras till oss vars liv pågår lite mer jordnära än atmosfärens.

Till exempel kan det överföras till vår lilla flock som nu fått en ny medlem efter det jobbiga farväl vi tvingades ta av en av våra hundar för två veckor sedan. Men efter tårarna som föll likt trist höstregn dök det upp en oanad solstråle. Oväntat och plötsligt, men väldigt välkommet. Precis så som solen ibland dyker upp.

Nu börjar han bli acklimatiserad och igår var han på sin första svampletning i skogen. ”Propellersvans” vet ni kanske var det är? En svans tillhörande en hund som är så lycklig att svansen tycks rotera 360 grader vid viftning. Det visade han igår, i skogen, under svampletning. Gamla tiken var lika lycklig hon som fick springa fortare, bära tyngre pinnar och helt enkelt visa upp för den lille nye vilken formidabel dam hon är.
Ja, han var klart imponerad! Hon är hans idol! Den han vill leka med, vara med och bara vara kompis med. Om man nu ska förmänskliga hundliga uttryck. Som den människa jag är så gör jag det.

Nu har vi en solstråle till i vår flock och visst sjutton finns det ett glimrande ljus i den blekaste höstsol!

Johan Nilsson

PÅ ALLA ANDRA PLATSER

På alla andra platser där vi har bott har jag grämt mig över hösten. Slutet på alltihop, slutet på det lätta livet, slutet för allt som är vackert. På alla andra ställen har det varit som att behöva hålla andan i sju månader.   I och för sig minns jag en marsdag  första våren här - jag satt på trappan och värmde mig i tolvslagssolsken och  insåg att jag hade gjort det. Klarat mig igenom den första vintern!
Sedan dess har elledningarnas skick tagit ett skutt från femtiotal till modern tid och köksspis och kamin godkänts för vedeldning - och så har vi en luftvärmepump, som håller basvärmen uppe, så att man inte behöver stå i ytterkläderna och stoppa in tändvirket i spisen med stela fingrar efter långa hundpromenader i januari. Det underlättar, vill jag lova.

Nu är det redan kav mörkt på sista hundkissningen och det krävs ficklampa för att ta sig ner och natta hästarna. Det är lite mer omständligt allting, fast inte dystert. Allt är liksom bara vackert på annat sätt. Färgerna ändrar sig och får en vanlig kvällsrunda längs åkrarna att se ut som de där sekvenserna i amerikanska filmer, ni vet, där halmstubben och molnen är så laddade med drama att man förstår att  nu närsomhelst landar utomjordingarna. Eller så rider den huvudlösa ryttaren  på sin spökhäst ut från det ihåliga trädet. Eller så!

Ingenting sådant sker här. Huvudlös får man vara själv - omgivningen reagerar inte, vilket kanske beror på att det inträffar så ofta. Som när liten liten tant blårusar för att drapera stor stor presenning över stor stege på var sida om  omsorgsfullt målad ännu otorr dörr och alldeles för sent upptäcker de uppspelta hundarna som klämmer ihop sig under presenningen, helt förtjusta över detta nya sätt att gömma sig för smattrande regnskur... och sedan får ligga på knä i en halvtimma och lyfta colliehårstrå efter colliehårstrå med pincett ur den fina blanksvarta dyra lackfärgsytan...tja! Som sagt, huvudlösa tanten är det vanligaste spöket häromkring. Det är andra saker som är sagan.
 Varje skog är Fangorn forest.

Bodil Carlsson