PLATSEN DÄR MAN FÅR GLÄNSA

 Det här är en berättelse, som kommer att göra många arga. En olaglig handling, ett övergrepp som utsatte småvalpar för svår och utdragen smärta, en person, som ansåg att hon var i sin fulla rätt att göra det hon gjorde, men som i efterhand försöker skylla ifrån sig. Ett domstolsprotokoll.

Att bli arg på något som hänt är lätt och fort gjort. Att tänka efter hur och varför det kunde hända tar tid.

Som i alla skräckromaner finns en förhistoria. Den här handlar om en gen. Den handlar också om hur långt vi kan gå för att hålla oss kvar på platsen där vi får glänsa.

Rasen Australian Shepherd har många hundar födda med natural bobtail, NBT: medfödd stubbsvans. De bär på en missbildningsgen. Valparna föds med färre svanskotor än de borde ha och ibland har svansen också en knyck. Den valp som föds med normal svans, eller med halvlång oknyckt svans, har inte några problem. Men ju kortare svans, desto större risk för missbildningar även innan svansen börjar. Icke sluten ryggrad, till exempel. Eller ingen ändtarmsöppning.

Genen är det som kallas ausomalt dominant – den nedärvs utan könsskillnad till tik- som till hanvalpar och den hund som bär den visar den också. Däremot är genen för stubbsvans inte tyckmycken när det gäller HUR kort svans den ställer till med. Det kan bli en mycket kort, en halvlång eller en nästan normallång svans. Det där kallas för ofullständig penetrans (eller genomslagskraft) och den vanligaste anledningen till den beteckningen är, att det finns andra gener med i spelet också. Genen C1896 bestämmer att det ska bli stubbsvans, men är troligen inte ensam om att bestämma hur mycket.

Om en hund med den genen i enkel upplaga parar sig med en annan hund som också har den i enkel upplaga - två hundar, som vi skulle kalla natural bobtails - blir resultatet i genomsnitt följande. En valp av fyra har inte genen alls – normal långsvans. Två valpar av fyra har genen i enkel upplaga – stubbsvans, mer eller mindre. Den fjärde valpen finns inte.*

Den som har fått genen för stubbsvans i dubbel upplaga föds inte. Den dör och sugs upp i livmodern. Någon mycket enstaka klarar sig fram till förlossningen, men föds med sådana missbildningar i bakkroppen att den inte överlever.

Varifrån stubbsvansgenen kom och hur länge den har funnits bland de hundar, som med tiden blev rasen aussie, vet jag inte. Jämförande genundersökningar som gjordes 2017 av hur olika hundtyper hänger ihop visar i vart fall, att aussien är nära släkt med collie och border collie, men också med den stubbsvansade Old English Sheepdog. Aussien är en av de nutida grenarna av de gamla vallande brittiska hundarna, ifall någon behövde en genetisk kartläggning för att se det uppenbara. De hundarna följde med jordbrukare till Nordamerika. Aussien utvecklades i USA, trots namnet, och var en vallare.

På den gamla tiden kuperades alla aussiesvansar. Folk trodde både att de kortsvansade sprang fortare och att de löpte mindre risk att bli trampade på svansen av boskapen. Idag räknar amerikanska rasklubben med att bara runt tjugo procent av alla aussies har medfödd stubbsvans. Men stubbsvansen har, som man uttrycker det, blivit till ett kännetecken för rasen – dess ”signatur”. Så vad gör man?

Man kuperar alla. Normallånga som halvlånga kuperas för att få den längd som de mest kortsvansade, de tydligaste bärarna av C1896, har.

Skälen som framförs har anpassats i takt med att hundarnas användningsområde har ändrats. Aussien har ökat i USA och ligger nu på trettonde plats bland poppisraserna. Som de flesta andra gamla arbetande raser har de blivit sällskapshundar. Att prata om risken att bli trampad på svansen av framfusiga får går inte längre hem som försäljningsargument. Därför måste man bjuda på mera urbaniserade anledningar att kupera. Så här, till exempel:

Aussies behöver stubbsvans, för annars kan de få tovor i svanspälsen och då är det inte kul att kamma. Aussies behöver stubbsvans, för annars kan taggiga frön fastna i svansen, när de springer ute. Aussies behöver stubbsvans, för om de blir väldigt glada och viftar på svansen, så kan de göra sig illa. Aussies behöver stubbsvans, för annars kan avföring hamna i pälsen, när de bajsar. Hur ohygieniskt blir inte det i TV-soffan?

För att rättfärdiga sin praxis hävdar amerikanska uppfödare, att småvalpar föds utan nervsystem. De känner inte att det gör ont, när man klipper av svansen med en sax eller snör av den, så att den dör i kallbrand. Med tiden ramlar den ruttnande spetsen av. Man kan förstå, att det känns bättre att prata om bajs i pälsen och om hjärnlösa valpar än att säga ”Jag gör det för att alla andra gör det och de blir snyggare så och att det gör ont tror jag inte på och om det gör det, så vill jag inte veta.” För vår självbilds skull är vi benägna att tona ner den smärta vi tillfogar andra, särskilt om deras smärta blir vår vinst.

Det är mera sällan man hör det uppenbara skälet till stympning av valpsvansar. Det amerikanska veterinärförbundet, som är motståndare till kupering men knappast kan kallas djurrättsaktivister, beskriver kupering som en fördel för människor, en ”human benefit: The primary reason for tail docking appears to be maintenance of a distinctive appearance for a particular breed, and to take part in an ongoing tradition.”

Kortsvansade aussies ses som mera kosmetiskt tilltalande och rastypiska. De visar upp sin signatur och fångar domarnas öga.

Det säger man inte. Men det var därför som en svensk uppfödare i början av innevarande månad fälldes för djurplågeri i en svensk domstol.

Bodil Carlsson

*Obs! texten korrigerad! ursprungligen en felskrivning - rättad nu. Tack till den läsare som uppmärksammade!

Ur FCI:s standard. ”TAIL: Straight, naturally long or naturally short. When docked (in countries where this practice is not forbidden), or naturally short, not to exceed 10 cm.”

EFTERORD

Tack, alla läsare som orkat följa med i inläggen om årets Kennelfullmäktige! Jag hoppas att de har varit mindre jobbiga att läsa än de var att skriva. Jag skrev inte allt det här för att jag tyckte det var roligt, utan för att jag tror att utan påverkan från oss vanliga medlemmar kommer ingenting att förändras. Och det finns en del saker, som skulle må bra av förändring.

Timmar och dagar av läsande av motioner, protokoll och annan redovisning har gått åt. Somligt har rent ut sagt gjort mig förskräckt och annat var sorgligt och svårt att skriva om, till exempel berättelsen om bulldoguppfödaren, som skickade foton på sina utställningsvinster till Länsstyrelsen för att visa dem hur fel de hade. Annat, däremot, är så mycket bättre än jag visste om.

”Sedan några år tillbaka erbjuder SKK raser som har tillräckligt med hundar som har ett HD- resultat tillgång till ett HD index vilket 44 raser har idag. Indexet uppdateras veckovis och presenteras på SKKs avelsdata. AK har beviljat ekonomiska medel för att utveckla ett gemensamt HD-index för Sverige och Norge. Avsikten är att möjliggöra gemensam avelsvärdering för HD i de berörda länderna. 2020 redovisade Försvarsmakten sina avelsframgångar genom att aktivt ha använt HD-index väsentligt kunnat minska frekvensen av hundar med sämre HD resultat än åren innan. ”

(Ur SKK:s verksamhetsberättelse 2019 – 2020, s 18)

Det som ryms i de där meningarna fanns inte på kartan, när jag skaffade min första valp för drygt trettio år sedan. Det har runnit mycket vatten under broarna på en enda hundägargeneration!

Sommaren 2019 kom hantverkare hit och reparerade uthus. Medan de hamrade och donade, pratade vi hund. Den ena killen hade bestämt sig – han hade funderat länge och nu ville han bli hundägare. Stort, snällt och musklat var det som gällde, pitbull var hans förstahandsalternativ och han hade redan börjat kolla annonserna på Blocket. Han visste inte ett skvatt om SKK mer än namnet. Han fick reggnumret på min collie och sedan följde mailkonversation över ett antal dagar. Med min tik som exempel lärde han sig hur man hittar Hunddata, hittar föräldrarna och deras föräldrar, ser kullsyskonen, tittar på deras veterinärdata och deras MH eller BPH, hur man hittar sin rasklubb och använder RAS för att få en uppfattning om vilka hälsoproblem man ska se upp för och hur man vet om en uppfödare är seriös – det är förstås den, som har många hälsoundersökta och dessutom är svårflörtad ! – och att man aldrig ska köpa en valp utan att ha träffat minst en av föräldrarna. Han mailade tillbaka: ”Herregud! Det är en hel värld att sätta sig in i!”

Han satte sig in i den ändå, därför att han tyckte att det var mödan värt. Till slut köpte han sin efterlängtade valp. Inte en som jag skulle ha valt - både rasen och risken för HD är för stor för min smak - men det var den sortens hund han ville ha och nu visste han det han ville veta. Han gjorde ett informerat val. När jag stötte ihop med honom igen i våras var han mer än nöjd, både med SKK:s information och med sin hund (och, vill jag tillägga, med sin uppfödare). Hur många blandrasuppfödare hade kunnat ge honom samma möjlighet?

Hur många kennelklubbar?

Här finns något värt att försvara.

En av de saker, som blev sorgligt påtagliga i genomläsning av motioner och protokoll från SKK:s egna kommittèer var skillnaden inte bara i kunskap, utan i själva inställningen till kunskap inom organisationen. SKK har folk, som kan leverera en statistisk överblick över HD-felens frekvens i olika raser före och efter att röntgenreglerna infördes. I samma organisations ledning (om än inte i samma kommitté) finns folk som på allvar ifrågasätter, om höftledsfel är ett problem och om röntgenreglerna har gjort någon skillnad. Personerna i den ena kommittén vet vad de talar om och kan visa varifrån uppgifterna kommer. Grannkommittén har åsikter och tycker att det räcker: fakta behöver man inte ta reda på. Det finns anställda hos SKK med god kännedom om rasrelaterade hälsoproblem och genetik. I samma organisation finns andra, som högt och tydligt talar om att dessa anställda är en snara om foten. Man undrar ju i sitt stilla sinne, vilken av grupperna som är ett arbetsmiljöproblem för den andra.

Hur en organisation skall kunna lösa såpass stora inbyggda motsättningar är svårt att förstå. En stark ledning med förmåga och vilja att tala om var skåpet ska stå är väl en förutsättning – men om högsta ledningen domineras av den ena gruppen, var hamnar skåpet då?

Vem som bestämmer är viktigt. Det avgör hurdana hundar resten av oss ska kunna köpa och hur vi kan veta, vad vi köper. Det är därför vi hundägare borde vara med och baxa skåpet på plats.

Det nya läget, när blandraser föds upp i varannan trappuppgång, när hundar importeras lagligt eller olagligt och när exteriör extremavel drar till sig hänförda applåder från ett håll och växande ogillande från ett annat - det läget kan inte hanteras genom att hundorganisationernas topp sluter sig i defensiv ilska inför verkligheten. En organisationskultur, som missleder människor så till den grad att de inte förstår att när Länsstyrelsen knackar på är utställningsrosetter inte är värda mer än det syntetmaterial de är gjorda av, kommer i slutändan att demolera de människornas självbild och livsinnehåll. Och vilka valpköpare vill SKK ha – de som man snyter åt sig ur flocken av trendkänsliga impulsköpare på Blocket eller de som väljer informerat och håller fast vid sitt val?

Vilka hundar vill man ha?

Nej, det här var inte alltid roligt att skriva om. Det var rätt jobbigt. Ibland tog jag extrapromenad med hundarna hellre än att fortsätta skriva. Men jag skrev ändå, för jag vet inte någon annan som gör det. 

Tack för att ni följde med!

Bodil Carlsson

Även detta avslutande inlägg är skickat till SKK:s CS och till SBK:s generalsekreterare för kännedom.

REPRESENTERA OSS!

 

Läsarna undrar, vad det var som hände på detta Kennelfullmäktige. Var jag där? Nej. Valpköpare brukar, som sagt, sällan vara det och vet inte mycket om vad som pågår bakom kulisserna. Men rösterna som kontaktade mig var arga. De tyckte inte om sättet som användes för att få bort sittande ordförande.

Min gissning är, att det hände något som är ganska enkelt att förstå. Man röstade inte så mycket mot en ordförande för SKK som för en annan.

Tänk er att det finns många uppfödare, som är nöjda med SKK. Och så två grupper av uppfödare, som är djupt missnöjda – för att inte säga rädda. Den ena gruppen finns inom alla raser. De är rädda för blandrasaveln. De är rädda för att bli utkonkurrerade. De tycker inte om krav och regler – det ska bli lätt att göra rätt! Som om det någonsin hade varit lätt att bedriva renrasavel och som om inte svårigheterna ökar allteftersom generationerna i den slutna stamboken rinner iväg och extremaveln tar fart - och så ska det helst inte kosta något. Den här gruppen hittar ni i flera motioner inför KF och i CS proposition om att banta regelverket.

Den andra gruppen är trubbnosuppfödare. De syns också väl i motionerna. Inte alla trubbnosuppfödare! Men en del av dem har lyfts till sådana höjder i vågen av internationell trendförsäljning att de har blivit militanta på kuppen. De är ännu räddare för krav. Inte bara för att krav är dyra eller besvärliga, utan för att de kan komma att innebära förbud mot att föda upp trubbnosraser i den extrema form de har idag.

De två grupperna har ett gemensamt intresse. De vill få bort reglerna och inte prata om problemen så att köparna hör det. Det är vi som är SKK, säger de. Gör som vi vill!

Vad gör man för att få sin vilja igenom? Man slår sig ihop. Man röstar fram en ledning, som tillvaratar ens egna intressen. Nu kanske någon tycker, att det inte är något konstigt med det – så gör ju folk i alla organisationer och så bildas ju regeringar? Det stämmer. Men det finns två saker, som är konstiga i hundvärlden. Det ena är metoderna man är villig att ta till. Det andra är representationen.

SKK har runt 260 000 medlemmar. Ungefär 14 000 av dem är uppfödare, resten är vanliga hundägare. På detta Kennelfullmäktige fanns 172 delegater.

Var fanns resten av oss? Vi satt hemma eller var ute med hundarna och hade inte en aning om vad som pågick eller vem som skulle rösta för vad. Hade vi haft det, hade motionerna sett annorlunda ut och delegaterna också.

                                   *    *    *

Jag ber er att läsa igenom följande inlägg från SDHK, Svenska Dvärghundsklubben. Det skrevs förra året och ligger fortfarande kvar på klubbens hemsida, gissningsvis för att budskapet till hundägarna fortfarande anses viktigt.

Känner ni er väl representerade av personen som skrev det? Det hoppas jag att ni gör, för vare sig ni vill det eller inte, så valdes den personen in som suppleant i SKK:s Centralstyrelse.

Angående SLUs nya policy för artificiell insemination

Vet ni hur många trubbnosiga hundar som avlivades i Sverige 2019 på grund av andningssvårigheter? 49 stycken. 2020 var det 40. Då kan vi nog utgå ifrån, att det finns ett icke redovisat mörkertal, för de som kommit med är enbart hundar som veterinärerna rapporterat med ägarens tillåtelse och trubbnosfolket är duktiga på att tala om för sina hundägare vilka veterinärer de skall gå till. Uppgifterna finns i SKK:s verksamhetsberättelse och det visste förmodligen vice ordföranden i SDHK. Förlossningssvårigheter är vanliga i de mest populära trubbnosraserna. Det och andningsproblemen är anledningen till inseminationsreglerna. Det visste vice ordföranden naturligtvis också. Hon ville väl bara undvika, att SLU:s veterinärer påtalar det för hundägarna och tyckte att påtryckningar i form av bojkott var en bra metod att få till det.

Det är min övertygelse, att den som offentligt uttalar sig så som SDHK:s vice ordförande gör inte hör hemma i en organisation som vill ha hundägarnas och myndigheternas förtroende. Nu säger ni, att det kan inte jag bestämma och så är det förstås. Men de flesta hundägare och väldigt många uppfödare tycker nog ungefär som jag: vi behöver SLU, dess kunskaper och samarbete med SKK mycket mera än vi behöver den nya suppleantens attityd. Av våra veterinärer förväntar vi oss självständiga bedömningar som har med hundars hälsa att göra. Den vice ordföranden i SDHK klarar vi oss bra utan.

Vi hundägare behöver SKK. Men vi behöver inte SKK:s ledning som en  samlingsplats för stöddiga säljare utan intresse för andra intressen än sina egna. Vi behöver inte ett SKK i slagsmål mellan den gruppen och andra, tills myndigheter och lagstiftning griper in.

För att komma ur den rävsaxen (och kanske säkra sin överlevnad som sammanhållen organisation) behöver SKK en annan sorts representation.

En som representerar dem man säger sig representera.

Bodil Carlsson

Inlägget skickat för kännedom till SKK:s CS, SBK:s generalsekreterare samt styrelsen för SDHK.

DET KOM EN FRÅGA

Vi fick en fråga, som av någon teknikstrulig anledning inte ville låta sig bli utlagd i kommentarsfältet på bloggen. Det här var frågan:

Varifrån har du fått uppgifterna om hur valet av ny ordförande i SKK gick till?

Det korta svaret: från två från varandra fristående  och i mina ögon mycket trovärdiga källor som båda deltog på Kennelfullmäktige. Ingen av dem har någon anknytning till den bortvalde ordföranden.

Bodil Carlsson

DAGENS ORDSPRÅK

Ibland går det som man vill. Man kan åka hem från ett Kennelfullmäktige, nöjd och belåten med att en organiserad majoritet gick emot valberedningens förslag till ordförande och efter ett märkligt förfarande med antydningar om ekonomiska oegentligheter  utsåg en annan person, vars inställning till regler och uppfödarmakt man har större förhoppningar på. Man kan vara tacksam och glad över att motionen om hundägarrepresentation röstades bort och att motionen om uppfödarutbildning åkte i papperskorgen.

Men ingen glädje varar beständigt.

Det här brevet är undertecknat av ordföranden i SDHK och ligger ute för allmän beskådan på deras facebooksida*, såvida ingen har haft förstånd att ta bort det. Reflektera lite över självbilden hos den som talar!

TILL SVENSKA KENNELKLUBBENS ORDFÖRANDE THOMAS UNEHOLT /SKKs Centralstyrelse

Under morgonen 211026 har ett mail från SLU skickats till ”slumpvis utvalda” uppfödare inom SKK. Avsändare är ”Samverkansgruppen för djurvälfärd” där Svenska Kennelklubben enligt uppgift ingår. Mailet länkar till en enkät där syftet är att kartlägga besvararens åsikter om ”kortnosiga” (fram till Kennelfullmäktige 211024 ständigt benämnda ”trubbnosiga” – sammanträffande?) hundars problematik och huruvida avel på dessa ska förbjudas helt.

Frågeställningarna, liksom svarsalternativen, är mycket ledande. Vilken typ av svar man hoppas få på sin enkät är mycket tydligt. Svenska Dvärghundklubben motsätter sig kraftigt att SKK medverkar i ytterligare smutskastning av våra raser. Vi har just avslutat ett Kennelfullmäktige där det mycket tydligt har framgått av verksamhetsplan, propositioner, motioner, motionssvar, diskussioner och beslut att hundars hälsa är viktig. Men det har också mycket tydligt framgått att SKK ska samverka med sina specialklubbar, inhämta kunskap och åsikter från dessa när det gäller de egna raserna, samt att specialklubbarna ska ha mycket stort inflytande över hälsofrågor och avelsbegränsningar. Att två dagar senare få en enkät som SKK står bakom och som har som uppenbart syfte att begränsa/ förbjuda avel på ”kortnosiga” hundar är inget annat än ett hån.

SDHK vill skyndsamt ha svar på: - Vem/vilka från SKK ingår i ”Samverkansgruppen för djurvälfärd”? Hur ser dennes/deras mandat ut? Hur ser uppdraget från SKK ut och till vem rapporterar personen/personerna? - Hur kan SKK lämna ut kontaktuppgifter till sina medlemmar/uppfödare till den här typen av verksamhet? Vad hände med GDPR? - Hur avser SKK agera för att få stopp på den här typen av agerande, nu och i framtiden? Vi FÖRUTSÄTTER att Svenska Kennelklubben till SLU genast meddelar att vi inte på något sätt står bakom den enkät som skickats ut, att undersökningen genast avslutas samt att vi kräver att de svar som redan kommit in raderas. En grundlig diskussion bör föras om huruvida SKK ska deltaga i ”Samverkansgruppen för djurvälfärd”.

Med vänlig hälsning Lars Olof Carlén

Ordförande Svenska Dvärghundsklubben

Vem är det som kräver hit och förutsätter dit? Vem frågar hur SKK ska agera för att få stopp på sitt eget agerande? Vem knäpper med fingrarna åt SKK:s ledning?
Mannen som efter Kennelfullmäktige tror att han köpt sig bestämmanderätt med trettio rösters övervikt i ett personval.
Jag hoppas, att SDHK:s ordförande får sitt skyndsamma svar och att det inte blir vad han hade förväntat sig. Till SKK:s nye ordförande vill jag, en vanlig hundägare som är lika mycket medlem i SKK som Lars-Olof Carlén,  säga så här. Ibland räcker hundvisslan för att få lite ordning. Andra gånger behöver en person tas åt sidan för ett enskilt samtal med chefen.

Dagens ordspråk i min almanacka:

Det är bättre att vara tyst och låta folk undra om man är dum än att öppna munnen och undanröja varje tvivel.

Bodil Carlsson

Det är brukligt att när man offentligt kommenterar en namngiven person, den personen meddelas och får möjlighet att svara. Ovanstående inlägg är skickat för kännedom till CS, till SBK:s generalsekreterare och till styrelsen för SDHK.

*felskrivning korrigerad - ursprungligen stod "hemsida".

NÄSTA GÅNG HUNDVISSLAN HÖRDES

 

Av berättelser från deltagare att döma gick det emellanåt riktigt livligt till på detta Kennelfullmäktige. Arga uppfödare ville påminna om om att det inte finns något SKK utan dem. Ännu argare trubbnosuppfödare ryade om en djurrättsaktivist, som skriver på dogwellnet.com – vilket råkar vara nätplattformen för IPFD, en samarbetsorganisation för flera kennelklubbar, varav SKK är en. IPFD handlar om hundars hälsa. Djurrättsaktivisten är troligen Brenda Bonnett, VD för organisationen. Bonnett har doktorerat i i veterinärmedicin och är hedersdoktor vid SLU. Hon var en drivande kraft bakom Agria Breed Profile,  den troligen bästa översikt över rasbundna hälsoproblem som går att hitta. Brenda Bonnett är en sansad, duktig förespråkare för renrasavel med kunskap. Hon brukar påtala, att det sällan leder någonvart att försöka skräna sig ur en konflikt eller blåneka sig ur problem. Exakt vad i allt detta som har förtretat trubbnosfolket mest är inte gott att veta, men efter vad som hördes på KF vill de inte att SKK skall vara med i sådana sammanhang längre.

Trubbnosfolket har mycket att säga om vad andra inte får säga. Mera om detta i morron! Vi börjar så här.

Från Svensk Hundungdom kom en motion till detta KF. Svensk Hundungdom påminde om att i många familjer är det faktiskt inte barnet, som bestämmer valet av hund. Så upptäcker man att det är jätteroligt att hålla på med morsans cavapoo, så är det morsans cavapoo man börjar träna med. Man kanske rentav upptäcker SKK:s ungdomsorganisation också och går med!

Men... om det går bra? Om det går såpass bra att lokala klubben och tonåringen med cavapoo kommer med i ett reportage i Hundsport? Då blir det problem. Då får inte blandrashunden vara med, för Hundsport är ålagd att låtsas som om blandraser inte existerar. Svensk Hundungdom föreslog i all ödmjukhet att förbudet mot att nämna och fota oreggade hundar inte längre skulle gälla för dem. Man kan liksom inte knuffa undan cavapootjejen, när Hundsport kommer. Man kan inte låta sina medlemmar känna, att vissa hundägare och vissa hundar är mindre värda än andra. Som ni ser – en mycket klok motion, denna 28:1. Common sense. Vardagsdemokrati. Eller organisatorisk självbevarelsedrift? Ibland sammanfaller de.

Självklart blev det bråk. ASSÅ! NEEEJ! Hundsport är VÅR tidning! Där bestämmer VI så den ska fasicken inte visa blandraser! Det blev så mycket väsen kring detta förslag, att någon till sist klev fram och harklade sig. Nyvalde ordföranden för SKK gick upp i talarstolen och sa att det nog var dags att tänka sig för ... för om motionen avslogs, så skulle kanske den största specialklubben tända till och dra oönskade slutsatser. Hundvisslan pep.

Den största specialklubben i SKK är SBK. SBK har klubbstugor, träningsplaner, kurser, instruktörer och aktiva medlemmar runtom i Sverige – stora tillgångar för hundägare och för hundar, ras eller icke. SBK har inställningen, att alla hundar och alla hundägare är värda chansen att få lära sig saker tillsammans. I delar av den organiserade hundvärlden är detta extremradikalt, men även där finns de som förstår att det kanske ändå inte är alldeles riskfritt att reta upp SBK i onödan.

Effekten av hundvisslan den här gången var att motionen gick igenom. Så tack vare den kan en tonåring som gör roliga saker ihop med en hund utan registreringsbevis ändå få lov att förekomma i SKK:s tidning. I en alltmer åldrande organisation får man väl vara innerligt tacksam över att högljudda gråa huvuden inte lyckades fotoshoppa bort de unga huvudenas verklighet. Vi tackar Svensk Hundungdom för motionen och SKK:s nye ordförande för förmågan att se när det är dags att hundvissla.

Vi hoppas att ordföranden också ser, när hundvisslan inte räcker – men mer om det i morgondagens inlägg.

Bodil Carlsson

HUNDVISSLAN

 

Ur Centralstyrelsens (CS) svar på en motion till Kennelfullmäktige (KF) från Västra Kennelklubben:

” SKK ska arbeta för att göra det lättare att föda upp hundar inom organisationen och inte svårare, detta genom att bland annat erbjuda frivilliga utbildningar till våra uppfödare. Vid KF 1983 beslutades det att den då obligatoriska utbildningen för kennelnamn skulle tas bort då man vid det tillfället inte var nöjd med bestämmelsen. CS konstaterar vidare att det via Djurskyddslagens föreskrifter (SJVFS 2019:27 Statens jordbruksverks föreskrifter om tillståndsplikt för viss djurhållning av sällskapsdjur, häst och pälsdjur;) i dag redan finns lagstadgat krav på adekvat utbildning om man som uppfödare föder upp mer än tre kullar/år eller bedriver yrkesmässig uppfödning. CS menar även att det också kan finnas en ekonomisk faktor som är nog så viktig i sammanhanget. Att som nystartad kennel, förutom de faktiska uppstartskostnaderna, som införskaffandet av avelsmaterial, utrymmen, kostnad för kennelnamn o.s.v. också ska behöva bekosta en utbildning kan innebära att någon väljer att avstå att föda upp inom SKK. CS vet att det i dag finns en reell och växande marknad av uppfödare som yrkesmässigt föder upp hundar utanför SKK-organisationen. Dessa uppfödare har inga andra krav än att de ska uppfylla lagtextens föreskrifter. Att lägga på ytterligare krav på våra blivande uppfödare än de redan existerande, som diverse hälsoundersökningar samt mentaltester för att få föda upp inom SKK anser CS därför inte är rätt väg att gå. ” (Min fettning)

Jag hade verkligen tänkt sluta med KF och motioner, jag svär. Så mycket annat att läsa! Så många roligare saker att göra!  Men jag hörde plötsligt en hundvissla...

Ni vet vad en dog whistle är? Från början betydde det en visselpipa med toner som bara hörs av hundöron. Numera: ett budskap som bara kan uppfattas av de insatta.

Uppe på detta KF, som på ett sätt är över men på ett annat sätt kanske bara är början på ett långvarigt bråk, fanns en motion från Västra Kennelklubben som fick en hundvissla till svar. Motionen ligger fortfarande ute på SKK:s föredragningslista. 25:4 heter den där. Motionen är bra.

Den säger, att det kommer till många nya renrasuppfödare varje år och att det är så för uppfödare som för oss andra, att vi inte kan allt i starten. Alla är barn i början. Många nya är inte ens medlemmar i sin egen rasklubb och har ingen att fråga. Därför, säger Västra Kennelklubben, skulle det vara bra om första steget mot kennelnamn är en obligatorisk grundutbildning i SKK:s regi. Nu får man lov att föda upp två renraskullar utan kennelnamn, men vill man regga en tredje kull måste man betala för att få kennelnamn. Med en obligatorisk utbildning i botten blir det mera legitimitet i detta att lägga ut sina kullar på Köpahund.se och skylta med att man är SKK-ansluten uppfödare. Först går man utbildningen – sedan föder man upp valpar med kennelnamn!

Som valpköpare kan man tycka, att detta är mycket rimligt. Men det tyckte inte CS.

CS tycks se det som så, att först bestämmer man sig för att bli småföretagare i fyrfotsbranschen. Då köper man på sig hundar att avla med, vilket kostar pengar. Sedan skaffar man ”utrymmen” för dem – vad det nu kan vara, hundgårdar? Det kostar pengar. Sedan betalar man för kennelnamnet. Det kostar pengar. Och blir det något över när man väl har sålt sina första valpkullar, så kan man med tiden kanske lockas att betala för en frivillig utbildning för att åtminstone i efterhand lära sig vad man sysslar med. Den som är ambitiös nog att göra det, får tusen kronor i rabatt på köp av prylar från SKK:s webshop.

Har CS låga tankar om uppfödare? De jag känner började med en hund eller två, åkte på något som många av oss känner igen som en livslång förälskelse och började med tiden fundera på att föda upp. Deras liv har gått åt till att balansera jobb mot hundtid och lära sig mera om avel. Deras hundar bor med sina människor, inte i ”utrymmen”, även om många uppfödare med tiden har valt bostadens plats och omgivning efter hundarnas behov snarare än sina egna. De blev medlemmar i sin rasklubb innan de hoppade på uppfödning. Inte alla kan rabbla RAS om man väcker dem mitt i natten, men alla känner till och respekterar grundreglerna för avel inom sin ras. Alla håller inte med om allt, men om de blev erbjudna tusenlapp i rabatt för att lära sig grunderna i det de håller på med, skulle de skratta. Vad tänker de, när de läser CS beskrivning?

Jag är valpköpare. Det här är vad jag tänker. Om man tror att man kan konkurrera ut blandrasuppfödarna genom att ta bort de bästa skälen för hundägare att välja renras, då har man inte tänkt särskilt långt. Varför vill CS ta den lättaste vägen? Jo – folk som föder upp hundar utanför SKK har ju inga regler och inga kunskaper alls. Utom Djurskyddslagstiftningens krav, då. Alltså är det smartaste sättet att få till flera renrasuppfödare och mera reggpengar till SKK att göra det lika enkelt att bli SKK-uppfödare som att vara blandrasuppfödare.

Hundvisslan piper. Prio ett: sälj och finansiera oss!

Det CS säger här ökar en klyfta som redan finns mellan SKK:s uppfödare. Följden blir att de minst pålästa uppfödarna kan använda SKK:s namn för att sälja till de minst pålästa valpköparna – just de som annars hade köpt ur bakluckorna på bilar.

På vilket sätt gagnar detta hundarna? Eller de kunniga uppfödarna? Eller hundägarna? Eller något annat än SKK:s budget på kort sikt?

Motionen avslog, som CS ville, men röstsiffrorna var 84 för avslag och 69 emot. Tack ändå för motionen, Västra Kennelklubben, och tack, tack, att det åtminstone fanns 69 röster för seriös avel! Förhoppningsvis får nästa KF se samma motion – och förhoppningsvis blir svaret bättre då.

Sedan var det en motion till där hundvisslan gav ifrån sig ett mera oväntat pip .. och så var det förstås ordförandeval. Fortsättning följer!

Bodil Carlsson