I ALL HAST OCH ENLIGT LÖFTE - DEN FINSKA STUDIEN

www.nature.com/scientificreports

Prevalence, comorbidity, and breed

differences in canine anxiety in

13,700 Finnish pet dogs

Milla Salonen 1,2,3, Sini Sulkama1,2,3, Salla Mikkola1,2,3, Jenni Puurunen 1,2,3,

Emma Hakanen1,2,3, Katriina Tiira 1,2,3, César Araujo1,2,3 & Hannes Lohi 1,2,3*

Den här nyutkomna finska studien om rädslors vanlighet hos sällskapshundar nämndes i Vetenskapsradion (sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=7423044) nyligen och har fått en del uppmärksamhet. Folk undrar, vad som står i den. Låt mig först berätta vad som inte står.

Det står INTE, att så himla många hundar av alla  sorter är så rädda för allt möjligt att vi kan sluta prata om collie.

Som i alla forskningsrapporter kommer sammanfattningen först. Engelska originalet först, så att ni kan läsa själva – sedan min översättning. Kursiveringar/fettningar är också mina. Medicinskt fackspråk återges rakt av, men förses med asterisker och en ordförklaring längst ner, följt av en superkort sammanfattning. Vad säger rapporten?
Det här är alltså sammanfattningen:

”Behaviour problems and anxieties in dogs decrease their quality of life and may lead to relinquishment or euthanasia. Considering the large number of pet dogs and the commonness of these problematic behaviours, a better understanding of the epidemiology and related molecular and environmental factors is needed. We have here studied the prevalence, comorbidity, and breed specificity of seven canine anxiety-like traits: noise sensitivity, fearfulness, fear of surfaces and heights, inattention/impulsivity, compulsion, separation related behaviour and aggression with an online behaviour

questionnaire answered by dog owners. Our results show that noise sensitivity is the most common anxiety-related trait with a prevalence of 32% in 13,700 Finnish pet dogs. Due to the high prevalence of noise sensitivity and fear, they were the most common comorbidities. However, when comparing the relative risk, the largest risk ratios were seen between hyperactivity/inattention, separation related behaviour and compulsion, and between fear and aggression. Furthermore, dog breeds showed large differences in prevalence of all anxiety-related traits, suggesting a strong genetic contribution. As a result, selective breeding focusing on behaviour may reduce the prevalence of canine anxieties. Anxious animals may suffer from chronic stress and thus, modified breeding policies could improve the welfare of our companion dogs."

Min översättning:

”Beteendeproblem och rädslor hos hundar minskar deras livskvalitet och kan sluta med omplacering eller avlivning. Med tanke på det stora antalet sällskapshundar och problemens vanlighet behövs en bättre förståelse av epidemiologin* och relaterade molekylära faktorer* och omgivningsfaktorer. Vi har här studerat prevalensen*, komorbiditeten* och det rasspecifika hos sju ångestliknande drag hos hundar: ljudkänslighet, rädsla, rädsla för underlag och höjder, ouppmärksamhet, impulsivitet, tvångsmässighet, separationsrelaterat beteende och aggression via en online-enkät besvarad av hundägare.

Våra resultat visar att ljudkänslighet är det vanligaste ångestrelaterade draget med en prevalens på 32% bland 13 700 finska sällskapshundar. På grund av den höga prevalensen av ljudkänslighet och rädsla var dessa de två vanligaste komorbiditerna. Men när man jämför de relativa riskerna sågs störst korrelation mellan hyperaktivitet/ouppmärksamhet, separationsrelaterat beteende och tvångsmässoghet och mellan rädsla och aggression.

Dessutom uppvisade hundraser stora skillnader i prevalens för alla ångestrelaterade drag, vilket antyder ett starkt genetiskt inslag. Resultatet är att selektiv avel med fokus på beteende kan minska prevalensen av rädslor hos hund.

Ängsliga hundar kan lida av kronisk stress och alltså skulle modifierad praxis i aveln kunna förbättra välbefinnandet hos våra sällskapshundar.”

• epidemiologi = spridning, utbredning. Det har alltså ingenting med smittsamhet att göra.
• molekylära faktorer = här hormoner, gener och liknande
• prevalens = vanlighet, förekomst. Om 10 hundar av 100 har ett problem, är prevalensen 10%.
• komorbiditet = samsjuklighet, d v s två tillstånd som förekommer samtidigt hos samma individ. Astma och allergi är t ex ingen ovanlig komorbiditet/samsjuklighet hos oss människor.

Så vad är det de säger? Jo, komprimerat till vanligt språk: med tanke på hur många hundar det finns och hur vanligt det är med rädslerelaterade bekymmer (som ibland slutar illa för hundens del), är det nog bra om vi tar reda på lite mera. Och så gjorde de det med en nätenkät till hundägare och fick in 13 700 svar. De två vanligaste rädslorna var ljudkänslighet och allmän rädsla/ängslighet och just därför att de är de vanligaste, hittar man dessa två oftare hos en och samma hund. Men när man jämförde riskerna för olika rädslor, såg man att hyperaktivitet medförde större risk för ouppmärksamhet, liksom att separationsrelaterat beteende hängde ihop med större risk för tvångsmässighet och att rädsla medförde högre risk för aggression.

Att olika raser i studien hade stora skillnader i förekomst av rädslor tyder på ett starkt genetiskt inslag, som kan påverkas genom avelsurval, så att våra fyrbenta kompisar får bättre liv.

Bodil Carlsson

POSTAT OCH KLART!

Sådär!
Två stora kuvert adresserade till SKK:s centralstyrelse och SBK:s förbundsstyrelse, för säkerhets skull frankerade med fyrdubbelt porto för att PostNord inte ska ha något att klaga på, ligger i postsäcken på Hemköp uppe i vårt lokala utanförskapsområde. I övrigt firades den 8 mars med en trevlig promenad genom en iskall och blåsig stadskärna, vars gator dagen till ära hade fått nya namn. Clara Zetkins gata, Anna Linds gränd, Emmeline Pankhursts gata, Katas gata... Varje nyuppsatt skylt möttes med megafonutrop och applåder, talkörer hördes, en stor banderoll smällde i vinden och ingen hund var rädd.
Inte welsh corgin, inte frallan, inte den huttrande italienska vinthunden i sin flanellpyjamas, inte den gullige blandraskillen och inte colliesarna heller. Alla verkade tycka, att hela tillställningen visserligen var ovanlig, men klart intressant och rätt så kul. Människorna var ju glada!

På väg tillbaka springer valpen uppför trappan till ett av de större hotellen och försöker forcera de ståtliga trädörrarna. Hon har just förstått, att dörrar finns lite överallt och att de leder någonstans; hon vill veta vart. Sedan hoppar hon upp på kanten till fontänbassängen utanför Resecentrum och balanserar sig runt halva bassängen och därefter kräver hon att få gå in och ta sig en ny titt på Resecentrum. Alla dessa människor, som sitter där och äter varmkorv!
På den långa bussturen hem däckar hon. Hon är ett år gammal och trött i huvudet efter timmarna i stan. Hon får sova. Var gång bussen stannar och dörren öppnas framför henne tittar hon upp på mig och frågar: är det nu vi går av?
Den vuxna hunden ger henne ett ögonkast. Nej, inte än!
Valpen somnar om.

Bland de här hundarnas förfäder fanns de, som vallade får och kor längs de långa vägarna mellan landsbygden och Londons slakthus. De drev undan flocken från vägen, när diligenserna kom; senare  släpptes de ner från lokomotiv för att hålla halvvilda får borta från rälsen. De började arbeta när de var yngre än valpen är nu och det var inte gosedjur de förväntades hantera.

Avelsurvalet under etthundrafemtio år har förändrat dem. Men så till den grad att det skall vara en prestation av just en collie att följa med sin ägare på en stadsresa och ha lika stor behållning av upplevelsen som andra hundar? Så mycket, att det tar emot att berätta om det, därför att det känns som någon sorts debattinlägg?
Hur hamnade vi här och är det verkligen här vi vill vara?

Bodil Carlsson

INTE EN GÅNG TILL! Öppet brev till CS - sista delen

Nästa sak jag önskar att Collieutredningen hade uppmärksammat mera utförligt hittar ni på s.19. Där summeras en enkät om hur hundägarna upplever rasen. Är de nöjda eller inte? Kan de tänka sig att skaffa collie igen?

”Enkätsammanställningen grundas på information från ägare till totalt 1766 hundar. Ungefär hälften av collieägarna upplevde att deras hundar visade någon grad av rädsla i olika vardagssituationer, till exempel för att gå på halt underlag eller i trappor. ”

Ungefär hälften, CS. Ungefär hälften! Låter det som många?

”Majoriteten av alla collieägare som svarade var nöjda med såväl hund som val av ras och hela 86% kunde tänka sig att skaffa en collie till. Det var dock framför allt rädslor som hade betydelse för om ägarna var nöjda eller inte med sina hundar. Den typ av rädsla som utmärkte sig i högre grad hos de hundar vars ägare svarat nej på frågorna ovan var huvudsakligen rädslor i miljön, (exempelvis höga ljud eller fyrverkerier, att gå på konstiga underlag eller skott), och/eller att det tog lång tid för hunden att komma över rädslan när den blivit rädd för något (Jansson, 2012)”

Låter det motsägelsefullt?

I min bokhylla ligger ett tjugofem år gammalt dokument, som jag gärna vidarebefordrar till CS. Det handlar om den collie, som först lärde mig uppskatta rasen. Hans sätt att ta socialt ansvar inom och utanför familjen, hans mod och hans stora hjärta gjorde honom uppskattad av vår omgivning, inklusive en mycket hundrädd granne – som slutade vara hundrädd efter att hunden på eget initiativ började med dagliga, försiktiga påhälsningar för att lugna denna rädda människa.

Jag skall inte trötta CS med att berätta om hans bedrifter - om den gången han sprang ikapp och vände en älgtjur och vallade den mot oss, om den gången han eftertryckligt satte sig i respekt hos en aggressiv häst utan att tillfoga hästen en skråma; om den natten han övervakade en kattförlossning och slickade varje nyfödd kattunge ren innan han kom och väckte oss för att vi skulle inspektera tillökningen; om den gången han i mörker och snö slog följe med oss och med kommunens jägare och hjälpte till att hitta en tågskadad död älg för att ställa sig över älgen och yla, just så som CS kan se på denna gamla litografi föreställande en collie, som levde för längesedan.

Det räcker kanske om jag säger, att han var den hund som fick mig att förstå, att alla de gamla berättelserna om colliens egenskaper inte är sagor. En del av dem är fortfarande sanna. Hur är det möjligt att inte uppskatta sådana beteendemönster? Att inte önska sig en sådan hund till? 

 

För oss var han en glädje att leva med tills hans med tiden allt värre skottfobi gjorde hans eget liv så jobbigt, att alternativen till slut var medicinering eller avlivning. Dokumentet i bokhyllan är en dagbok över effekten av medicinen klomipramin– exakt samma preparat, som på den tiden gavs till människor med svår fobisk rädsla.

Den hunden blev återställd tack vare medicinering. Han fick sitt liv tillbaka; vi fick tillbaka vår älskade hund. Han var familjens första mycket bra och svårt skotträdda collie, men han blev tyvärr inte den sista. Jag överlåter åt CS att bedöma, om behov av ångestlindrande långtidsmedicinering är en rastypisk egenskap; eller om det kan vara så, att avel med tyst acceptans för utbredningen av rädslor har tagit ett stort kliv över gränsen för vad som är acceptabelt ur djurskyddssynpunkt.

Ja, vi har någonstans fått in ett ärftligt anlag för fobisk rädsla i vår ras och nej – det var givetvis aldrig någon uppfödares avsikt. Men när tillräckligt många uppfödare under tillräckligt lång tid antingen har förnekat att ett problem existerar, eller inte kan se att det är ett problem – då har vi verkligen fått ett problem. Närmare bestämt det här – avel inriktad på mindre nyfikenhet, mindre mod, mindre aktivitetslust och mindre social kontaktyta har lämnat oss för många hundar med bara rädsla kvar. 
Det finns fler faktorer bakom colliens brant fallande registreringssiffror än att "dåliga nerver" i allmänhetens ögon närmast blivit ett varumärke för rasen, men att det är en viktig faktor är nog svårt att förneka. Ändå förnekas det.
Jag hoppas innerligt, att CS i sitt kommande beslut följer Collieutredningens rekommendationer och därmed inte bara förhindrar den allt tydligare delningen av rasen, utan också vågar stödja de uppfödare som inte förnekar och som genom sitt fokus på mentalitet i så många år arbetat för att hundarna och deras ägare skall ha ett gott, aktivt liv tillsammans.

Jag vet inte, om CS medlemmar kan leva sig in i hur det känns att gång på gång få stå och titta på, när en bra hund - och sedan ännu en bra hund - förvandlas till ett skakande vrak och kissar på sig av skräck, av ingen annan anledning än att ett skott avlossats en kilometer bort. Eller hörts inifrån grannens hus, där en västernfilm just visas på TV. Det finns collieägare, som övergett rasen för att de är intresserade av bruksträning och tävling och inte vågar ta risken att få en skotträdd hund igen. Det är ett mindre bekymmer. Det finns ett större. Vi är för många vanliga collieägare, som inte bara är nöjda med rasens goda egenskaper – vi ser dem som något mycket värdefullt - men som ändå tvekat länge inför köpet av nästa valp. Vi orkar inte med en illa skotträdd eller ljudrädd eller golvrädd hund igen. Vi orkar inte se det värdefulla saboteras av rädslor igen.Vi vill inte se livsglädje och självkänsla malas ner av rädslor. Inte en gång till!

Bodil Carlsson

.

INTE EN GÅNG TILL! Öppet brev till CS - tredje delen

Regler för HD i avel väckte på sin tid höga röster hos en del uppfödare av olika raser. Det var svårt att acceptera undersökningsmetoder när de gav besked, som man inte ville ha. Höftledsröntgen, röntgenavläsarna och den ärftliga bakgrunden hos HD-fel ifrågasattes så som MH ifrågasätts idag. Och då är vi över på den andra delen i den sammanflätade tråden: den sociala. Den handlar inte om hundar, den handlar om människor. Den handlar – som Per-Erik Sundgren en gång sa, när han fick frågan om varför bråk inom hundvärlden är så förbittrade - om människors önskan att vara ledande inom sin ras.

Collieutredningen är utmärkt. Men det finns två saker, som jag önskar att man hade ägnat mera uppmärksamhet. Den första nämns helt kort i en enda mening på sidan 27, som refererar Svartbergs studie från 2006: ”I studien användes data från Mentalbeskrivning hund, MH,åren1997–2002. Hundar selekterade för utställning visade såväl mer sociala,som icke sociala,rädslor, mindre lekbeteende och mindre nyfikenhet.” Den meningen sammanfattar hur MH-spindlar från utställningsavlade hundar avviker från de andra i sina respektive raser. Collie är, som utredningen tydligt påvisar, jämfört med andra raser, sällskaps- likaväl som brukshundar, i genomsnitt mindre nyfiken, mindre framåt, mindre förtjust i lek. Utställningsavlade collies är det i ännu lägre grad. Är det svårt att förstå? Om en person med utseende och utställning som livsintresse och viktig social kontaktyta håller ett antal hundar, som utan alltför stora krav på aktivering ska leva på hemmaplan, är det förvånande om de hundarna i genomsnitt är stillsammare i sina förväntningar på tillvaron? De ger valpar med samma personlighetsdrag, säljbara till valpköpare med samma förväntan på låg aktivitet. Två flugor i en smäll på den marknadsandelen.

Måste vi acceptera att det finns människor med andra intressen och prioriteringar än våra egna? Ja. Men måste jag som valpköpare acceptera att deras prioriteringar styr regelverk för aveln?

Nej.

Inom vår ras finns, som i alla andra, högprofilerade uppfödare med goda kontakter inom svenska och och utländska hundorganisationer. Inom vår ras finns också valpköpare med hundar, som avlivats därför att de varit mer eller mindre ständigt rädda. Vi är den enda rasklubb som har ett vandringspris till den uppfödare som under året har fått fram kullen med högst mentalindexvärden för nyfikenhet och oräddhet. Det priset skapades av en valpköpare till minnet av en tidigt död hund. 

Bodil Carlsson 

INTE EN GÅNG TILL! Öppet brev till SKK:s CS - andra delen

Hur hanterar man anpassningen till marknaden för bekväma sällskapshundar med låg aktivitetsnivå ? Var går gränsen för det acceptabla? Det är inga enkla frågor för hundorganisationerna. Men vare sig det handlar om andningsvägar eller ängslighet, får man inte ställa sig på fel sida om djurskyddslagen.

Senast rasklubben för collie kom med ett förslag om att åtgärda problemet med överdriven rädslebenägenhet, drog vissa uppfödare med hjälp av utländska kontakter igång en mailkampanj riktad till CS. På en facebooksida för collieägare från olika länder läste man rentav att alla nu måste hjälpas åt för att hindra ”the crazy Swedish Kennel Club” från att göra collien till rottweiler – vilket var den information en agilityintresserad italiensk collieägare hade fått och i god tro förde vidare. Varifrån informationen kom, hur den spreds och vilken kvalitet den hade, får var och en själv fundera på.

Jag hoppas, att det är annorlunda den här gången och att CS i lugn och ro kan gå igenom Collieutredningen, men jag vågar inte lita på det. Jag ser det som mera troligt, att man försöker organisera påtryckningar en gång till.

Därför skriver jag till CS. Det finns en annan sida av saken än den som förs fram av vissa uppfödare. Det är valpköparnas sida – och hundarnas.

Om någon obetänksam själ skulle få för sig att sälja malinois till ovant folk som tror att tre kisspromenader om dagen räcker, så är det inte mycket en rasklubb eller ens SKK kan göra åt saken – där är det bara information till allmänheten som gäller. Men om någon avlar på mallar med D-höfter, så kan SKK ingripa. Det är en djurskyddsfråga. Inte en informationsfråga, där ansvaret kan läggas på köparen som inte bättre tog reda på vad hen betalade för och i värsta fall står med en hund som måste avlivas ung.

Vad är, ur djurskyddssynpunkt, skillnaden mellan D-höfter och begränsande rädsla i vardagssituationer?

Att den ena plågan syns på röntgen och inte lika lätt kan skyltas om till rastypiskt beteende?

Alla känner igen svår hälta, även den oerfarne valpköparen. Men känner alla igen den ängsliga hunden, som som flyr ur köket när en kastrull ramlar i golvet och som helst håller sig hemma från den skrämmande omvärlden - särskilt om man har fått höra av sin uppfödare att det ”är ett typiskt collietemperament som funnits i rasen sedan den bildades”? (Citat ur en uppfödares reservation mot Collieutredningen, s 38)

Samma ängslighet, som ses som ett misslyckande i avelsarbetet av flera av våra uppfödare, är en obetydlighet, ett rastypiskt drag eller rentav ett försäljningsargument för andra uppfödare. Jag förstår att en sådan grad av splittring i avelsmålen kan vara svår för SKK att hantera. Hur får man i det läget till den önskade "samsynen"? Vilka uppfödare skall man lyssna till? Det är ett dilemma. Men det förändrar inte vad djurskyddslagen säger. Lagen handlar om vad som är ett problem för hunden.

Här är en annan uppfödarberättelse.

”Själv hade jag en import från England som var livrädd när flagglinan smällde när det blåste. Livrädd när tåget körde förbi trots att jag bodde ganska nära järnvägen. Efter ett tag blev han rädd även för ljudsignalerna, snart kommer det ett tåg. En dag när vi var ute och gick kommer det ett par gåendes mot oss, samtidigt börjar ljudsignalen ringa. Efter det blev han rädd för folk också. Han blev 9 månader. ”

(Svensk uppfödare, vars namn kan lämnas till CS om så önskas)

Det kan avfärdas som anekdotisk bevisföring. Men när det finns många berättelser med likartat innehåll och när studier och sammanlagda MH-resultat pekar i samma riktning som berättelserna, är det dags att överväga om anekdoterna kommer ur en verklighet, som alldeles för många har erfarenhet av.

Bodil Carlsson

INTE EN GÅNG TILL!

Första delen av ett öppet brev till SKK:s CS

Vad handlar konflikten inom collieklubben i Sverige om?

Det är inte en utan två sammanhängande konflikter. Båda är tydliga i vår rasklubb, men de dyker upp i ras efter ras. Klyftan mellan hunden med bevarade ursprungsegenskaper och den exteriöravlade sällskapshunden - och klyftan mellan uppfödarna, som väljer sida. I några raser är den klyftan så stor, att det snudd på existerar två parallella raser med samma namn. Det finns jaktgolden och sällskapsgolden; det finns jaktcocker och sällskapscocker; jaktspringer och sällskapsspringer, jaktlabb och sällskapslabb. Det finns bruksschäfer och exteriörschäfer.

Jag vill minnas att det var Per-Erik Sundgren som sa, att man inte kan begära av dagens stadsbefolkning att de skall bli jägare eller hålla får i radhusträdgården bara för att kunna ha hund. Eller, kan man tillägga, skaffa tjurar att hetsa, eller billiga hundar att bita ihjäl. De flesta av oss lever långt borta från jaktmarker och fårbete, för att inte tala om hundkampsgropar och forna tiders slakthus.Vill vi ha de gamla arbetande hundraserna med oss i vårt nya samhälle, så får vi moderera de egenskaper som de en gång avlades för.

Då har vi ett val, som det sällan talas tydligt om. Det pågår hela tiden mitt framför ögonen på oss, och det har pågått länge, men vi pratar inte om det. Vi är mera upptagna med att berätta för oss själva (och valpköparna) om rasernas storslagna förflutna än att fundera på vad som måste fungera bra i deras nutid och på hur deras framtid kan tänkas se ut.

Valet ser ut så här. Vi kan antingen avla bort så mycket av de gamla egenskaperna, att vi får hundraser som visserligen ser olika ut - helst mer och mer olika, mer och mer speciella exteriört - men som på insidan blir allt mera lika varandra. Alltmera lätta att ha, alltmera bekväma att leva med; givna konsumenter på den växande marknaden för lågenergifoder och rutinmässiga kastrationer. Alternativt får vi alla, uppfödare som valpköpare, acceptera att satsa på de raser som aldrig avlades för något annat än sällskap.

Eller så kan vi välja att ha kvar delar de ursprungliga egenskaperna, men sätta dem i arbete i vår nya värld. Tävling för den som vill, visst, -agility eller nosework eller bruks - men lika gärna sökhund hos Missing People, jakthund på deltid, epilepsivarnare, hundrädsleträningshund, patrullhund eller vårdhund. Eller det överlägset vanligaste - ”bara” familjehund, kompisen som hänger med på allt och delar med sig av sin livsglädje som tack. Den hunden väntar sig mer av oss än en stillasittande tillvaro, det är sant. Men det får vi se som den andra sidan av det vi väntar oss av hunden – ett gemensamt liv.

Det finns alltså olika sorters hundägare, olika varianter av hundraser och olika delmarknader för uppfödarna. Det finns därmed olika uppfödarintressen. Vilken marknadsandel satsar man på – exteriört frapperande, stillsamma sällskapshundar (med en ibland rätt avlägsen likhet med sitt ursprung) som låter uppfödaren ägna sig åt utseendetävling och ger lättsålda avkommor? Eller rasvarianterna med mera lågmäld utsida och mera talför insida? Vad skall hundorganisationerna satsa på?

Skall de satsa på att hålla alla uppfödare nöjda? Går det? Och är det hundorganisationernas egentliga uppgift?

Skall de lyssna på de högljuddaste rösterna inom uppfödargrupperna?

Skall de oroa sig för sina registreringsintäkter? Anpassa sig till marknaden för oförargliga sällskapshundar och uppfödare som inte vill veta av krav?

Problem: den marknaden kan lika gärna tillgodoses av blandrasaveln – vilket redan håller på att hända. Också mitt framför ögonen på oss.

Skall hundorganisationerna satsa på det trendiga, just nu småraserna med förkortade andningsvägar? Samma problem: den marknaden lockar visserligen många idag, men trender är definitionsmässigt inte eviga – särskilt inte när försäkringskostnaderna börjar gå i taket - och även trender kan försörjas via smuggelimporter eller köksavel (vilket också håller på att ske). På nätet går det lika bra att sälja det ena som det andra.

Så vilket ben vill hundorganisationerna stå på?

Bodil Carlsson

TVÅ CITAT

I väntan på statistik från tyska Kennelklubben, VDH, hamnar jag på en företagssida. Där får jag en överraskning! Vill ni veta vad min foderleverantör säger om min ras, förutom att den är vacker, aktiv och kontaktbehövande?

Zooplus är ett tyskt företag, återförsäljare inom husdjursbranschen, som på knappt tjugo år har vuxit till en omsättning på 1,5 miljarder euro med kunder i 30 europeiska länder. Företaget har en nättidning, som bl a presenterar hundraser på ett antal språk.

Här ser ni vad hundintresserade i de trettio länderna kan läsa om collie på de två största europeiska språken. Den engelska versionen överst, den tyskspråkiga sedan, och för den händelse någon tror att jag hittar på, kommer sist en länk till sidan. (Följer ni länken, så slipper ni också mitt excentriska gamla skrivprograms sätt att hantera typsnitt.)

Men till att börja får ni ett citat ur en reservation mot Collieutredningens faktamaterial och slutsatser. Reservationen har skrivits av en av de uppfödare, som ingått i arbetsgruppen. Så här ser den svenska uppfödaren på rasens rykte.

”Det förefaller endast vara i Sverige som rasen har problem. Utländska klubbar redovisar att de flesta collieägare är nöjda med raserna. Det faller på sin egen orimlighet att det endast är i Sverige dessa problem skulle finnas om det nu är några problem. Resultatet tyder snarare på att det som majoriteten försöker få att framstå som problem inte är något problem utan är ett typiskt collietemperament som funnits i rasen sedan den bildades.” (Collieutredningen, s 38)

Så här ser det internationellt verksamma företaget på rasens rykte. 
 

Are Rough Collies of a nervous disposition?

 

Although it is explicitly stated in the FCI standard, in which the British Collie lineage is listed under number 156 – group 1 “Sheepdogs and Cattle Dogs”, section 1 “Sheepdogs” – that pedigree Rough Collies may not be of a shy or nervous nature, the irresponsibility of profit-motivated breeders focused on quantity has produced many dogs that do behave in a shy or nervous manner. Thanks to the commitment of many trustworthy breeders who are aware of their responsibility for this special, lovable breed, Collies in recent years have reverted back to being the steady dogs that used to be deployed for herding. *

 

Sind Langhaarcollies nervös?

 Obwohl im Standard der FCI, bei der die britische Linie des Collies unter der Nummer 156 – Gruppe 1 „Hüte- und Treibhunde“, Sektion 1 „Schäferhunde“ – geführt wird, ausdrücklich darauf hingewiesen wird, dass reinrassige Langhaarcollies in ihrem Wesen weder scheu noch nervös sein dürfen, brachte die verantwortungslose Zucht zahlreicher profitgieriger Vermehrer viele Hunde hervor, die ebendieses nervöse und scheue Verhalten zeigten. Dem Engagement vieler seriöser Züchter, die sich ihrer Verantwortung für diese besondere und liebenswürdige Rasse bewusst sind, ist es zu verdanken, dass der Collie in den letzten Jahren wieder zu dem nervenfesten Hund wurde, der er in seiner Vergangenheit als Hütehund war.*

www.zooplus.ie/magazine/dog/dog-breeds/rough-collie

Zooplus anser att det var Lassie-boomen, som ställde till det. Bakgrunden kan nog gå såväl längre tillbaka som längre fram i tiden och vara mera komplicerad än så. Men uppenbarligen ser företaget nervositet hos rasen som ett både aktuellt och välkänt problem, annars hade man ju inte tagit med den i sin raspresentation. Den sista meningen kan man fundera över. Skriver man så för att hålla alla på gott humör med att allt är bra nu? Eller speglar den att uppfödare i flera länder än Sverige satsar på förändring och att många är medvetna om att allt inte är så bra, som när italienska rasklubben överväger någon form av mentalitetstest för championtitel ?

Ett kommersiellt företag har inget att vinna på att slänga fram kontroversiella påståenden. Ingen vill ju reta upp kunderna. Om en stor europeisk återförsäljare av husdjursartiklar rakt på sak skriver som man gör  och pekar ut ”ansvarslös” avel som självklar bakgrund - behöver vi då ifrågasätta att rasens rädslor är kända utanför Sverige? Eller att de ses som ett problem?

Ställ de här två citaten mot varandra. Vilket säger mest om hur man ser på collien?

Bodil Carlsson

*” ÄR LÅNGHÅRIG COLLIE NERVÖST LAGD?
Fastän det uttryckligen står i FCI:s standard, som listar den brittiska collien som nummer 156 – grupp 1 får- och boskapshundar, sektion 1 fårhundar – att renrasiga långhårscollies inte får vara skygga eller nervösa till sin natur, har ansvarslösheten hos profitmotiverade uppfödare med fokus på kvantitet producerat många hundar, som faktiskt beter sig skyggt och nervöst. Tack vare engagemanget hos många pålitliga uppfödare som är medvetna om sitt ansvar för denna speciella och älskansvärda ras har collies på senare år återgått till att vara de nervfasta hundar som förr brukades till vallning.” (Min översättning)