DET RIKTIGA HEMLANDET?

Hur såg det ut i Finland? Finska kennelklubben skickar på förfrågan prompt en länk till sin statistik över långhårscolliens reggsiffror från 1989 och framåt.

Man ser samma sak en gång till, ett tydligt fall i registreringar. Men i Finland finns en ännu större skillnad mellan efterfrågan i relation till folkmängd jämfört med England. Folk i Finland slår oss svenskar, när det gäller att vilja ha collie, men de slår England med hästlängder.

1989 hade Finland 4,9 miljoner invånare och 1 200 reggade födda collievalpar.

1993 hade Finland 1 690 reggade inhemskt födda collievalpar.

1997 775 collies på 5,1 miljoner invånare.

2007 696

2017 485

2019 489 på 5,5 miljoner invånare

2019 reggade Finland med fem och en halv miljon invånare nästan lika många långhårscollies som Storbrittannien med sina över 66 miljoner.

Jag blev häpen.

Varför håller collie ställningarna sämre i sitt hemland än i Norden? Inte visste jag att skillnaderna var så stora! Så jag mailade igen, den här gången till Jemima Harrison. Det är den person i England, som jag bäst känner till, inte bara för hennes inblick i hundvärlden, utan för den ovanliga egenskapskombinationen att vara samtidigt fristående från uppfödarintressen och orädd för att säga vad hon tänker. Hur ser hundintresserade vanliga människor i England på collien? Har folk en negativ bild av rasens mentalitet eller vad handlar det om?

Det här svaret kom. Det var det som fick mig att studsa:

”Det är ingen populär ras här. De ses inte som riktiga collies. När man pratar

collie här, då menar man border collie. Allmänheten har nog ingen särskild uppfattning om rasens mentalitet, för det finns inte tillräckligt många av den.”

Allmänheten i England har inte någon bild av colliens mentalitet, för det finns inte längre tillräckligt många collies där.

Så vad menar vi med ”hemland” för en hundras? Jo, vi vet vad FCI menar: det land där rasen skapades och där den första versionen av standarden skrevs – i colliens fall för etthundratrettio år sedan. Det brukar heta, att England ”äger” standarden. Vilket England? Det viktorianska? De 1 350 nu levande medlemmarna i Kennelklubben? Det England som idag reggar ungefär lika många valpar som lilla Finland?

Eller skall vi våga tänka tanken att när det gäller aveln, är rasens ”hemland” lika mycket de delar av världen, där man fortfarande vill se den som en fungerande hund?

Bodil Carlsson

VAR FINNS RASENS HEMLAND?

Nu vill jag presentera litet statistik och be er tänka över vad siffrorna säger. Jag studsade, när jag höll på med dem.

Först vill jag säga något om brittiska registreringar. Engelska KC svarar, när jag frågar, att det visserligen inte är obligatoriskt att regga alla valpar i en kull, men att uppfödarna brukar göra det nu. De 531 reggade långhårsvalparna från 2019 kan därför antas vara antingen det verkliga antalet registreringsberättigade valpar under det året, eller mycket nära det verkliga antalet.

Efter nästa fråga skickade KC vänligt reggsiffrorna för långhår från 1987 och framåt. Jag har för överskådlighetens skull valt ut fem av de trettiotvå åren med tio års intervall plus 2019 års siffror. Så här såg det ut, i Storbritttannien och i Sverige, de åren.

                       ENGLAND                               SVERIGE

1987               4 259                                           1 353

1997               2 459                                              973

2007               1 196                                              596

2017                 724                                              300

2019                 531                                              255

Som ni ser faller reggsiffrorna rejält i båda länderna under tidsperioden. Faller gör också många andra raser, medan andra seglar upp, men något är som jag ser det speciellt med collie. För det första - fallet är stort. Och sedan är en sak till slående: i relation till folkmängden är de svenska reggsiffrorna hela tiden högre än de engelska.

1987 hade Storbrittannien 56, 8 miljoner invånare. Sverige hade 8,3. Det fanns sju gånger så många potentiella valpköpare i rasens hemland, men det föddes inte sju gånger fler collies. Bara tre gånger flera. Sett till folkmängd var collie dubbelt så populär i Sverige som i England 1987.

2019 fanns det 66 miljoner människor i Storbrittannien. Det fanns bara 10 miljoner här. Om collien hade varit lika efterfrågad i sitt hemland som här, borde det – trots den fallande trenden – ha sålts sex gånger fler collievalpar där. Men det såldes bara dubbelt så många. Sett till folkmängden var collie ännu 2019 tre gånger mera populär i Sverige än i rasens hemland.

Varför har colliens mentalitet varit ett så hett diskussionsämne i Sverige? För att vi är många fler vanliga hundägare, som har collie.

Bodil Carlsson

ENSAMMA?

Det har ofta sagts från visst uppfödarhåll att Sverige är så speciellt.Varför har bara vi problem med att collien skulle vara ängslig, när andra länder, t ex rasens hemland England, inte har det?

Collieutredningen skickade en enkät med frågor till ett antal utländska rasklubbar. Här hittar ni  en kort sammanfattning, bl a den engelska rasklubbens svar (Collieutredningen, s 24, min kursivering):

"Svarsfrekvensen var relativt låg och i stora drag framkom följande i enkätsvaren: Nervositet och rädsla för blanka golv nämns av klubbarna i Storbritannien och Italien som även nämner sociala rädslor. Annars beskrivs temperamentet som i grunden gott av alla rasklubbarna.Italien vill införa någon form av mentaltest för champions, som ska mäta oräddhet för människor och plötsligt uppdykande saker, exempelvis cyklar. I Danmark beskrivs en splittring, där en del uppfödare anser att det inte finns några problem, medan andra menar att det finns problem med bristande avreaktioner och brist på nyfikenhet."

Vi kanske inte är alldeles ensamma om att tycka att det finns ett problem att ta tag i?

Bodil Carlsson

LÖST PRAT!

Citerat ur en anonym blogg februari 2017:

”på ett MT  bedöms hundarna för egenskaper som inte hör hemma i ett normalt vardagligt liv ..utan man bedömer egenskaper som gör hundarna lämpliga för vidare utbildning till tjänstehundar..typ polishundar, bevakningshundar m.m
En collie som blivit gokänd på korning med höga poäng är enligt min mening ingen rastypisk collie.”

Fotot visar den korade collietiken Vittra. Vittra är ingen polishund. Vittra deltar i ett projekt som går ut på att lära barn med bakgrund i andra länder att hundar inte är farliga.

Det är alltså dags för avdelningen om löst prat.

Vem som svarar för just den här leveransen vet jag inte, för skribenten ser till att vara anonym, när hen berättar hur illa andra- inklusive namngivna andra - beter sig. Ja, det är en blogg. Ja, det är några år sedan de senaste inläggen och inläggen på bloggen är inte många, åtminstone inte de inlägg jag kan se. Skribenten verkar fyra av en skottsalva när något blir för mycket och sedan tappa målföret i några år, innan hen återkommer med bössan i högsta hugg för en ny insats. Inlägg från 2009 handlar om höftledsröntgen. HD- resultaten går inte att lita på, avläsarna håller varandra om ryggen för att dölja sina misstag och det man gör är att ”slå ut våra avelsdjur”. Så var det med det och den som skriver vet minsann vad självaste Audell hade att säga om saken. ”Vad f-n håller de på med där på SKK!”

Åren går.Tystnad råder. Sedan är det dags för nästa salva och då handlar det om MH och korning. Den elaka omvärlden gaddar ihop sig mot uppfödarna igen.

Så här lät det den10 december 2009:

År 2001 beslöt den Svenska Kennelklubben att införa krav på mentaltest för avel för collie trots att man förstått att 154 collieuppfödare var emot kravet.

Som collieägare möts man med skepsis när man kommer på en test..eftersom det under en lång  tid här i landet bedrivits något som mest liknar en häxjakt på collie, det enda som skrivs om rasen är hur dålig den är… många upplever därför när dom kommer på  en test att dom i princip är dömda på förhand..

.. 

Nu är det ju inte lika illa för alla. Det finns de som klarar sig bra på MH. Hur går det till? Jo – de fuskar:

Det vet vi ju alla att dom som skriker högst om vikten av tester och testresultat  är dom som själva förtränar sina hundar mest….bygger egna testbanor  ..hjälper valpköpare att träna deras hundar ..lånar hem hundar efter egna hanar och tränar ..träningen sker regelbundet till det är dags för MH

Nej – jag tar inte upp det här för att komma åt någon enskild person. Jag var lyckligt ovetande om den här bloggen tills någon frågade mig om jag visste vem som stod bakom den. Det gör jag inte och vem den anonyma skribenten kan vara bryr jag mig inte om. Att de senaste inläggen är tre år gamla är snarast en fördel; då behöver ingen som skriver i nutid känna sig trampad på tårna. Jag tar upp det för att det som skulle vara vanligt löst prat i många andra sammanhang – privat gläfs som man drar för kompisarna över kaffet, när man är sur över något som har gått en emot - inom hundvärlden kan presenteras som allvarsamma fakta, även när det närmar sig det tokroliga. Har ni läsare stött på många högljudda människor, som har resurser att bygga egna MH-banor och släpa dit sina och sina valpköpares hundar i tid och otid på regelbunden träning för att inte bli dömda på förhand på grund av all häxjakt på collie?

Jag har aldrig mött dem. Aldrig ens hört talas om dem. Men finns gör de, fuskarna. Det vet vi ju alla.

Gör vi?

En gång till – jag skriver inte det här för att dra igång mera bråk. Utan därför att det som går att läsa på bloggen i mina ögon är klarspråksexempel på en inställning, som hörts i många versioner under lång tid. Den inställningen går ut på, att uppfödare - vissa uppfödare, inte alla - alltid har tolkningsföreträde. SKK är skyldigt att leverera de beslut som uppfödarna vill ha, men gör det inte alltid. Då har SKK fel och uppfödarna rätt.  Röntgenavläsarna borde leverera de resultat som uppfödarna vill ha, men gör det inte alltid. Då har röntgenavläsarna fel och uppfödarna rätt.  SBK:s MH-beskrivare skall vi inte tala om – de levererar nästan aldrig, och när de gör det så ligger organiserat fusk bakom och hundarna som gillas är farliga. Ingenting är så fel som MH och ingen har så rätt som uppfödare.

Har vi tid med det här? Det finns två saker,som hundfolk måste börja tala sakligt och sansat om, ifall vi på sikt skall ha några renraser kvar.

Den första är vilken plats våra hundars framavlade egenskaper har i det samhälle som vi lever i nu. Det samhället är för den absoluta majoriteten av oss varken skotska högländernas fårbeten eller VIP-stolarna vid ringside. Så tänk om vi bestämde oss för att rösterna från ringside inte automatiskt har rätt till högre ljudstyrka än de hädangångna skotska herdarna? Eller alla de vanliga hundägarna?

Om vi bestämde oss för att det är hundarnas och hundägarnas intressen som ska höras tydligast?

Den andra är hur vi hanterar de slutna stamböckernas obevekligt ökande inavelsgrad. Vår ras har en frekvens av CEA och MDR1 tydande på en hög inavelsnivå. Vi har haft oturen att dessutom få in det ärftliga anlaget för fobisk rädsla. Ja, det finns hos enstaka individer i alla raser. Men det finns hos våra collies såpass ofta, att man får räkna med att råka ut för det, så som man räknar med risken för MDR1, och behöver undersöka för det så som man undersöker för colobom.Det är därför vi har mentalindex.

Svårare än så är det inte. Det vi inte kan ägna oss åt nu är att låta rasen falla isär i två avelspopulationer, där risken är att rädslebenägenheten ökar i den ena, medan vi är upptagna med ett gammalt gräl, som inte handlar om mycket annat än om vilka som har rätten till tolkningsföreträde. Collieutredningens förslag är ett mycket viktigt första steg för att förhindra den utvecklingen.

Bodil Carlsson

ABSOLUTELY NO TRUTH!

LÖSA RYKTEN, TOMT SNACK & STATISTIK

På sistone har två olika personer hört av sig och undrat om jag också har hört vad de har hört. Hört ryktesvis, vill säga. Nämligen att en person i SKK:s högsta ledning skulle ha sagt, att när danska Kennelklubben slopade en massa krav på avelsdjur, så steg registreringarna i Danmark med nästan 30%!

 

 

Alltså borde Sverige också slopa krav.. . antas ledningspersonen mena. Jaså? Verkligen?

Det skulle ju vara en högst förvånande ökning, om det var sant. Trettio procent!

Hur tar man reda på om det är sant? Man frågar Danska Kennelklubben. Det här är vad DKK svarar:

Denmark has only abolished regulations; that didn´t make sense – like eye examinations in breed with no positive results for years.

We don’t think, it has made an impact on our total numbers.

Dansk Kennel Klub Parkvej 1 • DK-2680 Solrød Strand Tlf. +45 5618 8100 • Information +45 5618 8155 http://www.dkk.dk • post@dkk.dk

Riktigt nöjd var jag ändå inte. Var kom de där trettio procenten ifrån? Var de bara tagna ur luften, var det rent hittepå att det skulle vara just 30%?

Siffran var inte tagen ur luften. Men sammanhanget var det.

Här kommer nästa fråga och nästa svar. Det tog inte mer än ett dygn att reda ut.

Bodil Carlsson

Thu, Feb 20, 6:32 PM (2 days ago)

Thanks! Then there is no truth to the statement that the Danish Kennel Club abolished nearly every regulation and that the result was a 30% increase in registrations?

Fri, Feb 21, 8:31 AM (1 day ago)

to me

Absolutely no truth!

Our registration has a variation less than 5 % over the last 10 year. We make studbook to less than 35 % of new puppies in Denmark every year – VERY different from Sweden!!

Så nu vet vi varifrån siffran i trettioprocentsintervallet kom. Det är siffran för hur stor andel av de danska valparna som förses med stamtavlor av DKK. Det vi inte vet är varifrån någon skulle ha fått för sig att den siffran har förändrats kraftigt. Det har den inte gjort. Under de senaste tio åren har den gått lite upp och lite ned med runt 5%.

Att någon i SKK skulle uttrycka sig som det har påståtts är så osannolikt, att det inte är värt att öda ord på.

Att någon eller några på hemmaplan antingen var rädda för att detta skulle vara sant, och att vi alla därmed kan se framemot hursomhelstavel för att SKK vill dra in mera reggpengar; alternativt, att några gärna skulle vilja tro att ryktet var sant och att uppfödarfrihet och organisationsintressen snart går i armkrok, halleluja–– det är däremot inte särskilt osannolikt.

Hundvärlden är ovanligt bra på rykten, inklusive organiserad ryktesspridning. Det den är dålig på är att vända sig direkt till källan och fråga.

Det där var rykten. Nästa avsnitt tillägnas tomt snack och sedan kommer lite statistik.

Bodil Carlsson

TVÅHUNDRANITTIO ANDRA MÖJLIGHETER

Det här skrevs för snart tre år sedan, i mars 2017. Fortfarande aktuellt, men kanske närmar vi oss äntligen slutet på en gammal strid... 

 

 

 

"När jag sist såg efter, fanns det 310 registreringsbara raser i SKK:s raslista. Plus några i annexlistan, då. De trehundratio tar upp 8 fullskrivna sidor i Kennelklubbens informationsmaterial och det finns kommentarer på en hel del raser: saker som fel antal svanskotor och oröntgade armbågsleder kan leda till registreringsförbud för hund eller avkomma, precis som PRA och en del andra ärftliga sjukdomar och blå/blå och blå/sobel parningar hos collie. SKK har en del att hålla reda på.

Av de 310 raserna ligger ett delegerat avelsansvar för tjugo hos SBK. Det är raser som sedan långliga tider har avlats för sin förmåga att arbeta ihop med människor. Flera av dem har sitt ursprung i vallhundsarbete – inte särskilt konstigt, när man tänker efter. Om något är samarbete mellan hund och människa, så är det vallning.

Det här är min brukshund. Hon lekte med sina hundkompisar och hade roligt, men när jag ropade på henne och bad henne sitta framför hindret och vänta på att jag skulle be henne hoppa över, då lyste hon av förväntan.

Vilken hund som helst kan hålla till på en brukshundsklubb och ha roligt.

Vilken normalstor, normalbyggd hund som helst kan hoppa över ett lydnadshinder. Det är inte därför jag kallar henne brukshund.

Varje dag behöver hon tre – fyra timmars aktivitet för att må bra. Men det är inte därför jag kallar henne för brukshund, för det gäller vilken hund som helst. Ridgebacktiken som bor i närheten av mig skulle också behöva det. Det är för att hon inte får det som hon går på bakbenen i sitt korta koppel och gör utfall. I brist på aktivitet ser hon vilken hund som helst som det storvilt hon är avlad för att attackera.

Varje dag träffar vi rädda och försvarsberedda småhundar av diverse mer eller mindre blandade raser. Deras ägare tror för det mesta, att min hund lägger sig för att jag har kommenderat henne. De tror mig inte, när jag säger att hon gör det av sig själv, för att visa den vilt skällande lilla hunden att hon inte har onda avsikter. Varje vecka träffar vi hundovana barn från andra länder. Hunden låter dem kasta boll åt henne, men hon kampar aldrig med dem om bollen. Kamp leker hon med mig: hon anser att jag kan ta det.

 

Jodå, vilken bra hund som helst har socialt omdöme och visar försiktighet mot småhundar och barn, men hos stora hundar är den egenskapen mera värdefull. Chihuahuan biter trots allt sällan öronen av någon, om omdömet klickar. 

 

Varför ser jag henne som en brukshund?

Hon började spåra som valp. Uthålligt och gärna. Det var lätt att lära henne ramsan ”Finns det människa här? Sök spår!” Nu har vi inte tränat spår på länge, för annat kom emellan. Vi fick sjukdom i familjen. Men i höstas försvann en människa här i trakten. Vi mötte ropande, oroliga människor längs motionsspåret på kvällen och vi gjorde som de – vek av in i snåren och letade. Skillnaden var, att jag hade med mig någon, som kan hitta en person som inte längre kan svara. "Finns det människa här?"

Det fanns ingen. Hunden nosade av och tittade sedan frågande på mig.

Två dagar senare pågick sökandet fortfarande med bandvagnar och hundpatruller. Hunden och jag letade i närområdet, vi tittade ner i ån under en hal lutande spång och kikade in i den övergivna jordkällaren. Vi gick där hundpatrullen inte hade varit. Vi hittade en smal, knappt upptrampad viltstig på snedden genom ett skogsområde och jag frågade samma sak igen. "Finns det människa här? Sök spår!" Och den här gången blev det napp. Nosen ner, ögonen smala av koncentration, svansen stel av spänning: det hade verkligen gått en människa före oss längs den stigen. Nosen gick i backen i varje osynligt fotavtryck. Det var lätt att veta att det var en människas avtryck – vilt är roligare och går fortare, men aldrig lika viktigt att spåra. Efter några meter var det också lätt att inse, att det var ganska färska fotavtryck och att detta  nog inte var spåret efter den vi sökte. Ingen förvirrad gammal människa som redan har varit ute i regn och höstkyla i två dryga dygn utan mat orkar ta så långa, jämna steg. Vi fortsatte ändå fram till nästa motionsspårssväng, där polisbilarna körde, för skulle det trots allt vara den gamle mannens fotavtryck, så hade vi följt dem tills de kom ut dit där han garanterat skulle bli hittad.

Vad är en brukshund? Den som så lätt lär sig vad jag ber om och minns orden för det så länge. Den som förstår vad jag säger och utför det hellre än allt annat. Och den som sköter sitt arbete på ett sätt som jag lätt kan tolka. Inget av detta är en slump, minst av allt egenskapen att vara tydligt läsbar för oss. Det är ingenting som ramlar ner i handen på oss av en tillfällighet. Den kommer ur några århundraden av avelsurval, den egenskapen: att hellre hoppa över ett hinder, därför att jag ber henne om det, än att busa ett varv till med andra hundar. Att söka efter fotspår, som om det var det roligaste man kan göra.

 

Alla de tjugo svenska bruksraserna har bedömning av mentala egenskaper som ett krav för avel. Om man inte kan acceptera den saken, finns det tvåhundranittio andra raser att välja på i stället."

Bodil Carlsson

NEDSTRÖMS?

Legitimiteten i att vara en folkrörelse blev SKK:s ansikte utåt. Reggavgifterna och medlemsavgifterna blev den ekonomiska basen, utställningsverksamheten drev ekonomin i länsklubbarna och gynnade valet av renras hellre än blandras. Om det är fint och roligt att visa upp sin hund, om det blir ett folknöje, och om bara renrasiga hundar kan visas, vad väljer man då?

Renras.

Och var köper man den? Go figure.

Det var inte som ”exklusiv uppfödar- och utställningsorganisation” SKK fick ett så starkt fotfäste i Sverige. Det var som hundägarorganisation. Bättre draghjälp för uppfödarna kan man knappast tänka sig än folkrörelsen SKK.

Hur ser det ut för den engelska kennelklubben, som inte gjorde det vägvalet?

Engelska KC har varit just den organisation för utställare och uppfödare, som SKK bestämde sig för att inte bli. Exklusiv var den från början och och så har den – åtminstone fram tills nu  - velat fortsätta. Idag har KC 1 325 medlemmar. Medlemsantalet är maxat till 1 500. Man måste bli rekommenderad till äran av medlemskap av tidigare medlemmar, innan man väljs in genom röstning.

Vad skänker den engelska kennelklubben guldglans i ögonen hos andra länders uppfödare? Jag gissar att det är just den höga sociala status och oinskränkta valfrihet, som man tänker sig att de mest framgångsrika utställningsuppfödarna har. För tittar man på andra saker, ser gamla SKK ut att ha lyckats avsevärt mycket bättre.

 KC uppskattar antalet hundar i Storbrittannien till 9 miljoner. Nio miljoner! 250 000 renrasiga registreras av KC varje år – de håller register för blandraser också, gissningsvis som hundar här reggas hos Jordbruksverket. Men inte alla sålda renrasiga valpar kommer från det vi skulle kalla uppfödare. KC säger att 2014 kom 16% av alla valpar från valpfabriker och såldes via djurbutiker. Över 40% av alla valpköpare hade aldrig sett valpen med dess mamma och ännu flera hade aldrig sett dess hemmiljö. 20% av de butikssålda valparna bar på parvovirus!

Här får man smygsälja valp ur bakluckan på sin bil, om man vill ha motsvarande valfrihet. Det kan vi tacka SKK för.

www.thekennelclub.org.uk/our-resources/kennel-club-campaigns/puppy-farming/print

”Know your dog’s roots.The Kennel Club keeps a comprehensive family tree for around 40 percent of purebred dogs in this country.” Ni läser  rätt.  KC framhåller, att de har utförliga stamtavlor för runt 40% av de renrasiga hundarna i landet. Man undrar ju som naiv svensk hundägare var de andra sextio procenten blev av.

2018 reggades 687 långhåriga collies i rasens hemland; 2019 reggades 531. Korthåren var nere på 75 och finns på listan över hotade inhemska raser. Har de verkligen blivit så få?

Eller föddes kanske ett antal till, som obemärkta försvann in i de 60 procenten? Handlar det i så fall om hundar som aldrig hamnar i någon stambok, eftersom de bedömts vara pet quality, andrasorteringen som duger åt valpköpare men inte i utställningsringen och därmed inte i avel och som därför inte är värda att lägga reggpengar på?

Här hemma behöver man inte undra över sådana saker. Inte heller behöver man betala kennelklubben separat för att få stamtavlan för sin renrasiga hund utskriven och hemskickad efter köpet. Hos oss följer stamtavlan med valpen. Det kan vi också tacka SKK för.

.

KC säger i sin årsrapport en intressant sak till. Även om det bara är en minoritet av alla renrashundar som deltar i utställningar, så är det väsentligt att de som gör det visar upp god hälsa och välbefinnande. Så låter det nu.

Efter uppståndelsen kring TV-programmet Pedigree Dogs Exposed 2008 vaknade organisationen till och bestämde sig för att det var dags för förändringar. Mera folklighet och bättre hundhälsa! Bland annat startades ett Assured Breeder Scheme, som ställer krav på aveln. Uppfödare ansluter sig frivilligt. Det handlar om saker som att röntga höftleder och att redovisa ärftliga ögonsjukdomar hos avelsdjuren. Vet ni hur många aktiva uppfödarmedlemmar detta Assured Breeder Scheme har?

Fyratusen trehundra. Inte en enda av dem föder upp collie.

Ett land med 83 miljoner människor och 9 miljoner hundar har mindre än hälften så många hälsokravsföljande kennlar som SKK i lilla Sverige har uppfödare. Det är en rätt oansenlig ö, som renrasavelns vagga i världen har lyckats få till i det stora hundhavet.

Jag förstår inte riktigt, varför en del svenska uppfödare verkar tro att allt gott kommer flytande nedströms från den ön. 

Bodil Carlsson 

Bodil Carlsson