TYSTNADENS MÖRKA FLÄCKAR

När man fått hjälp av en datakunnig kompis att börja hitta och sortera allt gammalt glömt material på sin stenåldersburk har man mycket att gå igenom. Somligt hamnar i papperskorgen och annat är sorgligt aktuellt.
Likadant är det med bloggen. Intresserade får gärna läsa serien Mörka fläckar från våren 2009 om ett mycket långt och ursinnigt krig i den amerikanska dalmatinerklubben.  Komplett med ett tjugofemårigt  förbud mot att överhuvudtaget nämna problemet med förhöjda urinsyrenivåer!  Var det urinsyran eller tystnadskulturen som var problemet?  Var det hundarna eller uppfödarkåren?
Läs och döm själva.
Men först ett klipp ur protokoll från SBK:s förbundsstyrelse i februari 2009:

”Brukshundsklubben önskar dock att SKK tydliggör att det är ett brott mot grundreglerna /../ att använda hundar i avel, oavsett ras, som uppvisar överdrivna rädslereaktioner eller aggressivt beteende. Collieklubbens uppföljning av RAS visar att det kan vara så att vissa collieuppfödare i detta avseende inte följer grundreglerna.”

Har jag genom att återge det här förorsakat, att hela dåvarande FS nu dras inför Disciplinnämnden, så ber jag ödmjukt om förlåtelse.

                                            *         *       *

Klippet nedan  från maj 2009  handlar inte om dalmatiner eller collie. Det handlar om vad man kunde råka ut för, om man vågat sig på att skriva om recessiva gener i  Hundsport. Vilken ras den uppringande damen födde upp har jag glömt, men den hade varken svarta fläckar eller sött uttryck att slå sig fram med här i världen.

"Under den här tiden skrev jag några artiklar om hundgenetik för Hundsport – Genvägar hette de, en miniserie. Om koppartoxikos hos bedlingtonterriern, ännu en av de recessiva anlagssjukdomarna. Samma gamla story – liten ursprungsgrupp och släktskapsavel. Hjärtfel hos Cavalier King Charles, vill jag minnas, var en annan. (Syringomyelin hade vi inte hört talas om då. ) Jodå, samma story där också. Nu är jag ju inte veterinär, så jag bad en erfaren och respekterad veterinär att faktagranska artiklarna innan de gick i tryck.
Han tackade ja. Under förutsättning att han fick vara anonym – bara känd för tidningens redaktion. Jag var förbluffad. Varför detta krav?
Jo, han hade varken tid eller lust att bli utsatt för telefonterror på jobbet av uppfödartanterna – han sa faktiskt så – som skulle skälla ner honom efter noter.
För att han hade hjälpt till att förtala rasen.
-Jamen, försökte jag, det är ju sant!
Han fnös.
-Och det tror du spelar roll!
Det trodde jag. Ända tills jag blev uppringd av en äldre dam, som vänligt men bestämt förklarade för mig att hon inte ville ha sin ras beskriven av en ”okunnig journalist”. Det var faktiskt en trevlig kvinna, med lång erfarenhet av sin ras, och vi hade på slutet ett givande samtal om hur man socialiserar småvalpar. Men på en punkt var hon benhård. Visserligen var det inget fel i mina faktauppgifter. Det var inte det. Det var inte där jag var okunnig.
Men den som bestämde om de hade rätt att tryckas var inte jag. Det var det jag var okunnig om."

 Den rara gamla damen var lika omedveten som den betydligt bistrare veterinären om att de var och en på sitt sätt sa något uppseendeväckande.
Så vitt jag visste då och vet idag gäller svensk grundlag även för hundägare, hunduppfödare och hundorganisationer. Så vitt jag vet har den organisation, som inte uppskattar att en medlem skriver att en namngiven veterinär med fördel kan träffas av en bil på ett övergångsställe som straff  för brottet att organisera en veterinärprotest mot extrem avel - så vitt jag alltså vet,  har den organisationen full frihet att omgående avsluta medlemskapet för den medlem  som uttalar sig så, men så vitt jag vet valde inte organisationen att göra det. Så vitt jag vet sitter den skribenten fortfarande i styrelsen för sin rasklubb.
Så vitt jag vet, valde inte organisationen att ingripa mot den funktionär, i sitt arbete anställd i offentlig sektor, som lika offentligt på sin facebooksida uttalade att personer med annan åsikt om hundavel än hon själv är "lika sjuka som de vi omhändertar". Att de här två personerna inte verkar förstå vad de säger är kanske deras problem. Att organisationen som de verkar i inte tycks förstå hur passiv tystnad inför det beteendet skadar dess anseende och organisationskultur är värre.

Renrasavel har en enda, men viktig, fördel gentemot blandrasavel. Den fördelen ligger inte i det redan hårt gnagda marknadsföringsvärde, som en förgången exklusivitetprägel ger. Det är helt enkelt inte lika exklusivt att ha renrasig hund med stamtavla idag som för fyrtio år sedan. Att döma av vad jag dagligdags ser omkring mig är det nu minst lika socialt gångbart att ha en en labradoodle införskaffad till milt sagt sagt skapligt pris,  en "varghund" hopkokt av lika delar vit herdehund, golden och slädhund; eller en liten fluffig sak hopskarvad av border collie och mops. Så vilken är fördelen med en renrasig hund?
Ja, inte är det att "du vet vad du får" om du köper renrasigt - även om det ofta uttrycks på det viset. I verkligheten är det så, att prioriteringarna mellan uppfödarna inom en och samma ras kan skilja sig milsvitt åt utan att en  valpköpare har särskilt stor chans att upptäcka det förutom genom egen (emellanåt bitter) erfarenhet.
Den enda fördelen med en stamboksförd hund är den dokumenterade stamtavlan. Stamtavlan berättar  vad valpens föräldrar och deras föräldrar och så vidare hette, men själva namnen kan alla utom inbitna nördar klara sig utan. Dokumentationen talar om, vad du kan vänta dig av släkten: höftleder, armbågar, mentalitet. Jaktprov, bruksprov, vallanlagstest. HD-index, på samma sätt som MI en sammanfattning av släktens värden. Släkten talar om vad du kan vänta dig av valpen.
Det kan man inte klara sig utan.

Så vart vill jag komma med det här?  Renrasaveln ser ut att kämpa i tilltagande motvind. Det man inte har råd med då är att spela bort det bästa kort man har. Det kortet är inte uppfödargruppers rätt att bestämma vad som får sägas, utan valpköparnas möjlighet att få tillförlitlig information. Finns inte den möjligheten, kan man lika gärna chansa på blandras.

Och med detta sagt, kära läsare!  Brukshundens handläggningstid inför kommande nummer blir för lång för min replik till Ulf Uddman och likadant var det med Hundsport. Det är liksom litet poänglöst att veckor i efterhand komma med ett diskussionsinlägg där det står "Oj, Uddman, så fel du hade för ett tag sen!"
Så nu gör vi så, att Ulf Uddman får inlägget som personligt email i dag och det läggs ut här i morgon. Självklart har SKK:s VD möjlighet att replikera, om han så önskar.

Bodil Carlsson
























 

MAN MÅSTE PASSA SIG...

… när man börjar skriva. Särskilt om hundar. Annars är det lätt hänt att det springer iväg!

Men innan det gör det - springer iväg – så vill jag berätta något för er. Hundarna var inte  det enda betydelsefulla innehållet i mitt liv. Det har funnits familj och ett jobb som jag älskade. Det har funnits berg och träd och skogar och årstider. Det har funnits böcker, som jag gärna hade velat skriva själv, om bara förmågan hade funnits. Och gamla rosor, förstås, sådana som har sina rötter i försvunna århundraden lika mycket som i jorden där jag bott. Jag har levt i fredstid. Jag har haft tak över huvudet. Så mycket mera kan man inte hoppas på; världen är full av människor, som får mindre.

Men ovanpå allt detta kom alltså ett gäng hundar. Hur bra kan man få ha det? Först lärde hundarna mig hur blind och döv jag hade gått omkring i min hundlöshet, utan en susning om allt som fanns i närheten – en grävling bosatt under livsmedelsbutiken i en storstad, älgar här, vildsvin där, ungar som gömmer sig i snåren och så alla var-här-nyss-katter. Sedan började hundarna leverera lektioner i det gamla däggdjursspråket, som människor också har behärskat en gång och fortfarande kan klara - när vi inte är så förtvivlat upptagna med alla dessa ord, som flödar emellan oss lika tidskrävande och uppmärksamhetsdödande som flödet på facebook. Jag blev mycket bättre på mitt jobb, när hundarna hade lärt mig att lyssna på det som sägs utan ord. Hur tror ni att man talar med en människa som är psykotisk eller chockad och vettskrämd och beredd att slå sig fri? Hur kommunicerar man med någon som man inte har en stavelse i något språk gemensam med? Hur fångar man upp laddningar av rädsla eller ursinne inuti någon annan? Inte är det med ord! Man talar med sin kroppshållning, med tempot i sina rörelser, man .talar genom hur man sträcker fram handen. Man talar med blicken. Man talar genom att lyssna.

Jag tror att vi alla kan det tysta språket som barn, antagligen jag också; men som de flesta av oss glömde jag bort det. Orden tog över. Hundarna blev min repetitionskurs. De påminner mig fortfarande varje dag om att det visserligen finns sidor av världen, som inte kan förstås utan ord; men det finns andra delar, som orden bara döljer.

Nu efter trettio år är jag övertygad om att hundars sociala intelligens är lika stor som vår. Om mina hundar någon gång säger, att en individ på två eller fyra ben är bäst att undvika, eller tvärtom kan vara sjuk eller skadad och i behov av närmare undersökning, så utgår jag från att de har rätt. De har haft rätt hittills.  Jag tror, att femtontusen gemensamma år har gjort hundar och människor lika varandra på vissa sätt. De hör oss som vi kan höra dem, när vi tar oss tiden att tystna; vi kommunicerar bättre  än två olika arter borde kunna göra. Själv är jag inte särskilt framstående på det området , men jag har haft chansen att titta på människor som var det; så vid det här laget är jag också övertygad om, att det rör sig om en lika medfödd och speciell begåvning som talangen att kunna plocka fram musik ur en trälåda med strängar eller att kunna trolla med ord. I gamla tider var djurbegåvningen nog viktigare för vår överlevnad än musikalitet och ordskicklighet . Folk på ställen som Wales (och Irland och lite längre fram i tiden Skottland) klarade sig utan Shakespeare och violiner, men de behövde sina hundar! I en walesisk lagbok från 1200-talet finns en bestämmelse om hur mycket en bra hund är värd. En  hund, sa lagen, som på morgonen leder ut sin flock till betet och på kvällen driver den hem igen, är värd en förmögenhet. Den som skadar eller dödar en sådan hund bötfälles värdet av flera stycken bra kor!

Åtta hundra år efter att den lagen fästes i skrift mötte jag en sådan hund på en gård i Wales. En liten oansenlig tik, tolv år, som var mycket vänlig mot främmande besökare. Varje morgon hämtade hon själv ut ut familjens kor – många fler än antalet som nämndes i den där lagen – och gick före dem ut på fälten. I kvällningen ledde hon dem hem igen och då gick hon sist. Hennes husbondfolk var stolta över henne. Förmodligen hade ingen talat med dem om vikten av  tippade öron.

Det fanns stunder bland kullarna och stenhusen och fårskiten i Wales då jag insåg, att jag gladeligen skulle ha bytt delar av mitt liv i Sverige mot den hundtraditionen. Men hus med mark visade sig vara svindyra och jobbet med att överföra en svensk legitimation krångligt – bortsett från att familjens lust att följa med på resan var begränsad - så det blev en pyttegård i Sverige och fem snälla tackor i stället under en alldeles för kort räcka år.. Vad hade hänt, om jag hade gjort slag i saken?

En del saker hade helt klart aldrig hänt. T ex hade jag inte suttit här med en replik till SKK:s VD i Dagens Juridik klar att skicka.*

Bodil Carlsson

*En annan person har förstahandsrätten till replik i Dagens Juridik. Tar tidningen in min replik också, kommer jag att länka till den härifrån. Publiceras den inte, kan ni läsa den här.

JA, JISSES...!

Häromdagen fick jag ett infall. Jag skulle gå igenom de gamla bloggtexterna från 2009 och framåt. Kanske fanns något, som kunde vara värt att spara och minnas?

Mörker och ösregn rådde utomhus, hundvila efter rask dag rådde inomhus. Tid och ro fanns. Bläddrandet började.

Det blev mycket sorgligare än jag hade tänkt mig. Alla dessa foton av hundar som inte finns längre, av dagar som aldrig kommer tillbaka. Alla ögonblick. Kvällsvandringen över gårdsplan med stallkattens matskål i sällskap med tre hundar, vars krigiska anstormning slutar i samma ögonblick som de möter den spinnande katten utanför boxarna och blir pussade på. Hundarna, som ligger stilla i halmen och ser på, när en ponny ryktas; som tränar agility på gårdsplan medan hästarna betar intill. Snövintrar, då viltfodret hinkas ut över stängslet mot byvägen medan hundarna vaktar, som vallande hundar håller undan fåren från fodertrågen, tills jobbet är gjort. Rådjuren, halvsvältande, som kommer fram ur drivorna och snåren i samma ögonblick som vi vänder och går tillbaka in.

Det riktiga livet.

Sedan fanns en del annat, som jag hade glömt och som får mig att frusta till av skratt nu. Så här långt efteråt är det komiskt. Det var det inte alltid då. Det dyker upp i texterna som kommentarer till kommentarer på en annan blogg. Den bloggen och dess beundrare hade helt klart för sig vad hundarna och jag gick för och berättade gärna och färgstarkt om det.

Mina hundar hetsade hästar: de var ju ”MH-collies”. Själv kunde jag och andra med mina åsikter – vi som inte alls liknade de ”bildade och kultiverade uppfödarna” inom rasen - lika gärna dra på oss våra naziuniformer och fira valborg framför elden någonstans och sjunga gamla tyska kampsånger. Det passade fint för folk med så rasistiska idéer om hunduppfödning som att använda avelsdjur med bra mentalitet. När jag skämtsamt skrev att jag hade tagits i örat av Vår Herre för att jag vågat klaga på novembervädret, trodde bloggförfattaren att jag hade fått bassning av SKK för mina synpunkter på hundavel. Det måste ju vara det som menas med "högsta ort"! Jag fick lov att förtydliga: Gud och SKK:s vd är, såvitt känt, inte samma person. Icke för ett ögonblick har jag trott, att SKK:s vd inte är klar över skillnaden. Men det har inträffat, att jag har undrat om alla medlemmar i organisationen är införstådda.

Nu tror ni, kära läsare utanför hundvärlden, att skribenterna från de där åren var personer utan skrivvana och utan position i hundvärlden, men då tar ni fel två gånger. Det var helt enkelt den nivå, som hundvärlden sedan länge har varit van att föra sina samtal på. Det har gått, därför att man har seglat under radarn. Vilka journalister bryr sig om hundar? Vilka oberoende media rapporterar inifrån hundvärlden? Det har varit gratis att dra till med vad man vill att folk ska tro. En känd uppfödare har påståtts smuggla in ett skjutvapen över gränsen till Norge för att på plats hemma hos en intet ont anande norsk uppfödare rycka fram vapnet och prova hundarnas skottfasthet på sitt eget lilla vis. Om hundar med mentalindex över rasens snitt har uppfödare med andra avelsprinciper sagt till valpspekulanter, att sådana collies kan man inte ha ihop med barn, om man bryr sig om barnens säkerhet, och inte heller inomhus, om man nu vill ha inredningen kvar. Och inte är det särskilt längesen som en person, som lagt ut korrekta, offentliga uppgifter om valpkullar – SKK:s egna uppgifter - utan att ens kommentera dem, anonymt hotades med ”dryga repressalier” i form av konsekvenserna av anmälan enligt GDPR.

Så där har det kunnat låta. Så där har det fått låta. Att hojta och hota sig fram har gått bra och inte har det varit så noga med halten av sanning i påståendena eller anmälningshoten heller. Det var svårt för mig på den tiden att inte få intrycket, att vad som fick låta berodde mycket på vem man var. Vad som sades, eller skrevs, accepterades eller väckte ramaskri – det berodde på vem som sade, eller skrev, mindre än på vad som sades, eller skrevs. Den som kom med synpunkter fick väl ta sina smällar. Om smällarna var befogade eller ens hade med verkligheten att göra var av mindre intresse.

Så skall man hålla SKK ansvarigt för allt detta väsen, all denna ryktesspridning, all lättkränkthet och hundvärldens kompletta ovana  vid hur diskussioner förs utanför hundvärlden?

Nej. Alla diskussioner inom hundvärlden förs faktiskt inte på det här sättet. Tramset kommer ur en kultur uppfödd på personinriktad konkurrens som modersmjölk, men tragikomiskt ovan vid insyn. Det man möjligen kan undra är vad SKK gör för att undvika att bli identifierad med den.

Jag läser i Dagens Juridik   Ulf Uddmans svar på Eva Schömers inlägg om en anmälan till Disciplinnämnden och hittar inget riktigt bra svar på den frågan.

Bodil Carlsson

JULKLAPPEN SOM INGEN ÖNSKADE SIG

Dagens Juridik är en daglig, nätbaserad tidning som skriver om juridik - förstås. Lagar, konsekvenser av lagstiftning, aktuella rättsärenden. Den som blir publicerad där har chansen att nå mellan 50 000 och 70 000 läsare, för det är så många läsare som Dagens Juridik har.
Det är inget litet antal.

Debattinlägget av professorn i rättsvetenskap, Eva Schömer, som Collievänner lade ut igår, är det första jag har som sett tar upp hundvärldens förehavanden. Inlägget handlar om ett alldeles nyligen taget beslut i SKK:s Disciplinnämnd. Jag undrar om Disciplinnämnden och SKK är glada för uppmärksamheten?

Bakgrunden förefaller vara, att tre medlemmar av SKK anmälts av två kennelägare för att medlemmarna uttryckt åsikten att kennelns uppfödning inte tar hänsyn till önskvärda mentala egenskaper så som de uttrycks i mentalindex. Disciplinnämndens utslag finns ännu inte i något utlagt protokoll, men som det skildras i Eva Schömers debattinlägg framkommer ju inte att de anmälda skulle ha hotat eller förtalat kennelägarna eller farit med osanning om kennelns uppfödning. Det ser väl snarare ut som om de sagt vad de tyckte om den - och det fick de inte?

Ingen ifrågasätter att SKK, som andra organisationer, behöver en instans som kan ingripa när det sker saker som inte borde ske, som är oförenliga med organisationens stadgar eller mål, eller när medlemmar går på varandra på ett otrevligt vis. Det måste faktiskt finnas gränser för hur man får uttrycka sig.
Men det måste också finnas gränser för hur man hanterar kritik. Är det verkligen för sådant här som Disciplinnämnden finns till?

Det finns lägen när det är klokare att rycka på axlarna och låssas som det regnar, om någon skulle säga det man inte vill höra... eller inte vill att andra skall höra. Detta kan ha varit ett sådant läge. Vad uppnådde anmälarna och Disciplinnämnden?
Oönskad uppmärksamhet.
 Julklappen som ingen vill ha.

Bodil Carlsson

Debatt i DAGENS JURIDIK

"Ideella föreningars rätt att tillgripa medel för att förhindra kritik är i stort sett oinskränkt”

Publicerad: 2019-12-17 10:55

DEBATT – av Eva Schömer, professor i rättsvetenskap, Högskolan Kristianstad

Till skillnad från ekonomiska föreningar, vars verksamhet regleras genom lag, är ideella föreningars verksamheter i princip ”oreglerade”. Således får grunden för de ideella föreningarnas verksamheter och inriktningar sökas i föreningarnas stadgar.

Svenska Kennelklubben (SKK) är det centrala organet för bland annat special-och raskubbar. Klubben bildades redan 1889, då jägare och adelsmän slöt sig samman i syfte att utveckla aveln för dugliga jakthundar. I dag är SKK en av landets största ideella organisationer med nära 300 000 medlemmar. SKK ska enligt sina stadgar både ”väcka intresse och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rashundar” (1§) och ”inspirera, stödja och följa medlemsorganisationer i deras verksamhet samt medverka till god sammanhållning mellan dessa” (2§). I likhet med alla andra ideella organisationer finns förhållningsregler för var gränsen går mellan yttrandefriheten och rätten att framföra kritik mot organisationen. Överträdelser kan leda till allt från en erinran, varning i kombination av andra disciplinära påföljder såsom tävlingsförbud och/ avelsförbud till uteslutning från föreningen. För en aktiv hundförare, som inte bara önskar ha en sällskapshund, är ofta möjligheten att få tävla i olika grenar ett eftersträvansvärt mål. För att få tävla förutsätts det att den enskilde är medlem i en av SKK:s organisationer (special-, ras-, brukshundklubb…). För den enskilde kan således en allvarligare disciplinär åtgärd få katastrofala följder på det personliga planet.

SKK:s Disciplinnämnd har nyligen prövat tre ärenden om huruvida medlemmar har agerat i strid med grundregeln (1:2) genom att ha publicerat inlägg på FaceBook:sidor (både på deras egna och olika gruppsidor för hundintresserade personer). Endast i ett av fallen fann nämnden att det inte fanns anledning att framför kritik. Den medlemmen hade lagt ut uppgifter över några valpkullars mentalindex (planerat resultat för mental hälsa), som ej nådde upp till siffran ”100” (ett slags medelriktmärke baserat på den aktuella rasens egenskaper). I de två andra ärendena tilldelades medlemmarna var sin ”varning”. Den ena medlemmen förklaras ha handlat i strid med SKK:s grundregel (1:2) genom att skriva illa om SKK och SKK:s Centraltralstyrelse (CS). Av anmälan beskrivs medlemmen ha talat om SKK i termer som ett skämt. Medlemmen påstods vidare ha hotat att hänga ut uppfödare som inte avlade på hundar med planerat avelsindex på ”100” och att rapportera de kullar som inte nådde upp till 100 till Jordbruksverket.

Medlemmen uppmanade även till en genomlysning av SKK:s och aktuella rasklubbars arbete med avel och hälsa. Den andra medlemmen kritiseras för att ha lagt upp information om en kull vars mentala index låg långt under 100. Även om varken kenneln eller ägarna till kenneln namnges, framgår det att kenneln ägs av en person som sitter i CS, vilket Disciplinnämnden således fann anledning att kritisera.

I ett långsiktigt perspektiv blir varningarna inte bara något som får effekt för de enskilda medlemmarna. Varningarna kan även få till följd att övriga medlemmar räds att föra en debatt om vad ett gott avelsarbete är. Att det saknas möjlighet att klaga på ett utlåtande från Disciplinnämnden gör att en enskild medlem i det närmsta skräms till tystnad. Det finns anledning att ställa sig frågan hur enskilda medlemmar uppfattar situationen att hotas om varning om de för en diskussion om att vända sig till Länsstyrelsen med anmälan om hundhållning, som de uppfattar som osund. Hur ska tillsynsmyndigheten ens få information om att det finns skäl att göra en inspektion om de som anser sig se felaktigheter inte vågar göra en anmälan. Det är inte lite magstarkt att kritisera ett sådant agerande, när SKK:s egen avelsstrategi för god hundavel bl.a. stadgar att de ska:

– Prioritera avel som gynnar avkommans möjlighet till ett långt liv utan hälsostörningar
– Prioritera avel för mentala egenskaper anpassade till rasernas funktion och samhällets krav
– Prioritera avel som gynnar god funktion och förebygger förekomsten av icke önskvärda egenskaper hos avkomman.

Regleringen kan tyckas både klar och okomplicerad. Emellertid går åsikterna tydligen isär när det gäller frågor om vad ett gott avelsarbete är och vad goda mentala egenskaper är. SKK framhåller på sin hemsida att en medlems yttrandefrihet inte ska begränsas av grundreglerna, där 1:2 föreskriver att en medlem ska handla och uppträda på sådant sätt att det inte skadar eller motverkar SKK eller dess medlemsorganisationer och inte uttala sig nedsättande i tal eller skrift om en funktionär med uppdrag inom SKK.

Den kritik som Disciplinnämnden riktar mot de två medlemmarna blir som en logisk kullerbytta, där organisationen ser ut att värna sig själv och sina funktionärer framför att verka för en god, genomtänkt och välplanerad avel. Att som tävlingsförare leva under hot om varning och/uteslutning leder knappast till god stämning. Givetvis ska det inte heller vara så att medlemmar agerar så att föreningen skadas. Disciplinnämnden verkar dock välja att bortse från SKK:s grundregel 1:1, vilken föreskriver att samtliga medlemmar ska ”behandla och vårda hundar och andra djur väl i enlighet med beprövad erfarenhet liksom gällande djurskyddslagsstiftning. Detta innebär att någon befogad anmärkning mot djurhållningen inte ska kunna göras av myndighet eller av kennelkonsulent auktoriserad av SKK eller av myndighet. Medlem ska medverka till att SKK:s auktoriserade kennelkonsulent kan genomföra besök.” På samma sätt som gäller vid alla etiska dilemman blir det här en fråga om vems intresse som ska gagnas på bekostnad av någon annans. De nu meddelade besluten illustrerar tydligt hur SKK väljer att placera frågor om god och sund avel efter frågor om att inte kritisera den egna organisationen och dess egna funktionärer. Vi kan dock glädja oss åt att Disciplinnämnden valde att inte rikta kritik mot den medlem som endast återgav information om hundars mentala index.

(Inlägget är publicerat efter godkännande av artikelförfattaren. Länk till DAGENS JURIDIK )

En god jul och gott nytt år önskar vi er alla.

GOTT VETT

Sent igår eftermiddag bars en gammal hund in hos mig och lades till rätta på ett lager tjocka handdukar i soffan i vardagsrummet, insvept i mjuk filt. Hon väger drygt fyra kg och fyller snart tolv år. Sista tiden har varit tuff – svårt att äta, inte pigg på lek. Nu hade hon fått åtta riktigt dåliga tänder utdragna och var vimsig efter sövning.

Min valp tycker om henne. När den lilla hunden dyker upp, brukar det bli uppfordrande skall och hopp. Valpen kan vara en flåbuse, när hon är på det humöret. Vad hände den här gången?

Valpen hoppar upp i soffan och går fram – men hon går försiktigt. Hon böjer huvudet mot den lilla. Hon känner lukten av blod som sitter kvar i kindernas päls. Valpen stelnar. Sedan backar hon försiktigt bort och lägger sig tyst ner. Tillräckligt nära för att ge den sjuka flockkompisen trygghet, tillräckligt avstånd för att inte störa.

Den vuxna tiken ser med ett ögonkast att det är något på tok. Hon närmar sig lika försiktigt. När hennes nos nuddar vid den blodiga kinden, svartnar ögonen av oro ett ögonblick. Sedan vänder hon sig tyst bort och lägger sig ner på golvet. Tillräckligt nära för att ge trygghet, tillräckligt avstånd för att inte störa.

Där låg de, sjumånadersvalpen och den vuxna, ett par tysta timmar. När vi gick ut på kvällskissning var det inte det vanliga spankulerandet och luktandet. Båda gjorde vad de behövde. Sedan vände de om, gick direkt hem och la sig nära  hunden i soffan igen.

Idag mår den lilla hunden mycket bättre. Men nära henne är valpen och vuxna tiken fortfarande stillsammare än de brukar. Valpen, annars ett missunnsamt matvrak av guds nåde, ligger på köksgolvet och ser på, när den lilla hunden smaskar i sig rå nötfärs utrörd i vatten.

På  gården där jag var sommarbarn för längesen var det finaste man kunde säga

 om ett kraftfullt djur – en stor hund, en  häst, en ranghög ko – att den hade gott vett. Idag skulle vi väl säga ”social kompetens” om förmågan att se och ta hänsyn till den som är svag.

Mina gamla släktingar hade rätt. Det finns ingen mera värdefull egenskap.

Bodil Carlsson