JA, JISSES...!

Häromdagen fick jag ett infall. Jag skulle gå igenom de gamla bloggtexterna från 2009 och framåt. Kanske fanns något, som kunde vara värt att spara och minnas?

Mörker och ösregn rådde utomhus, hundvila efter rask dag rådde inomhus. Tid och ro fanns. Bläddrandet började.

Det blev mycket sorgligare än jag hade tänkt mig. Alla dessa foton av hundar som inte finns längre, av dagar som aldrig kommer tillbaka. Alla ögonblick. Kvällsvandringen över gårdsplan med stallkattens matskål i sällskap med tre hundar, vars krigiska anstormning slutar i samma ögonblick som de möter den spinnande katten utanför boxarna och blir pussade på. Hundarna, som ligger stilla i halmen och ser på, när en ponny ryktas; som tränar agility på gårdsplan medan hästarna betar intill. Snövintrar, då viltfodret hinkas ut över stängslet mot byvägen medan hundarna vaktar, som vallande hundar håller undan fåren från fodertrågen, tills jobbet är gjort. Rådjuren, halvsvältande, som kommer fram ur drivorna och snåren i samma ögonblick som vi vänder och går tillbaka in.

Det riktiga livet.

Sedan fanns en del annat, som jag hade glömt och som får mig att frusta till av skratt nu. Så här långt efteråt är det komiskt. Det var det inte alltid då. Det dyker upp i texterna som kommentarer till kommentarer på en annan blogg. Den bloggen och dess beundrare hade helt klart för sig vad hundarna och jag gick för och berättade gärna och färgstarkt om det.

Mina hundar hetsade hästar: de var ju ”MH-collies”. Själv kunde jag och andra med mina åsikter – vi som inte alls liknade de ”bildade och kultiverade uppfödarna” inom rasen - lika gärna dra på oss våra naziuniformer och fira valborg framför elden någonstans och sjunga gamla tyska kampsånger. Det passade fint för folk med så rasistiska idéer om hunduppfödning som att använda avelsdjur med bra mentalitet. När jag skämtsamt skrev att jag hade tagits i örat av Vår Herre för att jag vågat klaga på novembervädret, trodde bloggförfattaren att jag hade fått bassning av SKK för mina synpunkter på hundavel. Det måste ju vara det som menas med "högsta ort"! Jag fick lov att förtydliga: Gud och SKK:s vd är, såvitt känt, inte samma person. Icke för ett ögonblick har jag trott, att SKK:s vd inte är klar över skillnaden. Men det har inträffat, att jag har undrat om alla medlemmar i organisationen är införstådda.

Nu tror ni, kära läsare utanför hundvärlden, att skribenterna från de där åren var personer utan skrivvana och utan position i hundvärlden, men då tar ni fel två gånger. Det var helt enkelt den nivå, som hundvärlden sedan länge har varit van att föra sina samtal på. Det har gått, därför att man har seglat under radarn. Vilka journalister bryr sig om hundar? Vilka oberoende media rapporterar inifrån hundvärlden? Det har varit gratis att dra till med vad man vill att folk ska tro. En känd uppfödare har påståtts smuggla in ett skjutvapen över gränsen till Norge för att på plats hemma hos en intet ont anande norsk uppfödare rycka fram vapnet och prova hundarnas skottfasthet på sitt eget lilla vis. Om hundar med mentalindex över rasens snitt har uppfödare med andra avelsprinciper sagt till valpspekulanter, att sådana collies kan man inte ha ihop med barn, om man bryr sig om barnens säkerhet, och inte heller inomhus, om man nu vill ha inredningen kvar. Och inte är det särskilt längesen som en person, som lagt ut korrekta, offentliga uppgifter om valpkullar – SKK:s egna uppgifter - utan att ens kommentera dem, anonymt hotades med ”dryga repressalier” i form av konsekvenserna av anmälan enligt GDPR.

Så där har det kunnat låta. Så där har det fått låta. Att hojta och hota sig fram har gått bra och inte har det varit så noga med halten av sanning i påståendena eller anmälningshoten heller. Det var svårt för mig på den tiden att inte få intrycket, att vad som fick låta berodde mycket på vem man var. Vad som sades, eller skrevs, accepterades eller väckte ramaskri – det berodde på vem som sade, eller skrev, mindre än på vad som sades, eller skrevs. Den som kom med synpunkter fick väl ta sina smällar. Om smällarna var befogade eller ens hade med verkligheten att göra var av mindre intresse.

Så skall man hålla SKK ansvarigt för allt detta väsen, all denna ryktesspridning, all lättkränkthet och hundvärldens kompletta ovana  vid hur diskussioner förs utanför hundvärlden?

Nej. Alla diskussioner inom hundvärlden förs faktiskt inte på det här sättet. Tramset kommer ur en kultur uppfödd på personinriktad konkurrens som modersmjölk, men tragikomiskt ovan vid insyn. Det man möjligen kan undra är vad SKK gör för att undvika att bli identifierad med den.

Jag läser i Dagens Juridik   Ulf Uddmans svar på Eva Schömers inlägg om en anmälan till Disciplinnämnden och hittar inget riktigt bra svar på den frågan.

Bodil Carlsson