Sent igår eftermiddag
bars en gammal hund in hos mig och lades till rätta på ett lager
tjocka handdukar i soffan i vardagsrummet, insvept i mjuk filt. Hon
väger drygt fyra kg och fyller snart tolv år. Sista tiden har
varit tuff – svårt att äta, inte pigg på lek. Nu hade hon fått
åtta riktigt dåliga tänder utdragna och var vimsig efter sövning.
Min valp tycker om henne.
När den lilla hunden dyker upp, brukar det bli uppfordrande skall och
hopp. Valpen kan vara en flåbuse, när hon är på det humöret. Vad
hände den här gången?
Valpen hoppar upp i soffan
och går fram – men hon går försiktigt. Hon böjer huvudet mot
den lilla. Hon känner lukten av blod som sitter kvar i kindernas
päls. Valpen stelnar. Sedan backar hon försiktigt bort och lägger
sig tyst ner. Tillräckligt nära för att ge den sjuka flockkompisen
trygghet, tillräckligt avstånd för att inte störa.
Den vuxna tiken ser med
ett ögonkast att det är något på tok. Hon närmar sig lika
försiktigt. När hennes nos nuddar vid den blodiga kinden, svartnar
ögonen av oro ett ögonblick. Sedan vänder hon sig tyst bort och
lägger sig ner på golvet. Tillräckligt nära för att ge trygghet,
tillräckligt avstånd för att inte störa.
Där låg de,
sjumånadersvalpen och den vuxna, ett par tysta timmar. När vi gick
ut på kvällskissning var det inte det vanliga spankulerandet och
luktandet. Båda gjorde vad de behövde. Sedan vände de om, gick direkt hem
och la sig nära hunden i soffan igen.
Idag mår den lilla hunden
mycket bättre. Men nära henne är valpen och vuxna tiken
fortfarande stillsammare än de brukar. Valpen, annars ett
missunnsamt matvrak av guds nåde, ligger på köksgolvet och ser på,
när den lilla hunden smaskar i sig rå nötfärs utrörd i vatten.
På gården där
jag var sommarbarn för längesen var det finaste man kunde säga
Mina gamla släktingar
hade rätt. Det finns ingen mera värdefull egenskap.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar