TYSTNADENS MÖRKA FLÄCKAR

När man fått hjälp av en datakunnig kompis att börja hitta och sortera allt gammalt glömt material på sin stenåldersburk har man mycket att gå igenom. Somligt hamnar i papperskorgen och annat är sorgligt aktuellt.
Likadant är det med bloggen. Intresserade får gärna läsa serien Mörka fläckar från våren 2009 om ett mycket långt och ursinnigt krig i den amerikanska dalmatinerklubben.  Komplett med ett tjugofemårigt  förbud mot att överhuvudtaget nämna problemet med förhöjda urinsyrenivåer!  Var det urinsyran eller tystnadskulturen som var problemet?  Var det hundarna eller uppfödarkåren?
Läs och döm själva.
Men först ett klipp ur protokoll från SBK:s förbundsstyrelse i februari 2009:

”Brukshundsklubben önskar dock att SKK tydliggör att det är ett brott mot grundreglerna /../ att använda hundar i avel, oavsett ras, som uppvisar överdrivna rädslereaktioner eller aggressivt beteende. Collieklubbens uppföljning av RAS visar att det kan vara så att vissa collieuppfödare i detta avseende inte följer grundreglerna.”

Har jag genom att återge det här förorsakat, att hela dåvarande FS nu dras inför Disciplinnämnden, så ber jag ödmjukt om förlåtelse.

                                            *         *       *

Klippet nedan  från maj 2009  handlar inte om dalmatiner eller collie. Det handlar om vad man kunde råka ut för, om man vågat sig på att skriva om recessiva gener i  Hundsport. Vilken ras den uppringande damen födde upp har jag glömt, men den hade varken svarta fläckar eller sött uttryck att slå sig fram med här i världen.

"Under den här tiden skrev jag några artiklar om hundgenetik för Hundsport – Genvägar hette de, en miniserie. Om koppartoxikos hos bedlingtonterriern, ännu en av de recessiva anlagssjukdomarna. Samma gamla story – liten ursprungsgrupp och släktskapsavel. Hjärtfel hos Cavalier King Charles, vill jag minnas, var en annan. (Syringomyelin hade vi inte hört talas om då. ) Jodå, samma story där också. Nu är jag ju inte veterinär, så jag bad en erfaren och respekterad veterinär att faktagranska artiklarna innan de gick i tryck.
Han tackade ja. Under förutsättning att han fick vara anonym – bara känd för tidningens redaktion. Jag var förbluffad. Varför detta krav?
Jo, han hade varken tid eller lust att bli utsatt för telefonterror på jobbet av uppfödartanterna – han sa faktiskt så – som skulle skälla ner honom efter noter.
För att han hade hjälpt till att förtala rasen.
-Jamen, försökte jag, det är ju sant!
Han fnös.
-Och det tror du spelar roll!
Det trodde jag. Ända tills jag blev uppringd av en äldre dam, som vänligt men bestämt förklarade för mig att hon inte ville ha sin ras beskriven av en ”okunnig journalist”. Det var faktiskt en trevlig kvinna, med lång erfarenhet av sin ras, och vi hade på slutet ett givande samtal om hur man socialiserar småvalpar. Men på en punkt var hon benhård. Visserligen var det inget fel i mina faktauppgifter. Det var inte det. Det var inte där jag var okunnig.
Men den som bestämde om de hade rätt att tryckas var inte jag. Det var det jag var okunnig om."

 Den rara gamla damen var lika omedveten som den betydligt bistrare veterinären om att de var och en på sitt sätt sa något uppseendeväckande.
Så vitt jag visste då och vet idag gäller svensk grundlag även för hundägare, hunduppfödare och hundorganisationer. Så vitt jag vet har den organisation, som inte uppskattar att en medlem skriver att en namngiven veterinär med fördel kan träffas av en bil på ett övergångsställe som straff  för brottet att organisera en veterinärprotest mot extrem avel - så vitt jag alltså vet,  har den organisationen full frihet att omgående avsluta medlemskapet för den medlem  som uttalar sig så, men så vitt jag vet valde inte organisationen att göra det. Så vitt jag vet sitter den skribenten fortfarande i styrelsen för sin rasklubb.
Så vitt jag vet, valde inte organisationen att ingripa mot den funktionär, i sitt arbete anställd i offentlig sektor, som lika offentligt på sin facebooksida uttalade att personer med annan åsikt om hundavel än hon själv är "lika sjuka som de vi omhändertar". Att de här två personerna inte verkar förstå vad de säger är kanske deras problem. Att organisationen som de verkar i inte tycks förstå hur passiv tystnad inför det beteendet skadar dess anseende och organisationskultur är värre.

Renrasavel har en enda, men viktig, fördel gentemot blandrasavel. Den fördelen ligger inte i det redan hårt gnagda marknadsföringsvärde, som en förgången exklusivitetprägel ger. Det är helt enkelt inte lika exklusivt att ha renrasig hund med stamtavla idag som för fyrtio år sedan. Att döma av vad jag dagligdags ser omkring mig är det nu minst lika socialt gångbart att ha en en labradoodle införskaffad till milt sagt sagt skapligt pris,  en "varghund" hopkokt av lika delar vit herdehund, golden och slädhund; eller en liten fluffig sak hopskarvad av border collie och mops. Så vilken är fördelen med en renrasig hund?
Ja, inte är det att "du vet vad du får" om du köper renrasigt - även om det ofta uttrycks på det viset. I verkligheten är det så, att prioriteringarna mellan uppfödarna inom en och samma ras kan skilja sig milsvitt åt utan att en  valpköpare har särskilt stor chans att upptäcka det förutom genom egen (emellanåt bitter) erfarenhet.
Den enda fördelen med en stamboksförd hund är den dokumenterade stamtavlan. Stamtavlan berättar  vad valpens föräldrar och deras föräldrar och så vidare hette, men själva namnen kan alla utom inbitna nördar klara sig utan. Dokumentationen talar om, vad du kan vänta dig av släkten: höftleder, armbågar, mentalitet. Jaktprov, bruksprov, vallanlagstest. HD-index, på samma sätt som MI en sammanfattning av släktens värden. Släkten talar om vad du kan vänta dig av valpen.
Det kan man inte klara sig utan.

Så vart vill jag komma med det här?  Renrasaveln ser ut att kämpa i tilltagande motvind. Det man inte har råd med då är att spela bort det bästa kort man har. Det kortet är inte uppfödargruppers rätt att bestämma vad som får sägas, utan valpköparnas möjlighet att få tillförlitlig information. Finns inte den möjligheten, kan man lika gärna chansa på blandras.

Och med detta sagt, kära läsare!  Brukshundens handläggningstid inför kommande nummer blir för lång för min replik till Ulf Uddman och likadant var det med Hundsport. Det är liksom litet poänglöst att veckor i efterhand komma med ett diskussionsinlägg där det står "Oj, Uddman, så fel du hade för ett tag sen!"
Så nu gör vi så, att Ulf Uddman får inlägget som personligt email i dag och det läggs ut här i morgon. Självklart har SKK:s VD möjlighet att replikera, om han så önskar.

Bodil Carlsson