… när man börjar
skriva. Särskilt om hundar. Annars är det lätt hänt att det springer iväg!
Men innan det gör det -
springer iväg – så vill jag berätta något för er. Hundarna var
inte det enda betydelsefulla innehållet i mitt liv. Det har
funnits familj och ett jobb som jag älskade. Det har funnits berg
och träd och skogar och årstider. Det har funnits böcker, som jag
gärna hade velat skriva själv, om bara förmågan hade funnits.
Och gamla rosor, förstås, sådana som har sina rötter i försvunna
århundraden lika mycket som i jorden där jag bott. Jag har levt i
fredstid. Jag har haft tak över huvudet. Så mycket mera kan man
inte hoppas på; världen är full av människor, som får mindre.
Men ovanpå allt detta kom
alltså ett gäng hundar. Hur bra kan man få ha det?
Först lärde hundarna mig hur blind och döv jag hade gått omkring i min
hundlöshet, utan en susning om allt som fanns i närheten – en
grävling bosatt under livsmedelsbutiken i en storstad, älgar här,
vildsvin där, ungar som gömmer sig i snåren och så alla
var-här-nyss-katter. Sedan började hundarna leverera lektioner i
det gamla däggdjursspråket, som människor också har behärskat
en gång och fortfarande kan klara - när vi inte är så förtvivlat
upptagna med alla dessa ord, som flödar emellan oss lika
tidskrävande och uppmärksamhetsdödande som flödet på facebook.
Jag blev mycket bättre på mitt jobb, när hundarna hade lärt mig
att lyssna på det som sägs utan ord. Hur tror ni att man talar med
en människa som är psykotisk eller chockad och vettskrämd och
beredd att slå sig fri? Hur kommunicerar man med någon som man
inte har en stavelse i något språk gemensam med? Hur fångar man upp laddningar av rädsla eller ursinne inuti någon annan? Inte är det med ord! Man talar
med sin kroppshållning, med tempot i sina rörelser, man .talar
genom hur man sträcker fram handen. Man talar med blicken. Man talar
genom att lyssna.
Jag tror att vi alla kan det tysta språket som barn, antagligen jag också; men som de flesta av oss
glömde jag bort det. Orden tog över. Hundarna blev min
repetitionskurs. De påminner mig fortfarande varje dag om att det visserligen finns
sidor av världen, som inte kan förstås utan ord; men det finns
andra delar, som orden bara döljer.
Nu efter trettio år är
jag övertygad om att hundars sociala intelligens är lika stor som
vår. Om mina hundar någon gång säger, att en individ på två eller fyra ben är bäst att undvika, eller tvärtom kan vara sjuk eller skadad och i behov av närmare undersökning, så utgår jag från att de har rätt. De har haft rätt hittills. Jag tror, att femtontusen gemensamma år har gjort hundar och
människor lika varandra på vissa sätt. De hör oss som vi kan höra dem, när
vi tar oss tiden att tystna; vi kommunicerar bättre än två olika arter borde kunna
göra. Själv är jag inte särskilt framstående på det området ,
men jag har haft chansen att titta på människor som var det; så vid det här laget är
jag också övertygad om, att det rör sig om en lika medfödd och
speciell begåvning som talangen att kunna plocka fram musik ur en
trälåda med strängar eller att kunna trolla med ord. I gamla tider
var djurbegåvningen nog viktigare för vår överlevnad än
musikalitet och ordskicklighet . Folk på ställen som Wales (och Irland och lite längre fram i tiden Skottland) klarade
sig utan Shakespeare och violiner, men de behövde sina hundar! I en
walesisk lagbok från 1200-talet finns en bestämmelse om hur mycket
en bra hund är värd. En hund, sa lagen, som på morgonen
leder ut sin flock till betet och på kvällen driver den hem igen,
är värd en förmögenhet. Den som skadar eller dödar en sådan
hund bötfälles värdet av flera stycken bra kor!
Åtta hundra år efter att
den lagen fästes i skrift mötte jag en sådan hund på en gård i
Wales. En liten oansenlig tik, tolv år, som var mycket vänlig mot
främmande besökare. Varje morgon hämtade hon själv ut ut
familjens kor – många fler än antalet som nämndes i den där lagen – och gick före dem ut
på fälten. I kvällningen ledde hon dem hem igen och då gick hon
sist. Hennes husbondfolk var stolta över henne. Förmodligen hade
ingen talat med dem om vikten av tippade öron.
Det fanns stunder bland
kullarna och stenhusen och fårskiten i Wales då jag insåg, att jag gladeligen skulle
ha bytt delar av mitt liv i Sverige mot den hundtraditionen. Men hus
med mark visade sig vara svindyra och jobbet med att överföra en
svensk legitimation krångligt – bortsett från att familjens lust
att följa med på resan var begränsad - så det blev en pyttegård
i Sverige och fem snälla tackor i stället under en alldeles för kort räcka år.. Vad hade hänt, om jag
hade gjort slag i saken?
En del saker hade helt klart aldrig hänt. T ex hade jag inte suttit här med en replik till SKK:s VD i
Dagens Juridik klar att skicka.*
Bodil Carlsson
*En annan person har
förstahandsrätten till replik i Dagens Juridik. Tar
tidningen in min replik också, kommer jag att länka till den
härifrån. Publiceras den inte, kan ni läsa den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar