DEN GAMLA ELITEN

Valpen tar mycket tid. Det är vad en valp har en människa till och en sak är säker – vi sover gott tillsammans alla tre om natten. Vuxna tiken lägger sig sedesamt på golvet vid sängens huvudända, valpen tar ett skutt upp till mig, båda får sin lilla kvällsdos nattamat ur varsin ficka på morronrocken. Vi somnar, belåtet suckande. När jag vaknar ofelbart samma syn: åtta hundben i vädret nere vid fotändan och två kroppar svepta i varandra, svåra att särskilja.

Det finns folk som tror att hundar inte kan le i sömnen. De har fel.

Valpen springer collierejs i blåbärsriset med en vuxen sheltiekompis. Fort går det! Åttor, snäva cirklar, snabba vändningar – vallhundslek. Inga förrädiska gropar i marken, inga hopp från höjd, ingen omkullspringning, ingenting konstigt alls, förutom att den ena hunden plötsligt står blickstilla med ett bakben i luften. Sheltien får bäras hem. Det är helg, så vi ringer djursjukhuset i närmsta storstad. De är fullsmockade med akutärenden och efter ett ingående förhör om vad som hände, om det skulle kunna röra sig om ett huggormsbett, om hur det där bakbenet ser ut och känns när man tar på det, ber de oss avvakta till måndag. Vi tar första bästa veterinärtid på vår vanliga mottagning. Akutärenden har fördröjt dagens schema där också. Vi får vänta. I väntrummet kan man ta en mugg kaffe och plocka åt sig småpåsar med gratis hundgodis. På det lilla soffbordet ligger hundtidningar. Jag fastnar i Hundsport Special nr 1 från i år, mars 2019, SKK:s tidning för uppfödare, men jag hinner inte läsa innan det är vår tur, så jag lånar med tidningen hem. Där läser jag i lugn och ro, efter att valpvakten avtackats och gått hem och hundarna fått sin sväng i skogen, om en uppfödare som berättar om sina bekymmer för inavelsgraden i rasen, om hur svårt det är att utavla när några få avelsmatadorer dyker upp i stamtavla efter stamtavla oavsett vilket land en hund kommer från och om hur SKK:s inavelsgrader inte stämmer med verkligheten, eftersom de beräknas på bara fem generationer. I en annan artikel berättas om forsen av kommersiella gentester som vräks ut över uppfödarna och om det svåra i att värdera vilka test man har nytta av; i ytterligare en redovisas forskningsprojekt som SKK:s Forskningsfond och Agria finansierar. Huvudnumret berättar på fem sidor om SKK:s årliga konferens för rasklubbarnas avelsansvariga. Där läser man sådana saker som att en medlem i CS berättar om en dröm, en vision, som hon har – att det i framtiden ska finnas färre hundraser, fler varianter och fler öppna stamböcker. En annan föreläsare säger att människans benägenhet att anpassa sig till grupptryck och social tävlan förstärker vår hjärnas benägenhet att gå igång på extremer. Som i brachycefal, kanske?

SKK:s veterinärmedinskt sakkunniga föreläste på konferensen om hur avvikelser från det vi vet är normal och fungerande anatomi för hundar ökar risken för hälsoproblem, en av Sveriges mest kända specialister i ögonmedicin förklarade hur skallens form påverkar ögonhälsan, SKK:s genetiskt sakkunniga påtalade att exteriör likformighet inom en ras och en kull bygger på en genetisk likformighet som slår igenom även i allt det vi inte ser på utsidan och att vissa exteriöra önskemål är svårförenliga med hälsa. ”Om det som var extremt igår är normalt idag – hur kommer det då att se ut i morgon?”

Längre bak i detta nummer av Hundsport Special hittas en artikel om ett forskningssymposium med hundgenetikgruppen. Genetiker och forskare berättar om bakgrunden till olika sjukdomar och benägenhet för sjukdomar hos olika raser – hjärntumör hos boxer, skelettcancer hos storvuxna raser, allergier hos schäfer och annat. Det finns också en artikel om fästingmedel med saklig, sansad information om olika preparat och om fästingburna sjukdomar. Tänk att vara uppfödare och ha den infon i kappsäcken, när oroliga valpköpare ringer och frågar!

Hundarna sov och jag läste, alltmera hoppfull om en framtid för stamboksförda hundar, nöjd med att vara medlem i SKK – lite småstolt över organisationen, faktiskt. Tills jag bläddrade tillbaka för att gå igenom innehållsförteckningen och halkade in i ledarinlägget. Där var det plötsligt inte 2019 alls.

Där var det viktiga att hunduppfödare måste få göra vad de känner för, inte nödvändigtvis på det sätt som vetenskapen och organisationen ”tror är bäst”. Vänd den meningen på tungan ett par gånger! Vad smakar den? Vetenskap som bara tror och så en organisation, som inte ska komma här och bestämma. Kunskap får inte bli för mycket, den får inte bli för svår. HD-index till exempel är väl en bra grej, inte så svår att fatta - ”om informationen görs enkel”. Pilotprojektet med mentalindex, däremot - oj oj! Där är det risk för både ovälkomna regler och snack på sociala medier om vad som är bra uppfödning och vad som inte är det och det vill vi ju inte ha, förstås. Hur skulle det bli om valpköparna får ta del av varandras erfarenheter? Om producenterna måste tänka över sina val?

Jag vet ärligt talat inte varför Maritha Östlund-Holmsten skriver ett ledarinlägg som närmast ogiltigförklarar innehållet i resten av tidningen. Men jag tror att en ledtråd ligger i slutklämmen. MÖH vill att ”den nya makteliten inom hundvärlden, d v s bland annat en del av veterinärkåren” - och kanske rentav delar av SKK också? - ska sluta upp med att prata om vad de ser. Då kan ju den gamla makteliten fortsätta göra som den vill.

Men hur gick det nu med sheltiehanen? Jotack, det blir operation. En dyr operation med lång konvalescenstid. Den nya makteliten, i skepnad av en specialist i ortopedi, måste rätta till en urhoppad böjsena, en sak som är såpass vanlig i rasen att den har gett namn åt problemet. Sheltiehäl, kallas det. Det visste ägaren redan, för hon sökte på nätet. Jag hittade en enda artikel om bakgrunden, där slutsatsen var att det måste rör sig om en recessiv gen. Numera finns många artiklar om hur snävt avelsurval och exteriörprioritering samlar riskgener inom en ras. 2019 kan vi vanliga hundägare hitta informationen, oavsett vad den gamla makteliten inom hundvärlden tycker. Det här numret av Hundsport Special postar jag tillbaka till veterinärmottagningen. SKK borde ha gjort samma sak med ledarinlägget, för tiden har sprungit förbi både innehållet och tonläget i den drapan.

Bodil Carlsson

ENGELSK LÄSÖVNING

www.facebook.com/groups/229200284152693/permalink/361068517632535/?__xts__[0]=68.ARDAdbLaaZEkrnt8n29kUn-sKQx


Forskningsrapporten som nämns här var den som jag skrev om förra sommaren. Den fick mig sånär att ge upp hoppet om hundaveln och om rasernas framtid - för det finns ingen framtid för så slutna, groteskt inavlade populationer som påvisades här, om siffrorna stämde. Och de genetiker jag frågade ansåg att siffrorna nog, tyvärr, stämde. 
Nu sprids de här insikterna. Folk vaknar. Säkert är det ingen slump, att människor med raser som finns i utkanterna av den traditionella renrasaveln - som just den här  amerikanska gruppen - är de som vaknar först. De har mindre tankearbete och mindre förändringsarbete att göra och mera att vinna på att undvika att upprepa traditionen. De kan skapa sina egna registreringsregler och är inte beroende av monopolorganisationer som t ex AKC.
När vaknar diskussionen hos alla andra? När slutar vi att lita på nästintill fiktiva beräkningar av inavelsgrader och börjar undra hur den verkliga inavelsgraden ser ut?
Möjligen pågår i tysthet en förberedelse för omställning hos de stora kennelorganisationerna. Låt oss hoppas det! Alternativet är att ännu fler människor föredrar att köpa blandrashundar... utan att ha en susning om att vettig utkorsningsavel kräver lika mycket uppmärksamhet på mentalitet och hälsa och minst lika mycket långsiktighet som traditionell renrasavel. Ingen valpkull blir garanterat frisk och bra för att den är resultatet av korttänkt blandrasavel. Lika litet som den blir frisk och bra, om den är resultatet av korttänkt renrasavel.

Bodil Carlsson

UPPTÄCKTSFÄRDEN

                                                Vem har rätt till bollen?

Hon fyllde tolv veckor igår. Strax har hon varit här i en månad. Hon gör en stor upptäcktsfärd och jag gör om en annan. Jag kommer aldrig att sluta imponeras av hur en så ung hjärna kan lära sig så mycket så fort.

Ni vet att när hon kom, då var huvudet stort och benen bebiskorta? Då var stegen tultande och tassarna slant på parkettgolvet. Då var alla ljud potentiella faror.

Så vad gjorde vi? På några timmar lärde hon sig husets rum. Liten måste få röra sig fritt. Sedan lät vi dörren ut stå öppen. Efter första natten visste hon var flocken sover. Så när de farliga ljuden hördes, då sprang hon in och sökte skydd i lyan – i sängen, där hon mödosamt kravlade upp på korta ben och la sig. Vuxna tiken och matte fick ta hand om farorna därute. Och efter en stund kom hon ut igen för att se efter vad det var som lät.

En vecka senare hade militären storövning med lågtflygande helikoptrar rakt över oss. Valpen sprang in när den första kom dånande över oss med stor låda dinglande under sig. När den sista militärhelikoptern kom sent på eftermiddagen tittade hon inte ens upp.

Nästa dag gick hon promenad i åska. Hon såg upp då, hon såg blixten. Sedan tittade hon på mig och fortsatte gå. Så där är det med himlen på det här stället, tydligen – den både syns och låter.

En valp som inte blir rädd för konstiga ljud i en främmande miljö har antingen ett hörselfel eller en skruv lös, för utan inbyggda rädslereaktioner finns ingen överlevnad för den som är liten och svag. Det är ju därför vi sociala djur har en flock – för att de gamla och starka ska ta hand om riskerna, när det finns risker, och lära oss vad som inte är farligt, när ingen risk finns. Här fanns väldigt mycket konstiga ljud kombinerade med obegripliga syner för någon som kommer från landet – ungar på kickbikes skramlar förbi på asfaltgången, halvvuxna ungar rejsar moppe, halvbakade körkortsinnehavare forsar förbi med basljuden dunkande i bilen, medelåldringar kör gräsklippare och trimmers, okända hundar skäller någonstans.... Stup i ett sprang hon in till lyan och ett tag i början undrade jag, om hon var ljudkänslig. Sedan hände militärhelikoptrarna och jag såg att valpen bara var ljudkänslig på samma sättt som jag var som nyinflyttad. När vi kom hit från landet var jag konstant trött i huvudet av alla ljud; till och med tågen som går en kilometer bort väckte mig på nätterna. Efter en vecka slutade jag lägga märke till ljuden, de blev bakgrundsbrus utan innebörd och samma händer med valpen. Nu kommer grannens unga dvärgschnauzer farande och vrålskäller ett par decimeter från oss på andra sidan stängsel och snår, när vi smyger ut genom bakre trädgårdsgrinden, men valpen går lös förbi med svansen högt och säger inget. Grinden står öppen, så att hon kan vända tillbaka om hon vill, men hon vill inte. Så länge vi är med är hon trygg. Det är därför sociala däggdjur är sociala: inlärningen är en enorm investering i början och det svider när man inte har ensamrätt till bollen. Men vinsterna är ännu större. Tillsammans kan vi upptäcka världen.

Som ibland ser ut så här...

                                                  ... och ibland så här.

Vilket som går bra, så länge det i början och i slutet ser ut så här.

Bodil Carlsson

DET HAR GÅTT FEM OCH ETT HALVT ÅR...

... och jag lägger ut den här texten igen. Vad är annorlunda? Miljön. Omgivningen. Så många fler hundar - inte alla valpsäkra i möten, inte alla sociala. Så mycket mera ljud och så väldigt mycket mera skräp. Så mycket mindre yta. Så mycket mindre frihet. Så mycket mindre vackert att vandra i, springa i, leka i.
Men en del är sig likt. Den gamla tiken som lever upp, valpen som läser av sociala signaler hos sin omvärld och lär sig så snabbt.

collievaenner.blogspot.com/2013/11/valp.html


Bodil Carlsson

NÄR MAN INTE SKALL HA NÅGON VALP...

Vaddå valp? Nu? Nej! Alldeles för sent i livet, alldeles för inriktad på att få den sista sträckan av år avklarad. Alldeles för tråkig. Alldeles för lite att erbjuda. Alldeles för fel miljö. Alldeles för osäkert hur det skulle gå med den vuxna tiken. Alldeles för... tja., alldeles för allt möjligt motigt. Man måste vara realistisk. Eller hur?

Sedan fick någon alldeles för långt bort i landet ett sent återbud. Och här är hon nu, hon som blir elva veckor snart och har bott här i två. Gamla tråkiga människan vaknar som förr av sig själv mitt i natten för att bära ut en sömnig kropp som snart kommer att upptäcka att den kissar.

Gamla tråkiga människan kliver omkring utomhus i försommargryningen och håller ett stadigt tag om linningen på pyjamasbyxorna för att den leksugna valpen inte ska dra ner dem. Varför bjuda hundlösa grannar på onödig underhållning, om nu någon mer än vi är vaken? Gamla människan skrattar.

Den vuxna tiken går emellan, när valpen sätter vassa flisor till tänder i mattes stortå, reser sig bevekande mot matte och säger ”Du dödar väl inte min valp nu?”

Gamla människan ler och rufsar om huvudet på vuxna tiken. Vuxna tiken hämtar en undanlagd pinne från skohyllan och erbjuder valpen. Valpen hugger pinnen. Vuxna tiken kör morrande brottningslek med valpen om rätten till pinnen. Valpen lever rövare. Vuxna tiken skrattar.

Efter en stund ser det ut så här.

Matte försöker tvätta golv. Valpen stjäl skurduken. Vuxna tiken hjälper till.

 Matte skrattar. Efter en stund behöver golven verkligen tvättas! Där det inte är träflisor efter pinnen är det släpspår efter en blöt och aningen jordig skurduk. Lyckligtvis ser det snart ut så här...

... så då kan man tvätta golv, mycket tyst och diskret, medan man ler för sig själv.

Bodil Carlsson

VAD HÄNDER PÅ ETT VALLANLAGSTEST?

Vad råkar man ut för på ett officiellt vallanlagstest?

Ingenting svårt och ingenting farligt, men en del roligt och lärorikt.

Igår kom vi komplett oförberedda, hunden och jag, och visste inte alls vad som skulle hända. Men det var som vid ett MH – testledaren talade om det, ett moment i taget.

Den första delen av ett vallanlagstest är faktiskt lite likt ett MH i miniversion. Det kallas för den sociala delen. Meningen är att man från början skall se att hunden är villig att låta sig hanteras – chipkontroll och hälsning – och att den kan vara vänligt neutral mot främmande människor och en eller två främmande hundar. Plus, förstås, att den har kontakt med ägaren och någorlunda gör som den blir tillsagd.

Vi klev alltså in i en stängslad liten hage, där testledaren kom emot oss, skakade hand och hälsade välkommen. Sedan gick vi längs ett led med fyra-fem obekanta personer, varav en med två fredligt sittande bordercollies. Min tik hälsade flyktigt på den ena bordercollien, tittade vänligt på de uppradade tvåbeningarna och gick sedan med mig till nästa moment.

Det går ut på att man går till ena hörnet av hagen, där en medhjälpare står beredd med två fårgrindar i lättmetall. Man vänder, siktar in sig på ett pyttelitet hinder och när man är halvvägs framme smäller medhjälparen ihop de två grindarna, så att det blir lite skrammel – ingenting att jämföra med skramlet på ett MH, men ändå ett oväntat ljud bakom hundens rygg. Hunden och du fortsätter, hoppar tillsammans över hindret och fortsätter till nästa hörn. Där tar testledaren hunden, går iväg ett par meter och väntar, medan du går till nästa hörn. På testledarens kommando kallar du in hunden, testledaren släpper kopplet och man ser om hunden gör som du vill och kommer direkt.

Vad är man ute efter här? Inget konstigare än att se att hunden är normalt socialt sansad, inte aggressiv, inte jättelättskrämd i den obekanta miljön, och att den klarar att fokusera. Samma saker som man tittar efter på ett MH och av precis samma anledning: den hund som bommar grovt på någon av de sakerna, släpper man inte i närheten av några får. Man kan inte lita på den i vallning och inte i andra jobb heller.

Först går hund efter hund igenom den sociala bedömningen. Sedan blir det paus och så går man på nästa del, själva vallanlagstestet.

Det går till så här. Domaren följer med in i nästa fårhage och ställer sig litet på avstånd från en stor fårfålla, där en sju – åtta vallningsvana får väntar. Testledaren håller sig intill dig och berättar vad du ska göra.

Det finns en pinne, kanske femtio meter från fållan, som markerar starten. Man går från den fram till fållan med kopplad hund, pratar uppmuntrande med hunden, visar att man tycker att det här är kul. Sedan går man ett par varv med hunden runt fållan – med hunden närmast stängslet, så att den är mellan dig och fåren. Man ska stanna och titta på fåren, man får prata med dem, man skall visa hunden att får är väldigt roliga och intressanta djur. Samtidigt tittar förstås fåren på hunden och bestämmer sig för om det är vanlig ovan stolle, eller en som det är bäst att se upp med. Det finns ingen ruta i protokollet för den delen av det hela, men jag har svårt att tro att domaren inte tar med den i sin bedömning – vallningsvana får är bra på att läsa av hundar.

När de där inledande varven med kopplad hund är gjorda, går man tillbaka till startpinnen och börjar om. Hunden är fortfarande kopplad, testledaren finns i närheten och säger vad du ska göra – men den här gången är det förbjudet att på minsta vis signalera till hunden. Nu är det hundens eget intresse, som domaren vill se, och här kan momenten skilja sig från en hund till en annan. Den första hunden som gick var en storvuxen beauceron, som hade fokus på sin matte och inget annat: får kunde inte intressera honom mindre, sa han. Matte beordrades in i fållan och fick försöka flytta på fåren. Fortfarande inget intresse från hunden, men han skuggade sin matte från andra sidan stängslet. Till sist släpptes även han in i fållan. Det intresse han visade då gick ut på att vakta matte mot fåren, om fåren kom för nära henne. Det kan man kanske tycka var klent resultat; men hade det varit åtta ungtjurar i fållan i stället får åtta får, hade matte nog varit mycket tacksam för den hundens syn på saken.

Nästa hund var en ung ACD. Den killen behövde inte släppas in i fållan, för så fort han fick chansen började han cirkla runt fållan i högt tempo och försökte hålla fåren mellan sig och sin matte. Det kallas för ”balans” i vallspråket – hunden flyttar sig alltefter ägarens och fårens rörelser, så att den alltid är mittemot ägaren och fåren alltid mitt emellan. Han ansågs ”very promising” och fick det högsta omdömet: Very Good. En isländsk fårhund var komplett ointresserad av får och spankulerade fridfullt runt i hagen, åt läckra fårlämningar och satte sig sedan artigt hos domaren och testledaren för att titta på, medan matte umgicks med de tråkiga varelserna inne i fållan. Den hunden behövde man inte heller släppa in till fåren – han visade så tydligt, att de inte angick honom. Får man ett sådan resultat, blir man förstås inte godkänd, men man kan få göra om testet.

Och collien? Jo, hon gick ett förstavarv i koppel med mera intresse för matte än för fåren, men när hon släpptes började hon cirkla och ju längre hon fick hålla på, desto fortare och roligare blev det. Matte kommenderades in i fållan och slet med att fösa fåren framåt och att vända dem i motsatt riktning – och då började collien visa ansatser till balans. Hon bytte riktning och position efter fårens rörelser, och när matte släpptes ut ur fållan, ville hunden fortsätta jobba.

 Inget märkvärdigt visas – men, som domaren sa, hunden är snart sex år, det är bara andra gången i sitt liv hon möter får och här verkar det finnas mer working ability än vad hon har kvarstående tid att utveckla. Omdömet blev Good, alltså godkänt.

Som ni ser i vårt protokoll, kommenterar domaren att min hund ”Barks at handler. Gives commands to handler?” Det var just vad hon gjorde – hon sa att det decimeterhöga hindret på den sociala delen var den sämsta agilitybana som hon nånsin hade sett och när börjar det roliga?
Det frågade hon inte, när vi gick ut ur hagen.

Bodil Carlsson 

EN OFÖRBÄTTERLIG MÄNNISKAS BEKÄNNELSE

Veckan efter vallningen gick förbi i viss modlöshet. Jag betalade in mitt medlemskap till Kroppsvallarföreningen och så till aussieklubben; inte för att jag tänker byta ras, utan för att jag vill maxa chansen att komma med på nästa vallningskurs. Strax kom mitt första ex av aussieklubbens tidning. Tunn singlade den ner i brevlådan, som ett löv som blåst in från en annan del av hundvärlden.

Varför kändes det så? Vi hade haft jätteroligt, hunden och jag. Jag satt där i morronkylan på trappan till rättarbostaden och drack kaffe och tittade på alla hundarna, som betroddes med ansvaret att visa hyfs mot varandra och skilja lek från allvar även utan koppel. Så skönt! Allihopa kroppsvallare, men olika. Så olika, till och med inom samma ras! Två stora rödmerleaussies, biffigare än någon collie; en, om jag minns rätt, med normallång svans och en med stubbsvans. Tre mittemellanstora i fläckigt åskmolnsblått med eller utan vitt, allt efter eget tycke. En spenslig tik, som såg ut som en bordercollie skulle göra om den vore kontorsanställd, prydlig i blanksvart med vitt blusbröst och den allra mildaste uppsyn – men vilken raket var hon inte i fårfållan! Det fanns en black and tan tik, som jag gärna hade haft med mig i vilken fårhage som helst; hon såg ut som en korsning mellan australian cattle dog och sheltie – så liten och bortsett från långhårspälsen som fladdrade från öronen alldeles släthårig – men hon var lika mycket aussie som någon annan och en förbaskat bra hund. En blå merle, som hade kunnat vara en finlemmad collie ur en korthårs/långhårskull bortsett från att hon ståtade med den längsta svans jag sett på en hund (och förutom att den var lång, hade svansen den ovanliga egenskapen att sluta i en långhårspälstuss). Och ingen utom jag verkade se något märkvärdigt i alla dessa olikheter, så ingen kommenterade dem.

Det var det som var deppigt. Inte att min egen rasklubb är ett upptrampat slagfält i ett trettioårigt krig, för det har jag på något vis vant mig vid i enlighet med regeln om att de mest befängda saker uppfattas som vardagsmat, bara de tillåts hålla på tillräckligt länge. Inte att om jag nyfiket hade frågat colliefolk ifall deras tik var en korsning, så hade jag slutat mina dagar intill fårskelettet som redan låg bakom lagårdsknuten på Klämmestorp och stirrade mot himlen med tomma ögonhålor. Inte ens för att man knappt hade fått ihop åtta colliemänniskor till en vallkurs – i min ras pratar man hellre om kroppsvallning än sysslar med den. Men det var inte hur min rasklubb är, som gjorde mig deppig.

Det var att jag fick en demonstration av hur den hade kunnat vara. Det hade kunnat vara vi, som ryckte på axlarna åt lite variation på utsidan. Det hade kunnat vara vi, som koncentrerade oss på vad insidan levererar. Det hade kunnat vara vi, som tog oss för att faktiskt låta hundarna pröva på det vi stolt säger att de är avlade för – i stället för att bara prata.

Det hade kunnat vara vi, som satt där i gräset vid fållan med våra hundar och lärde oss något.

Jag vet inte på hur många årsmöten och facebookgräl jag har hört ”En collie ska se ut som en collie!” när man har bråkat om avelsprioriteringar. Jag har faktiskt aldrig träffat en collie som såg ut som något annat än en collie – är det någon som har gjort det? - men här träffade jag för första gången på en och samma plats en bunt hundar som var olika på utsidan men lika på insidan OCH en bunt rasfolk som verkade ha andra prioriteringar än att gräla.

Det var alldeles jätteskönt. Det var bara så att det kändes lite futtigt efteråt att höra hemma i den rasen, som har gjort tvärtom så väldigt länge. Ja, det var deppigt. Så vad gjorde jag?

Anmälde mig till ett vallanlagstest och köpte en collievalp. Ikväll är jag äntligen hemma efter att ha träffat samma sorts hundfolk en gång till och med två mycket trötta och mycket nöjda hundar, ett godkänt vallanlagstest och nästan sexton millimeter vatten i regnmätaren. Min tik är snart sex år. Det var andra gången i hennes liv som hon träffade får och när hon flög i cirklar runt fållan, då flög mitt hjärta med. Kan en hundnörds dag bli mycket bättre?

Bodil Carlsson