VAD HÄNDER PÅ ETT VALLANLAGSTEST?

Vad råkar man ut för på ett officiellt vallanlagstest?

Ingenting svårt och ingenting farligt, men en del roligt och lärorikt.

Igår kom vi komplett oförberedda, hunden och jag, och visste inte alls vad som skulle hända. Men det var som vid ett MH – testledaren talade om det, ett moment i taget.

Den första delen av ett vallanlagstest är faktiskt lite likt ett MH i miniversion. Det kallas för den sociala delen. Meningen är att man från början skall se att hunden är villig att låta sig hanteras – chipkontroll och hälsning – och att den kan vara vänligt neutral mot främmande människor och en eller två främmande hundar. Plus, förstås, att den har kontakt med ägaren och någorlunda gör som den blir tillsagd.

Vi klev alltså in i en stängslad liten hage, där testledaren kom emot oss, skakade hand och hälsade välkommen. Sedan gick vi längs ett led med fyra-fem obekanta personer, varav en med två fredligt sittande bordercollies. Min tik hälsade flyktigt på den ena bordercollien, tittade vänligt på de uppradade tvåbeningarna och gick sedan med mig till nästa moment.

Det går ut på att man går till ena hörnet av hagen, där en medhjälpare står beredd med två fårgrindar i lättmetall. Man vänder, siktar in sig på ett pyttelitet hinder och när man är halvvägs framme smäller medhjälparen ihop de två grindarna, så att det blir lite skrammel – ingenting att jämföra med skramlet på ett MH, men ändå ett oväntat ljud bakom hundens rygg. Hunden och du fortsätter, hoppar tillsammans över hindret och fortsätter till nästa hörn. Där tar testledaren hunden, går iväg ett par meter och väntar, medan du går till nästa hörn. På testledarens kommando kallar du in hunden, testledaren släpper kopplet och man ser om hunden gör som du vill och kommer direkt.

Vad är man ute efter här? Inget konstigare än att se att hunden är normalt socialt sansad, inte aggressiv, inte jättelättskrämd i den obekanta miljön, och att den klarar att fokusera. Samma saker som man tittar efter på ett MH och av precis samma anledning: den hund som bommar grovt på någon av de sakerna, släpper man inte i närheten av några får. Man kan inte lita på den i vallning och inte i andra jobb heller.

Först går hund efter hund igenom den sociala bedömningen. Sedan blir det paus och så går man på nästa del, själva vallanlagstestet.

Det går till så här. Domaren följer med in i nästa fårhage och ställer sig litet på avstånd från en stor fårfålla, där en sju – åtta vallningsvana får väntar. Testledaren håller sig intill dig och berättar vad du ska göra.

Det finns en pinne, kanske femtio meter från fållan, som markerar starten. Man går från den fram till fållan med kopplad hund, pratar uppmuntrande med hunden, visar att man tycker att det här är kul. Sedan går man ett par varv med hunden runt fållan – med hunden närmast stängslet, så att den är mellan dig och fåren. Man ska stanna och titta på fåren, man får prata med dem, man skall visa hunden att får är väldigt roliga och intressanta djur. Samtidigt tittar förstås fåren på hunden och bestämmer sig för om det är vanlig ovan stolle, eller en som det är bäst att se upp med. Det finns ingen ruta i protokollet för den delen av det hela, men jag har svårt att tro att domaren inte tar med den i sin bedömning – vallningsvana får är bra på att läsa av hundar.

När de där inledande varven med kopplad hund är gjorda, går man tillbaka till startpinnen och börjar om. Hunden är fortfarande kopplad, testledaren finns i närheten och säger vad du ska göra – men den här gången är det förbjudet att på minsta vis signalera till hunden. Nu är det hundens eget intresse, som domaren vill se, och här kan momenten skilja sig från en hund till en annan. Den första hunden som gick var en storvuxen beauceron, som hade fokus på sin matte och inget annat: får kunde inte intressera honom mindre, sa han. Matte beordrades in i fållan och fick försöka flytta på fåren. Fortfarande inget intresse från hunden, men han skuggade sin matte från andra sidan stängslet. Till sist släpptes även han in i fållan. Det intresse han visade då gick ut på att vakta matte mot fåren, om fåren kom för nära henne. Det kan man kanske tycka var klent resultat; men hade det varit åtta ungtjurar i fållan i stället får åtta får, hade matte nog varit mycket tacksam för den hundens syn på saken.

Nästa hund var en ung ACD. Den killen behövde inte släppas in i fållan, för så fort han fick chansen började han cirkla runt fållan i högt tempo och försökte hålla fåren mellan sig och sin matte. Det kallas för ”balans” i vallspråket – hunden flyttar sig alltefter ägarens och fårens rörelser, så att den alltid är mittemot ägaren och fåren alltid mitt emellan. Han ansågs ”very promising” och fick det högsta omdömet: Very Good. En isländsk fårhund var komplett ointresserad av får och spankulerade fridfullt runt i hagen, åt läckra fårlämningar och satte sig sedan artigt hos domaren och testledaren för att titta på, medan matte umgicks med de tråkiga varelserna inne i fållan. Den hunden behövde man inte heller släppa in till fåren – han visade så tydligt, att de inte angick honom. Får man ett sådan resultat, blir man förstås inte godkänd, men man kan få göra om testet.

Och collien? Jo, hon gick ett förstavarv i koppel med mera intresse för matte än för fåren, men när hon släpptes började hon cirkla och ju längre hon fick hålla på, desto fortare och roligare blev det. Matte kommenderades in i fållan och slet med att fösa fåren framåt och att vända dem i motsatt riktning – och då började collien visa ansatser till balans. Hon bytte riktning och position efter fårens rörelser, och när matte släpptes ut ur fållan, ville hunden fortsätta jobba.

 Inget märkvärdigt visas – men, som domaren sa, hunden är snart sex år, det är bara andra gången i sitt liv hon möter får och här verkar det finnas mer working ability än vad hon har kvarstående tid att utveckla. Omdömet blev Good, alltså godkänt.

Som ni ser i vårt protokoll, kommenterar domaren att min hund ”Barks at handler. Gives commands to handler?” Det var just vad hon gjorde – hon sa att det decimeterhöga hindret på den sociala delen var den sämsta agilitybana som hon nånsin hade sett och när börjar det roliga?
Det frågade hon inte, när vi gick ut ur hagen.

Bodil Carlsson