VILKA HUNDAR VILL FOLK HA?

”Men folk vill inte ha såna hundar!”

Det är den vanligaste invändningen när vi pratar aktiva, energiska collies – och det ligger något i den. Inte så mycket för just colliens del, för en ovanligt energisk collie är bara en vanligt energisk hund och inget värre.

Men så här. De gamla hundraserna avlades för att göra något. Det var deras existensberättigande, det var därför man såg till att ha råd att föda dem.De skulle vakta. Eller jaga. Eller valla. Eller apportera ätbar fågel. Eller skydda oss mot våld på gatan, som en skatteindrivares hopkokade ras – de var vassa jyckar en gång i tiden, Dobermanns gäng!

Vi vill inte ha dem så idag. De flesta bor i packade stadsmiljöer där människor och andra hundar trängs på trottoarerna och grannarna ringer polisen, om vår hund ses jaga en hare över fotbollsplan. Våra liv är fysiskt begränsade på sätt som de inte var förr. Vi sitter inte upp på hästen och tar med oss våra kroppsvallare ut i terrängen för att hämta hem femhundra får innan snön kommer. Vi ger oss inte av en mil ut i skogen med vår hund för att hugga timmer och se om vi hittar en tjäder i snaran, när vi ändå är där. Vi stoppar in oss i bilen, spänner fast oss med bälten, låser in hunden i bilburen och åker den milen för att komma till motionsspåret, där vår kopplade hund springer fot intill oss. Det vi inte vill är att hunden reagerar som Karl Dobermanns hundar skulle ha gjort, om en annan motionär kommer springande mot oss. Och om det är den dagen, då skolan har kommenderat ut sina klasser för ett löpvarv, då vill vi inte att vår kroppsvallare ska dra iväg efter ungarna, stanna dem med imposant kroppspråk och skall och driva dem mot oss - för att nu inte tala om hur ogärna de flesta av oss vill att hunden skall ägna sin kroppsvallartalang åt att driva älgen mot oss. Lika lite vill vi att vår cairnterrier gräver upp grannens rabatter på jakt efter möss.

Många av de gamla egenskaperna har blivit obehövliga och rent av oönskade. Vi vill gärna, att hundarna ska se ut som de gjorde (eller som vi tror att de gjorde) i sin början och vi älskar att berätta historierna om deras förflutna. Men vi vill oftast inte, att de skall vara de hundar de var då – i alla fall inte fullt ut. Kan vi vara överens om det?

Att kalla en spade för en spade är början till all problemlösning. Så låt oss göra det! Det här, påstår jag, är anledningen till att SKK intresserar sig för mentalitet. Hur bantar vi ner rasernas typiska drag för att få dem att passa idag utan att avla bort rubbet? Hur håller vi kvar de drag vi vill ha?

Att avla fram hundsorter, som intensivt ägnar sig åt ett visst beteende i en viss situation – ta vallning – men inte i andra situationer är inget lätt jobb. Generationer före oss la ner sin tid på det, långt innan hundarna blev raser, och de som inte höll måttet – som inte vallade alls, eller som inte hade betthämning mot fåren utan jagade och skadade dem – sorterades bort. Man slog ihjäl dem eller sköt dem bakom lagårdsknuten.

Att avla för att behålla mindre av de egenskaperna, ha kvar lite grand men inte mera, eller vissa av de gamla egenskaperna men inte andra, är inte heller något lätt jobb. Det är faktiskt precis lika svårt! Men vill man föda upp hundar idag, är det det jobbet man måste ägna sig åt och just den ömtåliga, lätt tippande balansen som man måste upprätthålla. Annars får man hålla sig till raser som är så små, att ingen tar deras rädsla och ilska på allvar – man lyfter bara upp dem och promenerar vidare. Ni har alla sett det hända med chihuahua och kanske en eller annan bilvallande sheltie; ingen har sett det hända med rottweiler. I de olyftbara raserna måste kontroll av beteendet sitta i huvudet på hunden.

Bodil Carlsson

ATT BLI GLAD FÖR DET LILLA

Vätan som omväxlande trummade och smattrade mot verandataket igår övergick mot kvällen till ett fjunlätt men ihållande tassande. Femton efterlängtade millimeter på en dag! Tjugofem på två dagar! Hunden har vägrat gå ut för annat än nödfall, legat på soffan och skickat mig den sortens blickar som meddelar, att hon anser att allt är mitt fel.

Ett lass texter är äntligen skickade – jobbet skulle ha tagit några dagar, tänkte jag mig i starten, men tog fyra veckor – och nu återstår nagelbitande väntan på redaktionens beslut. Duger att publicera eller inte? Köksbordet är en kökkenmödding av tidningar, anteckningar och nerklottrade siffror; underst ligger en ännu oläst hundbok som skall recenseras. Alla golv behöver vaskas, ett lass farligt taggförsedda grenar från monsterrosor måste på något sätt transporteras bort från trädgården innan någon kommer till skada och markeringarna för specialsök måste tränas mera. Nyhetsflödet smattrar på lika ihållande som regnet mot verandataket och strösockret är slut. Australien väntas ge tillstånd för kolbrytning i området med landets största underjordiska vattendepå och bjussar gruvföretaget på rätten att använda vattnet för att tvätta kolet. Den första svenska tidningen har skrivit om sällskapsdjurens ekologiska fotavtryck – de är större än man tror! - och min gissning är, att det kommer vi att få höra mera om framöver. Mycket mera. Gamla konflikter ser ut att vakna upp igen på Nordirland, om det blir en hård Brexit. Klimataktioner planeras i 490 städer i 57 länder den 15 mars. I Latinamerika dödas människor som försvarar ursprungsbefolkningarnas tillgång till sin mark och dess resurser. Globala utsläpp väntas nå rekordnivå under året. Jag får ont i magen. Mitt i allt ringer Amnesty och ber om en akutunderskrift i en namninsamling. En kvinna har använt sin yttrandefrihet till att protestera mot utbredda sexuella trakasserier och nu är hon inspärrad – i ett land där redan femton andra har dött av misshandel i fängelser i år.

Så ser världen ut. Är man galen om man blir lättad och glad över beskedet att SBK återtar avelsansvaret för collie ?

OK, jag är galen. Jag firade med att i småregn och mörker gå ut och kalka gräsplätten. I droppande svarta regnkläder och med en halvdöd ficklampa till hjälp för att grannarna inte skulle se mig.

Idag ska jag köpa strösocker. Så ser våra liv ut. Samma mix av smått och stort, av snabb vardag mitt framför näsan och långsammare skeenden, som är svårare att se. I femtio år har antalet hundar ökat. Det finns ett fenomen, som händer när en marknad växer. Ekonomerna kallar det för diversifiering: fler och fler varianter av varan erbjuds för att mätta varje tänkbar nisch. Blir det väldigt poppis med frukostflingor i stället för hemlagad havregrynsgröt i vart hem, så kommer vi snart att ha många olika varianter av frukostflingor att välja mellan i hyllorna. När renrasiga hundar blir vanliga som frukostflingor, vad händer då? Många fler sorter och inom varje sort också ökande skillnader: smått blir mindre, stort blir tyngre, långpälsat blir jättepälsat, trubbnosigt blir andningsproblem och bland de arbetande sorterna kommer en skillnad mellan den gamla oflashiga varianten och den exteriört särpräglade sällskapsvarianten. Numera kan man med ett ögonkast se om det är en jaktgolden eller en sällskapsgolden man har framför sig, en cockerspaniel eller en jaktcocker, en ”bruksschäfer” eller en ”exteriörschäfer”. Vi hittar på alla möjliga förklaringar till det här, vi pratar om vad som är finast och rättast och mest typiskt för just vår frukostflinga, men vilken student på Handels som helst skulle kunna tala om att det handlar om marknadsanpassning. Det handlar om vilken kundgrupp man siktar in sig på. Det handlar om vad man tror att köparna vill ha.

Vad är konstigt med det?

För min del tror jag, att diskussionerna inom alla rasklubbar skulle bli mera sansade, om vi började kalla en spade för en spade.

På tio år har andelen renrasiga reggade hundar i Sverige krympt från sådär 90% till 66%, om jag minns rätt. Det är fortfarande en nästintill unikt hög siffra för reggat och renrasigt i en internationell jämförelse, men det är en siffra som minskar. På listan över mest populära raser ligger fortfarande några stora raser i topp; men de stora, krävande hundarna tappar allt mera mark till de små, mera bekväma. Om man

vill behålla efterfrågan på sin stora ras, vad gör man?

Avlar ner förmågan. Det är inte ens särskilt svårt. I den gamla världen var det rasernas arbetsförmågan som gjorde dem värda att ha. I den nya världen, stadsvärlden, är det socialt beteende och snygghet. Det räcker med att man slutar avla för saker som arbetslust, spårintresse, apporteringslust, jakt eller vallanlag – så bleknar de bort. Kvar finns – hoppas uppfödarna av rena sällskapshundar – bara sällskaplighet och utsida. Tyvärr är det inte alltid de har rätt. Ibland är det andra saker, som finns kvar. Då kan det bli problem. Varför satsar SKK på mentalitet?

Bodil Carlsson

GÖR SOM HON!

 Till alla valpköpare av vilken ras som helst - gör så här!


http://collieonline.se/min-egen-lassie/

HUNDMÖTE

En gång för längesedan stod jag med en hund på en hållplats i Göteborg och väntade på sjuans spårvagn mot Bergsjön. En man kommer gående och får syn på oss. Han stannar. Tittar. Kommer fram. - Var har du fått tag på den där?

Jo, den var köpt i Småland. Han ser mycket besviken ut. - Va, Småland? Precis såna har jag sett på Shetlandsöarna!

Killen  hade jobbat på båtar som gick mellan Norge och Shetland. Han var långt ifrån den första sjöman som klivit i land på Shetland och blivit förtjust i deras hundar. Shetlandsöarna började exportera sina kortbenta hästar när de engelska gruvorna förbjöds att använda kvinnor och barn framför kolkärrorna i gruvgångarna. Behovet av andra småvuxna dragdjur gav öborna en chans att tjäna pengar. Det var början till det som har kallats shetlandsponnyns segertåg. Hästarna själva såg det nog annorlunda, för de gick från ett liv i flockar ute på hedarna året om till ett annat, i mörkret under jord, resten av sina liv – som ofta nog, påpekas det i böckerna om rasen, blev korta.

Shetlandshunden började spridas litet senare. Som hästarna och fåren på öarna var de små och härdiga och klarade sig på mycket litet föda. De vallade fåren, de höll dem borta från potatislanden och de roddes ut med fåren till holmarna för att skydda lammen mot hungrig sjöfågel. Sjömän klev i land, köpte en hund eller två och tog med hem eller sålde vidare på nästa ställe där båten lade till. En bit in på artonhundratalet började välbeställda nöjesbesökare från rikare delar av landet komma för att bese den karga ögruppen. De tog med sig hundar hem igen. Runt sekelskiftet hade även shetlandsborna insett potentialen i den nya organiserade hundaveln: det hade helt enkelt blivit väldigt många människor med pengar och intresse för att köpa ”renrasigt” nere i söder och  på andra sidan Atlanten. Någon skrev triumferande ”Snart kommer ingen gentleman och ingen lady att vilja bli sedd med något annat än en renrasig hund i släptåg” och gjorde sig sannspådd. Nya raser kokades ihop och marknadsfördes och blev sålda med hjälp av sådana skriverier.

Shetlänningarna var inte sämre företagare än andra och de hade ett minst lika gott skäl: det fanns inte så mycket annat att sälja som kunde platsa nere i söder. De fick ihop sin egna renras. Inte utan strider om det lämpliga eller olämpliga i att blanda in collie, inte utan ilsket gräl om hur den önskade ”typen” skulle se ut, och inte utan våldsamt motstånd från de engelska collieuppfödarna, som vägrade gå med på att byrackan skulle tituleras ”shetland collie” - det var ett för fint namn på en konkurrent med den bakgrunden. Engelska Kennelklubben klev in och ordnade eldupphör genom att besluta till de först etablerade uppfödarnas fördel: det rätta namnet på nykomlingen var Shetland Sheepdog och därvid blev det. Namnet är detsamma idag, men hundarna är det inte.

Så här såg de ut, gamlingarna:

http://www.portmazathe.nl/ped/statichtml/earliest.html

Ni ser hur olika de är? Tänk er att börja med dem och inom rimlig tid få till en standardiserad prototyp!

Nära släktskapsparningar  måste ha varit lika vanliga då som ryktena om smygparningar med långhårig collie var långt in på trettiotalet. Då hade sheltien redan lämnat shetlandsöarna och startat sitt liv som internationell sällskaps- och utställningshund. Den efterträddes på hemmaplan av en annan gren av de brittiska vallhundarna, nämligen border collien, som tog över dess jobb.

Vad finns kvar idag? Jag träffade den där lätt konjaksdoftande sjömannen på hållplatsen 1988. Idag kan det ha gått fyrtio år sedan han såg toonie dogs på Shetland. Sedan dess har världen förändrats på sätt som ingen hade kunnat föreställa sig då. Nätet och de billiga resorna kommit in i allas liv. Ett mail till shetlandsöarnas turistbyrå får svar redan nästa dag. Jo, det går bra att ta sig till Shetland från Norge, hälsar turistbyrån, sommartid går ett par flyg i veckan från Bergen och biljettpriserna är överkomliga, men det där med toonie dogs var svårare att reda ut. Det har börjat dyka upp Shetland Sheepdogs på öarna igen, säger man, men okänt om det finns några uppfödare av den rasen, de har varit frånvarande ett antal år. Jag fick en länk till The Shetland Dog Club, som borde kunna berätta mera.

Klickar man på en länk till den lokala hundklubben i en del av världen, som man har varit van vid att tänka på som avsides, så får man verkligen se shelties - bland annat. Träningen pausar nu i vintervädret, men det finns foton från en inomhushall där hundar övar platsliggning. Det ser ut som vilken svensk inomhusträning som helst. Hundarna på fotona är samma raser som är poppis här och sheltiesarna ser ut precis som de gör här.

Projektet lyckades. All den där lokala variationen, som förstås var en genetisk variation, är borta. Sheltien har försvunnit från sitt ursprung och sina arbetsuppgifter, men kommit ut i standardiserad internationell upplaga i stället - som sällskap, som utställningsobjekt - och i den upplagan finns den i stället överallt, inklusive Shetland.

Det finns inga avsides platser längre.

En gammal sägen handlar om en persisk prins. Han föddes med två ögon som alla vi andra, men ett öga var blått och när han tittade på världen med det ögat, då såg han det goda hos människorna omkring sig. Det andra ögat var svart; det såg deras andra sida. Jag tittar på den moderna hundvärlden. Mitt blå öga ser hur mycket bättre liv många människor har fått tack vare sina familjehundar och hur mycket bättre liv hundarna har fått hos människor, som väljer att ha dem för att de vill, inte för att de måste för att försörja sig. Ingen slänger längre ut sin hund tillsammans med fåren på en holme i början på sommaren och hämtar hem den som lever, när hösten kommer. Våra hundar har slutat vara smutsiga arbetsredskap, de har blivit vänner som delar vårt hem med oss.

Det svarta ögat ser industriell genetik. Ohållbara inavelsnivåer och förlorad respekt för hunden. Ett maskineri, som fortfarande dammsuger världen efter nya hundsorter och stöper om dem till något lättsålt. Inte många vet längre hur man får fram hundar som kan klara både sig själva och fåren, om det kniper. Och vem skulle uppskatta den förmågan? Hur mångas tillvaro har utrymme för särpräglade hundegenskaper, ekon från en värld som inte finns kvar? En skällig bilvallare? Den går inte att sälja. Bättre avla ner. Folk vill ha bekväma hundar.

Brukar vi få höra.

Dyster går jag ut. I mörkret och halkan stöter jag ihop med mannen med kryckor, han som går så långsamt och stelt. Hans engelska springer spaniels gläfser och varnar som vanligt. Min hund gör numera samma sak tillbaka. Vi brukar undvika varandra av den anledningen, men den här kvällen kommer vi från var sitt håll runt en husknut och är på talavstånd. Mannen säger urskuldande, att hans hundar har blivit så beskyddande sedan hans ryggbesvär blev akuta: de vet att han inte kan försvara sig. Och då går det äntligen upp för mig - min hund gör samma sak! Sedan vi blev ensamma på alla våra promenader, så är hon vaksam mot hundar som hon uppfattar som fientliga. Konstigare var det inte.

Vi släpper fram hundarna – först hälsar den unge springerhanen, som nosar allt ivrigare och gör ett kast åt sidan. Collietiken svarar med en förtjust lekbugning. Sedan kommer den äldre springertiken, som är tveksam först, men snart godkänner den nya bekantskapen. Hundarna umgås, så gott de nu kan i sina koppel, och deras lättnad går nästan att ta på. Det är skönt att sluta vara misstänksam. Det är bra, när människor pratar med varandra. Så vi pratar. 

Vi pratar hund.

Mannen berättar, att han har hundarna lösa när han går med dem i skogen. Springerhanen springer före och sicksackar i sök efter viltspår. Den elvaåriga tiken lommar bakom husse och ansluter sig bara till hanen, när han hittar ett spår. Husse väntar på operation för sin rygg och hundarna håller honom igång, men det var lessamt i somras – han kunde inte tävla spår, som han brukar. I förbifarten nämner han hur hundarna vi ser runt oss har förändrats, mest mentalt – han nämner sheltien, som han tycker har blivit skraj i kontakten med folk, och skakar på huvudet. Själv gör han MH på sina. Han höftledsröntgar. Och så går han dagligen, med sina kryckor och sina onda rygg, för hans är en aktiv ras, säger han. Han går så länge han orkar och sen en bit till, ont gör det ju även om han sitter stilla och hundarna måste få sitt. Jag säger att den bästa hjälp en väntande ortopedkirurg kan få är aktiva hundar hos patienten och han skrattar.

Om springer spaniel kan jag absolut ingenting. Efter promenaden i det iskalla motionsspåret tittar jag in på rasklubbens hemsida. Så här står det i deras RAS:

Vi får aldrig glömma att springern enligt standarden, skall

vara en stark, glad och aktiv hund. Den skall arbeta i god kontakt tillsammans med sin förare. Det är just dessa egenskaper som gör engelsk springer spaniel till den populära och sportiga familjehund som passar så väl in i dagens samhälle.

Vad jag ser, när jag tittar med båda ögonen, är ännu en rasklubb, som håller emot trycket från sällskapshundsindustrins strävan att maxa alla utsidor och göra alla insidor lika; ännu en människa, som ger sina hundar det liv de är gjorda för och som själv mår bättre på köpet.

Och så ännu en siffra, som säger mig att det nog finns en nisch för den aktiva hunden också. Engelsk springer spaniel hade 608 reggade valpar förra året.

Bodil Carlsson

DAGS FÖR NÅGOT NYTT!

Välkomna till Collieonline.se, där läsarsiffrorna stiger för varje vecka!
Collieonline.se är ett samarbetsprojekt för  colliemäniskor, som vill göra rasen känd som ett tänkbart val för flera hundintresserade. Alldeles för många vet inte mera om rasen än dess rykte för ömtåliga nerver. Alldeles för många har ringt uppfödare och fått höra att sådana där hemska brukscollies skall man akta sig för och hundar med höga värden för nyfikenhet och oräddhet, det är farliga grejer att skaffa för vanligt folk...

Sanningen är inte så komplicerad. Alla som säljer något satsar på en målgrupp. Under mer än hundra år har kriget rasat mellan uppfödare, som satsar på målgruppen som vill ha hundar som går att använda till olika saker, jobb eller hobby. Och så i den andra sidans skyttegravar uppfödarna som satsar på en målgrupp som inte vill anstränga sig. De vill ha bekväma hundar, som ser ut som om de kunde jobba, men inte besvärar någon genom att faktiskt  göra det.
Jaktgolden, någon?
Jaktcocker?
Exteriörschäfer?
UtställningsBC?

Ni hittar den här klyftan i ras efter ras. Inte hos chihuahua och inte hos pekinesern, nej. Där finns inte mycket arbetsförmåga att förlora. Men i varenda ras som fortfarande har en levande tradition av arbetsförmåga, där ser ni konflikten. Det är inget nytt och inget hemligt med det. Den verbala krigföringen, smutskastandet av andra kennlars hundar och ägare och de ogrundade påståendena var minst lika vildsinta för hundra år sedan. Att strida på kniven ligger i renrasavelns gener sedan den dag utseendetävlingarna startade, såvitt man kan förstå av de gamla tidningstexterna.

Det är möjligt, att collie bara har råkat ut för en extrem variant av detta virus. Men det är lik förbaskat oerhört tröttsamt. Uppfödare ojar sig över en snäv avelsbas - som de själva har åstadkommit genom  inavel, matadorhanar och exteriörpreferenser: olika ord för samma sak - och klagar bittert över att det ryktas om ett problem, som de själva har ställt till, men är ensamma om att inte kunna se.  Vart leder det?
Rasen försvinner, för sansade hundmänniskor med sansade förväntningar på vad en hund är köper inte collie.

Dags att ändra på det!


Bodil Carlsson

http://collieonline.se/vad-ar-en-brukshund-del-1/

JULDECKAREN

I den allmänna häpnaden över försöket att smyga in ett förändrat RAS skrev någon på facebook, att nu behövde man iallafall inte längre sukta efter en bra julklappsdeckare. Mysteriet finns redan serverat. Vem gjorde vad? Och varför? Vem visste vem som gjorde vad, och varför, men höll tyst? Vem visste verkligen inte, utan trodde att allt var i sin ordning?

Själv gillar jag deckare,  särskilt de oblodiga. Jag gillar när inledningskapitlens dimma lyfter och motivens landskap klarnar, så att man ser spåret som leder fram till mordet. Och så älskar jag de skickligt utlagda ledtrådarna, som hintar om vem som gjorde vad och varför. Oblodigare mord än en tyst kniv i ryggen på en föreningsdemokratisk grundprincip är svårt att tänka sig. Intrigen – när det hela planlades och vem som fick i uppdrag att genomföra det – kan kräva lite mera jobb att luska ut, om man är intresserad och har tid över i julstöket för hundpolitik. Och hintarna?

Forskning och fakta misstänkliggörs genom ordval – man skriver ”viss forskning”, som om det fanns annan forskning med andra resultat. Det finns det inte. Man säger att ”vissa studier” har kommit fram till att collie har ”vissa rädsleproblem” och att en enkätundersökning till collieägare ”anses” visa detta. Det kan man lugnt säga att den gör, eftersom det var en omfattande enkät formulerad efter ett internationellt erkänt och använt enkätprotokoll. Den gick ut till ett stort antal collieägare, en hög andel besvarade den och ja – det var tyvärr så, att många ägare upplevde problem med att hundarna var rädda för olika saker i vardgen. Vår rasklubb är den enda, som har ett vandringspris till uppfödare för årets MH-resultat i oräddhet och nyfikenhet. Visste ni det? Det instiftades av en familj, som till sist fick ge upp och avliva en älskad ung hund som var rädd för det mesta – jämt.

Sammantaget är det ganska mycket erfarenhet som pekar åt ett och samma håll. De erfarenheterna väljer man i detta förslag till nytt RAS att kalla för ”anekdoter”, inte annorlunda än sådant prat som man får höra om andra raser vilka som helst – inget att haka upp sig på och framför allt inget att ta hänsyn till i aveln, förstår man. Där går kanske det manipulativa språket över gränsen och blir provokativt i stället, men annars är det skickligt gjort.

Så vem är det som talar? Er gissning är lika bra som min.

Mest intressanta hinten i deckaren är ändå en kort mening, som lätt slinker förbi. Ni hittar den på s 10. Detta förslag till nytt RAS önskade sig en

välvillig attityd till uppfödare som vill pröva olika avelsmål så länge dessa är förenliga med rasstandarden och svensk djurskyddslagstiftning.

Fritt fram för avelsmål, så länge de är förenliga med rasens standard och djurskyddslagstiftningen. I den ordningen. Först kommer rasens standard – därefter djurskyddslagstiftningen, som då blir gränsen för vad man kan ta sig för. Det ser oskyldigt ut, men när jag funderar över vad det betyder – man vill ha rätten att avla på tippöron med D-höfter, men vägra ståndöron med A-höfter? - så tänker jag att det finns två möjligheter. Antingen har den som skrev det  inte tänkt över konsekvenserna. Eller så har den personen, som det heter numera, radikaliserats någonstans. Taget som det står är detta snudd på revolutionärt i gamla Hundsverige. Inga krav! Man gör som man vill!

                       

                                                    Har mycket på fötterna?

Uppfödarfriheten lyfter baneret och stormar kravens gammalmodiga barrikader.   Collateral damage ligger i drivor framför hennes nakna fötter. SKK:s regelverk har stupat i full uniform med epåletterna på. Det andra liket, det med bara en sliten skjorta kvar på kroppen, ser ut att vara allmänhetens förtroende för renaveln.

Avelskommittén drog efter andan och tackade för visat intresse. Det gjorde den rätt i. För vet ni vad? Det där – inga krav utom att inte bryta mot djurskyddslagen – är precis vad mina blandrasavlande grannar sysslar med. 

Bodil Carlsson 

RÄDDAREN I NÖDEN?

”När boskapsdrivningen till marknader upphörde, främst pga.

järnvägens utbyggnad, under andra delen av 1800-talet, föll en stor del av colliens arbetsuppgifter bort. Hade det inte varit för att skickliga uppfödare hade tagit sig an dessa hundar och utvecklat dem till de utställningshundar de blev, hade dessa hundar nog försvunnit för alltid.”

Det ni nyss läste är en av de nya synpunkter, som Collieklubbens styrelse lagt in i RAS och skickat till SBK och SKK – någon månad efter att den gamla styrelsens RAS godtogs. SKK:s Avelskommitté avslog denna nya reviderade RAS och dess reviderade verklighetsbeskrivning. Efter att ha ögnat igenom försöket, är jag djupt tacksam mot AK.

Gång på gång upprepas i ändringsförslaget, att collie är en ”gårdshund och vallhund” och att varje synpunkt på våra collies av idag måste ta hänsyn till rasens historia – framförallt så här: passar MH ”för bruksraserna” verkligen för gårds- och vallhundar?

Vem tror att utställningsuppfödarna räddade vallhundens framtid? Många av oss tror nog tvärtom, att de brittiska gårds- och vallhundarnas majoritet i själva verket överlevde alldeles utmärkt utan att göras om till utställningshundar. En mycket liten andel av de gamla arbetande hundarna förädlades (som det hette då) till fint folks show Collies, som folk med får och boskap fortfarande säger i England. Resten fortsatte jobba. Så vitt jag vet finns de kvar kvar i högönsklig välmåga i många länder. De kallas numera bara vid andra namn. Border collie, English shepherd, Irish farm collie, kelpie, aussie, McNab och Welsh sheepdog: de nutida varianterna av samma gamla brittiska vallhundar. De ser olika ut, de vallar på olika sätt, de anpassas till andra arbetsuppgifter nu, och en hel del av dem klarar både bruksarbete och mentaltester av olika slag trots att de är vallhundar; men både deras utseende och deras arbetssätt kommer från samma rot. En gång i tiden föddes de i samma kullar.

De räddades inte av några utställningsuppfödare. Det finns faktiskt de som anser, att de hundarna är med idag och har arbetsförmågan i behåll tack vare att de slapp bli utställningsavelns skyddslingar.

Låt mig berätta en historia om en verklig ”gårds- och vallhund” - eller i vart fall vallhund – för er. Berättelsen kommer från Skottland, har kanske fyrtio år på nacken och har fördelen att vara alldeles sann.

Till ett fårevenemang kommer en karl med något stort instoppat under rocken. Det är hans bordercollietik, som är så rädd för obekanta att han inte kan få med henne på annat sätt. Framme vid fållan öppnar han rocken och sätter ner henne. Vallhunden ser fåren. Den glömmer allt annat. Vallhunden tittar på sin ägare: vad vill du att jag ska göra?

När han hade sagt vad hon skulle göra, gjorde hon det – så bra att hon vann det årets skotska mästerskap i vallning, för det var där de befann sig, hennes ägare och hon.

Den tiken levde större delen av året med en enda människa och väldigt många får. Ägaren tillbringade mera tid med hunden än med sin familj, som han brukade påpeka, eftersom det var hans försörjning att hålla koll på, skydda och flytta  markägarens får. De levde i tystnaden uppe i högländerna. Var hundens sociala osäkerhet ett problem där? De var ensamma för det mesta.

Om hunden var skotträdd – var det ett problem? Det fanns inga nyårsfyrverkerier där hon levde och man brukar inte jaga bland får. Golvrädd – var det ett problem? Gräset och stenen i klipporna var golvet hon sprang på.

De som talar om gårdshundens och vallhundens speciella egenskaper får gärna berätta hur många av dem, som lever sina liv med hund så som den mannen gjorde. Om man gör det, eller siktar in sig på valpköpare som gör det, så är det förståeligt att man ifrågasätter mentalitetsbeskrivningar. Då är arbetsförmågan den enda mentalitetsbeskrivning som gäller.

Om inte kanske man kan förklara, varför det gick så väldigt bra att ändra och standardisera den gamla brittiska vallhundens ursprungligen högst skiftande utseende – men är otänkbart att anpassa dess inre egenskaper så att hundarna klarar av det tättbefolkade, högljudda samhälle som vi alla lever i idag.

Bodil Carlsson

Illutrationen, ursprungligen en affisch från 1885, tagen ur den nyutkomna engelska The Invention of the Modern Dog. Recension kommer.