HUNDMÖTE

En gång för längesedan stod jag med en hund på en hållplats i Göteborg och väntade på sjuans spårvagn mot Bergsjön. En man kommer gående och får syn på oss. Han stannar. Tittar. Kommer fram. - Var har du fått tag på den där?

Jo, den var köpt i Småland. Han ser mycket besviken ut. - Va, Småland? Precis såna har jag sett på Shetlandsöarna!

Killen  hade jobbat på båtar som gick mellan Norge och Shetland. Han var långt ifrån den första sjöman som klivit i land på Shetland och blivit förtjust i deras hundar. Shetlandsöarna började exportera sina kortbenta hästar när de engelska gruvorna förbjöds att använda kvinnor och barn framför kolkärrorna i gruvgångarna. Behovet av andra småvuxna dragdjur gav öborna en chans att tjäna pengar. Det var början till det som har kallats shetlandsponnyns segertåg. Hästarna själva såg det nog annorlunda, för de gick från ett liv i flockar ute på hedarna året om till ett annat, i mörkret under jord, resten av sina liv – som ofta nog, påpekas det i böckerna om rasen, blev korta.

Shetlandshunden började spridas litet senare. Som hästarna och fåren på öarna var de små och härdiga och klarade sig på mycket litet föda. De vallade fåren, de höll dem borta från potatislanden och de roddes ut med fåren till holmarna för att skydda lammen mot hungrig sjöfågel. Sjömän klev i land, köpte en hund eller två och tog med hem eller sålde vidare på nästa ställe där båten lade till. En bit in på artonhundratalet började välbeställda nöjesbesökare från rikare delar av landet komma för att bese den karga ögruppen. De tog med sig hundar hem igen. Runt sekelskiftet hade även shetlandsborna insett potentialen i den nya organiserade hundaveln: det hade helt enkelt blivit väldigt många människor med pengar och intresse för att köpa ”renrasigt” nere i söder och  på andra sidan Atlanten. Någon skrev triumferande ”Snart kommer ingen gentleman och ingen lady att vilja bli sedd med något annat än en renrasig hund i släptåg” och gjorde sig sannspådd. Nya raser kokades ihop och marknadsfördes och blev sålda med hjälp av sådana skriverier.

Shetlänningarna var inte sämre företagare än andra och de hade ett minst lika gott skäl: det fanns inte så mycket annat att sälja som kunde platsa nere i söder. De fick ihop sin egna renras. Inte utan strider om det lämpliga eller olämpliga i att blanda in collie, inte utan ilsket gräl om hur den önskade ”typen” skulle se ut, och inte utan våldsamt motstånd från de engelska collieuppfödarna, som vägrade gå med på att byrackan skulle tituleras ”shetland collie” - det var ett för fint namn på en konkurrent med den bakgrunden. Engelska Kennelklubben klev in och ordnade eldupphör genom att besluta till de först etablerade uppfödarnas fördel: det rätta namnet på nykomlingen var Shetland Sheepdog och därvid blev det. Namnet är detsamma idag, men hundarna är det inte.

Så här såg de ut, gamlingarna:

http://www.portmazathe.nl/ped/statichtml/earliest.html

Ni ser hur olika de är? Tänk er att börja med dem och inom rimlig tid få till en standardiserad prototyp!

Nära släktskapsparningar  måste ha varit lika vanliga då som ryktena om smygparningar med långhårig collie var långt in på trettiotalet. Då hade sheltien redan lämnat shetlandsöarna och startat sitt liv som internationell sällskaps- och utställningshund. Den efterträddes på hemmaplan av en annan gren av de brittiska vallhundarna, nämligen border collien, som tog över dess jobb.

Vad finns kvar idag? Jag träffade den där lätt konjaksdoftande sjömannen på hållplatsen 1988. Idag kan det ha gått fyrtio år sedan han såg toonie dogs på Shetland. Sedan dess har världen förändrats på sätt som ingen hade kunnat föreställa sig då. Nätet och de billiga resorna kommit in i allas liv. Ett mail till shetlandsöarnas turistbyrå får svar redan nästa dag. Jo, det går bra att ta sig till Shetland från Norge, hälsar turistbyrån, sommartid går ett par flyg i veckan från Bergen och biljettpriserna är överkomliga, men det där med toonie dogs var svårare att reda ut. Det har börjat dyka upp Shetland Sheepdogs på öarna igen, säger man, men okänt om det finns några uppfödare av den rasen, de har varit frånvarande ett antal år. Jag fick en länk till The Shetland Dog Club, som borde kunna berätta mera.

Klickar man på en länk till den lokala hundklubben i en del av världen, som man har varit van vid att tänka på som avsides, så får man verkligen se shelties - bland annat. Träningen pausar nu i vintervädret, men det finns foton från en inomhushall där hundar övar platsliggning. Det ser ut som vilken svensk inomhusträning som helst. Hundarna på fotona är samma raser som är poppis här och sheltiesarna ser ut precis som de gör här.

Projektet lyckades. All den där lokala variationen, som förstås var en genetisk variation, är borta. Sheltien har försvunnit från sitt ursprung och sina arbetsuppgifter, men kommit ut i standardiserad internationell upplaga i stället - som sällskap, som utställningsobjekt - och i den upplagan finns den i stället överallt, inklusive Shetland.

Det finns inga avsides platser längre.

En gammal sägen handlar om en persisk prins. Han föddes med två ögon som alla vi andra, men ett öga var blått och när han tittade på världen med det ögat, då såg han det goda hos människorna omkring sig. Det andra ögat var svart; det såg deras andra sida. Jag tittar på den moderna hundvärlden. Mitt blå öga ser hur mycket bättre liv många människor har fått tack vare sina familjehundar och hur mycket bättre liv hundarna har fått hos människor, som väljer att ha dem för att de vill, inte för att de måste för att försörja sig. Ingen slänger längre ut sin hund tillsammans med fåren på en holme i början på sommaren och hämtar hem den som lever, när hösten kommer. Våra hundar har slutat vara smutsiga arbetsredskap, de har blivit vänner som delar vårt hem med oss.

Det svarta ögat ser industriell genetik. Ohållbara inavelsnivåer och förlorad respekt för hunden. Ett maskineri, som fortfarande dammsuger världen efter nya hundsorter och stöper om dem till något lättsålt. Inte många vet längre hur man får fram hundar som kan klara både sig själva och fåren, om det kniper. Och vem skulle uppskatta den förmågan? Hur mångas tillvaro har utrymme för särpräglade hundegenskaper, ekon från en värld som inte finns kvar? En skällig bilvallare? Den går inte att sälja. Bättre avla ner. Folk vill ha bekväma hundar.

Brukar vi få höra.

Dyster går jag ut. I mörkret och halkan stöter jag ihop med mannen med kryckor, han som går så långsamt och stelt. Hans engelska springer spaniels gläfser och varnar som vanligt. Min hund gör numera samma sak tillbaka. Vi brukar undvika varandra av den anledningen, men den här kvällen kommer vi från var sitt håll runt en husknut och är på talavstånd. Mannen säger urskuldande, att hans hundar har blivit så beskyddande sedan hans ryggbesvär blev akuta: de vet att han inte kan försvara sig. Och då går det äntligen upp för mig - min hund gör samma sak! Sedan vi blev ensamma på alla våra promenader, så är hon vaksam mot hundar som hon uppfattar som fientliga. Konstigare var det inte.

Vi släpper fram hundarna – först hälsar den unge springerhanen, som nosar allt ivrigare och gör ett kast åt sidan. Collietiken svarar med en förtjust lekbugning. Sedan kommer den äldre springertiken, som är tveksam först, men snart godkänner den nya bekantskapen. Hundarna umgås, så gott de nu kan i sina koppel, och deras lättnad går nästan att ta på. Det är skönt att sluta vara misstänksam. Det är bra, när människor pratar med varandra. Så vi pratar. 

Vi pratar hund.

Mannen berättar, att han har hundarna lösa när han går med dem i skogen. Springerhanen springer före och sicksackar i sök efter viltspår. Den elvaåriga tiken lommar bakom husse och ansluter sig bara till hanen, när han hittar ett spår. Husse väntar på operation för sin rygg och hundarna håller honom igång, men det var lessamt i somras – han kunde inte tävla spår, som han brukar. I förbifarten nämner han hur hundarna vi ser runt oss har förändrats, mest mentalt – han nämner sheltien, som han tycker har blivit skraj i kontakten med folk, och skakar på huvudet. Själv gör han MH på sina. Han höftledsröntgar. Och så går han dagligen, med sina kryckor och sina onda rygg, för hans är en aktiv ras, säger han. Han går så länge han orkar och sen en bit till, ont gör det ju även om han sitter stilla och hundarna måste få sitt. Jag säger att den bästa hjälp en väntande ortopedkirurg kan få är aktiva hundar hos patienten och han skrattar.

Om springer spaniel kan jag absolut ingenting. Efter promenaden i det iskalla motionsspåret tittar jag in på rasklubbens hemsida. Så här står det i deras RAS:

Vi får aldrig glömma att springern enligt standarden, skall

vara en stark, glad och aktiv hund. Den skall arbeta i god kontakt tillsammans med sin förare. Det är just dessa egenskaper som gör engelsk springer spaniel till den populära och sportiga familjehund som passar så väl in i dagens samhälle.

Vad jag ser, när jag tittar med båda ögonen, är ännu en rasklubb, som håller emot trycket från sällskapshundsindustrins strävan att maxa alla utsidor och göra alla insidor lika; ännu en människa, som ger sina hundar det liv de är gjorda för och som själv mår bättre på köpet.

Och så ännu en siffra, som säger mig att det nog finns en nisch för den aktiva hunden också. Engelsk springer spaniel hade 608 reggade valpar förra året.

Bodil Carlsson