JULDECKAREN

I den allmänna häpnaden över försöket att smyga in ett förändrat RAS skrev någon på facebook, att nu behövde man iallafall inte längre sukta efter en bra julklappsdeckare. Mysteriet finns redan serverat. Vem gjorde vad? Och varför? Vem visste vem som gjorde vad, och varför, men höll tyst? Vem visste verkligen inte, utan trodde att allt var i sin ordning?

Själv gillar jag deckare,  särskilt de oblodiga. Jag gillar när inledningskapitlens dimma lyfter och motivens landskap klarnar, så att man ser spåret som leder fram till mordet. Och så älskar jag de skickligt utlagda ledtrådarna, som hintar om vem som gjorde vad och varför. Oblodigare mord än en tyst kniv i ryggen på en föreningsdemokratisk grundprincip är svårt att tänka sig. Intrigen – när det hela planlades och vem som fick i uppdrag att genomföra det – kan kräva lite mera jobb att luska ut, om man är intresserad och har tid över i julstöket för hundpolitik. Och hintarna?

Forskning och fakta misstänkliggörs genom ordval – man skriver ”viss forskning”, som om det fanns annan forskning med andra resultat. Det finns det inte. Man säger att ”vissa studier” har kommit fram till att collie har ”vissa rädsleproblem” och att en enkätundersökning till collieägare ”anses” visa detta. Det kan man lugnt säga att den gör, eftersom det var en omfattande enkät formulerad efter ett internationellt erkänt och använt enkätprotokoll. Den gick ut till ett stort antal collieägare, en hög andel besvarade den och ja – det var tyvärr så, att många ägare upplevde problem med att hundarna var rädda för olika saker i vardgen. Vår rasklubb är den enda, som har ett vandringspris till uppfödare för årets MH-resultat i oräddhet och nyfikenhet. Visste ni det? Det instiftades av en familj, som till sist fick ge upp och avliva en älskad ung hund som var rädd för det mesta – jämt.

Sammantaget är det ganska mycket erfarenhet som pekar åt ett och samma håll. De erfarenheterna väljer man i detta förslag till nytt RAS att kalla för ”anekdoter”, inte annorlunda än sådant prat som man får höra om andra raser vilka som helst – inget att haka upp sig på och framför allt inget att ta hänsyn till i aveln, förstår man. Där går kanske det manipulativa språket över gränsen och blir provokativt i stället, men annars är det skickligt gjort.

Så vem är det som talar? Er gissning är lika bra som min.

Mest intressanta hinten i deckaren är ändå en kort mening, som lätt slinker förbi. Ni hittar den på s 10. Detta förslag till nytt RAS önskade sig en

välvillig attityd till uppfödare som vill pröva olika avelsmål så länge dessa är förenliga med rasstandarden och svensk djurskyddslagstiftning.

Fritt fram för avelsmål, så länge de är förenliga med rasens standard och djurskyddslagstiftningen. I den ordningen. Först kommer rasens standard – därefter djurskyddslagstiftningen, som då blir gränsen för vad man kan ta sig för. Det ser oskyldigt ut, men när jag funderar över vad det betyder – man vill ha rätten att avla på tippöron med D-höfter, men vägra ståndöron med A-höfter? - så tänker jag att det finns två möjligheter. Antingen har den som skrev det  inte tänkt över konsekvenserna. Eller så har den personen, som det heter numera, radikaliserats någonstans. Taget som det står är detta snudd på revolutionärt i gamla Hundsverige. Inga krav! Man gör som man vill!

                       

                                                    Har mycket på fötterna?

Uppfödarfriheten lyfter baneret och stormar kravens gammalmodiga barrikader.   Collateral damage ligger i drivor framför hennes nakna fötter. SKK:s regelverk har stupat i full uniform med epåletterna på. Det andra liket, det med bara en sliten skjorta kvar på kroppen, ser ut att vara allmänhetens förtroende för renaveln.

Avelskommittén drog efter andan och tackade för visat intresse. Det gjorde den rätt i. För vet ni vad? Det där – inga krav utom att inte bryta mot djurskyddslagen – är precis vad mina blandrasavlande grannar sysslar med. 

Bodil Carlsson