TVÅ KORTA SVAR OCH ETT LÅNGT

... samt en fråga på slutet.

Kommentarerna forsar in och det mesta är det gamla vanliga. Obehärskat råskäll från någon som absolut inte vill framträda med namnet -  snart tycker jag att man kan säga som Fröding:  på pannan och på gången känns Anonym igen.
För att vara hundvärldens skämt nr 1måtte jag väcka enormt mycket ilska med det jag skriver. Är det upptäckten att en av de slutna sidorna trots allt inte var riktigt så sluten? Eller insikten att minst en person som är medlem trots allt inte var riktigt så överens med rådgivarna?
Välkomna till verkligheten.

                                       *   *   *
Vi börjar med de korta svaren.

Kort svar nr 1) går till Anonym. Den orolige hundägaren får ingen ursäkt av mig. Han kommer att få något annat. Som  han och andra kanske kan ha nytta av - nu eller i framtiden.

 Kort svar nr 2) går till signaturen Rebecca:

Du har bara träffat veka och "flyktiga" collies.  Men trots det, säger du, väljer du inte att kritisera hundarna eller deras ägare. Det förstår jag, eftersom varken hundarna eller deras ägare kan skyllas för de mentala problem som collies fortfarande alldeles för ofta har. Det är inte mera normalt för en collie att vara ständigt ängslig än det är normalt för en mops att vara ständigt andfådd. Att bådadera förekommer är sannerligen inte hundarnas fel. Det beror på en felinriktad avel som pågått i årtionden. Om någon med erfarenhet av orädda, livsglada hundar -  du till exempel - vill ta på sig att hjälpa oss colliemänniskor fortsätta påtala den saken för de uppfödare som ännu inte har förstått det, skulle jag och många andra bara vara tacksamma.
Kan vi räkna med dig?

Jag medger att jag skäms lite, när jag läser att din malinois och din mops promenerar 15 km/dag i snitt och att mopsen dessutom springer med dig 6 km 3 dgr i veckan. Grattis till bra flås på både hund och ägare! 15 km gör mig tyvärr rätt slak, så min unga collie får nöja sig med runt 9 -10 km i snitt.  Jag mycket väl vet att det lämnar henne med minst lika mycket ork till kvar i kroppen, men så illa blir det, när man närmar sig pensionsåldern. Fast jag måste fråga en sak! Om  mopsar vanligen rör sig så mycket och så fort som din verkar göra, hur kommer det sig att det finns ett test som orolige hundägaren blev tipsad om av en insatt person, som svarar honom på Mopsbook:

                                                     
Bodil Carlsson                                      

VEM GAV DET HÄR RÅDET?

Ingen har hittills anmält anspråk på upphovsrätten till det copyright-markerade inlägg som vi visade småstänk från igår. Låt oss se efter om vi har bättre lycka med fortsättningen!

Ni minns att Mopsordens ordförande jämförde förebyggande operation för att öppna förträngda andningsvägar med förebyggande amputation av friska fötter hos människor med diabetes?
Det här handlar inte om förebyggande åtgärder. Här har problemet redan uppstått. Det handlar om en människa som blivit stående med ansvaret för en hund, som hen uppenbart bryr sig om, och som hen säger "andas tungt och är jätte trött, men det kanske hör till rasen..." 
En konsulterad veterinär tyckte tydligen inte att det hörde till rasen. Veterinären skickade remiss  till ett djursjukhus för att öppna andningsvägarna. Människan som står med ansvaret för hunden läser då det copyrightade inlägget om svenska veterinärers låga kunskaper och låga motiv. Kan inget och vill bara flå folk på pengar  är den korta versionen. Hen blir förståeligt tveksam.
 Hen frågar:

Många av oss skulle nog fråga så i den situationen. Det som följer är den hjälp hen får av de insatta på fb-gruppen Mopsbook. Jag vet inte om ni tycker det är goda råd, men det är råd som kan bli dyra på mer än ett sätt.
Först ut är signaturen GoddagYxskaft:

Personen har alltså redan varit hos en veterinär just för att mopsen är trött och tungandad. Hen har fått bedömningen att hunden är sjuk och behöver hjälp plus remiss till ytterligare veterinärkontakt på ett  välrenommerat djursjukhus. Men det duger inte  - det viktigaste är att hen väljer mopsvänligt. Själv kan jag idag plötsligt inte längre hitta någon mopsvänlighetslista på rasklubbens sida. Det jag vet är att flera veterinärer, när de väl upptäckte att de fanns med, bad att få bli borttagna. Så den frågande får kanske inte så stor hjälp av just det svaret.
Men det är iallafall inte olagligt. Det här, däremot, börjar lukta bränt. Hunden som andas tungt och alltid är trött, inne som ute, ska motioneras!

Rådet kommer från en mopsuppfödare. Han har inte förstått att övervikt, fett i nacken och kastration - som ju hänger ihop med varandra - är riskfaktorer för mops just PÅ GRUND AV  nosen. Kan man inte syresätta sig, så klarar man inte belastningen av ett par kilo till. Har man en underutvecklad luftstrupe, så klarar man inte att få den ännu mer hopträngd av fettvalkar. Mannen har inte förstått, att grundproblemet är de obefintliga andningsvägarna. Han har, såvitt jag förstår, inte ens sett den här speciella hunden. Men hindrar det honom från att ge ett råd som i bästa fall inte går att följa - hunden klarar inte att gå med på promenad - och i värsta fall kan sluta med akut kollaps och död?

"EN GRUND ATT SIKTA IN SIG PÅ ÄR EN TIMMA/6 -7 KM", säger han i nästa inlägg. Det är ett mycket bra råd - till en frisk hunds ägare. Det är ungefär det tempot jag håller med en rörlig, normalviktig ung collie. Om den orolige frågeställaren kommer på tanken att försöka följa det rådet med sin hund i stället för att ta med den till djursjukhuset för en operationsbedömning, riskerar hunden tråkigheter.
Och hen, som vill sin hund väl, riskerar tyvärr också tråkigheter. Att strunta i att följa en veterinärs behandlingsrekommendation och i stället göra något som är plågsamt eller rent farligt för djuret, kan vara ett brott mot djurskyddslagen. Inte för den som ger råden - men för hen som följer dem.

Bodil Carlsson





            

VEM SKREV DET HÄR?

Ja, det tänker inte jag tala om för er. Förhoppningsvis kliver någon fram alldeles själv och står för vad hen säger - vi får väl se. Varsågod, den som känner sig manad!

 I den slutna fb-gruppen Mopsbook kunde de närmare 2 000 medlemmarna nyligen läsa följande. De första skärmdumpsklippen är från ett långt brandtal, försett med författarens namn och ordet Copyright. "Får EJ delas utan min tillåtelse!"
En artikel med angiven copyright får inte citeras i sin helhet. Den får inte citeras till stora delar. Däremot är det tillåtet att referera tankegångar och citera meningar. Inlägg från en sluten fb-grupp får publiceras, om utgivaren anser att det finns ett genuint värde av att informationen når ut. Det är - sa personen på Myndigheten för radio och TV - därför vi har en tryckfrihetslagstiftning. Däremot skall man vara försiktig med att ange vem som skriver.
Jag anser att det finns ett genuint värde av att den här informationen når ut, inte bara till de 2 000 medlemmarna. Utan framförallt till den enskilda person, som ställer en fråga i gruppen, och som uppenbarligen är mycket bekymrad över den hund som hen äger eller har hand om.
Så nu citerar vi. Så att vi får klart för oss vad som är lagligt. Och så att den bekymrade får ett råd, som hen kanske behöver.

Först kommer brandtalet. Det går ut på att veterinärer just i Sverige inte känner igen en sund hund, när de ser en - om inte den sunda hunden ser ut ungefär som en varg. Allt annat tycker de är konstigt. Mopsar förstår sig svenska veterinärer därmed inte på:  mopsar är för olika vargen, så enkelt är det.
Det är ingenting olagligt med detta påstående. Att prata strunt är lagligt. Sedan kommer bl a detta:

Det är inte heller olagligt. Det är bara inte särskilt sant. Mops har en klart LÄGRE genomsnittlig livslängd än andra raser av liknande storlek. Vill ni se Agrias statistik? Eller den brittiska studien från 2015 på stora hundgrupper, som visade ett flera år genomsnittligt kortare liv hos extremtrubbnosar?

Brandtalet hejdas inte av sådana futtigheter. Varför hålla sig till dem, när man kan fara ut i jämförelser? "Visste ni att ägaren till en irländsk varghund får vara glad om hunden lever i fem till sju år? Och visste ni att irländsk varghund också är en av de mest värmekänsliga raserna?"
Min eventuella mops lider antagligen inte mindre av sina tilltryckta andningsvägar därför att min grannes eventuella varghund lider av sitt sjukligt förstorade hjärta. Eller är det meningen att jag, som mopsägare, skall känna mig tröstad av tanken på att grannens hund också kommer att råka riktigt  illa ut? Vilken glans över renrasig avel detta skinande ljus kastar!
 Men irrelevanta jämförelser är inte heller olagliga,  bara korkade. Och lite småtrista.
Magnifik är däremot  avslutningen:

Inte ens detta märkliga är olagligt. Ni kanske tycker att det är en paranoid bild av veterinärkåren. Ni kanske tycker att det är en logisk kullebytta i praktformat. Ni kanske skrattar högt - jag gjorde det. Signalerna från veterinärer här och i andra länder har varit många och länge pågående...
Men olagligt är det inte. Det är en grundlagsskyddad rätt för envar att prata strunt.

Det olagliga väntar bakom knuten. Det döljs i svaren på en fråga.

Bodil Carlsson

Sunt förnuft

Trubbnosdiskussionen har varit intressant att följa men, å andra sidan,mest tragisk. Att någon ens ifrågasätter dessa dokumenterade hälsoproblem som nu uppmärksammas av frustrerade veterinärer får mig att fundera på var alla hästarna egentligen är hos vissa uppfödare av ”trubbnosar”. Är alla hemma eller är det en hel del på vift? Det lutar åt alternativ två.

Först har vi det nyuppfunna ordet ”trubbnoskomptent”. Finns inte i ordlistan. Och varför skulle det?
Det är en uppfunnen term av uppfödare som söker efter veterinärer som inte tjafsar om hälsa, etik och moral. Begreppet faller redan där. Den typen av veterinärer vill ingen seriös uppfödare eller valpköpare veta av. Men uppenbarligen ett gäng uppfödare av trubbnosar.
Vet ni varför?
Å, inte svårare än att det handlar om pengar. Trubbnosar säljer, trubbnosar föds upp i mängder och säljs i mängder.
Jag tror mig veta det finns uppfödare som försöker föra rasen framåt. Som försöker avla bort deformerade andningsvägar, som försöker ge rasen  en upprättelse. All heder åt dem. Men sen finns det andra…

Jag har också funderat lite över sidan ”Mopsorden”. Skrivet kan man tolka det som ett ordenssällskap (ni vet, som frimurare och annat) men också som just ORDEN, dvs bokstäverna som bildar en mening.
I skrift är det oklart och läsarens sak att avgöra. Själv var jag villrådig men såg en självklar koppling med endast en bokstav tillagd:

Så tänkte jag. För mopsmorden pågår. Man kan inte bortse från det.

Men åter till rubriken ”Sunt förnuft”.
Inom de flesta raser finns ett RAS (Rasspecifik avelsstrategi) som uppfödare SKA följa om de vill bli bemötta som seriösa uppfödare. Sidan ”Mopsorden” påtalar att det finns ett RAS för rasen och uppmanar uppfödare att följa riktlinjerna i detta RAS.
På den sidan är det kanske ett spel för gallerierna, en fernissa som pryder budskapet men som inte efterlevs av alla uppfödare. Om så är fallet, är det uppfödare UTAN sunt förnuft. Av dem ska ingen köpa valp. Hur seriösa uppfödarna på ”Mopsorden” är – det vet jag inte.

MEN - vill ni ha en mops , leta efter uppfödare som aktivt deklarerar att de gör allt de kan för att kommande generationer mopsar ska slippa andningsproblem, besvärliga operationer samt att uppfödarna har som mål att föra rasen framåt. Mindre än så ska man inte nöja sig med som valpköpare. Och kom ihåg - de som påstår sig veta allt, vet ibland förbluffande lite...

Johan Nilsson

LAGLIGT OCH OLAGLIGT

Innan vi fortsätter med vad som är lagligt och inte lagligt vill jag berätta något som förvånade mig i dagens telefonsamtal.
Extremtrubbnosar, deras hälsoproblem och den uppmärksamhet de har fått på sistone var inte okända för Journalistförbundets rådgivare i tryckfrihetsfrågor och inte för personen som svarade i telefonen på Myndigheten för radio och TV heller. Nyheter sprids.
 Inte ens i slutna världar kan man hoppas på att flyga under radarn längre.

Bodil Carlsson

SKÄRMDUMPAR

Från flera olika håll kommer meddelanden om en diskussion, som förts på en sluten fb-sida. De återgivna meddelandena är delvis hjärtslitande, delvis häpnadsväckande. Ja, det handlar om hälsan hos en hund. Ja, det rör sig om en av de raser som varit i strålkastarljuset ett tag.
Och jadå - skribenterna är inte helt okända personer inom den rasen och i de diskussioner, som ägt rum hittills.
Vi för vår del befinner oss mitt i en annan liten diskussion  med Journalistförbundet och Myndigheten för radio och TV  om vad som är lagligt och olagligt att publicera.
Vi återkommer.

Bodil Carlsson

VARUMÄRKEN - DEL 2

Fråga:  Hur länge har det varit möjligt att avla på hundar vars varumärke är så stora valphuvuden, så platta ansikten, så trånga bäcken och så nedsatt syresättning att lyckad  normal förlossning är en chansning?

Svar: lika länge som det har gått att rutinmässigt göra kejsarsnitt och ändå sälja valparna med vinst.

Det där skrev jag i ett fb-inlägg och fick omgående höra hur oförskämt det var att säga så. ”Plumpt!”skrev någon. Ungefär som om det hade varit en grov sexuell anspelning. Vem som helst kan se att det är enkel företagsmatematik. I en mindre känslomässigt laddad bransch hade alla nickat medhåll åt självklarheten. I hundvärlden orsakar den blodtrycksstegring.

Fråga: hur länge har de nationella kennelklubbarna vacklat mellan att försvara hundarnas hälsa och att hålla sin finansiella bas, de reggbetalande uppfödarna, på gott humör?

Svar: inte riktigt lika länge som det har gått att göra rutinkejsarsnitt. Extremaveln kom först. Kennelklubbarna behövde lite tid på sig för att vakna. Länge var de betalande uppfödarnas intressen det enda som kennelklubbarna försvarade, ofta under mycket tal om renrasighetens självklara fördelar (och mycket litet tal om dess självklara risker). Per-Erik Sundgren hade en del motvind att kämpa mot här hemma och andra genetiker och veterinärer har haft likadana uppförsbackar i andra länder. Men nu har det gått så långt, att från toppen ser man annalkande stormmoln och försöker varna. Kennelfullmäktige 2011 innehöll alltså ett uttalande från dåvarande ordföranden Nils Erik Åhmansson om hundrasernas hälsoläge. ”Denna fråga är viktig för i första hand våra hundars och deras ägares skull, för att vi inte ska hamna i en situation där ras efter ras förbjuds p g a ohälsa med tillhörande djurskydds- och djurvälfärdsproblem.” ”SRD har blivit ett bra verktyg för att få en fungerande kommunikation mellan domarkollektivet och berörda rasklubbar för att sätta fokus på de exteriöra överdrifter som i för många raser har lett till hälsoproblem.” (mina kursiveringar). Så här låter det från den svenska och engelska kennelklubbens respektive ledning nuförtiden. Frågan är om insikterna rinner neråt och om något verkligen förändras i domar- och uppfödarkollektivet. Det ser väl inte så ut, när sjukvårds- och försäkringsbolagens gemensamma organisation är de som idag förverkligar SKK:s tankar om att hejda extremaveln... genom att offentligt varna valpköparna. Inte genom att resonera med de berörda uppfödarna. Har branschorganisationen slutat hoppas?

Den extrema exteriören, alltmer frikopplad från normal hundanatomi, börjar bli så uppseendeväckande i sina konsekvenser att den väcker bestörtning. Inte minst hos försäkringsbolagen. Och hos de arma veterinärerna, som ensamma ska förmedla den kunskap som djurägarna ofta inte har och som uppfödarna ofta tror att de inte behöver skaffa sig. Likadant är det med följderna av den internationella inavel som renrasuppfödarna har ägnat sig åt. Antalet upptäckta genetiska sjukdomar ökar och det gör i värsta fall vanligheten också, beroende på släktskaps- och matadoravel.

Utanför varje berörd ras drar andra hundmänniskor efter andan för varje nyhet. 90% andningsbesvär hos extrema trubbnosar, för oavsett vad SKK säger i sin kommentar till Svensk Djursjukvårds kampanj finns det resultat som pekar på att SKK har fel; genen för ichtyos närvarande hos 40-50% av alla europeiska golden; livsförkortande dilaterad cardiomyopati (sjuklig hjärtförstoring) närvarande hos runt 25% av alla irländska varghundar... Det är ett högt pris vi låter hundarna betala för att vara standardiserade varumärken. Och det är ett högt pris vi väntar oss att valpköparna skall fortsätta betala för varumärkenas frånsida. Men vi låter det bero: det är inte vår ras. Det händer i ringen intill.

Vanligt folk googlar på ”rassjukdomar”, skakar på huvudet och – köper blandras. Folk med ambitioner köper specialproducerade designerhundar. Kennelklubbarnas traditionella renrasuppfödare får snart se upp! De kan vara på väg mot en situation, där deras krympande marknad består av de minst informerade spekulanterna. Så länge köparna tror, att en hund med amputerade luftvägar köpt från en domarbelönad kennel är friskare än en hund med lika amputerade luftvägar köpt ur bakluckan på en bil, så kanske de går med på att betala dubbla priset.

Men sen?

Bodil Carlsson