PUDEL 3): TRAPPAN UPP GÅR LÄTT...

"Autoimmune disorders, affecting a wide range of organs and tissues, are becoming increasingly common in pure breeds of dogs (17). The main reason for this increase is inbreeding with a decrease in genetic diversity within the various genes of the DLA complex. "

Om man undersöker genvariationerna i DLA-avsnittet på samtliga hundraser, så hittar man över 140 olika kombinationer, Men de flesta rena raser har bara en handfull av dem kvar och några raser har så litet som 4 till 8 genvarianter i hela populationen. 
DLA-avsnittet av hundars DNA har som huvuduppgift att skilja mellan "jag" och  "främmande". Immunförsvaret måste kunna identifiera varje proteinmolekyl som invaderar kroppen, vare sig den kommer från virus, bakterier, svamporganismer, parasiter etc som "icke jag". Främmande!
Omvänt måste kroppen kunna känna igen varje protein som ingår i dess egen uppbyggnad och låta bli att reagera på det. Allteftersom genetisk variabilitet förloras i DLA-avsnitten blir jobbet att skilja "jag" från "icke-jag" mera svårhanterbart. Till sist går det inte att klara och då startar kroppen en immunförsvarsattack mot sina egna vävnader. Det finns en misstanke om att autoimmuna sjukdomar ofta drabbar just körtelvävnad - pancreas, binjurebark, sköldkörtel och talgkörtlar - för att något eller några proteiner i körtelvävnadens celler påminner om främmande proteiner.

                                             *   *   *

Jean Lyle var inte ensam. Inte ens hon kunde ha gjort det hon gjorde på egen hand. Det fanns ett litet antal andra amerikanska pudeluppfödare som gjorde henne sällskap. Kennelnamn som Bel Tor, Carillon och några till hoppade också på efterfrågetåget under perioden när ekonomin tog ett språng uppåt efter krigsåren och vanligt folk började få pengar över till rashundar. Det här var en storhetstid för pudeln, på ett sätt - pudel sålde som smör - och en genetisk istid, sedd från ett annat håll. För de andra kennlarna använde samma avelsmetoder, vägledda av samma tradition och samma läroböcker i hundavel - och de använde sig av Wycliffes hundar också, förstås. Kom ihåg: DNA var en ny konstig upptäckt gjord av ett par forskare som inte många hade hört talas om. Det tog Jean Lyle och hennes konkurrenter/kompanjoner i topposition tjugo år att få Wycliffe-generna fördelade över jordens yta. Det har tagit fyrtio år till att förstå varför Addisons sjukdom, talgkörtelinflammationen SA och andra autoimmuna sjukdomar blev vanliga hos pudel.

Ni ser den luftiga, inbjudande trappan på övre bilden? Det var inte svårt att ta sig upp till  översta våningen. Det gick fort! Det som tog tid var att ta sig ett mödosamt steg i taget ner till stabil marknivå igen. 

Men det är dit vi måste komma, om vi vill ha raserna kvar.

Bodil Carlsson

 

ATT GÖRA EN PUDEL 2) Pudelns kärna

THE PROBLEM WITH POODLES

Poodles are a great example of the damage that can be done to the gene pool inadvertently through unbalanced reproduction by a few star dogs.  In the 1950-1960s, 5 (inbred) dogs under the kennel prefix Wycliffe were extraordinarily popular, so popular in fact that many contemporary lines simply died out. Few of today's Standard Poodles are without a good dose of Wycliffe blood in their background.  In fact, today's Poodle breeders compute both Coefficient of Inbreeding (COI) and "% Wycliffe", which is the expected contribution of the Wycliffe dogs (% blood).  

(Institute of Canine Cenetics webbsida)

Jean Lyle var det som hände rasen pudel. Hela världspopulationen av hundar av den rasen påverkades av henne och det är ingen liten bedrift. När hon dog 1997 hade genetikerna  redan  börjat göra korstecken  när de hörde hennes namn, men under glansdagarna på   femtio- och sextiotalen var hon en framgångsikon. Jean Lyle var kennel Wycliffe. Hon fick fram 140 AKC champions i sin ras (och den enda pudelkennel som slog henne gjorde det delvis med hennes uppfödning) . Genetiker och veterinärer anser nog numera, att hon förtjänar ett alldeles eget championat för framgång i konsten att förstöra en avelsbas...
...men Jean Lyle var varken oseriös, obegåvad eller prestigeintoxikerad. Jean Lyle var en kvinna i Vancouver, hemmafru som de flesta gifta kvinnor då, som gillade hundar. Hon började ställa ut sin första hund, en boxertik, men det gick inte så bra som hon hade hoppats . Då bestämde hon sig för att satsa på lydnad i stället. Och på den tiden och den platsen var det så, att om du ville hålla på med lydnad, så var det pudel som gällde, ungefär som border collie äger scenen idag. Hon kontaktade en lydnadstränare för att få igång lydnadskurser i Vancouver och lydnadstränaren kom och höll kursen och råkade känna till en bra tik, samtidigt som mr Lyle började tycka att en pudel i huset inte skulle vara så dumt. Så tiken kom och Jean Lyle kom på idén att ta en kull.
Hon var ingen slarver, ingen som gjorde saker  halvhjärtat. Hon förberedde sig. Hon läste på. Och vad lärde hon sig? Alla böckerna hon läste övertygade henne om en enda sak: "The only sensible thing to do was line breed or inbreed and we were fortunate enough to have a closely related dog in the area", berättar hon många år senare, när hon redan är celebriteten med stort C på den internationella pudelavelns arena. I den allra första kullen på Wycliffe föddes tiken Wycliffe Jacqueline och hennes syster Michelle. Och där börjar en historia om en sådan grad av upprepad, benhård inavel att den är svår att läsa. Pudelkull efter pudelkull föds, ibland efter väldigt unga föräldrar, och de paras med sina systrar och mammor och mormödrar och pappor och bröder och farfäder, gång på gång, tills de siffror man kan läsa ibland hamnar på inavelskoefficienter på 60% eller mer - medan championtitlarna faller som manna över kenneln.
 Wycliffe är namnet på allas läppar. Andra uppfödare springer efter valparna. De kennlar som inte gör det lägger ner. Valpköparna springer också efter Wycliffs valpar; andra linjer efterfrågas inte, så de dör ut.   Valparna säljs  inte bara  till Canada och USA, där de förstås påbörjar framgångsrika avelskarriärer, utan snart också till många länder i Europa, där de gör precis detsamma, och till Australien, där man också vill kunna tala om att man har Wycliffe-hundar i sin uppfödning.  I slutet på 90-talet skriver John Armstrong, grundaren av Canine Genetics, att han tvivlar på att det existerar någon enda levande storpudel utan Wycliffe-påbrå.

Bodil Carlsson

ATT GÖRA EN PUDEL 1): Midcentury Bottleneck

 Efter att surt ha frågat på facebook varför man skulle åka till Colliekonferensen nu i oktober utan att ha fattat vad som stod på programmet fick jag vackert göra en pudel och be om ursäkt för min tabbe. Här har ni berättelsen om hur några få människor under en begränsad tidsperiod bokstavligen gjorde en pudel -  den moderna storpudeln. Tillverkningshistoriken är inte särskilt rolig läsning, men den är sannerligen inte unik för pudel och den är lärorik.
Vill ni veta vad kartläggning av ett enskilt hundrasgenom kan användas till?  Här har ni ett exempel.

Det här är en genomgång av en artikel i Canine Genetics and Epidemiology, som publicerades den 27 augusti i år. Artikeln är alltså rykande färsk.Den är skriven av genetiker och forskare vid University of California och sitt material har de fått från den amerikanska rasklubben, som sitter på stamtavlor för många pudelgenerationer, och uppfödare och ägare av såväl amerikanska som kanadensiska och europeiska hundar, som sitter på dagens levande pudelDNA. Som författarna säger på slutet är den här typen av forskning är inte möjlig utan samarbete och aktiva insatser från de som äger och föder upp hundarna.
Och som de också kunde ha skrivit:  de moderna hundraserna är internationella. Det finns inga "amerikanska" pudlar. Eller "skandinaviska".
Finns skandinaviska collies? Finns amerikanska?
Det kanske vi får veta den 10 oktober.

                                                 *   *   *

Autoimmuna sjukdomar hos hundar dyker upp i samma form som hos människor och drabbar oftare renraser. De studier som finns på arvbarheten hos hundar är begränsade, men pekar på en arvbarhet på 0.50 till 0.60 (vilket är ett högt värde, min kommentar). Benägenheten för autoimmun sjukdom är inte beroende av någon enda gen, som i recessiva eller dominanta gener, utan beror på ett antal olika gener, som hänger ihop och samverkar.  Hos oss människor hänger autoimmuna sjukdomar ihop med de gener som kodar för HLA-komplexet, ett avsnitt av vårt DNA som sysslar med att lära vårt immunsystem känna igen "själv" från "främmande". Hos hundar heter samma DNA-avsnitt DLA. Det ligger på kromosom 12 och där finns två avsnitt av gener, som på samma plats kan finnas i olika varianter. De två avsnitten heter helt enkelt klass1 och klass 2 och de olika versionerna av generna där kallas då logiskt för klass1-polymorfismer respektive klass 2-polymorfismer. Och ja, en översättning av "polymorfismer" skulle vara "mångformingar" - de finns i olika upplagor, liksom.
 Nu är det så, att vissa versioner av de här generna ökar risken för autoimmun sjukdom. T ex har pancreassjukdom hos schäfer visat sig vara starkt kopplad till en speciell version av gener på klass 1-avsnittet. Här som överallt annars på däggdjurens DNA  finnas två gener på varje enskild plats - en från mamma och en från pappa. Tänk dig att du är en schäfer! Du har en sorts  genvarianter från mamma på just det här klass 1- stället... och en annan uppsättning från pappa. Det är, typ, A-C-F-M-P från mamma och B-D-G-H-R.  De är olika. De är inte dubblade på någon plats. De tar liksom ut varandra.  Tänk dig sedan, att du är en annan schäfer. Men den här gången är din mamma och din pappa  så nära släkt med varandra att alla de gener du har på det här stället är samma variant: B-B-B-B-B och B-B-B-B. Tråkigt nog för dig är det så, att B gör ditt immunförsvar lättretat och misstänksamt mot bukspottskörtelceller. B har svårt att fatta att din bukspottskörtel är du. B tror att din bukspottskörtel är en främmande, en inträngling.   Vart tog din förväntade livslängd vägen? 

 Storpudlar kan drabbas av en lång rad autoimmuna sjukdomar. Kronisk sköldkörtelsjukdom, autoimmunt blodkroppssönderfall, kronisk aktiv hepatit, muskelinflammation i tinning- och käkmuskler och mycket mera därtill. Men det finns två tillstånd, som är särskilt vanliga  hos rasen: Addisons sjukdom, förkortad AD, där binjurebarken slutar producera kortison, och talgkörtelinflammation, SA,som kan ställa till med besvärliga hudproblem. Man har länge tänkt sig, att  både SA och AD kom in i rasen på 1950-talet till följd av omfattande inavel med en liten grupp ursprungsdjur, som producerade utställningsvinnande avkommor. Dessa avkommor, och deras efterkommande i sin tur, användes i väldig omfattning  av storpudeluppfödare i Nordamerika och exporterades till Storbrittannien, Skandinavien, Australien och kontinentala Europa. Försmalningen av rasens avelsbas var så enorm, att forskarna gav den ett eget smeknamn. Midcentury Bottleneck!  Elegant förkortat till MCB i artikeln betyder det "den genetiska flaskhalsen på femtiotalet".
Genetiska flaskhalsar uppstår, när en stor del av en art eller en ras dukar under, eller bara misslyckas med att fortplanta sig, därför att något illavulet händer. Det måste inte vara istid, svält eller krig. Att bli avskuren från omvärlden går också bra. Så vad hände pudeln? 


Bodil Carlsson

"OCH ALLA VI SOM ÄLSKAR COLLIES..."

"Och alla vi som älskar collies har verkligen anledning att tacka dem för det enorma arbete de lägger ner för att förstå rasens uppbyggnad och för att de lär ut till oss."

Vem säger så? Folk i den amerikanska rasklubben för collies i en artikel i klubbtidningen som berättar om hur genetiker föreläser för uppfödare om genetiska problem, nedärvning av olika egenskaper och om DNA-tester. En av föreläsarna var Leigh Anne Clark, som är biträdande professeor i genetik vid Clemson University med specialinriktning på hundar. Clemson har t ex en utbildning för uppfödare - genetisk rådgivningsservice för hunduppfödare - som bl a erbjuder broschyren Breed Healthy Dogs Through Understanding Basic Genetics. Avla friskare hundar genom att begripa grundläggande genetik. Och, säger genetikerna till uppfödarna, om ni har fler frågor än de vi tar upp i broschyren - tala om det för oss!

Den fullständiga genuppsättningen för just vår ras är klar. Collie har, som första ras, fått sitt genom kartlagt.  På Clemson University av bland andra Leigh Anne Clarke. Ett antal svenska collies har nu fått sina kindslemhinnor topsade och proverna skickade till Clemson för att få fram en jämförelse. Skiljer de sig åt någonstans i genuppsättningen, svenska och amerikanska collies? Och i så fall var?
Vad är det genetiska problemet bakom den gudskelov inte så vanliga men otäcka sjukdomen dermatomyosit? Kommer det att finnas ett DNA-test?
 Hur mycket kan man lita på testerna för CEA? Och PRA?

Man kan ta reda på det. Enklast genom att vara med på den föreläsning, som Leigh Anne Clark kommer att hålla på Colliekonferensen. Hon kommer hit - utan arvode! - för att berätta  vad hon har lärt sig om vår ras. Jag har tittat igenom ett utdrag ur den föreläsning som hon höll för den amerikanska rasklubbens medlemmar. Det är inte svårt! Självklart pratar hon inte  svenska, men låt det inte avskräcka er. På plats den 10 oktober kommer nämligen att finnas en svensk genetiker från SLU, beredd att översätta och hjälpa till med frågor.
Det finns bara en skillnad mellan seriösa hunduppfödare och folk som ägnar sig åt buskavel -  jo, jag har haft tillfälle att beskåda både dem och några av deras resultat på sista tiden i mitt nya närområde!
De seriösa uppfödarna vet att de inte vet allt. Men de försöker hela tiden bättra på sina kunskaper om sin ras.  Inte alla rasklubbar erbjuder sina uppfödare en chans som den här - att få träffa en person som är bland de bästa i världen på colliegenetik och dessutom är van att prata med uppfödare och hundägare.
Missa inte chansen! Anmäl er!

Bodil Carlsson

DEN ANDRA HALVAN

Har ni lagt märke till den ändrade tonen - och det ändrade fokuset - på många tidningars ledarsidor? Mer och mer om det jätteproblem, som människor från andra länder tydligen utgör. I nästa andetag, i tvillinginlägg på samma ledarsidor, berättelserna om hur alla inte kan få allt och därför måste, skall vi begripa, karensdagarna i sjukskrivningen ökas, lägstalönerna sänkas, hyrorna släppas fria och (helst) allt privatiseras. Råhögerns påståenden smyger fram sida vid sida med SD-triangulerandet.

Just nu tar de en paus. Talet om hur de lättledda svenskarna  inte kan lösa alla andras problem blev inopportunt när det ställdes mot en drunknad treåring.

 Men de vaknar snart igen. 

Jag lägger ut den här texten här, eftersom GP inte publicerar den. Man kan tycka att den inte har något med vårt vanliga ämne att göra, men då tror man fel.

DEN ANDRA HALVAN

En Annika Borg skriver en krönika som Göteborgs-Posten valt att placera på sin ledarsida ledarsida den 24 augusti. Hon sätter sitt CV under sitt namn och foto för att man skall förstå hur tungt hennes åsikter väger. Så vad har denna teologie doktor, författare och präst att säga?

Jo, hon säger att flyktingar och det stora antal EU-migranter som söker sig till Sverige och tigger får börja ta litet eget ansvar. Det är dags nu! Inte ramla in här, där givande är en envägskommunikation. Här, där den som reser krav på några motprestationer från asylsökande vad gäller att få tillgång till samhällets resurser och service snabbt blir nedmejad – det står så, även om man hoppas att originaltanken bakom de finputsade glasögonen faktiskt var ”nedmejlad”.

Annika Borg vill ha hjälp till självhjälp för alla dessa som bara kommer och kommer och bara kräver och kräver. Självhjälp är det som fungerar. Det är när en människas egen vilja, egna drivkrafter och resurser förväntas finnas där. Korkade Sverige har raka motsatsen som system. Korkade Sverige skulle ha litet att lära av slummen i Nairobi, där de fattiga ungarna minsann är lite tacksamma för det de får. Och i hemlighet, mellan skål och vägg, utom hörhåll för de politiskt korrekta respektive partiledningarna, säger allt fler röster samma sak som Annika Borg.

Påstår Annika Borg.

Som väl hoppas att de respektive skall tro henne.

Som icke troende borde jag kanske inte uppröras över att en troende väljer att låta sin religion legitimera mästrande moralism och gruppovilja. Det har ju trots allt inte varit någon historisk ovanlighet. Men upprörs gör jag. Inte minst av respekt för de troende människor jag har känt, som har bemödat sig att i sitt tal och sina handlingar förverkliga de svåra begreppen sanning och medkänsla. Jag förmodar, att Annika Borg tror på Gud?

Det här är vad jag tror.

Jag tror, att de EU-migranter som kommer hit och tigger – är de några tusen i ett land på nio miljoner, tro? - gör det just som självhjälp. De ser ingen bättre väg. Det kommer de inte att göra förrän andra länder tvingar deras korrupta regering att fördela medel till elektricitet, vatten, sanitet och utbildning i deras hembyar. Jag förstår dem: även jag skulle ta den vägen till självhjälp, om det var mina barn som for illa i misären i de romska byarna. Skulle inte Annika Borg göra det?

Jag tror, att många av de flyktingar som kommer från Syrien har tvingats satsa mer vilja, drivkrafter och egna resurser för att rädda livet på sina barn och sig själva än vad Annika Borg och jag någonsin har behövt uppbåda. Jag tror, att en månad i eller strax utanför Syrien skulle fördjupa Annika Borgs förståelse av själva ordet självhjälp alldeles utomordentligt mycket. Om något är värt namnet självhjälp, så är det väl handlingen att med risk för livet satsa all ork och alla tillgångar på att ta sig från den plats där liv och framtid hotas till en plats där de kanske kan finnas - om inte för egen del, så kanske för barnens?

Min gamla kristendomslärare sa för längesen till oss, att alla religioners kärna finns i en enda mening i Bersgpredikan. Den första halvan av den meningen lyder så här: Du skall älska Herren din Gud av allt ditt förstånd och allt ditt hjärta – och den halvan gäller för de som tror. Den andra halva meningen gäller för alla – utan undantag. För utan den finns ingen fred och inget samhälle som kan bestå. Den säger:

OCH DIN NÄSTA SÅSOM DIG SJÄLV!

Missade du den halvan i din teologie doktorsutbildning, Annika?

Bodil Carlsson

kursiverade ord och meningar är citat ur AB:s kolumn i GP 2015 08 24

NÄSTINTILL KLARTEXT

Men herreguud....! Här händer det saker! Frågan är bara exakt vad...och självklart varför!
VARFÖR skulle FCI förbjuda medlemsländer att bjuda in brittiska domare? HUR gick det till när "allt gjordes upp i förväg"? VEM bestämde att ordet "tibetansk" i en del rasnamn sklle bytas ut mot "kinesisk"? VILKA är de andra "internationella kennelklubbar" som omnämns?

Somt är lätt att förstå. Vreden över FCI:s sätt att försöka dominera ner norska kennelklubben, t ex. Hur man uppfattar delar av den kinesiska hundvärlden. Varför man oroas av att fler och fler små nya nationella kennelklubbar - utan andra kynologiska kunskaper än hur man arrangerar en utställning, är vad som står! -  kommer in i FCI, medan gamla kennelklubbar med långa traditioner och, ibland, en del vettigt jobb för hundhälsa och hundhållning då kan hamna i  minoritet.
CS var enhälligt - läs själva!



http://www.skk.se/PageFiles/41671/SKKs%20stallningstagande%20rorande%20WDS%202019.pdf


 Brittiska Dog World rapporterar som breaking news ett gemensamt uttalande om Kina, World Dog Show och FCI från Åhmansson och Uddman. Tonen är lika allvarsamt statsmannalik som den brukar vara i den tidskriften. Vi vanliga dödliga undrar, förstås.
 Vad tror vi att det här betyder?


Bodil Carlsson

Undringar och funderingar

 

Den här bilden togs i Norge, på semester i Nordland. Vi är hundägare och åker bara till andra länder om hundarna kan följa med. De kunde de, efter avmaskning och ifyllda EU-pass. Och de följde med utan att knota. 60 mil i bil vilket, trots allt, bara är drygt hälften av deras vanliga tur ner till västkusten varje sommar. Så det var nog en smal sak, bilåkandet till grannlandet.
Men så lättsamma att ha med.
Varje hundstopp var på en ny plats och varje gång hoppade de ur bilen med samma positiva inställning: Vad kul! En ny plats, nya lukter, nya vyer.
Det är två positiva jyckar de här. Och ser jag tillbaka på vårt trettonåriga collieliv så kan jag skatta mig lycklig nu.

För visst, vi har också haft en rädd collie. En älskad vän som fick oss att fundera mycket, att ändra mycket i våra liv men som till slut fick oss att förstå att den inte ville längre. Vi lät den slippa när den var fem år gammal. Ingen hund ska behöva visa att den hellre vill vara inne för att slippa hoten där ute. Ingen.

Nu har det gått ett par år sedan den hunden fick somna in och jag har funderat mycket på vårt beteende och på hundens beteende. Hunden var rädd, det vet vi. Vi var också rädda och försökte bortförklara hundens beteende: Den mötte fel hund, den mötte en hund som var aggressiv eller osäker, den mötte en människa som var hotfull, den mötte stojande barn etc.
Som hundägare kan man konstruera de mest häpnadsväckande bortförklaringar och förmildrande omständigheter. För att slippa se sanningen. Men sanningen finns alltid där även om vi inte vill se den just då. För att vi förnekar och - för att vi älskar vår hund.
Men tillfällena och mötena kan se ut på så många olika sätt. Och vi kan aldrig regissera verkligheten.
Vi kan aldrig välja bort jobbiga hundmöten, stojande barn eller hotfulla människor. Den makten har vi inte.

Men vi har makten att välja valp. Vi har möjligheten att läsa på, att förstå vad MH och Mentalindex innebär. Den stund det tar att läsa på om det är en bråkdel av den tid tillsammans med den valp vi väljer. Men oerhört viktig.

I min idealvärld ska ingen behöva välja bort ett fullständigt liv tillsammans med sin hund. Fullständigt i meningen att hunden kan vara delaktig i alla delar av ägarens liv. I hemmet, på resa, med andra hundar, med andra människor. Och under alla årstider.

Johan Nilsson