ETT KORT SVAR OCH ETT LÄNGRE

"En hund vars ägare avstår skott får inte längre ett avelsvärde för skott. Om många ägare avstår skott för sina hundar kommer två saker att hända. Dels får vi så småningom en situation där väldigt många hundar saknar information och då har man kraftigt minskat möjligheterna att kunna bedriva ett avelsarbete baserat på index. Utan fenotyper (beskrivningsresultat) – inget index – inget, eller i alla fall betydligt sämre utsikter, till genetiskt framsteg. De hundar som har information kommer få betydligt sämre säkerhet i sitt avelsvärde om till exempel avkommor eller syskon inte beskrivs. Att resonera i termer av att man riskerar att ”förstöra” en individs avelsvärde om avkommorna presterar dåligt är ett lite märkligt resonemang. Är man intresserad av att veta en individs verkliga genetiska potential är det gynnsamt att beskriva så många släktingar som möjligt. I vissa fall kanske en individ har råkat få ett bra eget resultat, och i mer sällsynta fall kanske även samtidigt ett bra avelsvärde, på grund av faktorer som inte är ärftliga. Då kan det dras ner om avkommor presterar dåligt, men det betyder ju också att individen ifråga inte är ett bra avelsdjur. Att mörka det gynnar knappast avelsarbetet i rasen som helhet.

 Det är svårt att manipulera enskilda individers index genom att välja omständigheter kring MH-beskrivningen, som t.ex. bana, domare, årstid och så vidare. Att försöka manipulera genom att avstå från att beskriva släktingar är ännu svårare! Dessutom drabbar strategin enbart collieuppfödares möjlighet att i förlängningen kunna bedriva ett avelsarbete – oavsett om man vill basera detta avelsarbete på index eller fenotypinformation. "

                                                             *   *   * 

Det här kom igår via SCK:s ordförande från SLU:s Per Arvelius och Katja Grandin, som trots annat att ta hand om tog sig tid. Tack, Per och Katja!

Vad säger de? Två saker, varav den första ställde till en massa oro och tankestormar på facebook i somras. Hur ser MI ut för en hund, vars ägare väljer att bryta före skotten?

Svar: den hunden får inget MI-värde alls på skott.

Det andra de säger är något som kunde ha diskuterats mera på facebook. Alla system som bygger på god vilja och gemensam framtid - som t ex systemet med rätten till sjukpenning - har en svag punkt: de har svårt att skydda sig mot fuskåkare. Det existerar inget system, som kan garanteras fungera även mot personer som väljer att sabotera ett gemensamt intresse för sin egen kortsiktiga vinnings skull och som inte kan se längre än sin egen personliga näsa. Det gäller också för system att bedöma djurs avelsvärde.

Per och Katja har lagt ner stor möda på att statistiskt korrigera för sådana saker som plats och årstid för MH, vilka beskrivarna är, skillnader orsakade av variation i ålder och kön. Andra har i åratal lagt ner krafter på att standardisera själva utförandet av MH, så att t ex inte Hjo pyttelilla brukshundsklubb har en egen version av banan, medan stockholmarna har en annan. Resultatet har blivit något som andra länders hundorganisationer är mycket intresserade av för bedömning av enskilda hundar. MI tar det ett steg vidare. Man skattar hundens genetiskt bestämda, grundläggande personlighetsdrag för att kunna förutse hur dess avkommor blir. I en ras som blivit illa känd för många p g a den alldeles för vanligt förekommande skott- och ljudrädslan är MI ett stort hopp för framtiden...

...om folk alltså slutar att avstå skotten för att inte just deras tilltänkta tävlingshund ska paja en lydnadskarriär om den blir obehagligt överraskad på slutet.  Och slutar avstå från skotten för sin snygga tilltänkta avelshund, för att man vet att det kommer att bli 5 i resultat  och man vill inte att det ska dokumenteras, för det ser så illa ut bland utställningsomdömena.  Eller slutar uppmana sina valpköpare att avstå MH eller iallafall vara snälla och avstå just skotten, för man har redan förstått av valpköparnas berättelser att unghundarna nog är rätt skotträdda, och det är förstås ingen höjdare för den egna hundens anseende som avelshund.

Visst, jag kan förstå förstå frestelsen.  Men varför falla för den? När man gör det, saboterar man bara för alla andra. 

Bodil Carlsson

KORTA MEDDELANDEN!

Det första från Collieklubbens ordförande, som mejlar att frågan om vad som händer med MI om ägaren avstår skott inte alls är bortglömd eller så - de två bästa svararna, Katja G och Per A, är bara för tillfället upptagna var på sitt håll, men ber att få återkomma.

Det andra från undertecknad, som just skall krypa ner i sängen och dela kudde med en artikel i Scientific American: Origins of the Complexity of Life. Äntligen! Här har man grubblat i snart fyrtio år och så hittar man ett löfte om svaret i Pressbyråkiosken  på Jönköpings station!
Det hade ju inte alls behövt vara så, ni vet. Om nu liv absolut skulle självuppfinna sig och växa till, varför konstra till det med alla dessa intrikata strukturer? Varför inte lika gärna en uniform, centimetertjock grön sörja av likadana encelliga energiutvinnare över hela den jäkla bollen, vatten som land, årmiljard efter årmiljard? Det skulle vara precis lika mycket liv. Det skulle bara inte vara tillnärmelsevis så vackert. Vilket leder till den andra fyrtioåriga grubbelfrågan.
Varför är levande varelser inte bara  komplexa, utan också oerhört vackra?

Alla svar emottages med tacksamhet...  men tills vidare god natt!

Bodil Carlsson

JUST ANOTHER WORD

Eftersom inte bara fönstrets understycke, utan också själva fönsterkarmen, tagit till sig det gamla ordet  Jord skall du åter varda, blev hålet i väggen lite större än det var tänkt. Timret under fönstret hade god hjälp i omvandlingsprocessen av ett antal icke namngivna insekter; fönsterkarmen hade ännu bättre hjälp av den idiot, som för ett antal år sedan lagt in och klistrat fast plastlaminat på karmens ovansida. För en enda gångs skull var idioten inte jag, fast det gjorde inte saken bättre. Hålet i väggen är som det är. Lilltiken har alltså genomlidit ännu en het, långtråkig dag i skuggan under schersminerna och inte vet jag, om hon egentligen njöt så mycket av Marc Cohen, Springsteen och Haydn, som växlade om i högtalarna.
 Men nu i kväll är till sist det som fram till lunch var ett jättestort plockepinn av engångsmålade, tvågångsmålade och ännu icke målade fasadbrädor ställda på högkant - det är klart att spikas upp. Allt ligger prydligt staplat i luftiga travar under presenning, torrt efter timmarna i solen och vinden. Det är rent märkligt vad man hinner med.
När man inte har skötselkrävande djur längre. När man har slutat vara uppbunden.

Janis Joplin var med i högtalarna, hon också.  Hon var tröst och storasyster under deppiga nätter för längesen och blev en bestående kärlek. Kompet är sisådär, men de skramliga sjuttiotalsgitarrerna räcker inte för att dränka den rösten. Little Girl Blue gör hon som Billie Holiday kunde ha gjort den.  Bobby McGee är bättre som Janis än som country och en rad i texten har blivit en klassiker. Life moves in the irreversible direction, men man behöver inte bli påmind om saken precis hela tiden. Särskilt inte när man står och målar lockläkt, right? Jag gick in och stängde av.
Jag bytte till Haydn. Han fick mig att tänka på allt jag lärt mig av den här platsen. På saker som jag lärde mig som barn på en annan  plats, som var ganska lik den här. Varför det är smart att behandla djur väl och inte skrika eller flaxa med armarna i onödan, till exempel: det gör livet så mycket enklare. Vi skänkte bort fåren i veckan till en ung familj, som vi har anledning att tro ska ta bra hand om dem. Så hur lastar man fem lastningsovana får på en kärra som står framkörd alldeles under ett bättre bålgetingbo?
Man ropar på tackorna med fårramsan, som de lystrar till. Man ropar deras namn, ledartackans först. Man russlar med havrehinken och springer raskt ombord på kärran. Sedan kastar man sig ut genom kärrans framdörr för att inte bli nedsprungen av fåren som kommer rantande med ledartackan i spetsen. Man vinkar till karlarna, som skulle driva upp fåren på kärran men som har blivit långt efter - det är bäst de sätter fart och stänger baklämmen, innan fåren upptäcker att havrehinken är tom och matte väck.
Bålgetingarna anade inte oråd förrän kärran startade. Då drog de ut i ett dånande moln beredda på strid. Men se, kärran försvann bort och den kvarvarande tvåbeningen promenerade åt andra hållet! Bålgetingarna återgick nöjda till dagens sysslor. Inga stressade får, inga getingstick. Den enda som var stressad var den fårhämtande killen i ögonblicket när han insåg vad det var som svärmade ut ur den gistna fågelholken en meter ovanför hans keps.
Så jag målar locktäkt och lyssnar på Haydn och tänker - Nothing left to lose, glöm det!
Den enda som aldrig har sörjt en förlust är väl den som aldrig hade något värt att bli uppbunden av.

Bodil Carlsson

NY HUND PÅ KLUBBEN

Det är alldeles för längesedan jag var på vår lilla brukshundsklubb, men nu ikväll åkte vi, lilltiken och jag. Vi ville vara med och träffa den den nya hunden på klubben. Nu har vi gjort det, en  grupp människor och några hundar.  Intet ont vederfordes någon av oss från en ung omplacerad collie, som har bott två dagar i sitt nya hem och för första gången fick följa med till klubben. Faktiskt tror jag att den franska bulldogstiken som stretade sig fram till collien var vassare  i lynnet än han. 

Jag gissar att han har mycket av allt. Mycket signalkänslighet,  mycket fattningsförmåga, mycket vilja.  Mycket energi. Och ett mycket stort behov av en lugn människa som tycker om honom. Han tyr sig till nya matte som om han hade hittat den människan.

Måtte de ha en lång, bra väg framför sig tillsammans.

Bodil Carlsson

SE DAGENS LJUS

Det har de inte gjort på gissningsvis femtio år eller mer, de här ytorna - sett dagens ljus, alltså. Lillstugan har väl en hundra år på nacken; skarvarna mellan timmerstockarna tätades med mossa den gången. Sedan tog man det man hade, tjärpappen var dyr så det blev vad som tycks ha gått att få tag på:  mörkläggningspapp från krigsberedskapens år fladdrar i vinden i bildens vänsterkant. Och så spikade man på den stående brädpanelen och täckte fogarna med locktäkt. Senast någon gjorde något åt saken vände man helt enkelt på de stående bräderna, så att den oskadda insidan vändes ut.  Så fick det klara sig med några omgångar rödfärg i några decennier till.
En sak de inte gjorde var att slarva med vilket timmer de valde. Det finns rötangrepp i infogade stockar ovanför och nedanför fönstret, där regnen västerifrån har pressat på, men resten är till vår häpnad intakt. Eftermiddagsljuset faller genom päronträdets lövverk på väggen. Trädet är gammalt, men huset är ännu äldre och folket som bodde där borta för längesedan. De måste ha travat ungar på hög därinne, för de hade sju stycken - utan varmvattenberedare, utan luftvärmepump, utan tvättmaskin och torktumlare och kyl och frys. Kvinnan i familjen hade en del att stå i.

För att minska behovet av dammning, säger vår fasadbytarhjälp, hittade man på att spika en masonitskiva ovanpå dörrspeglarna och måla över - slätt och lättskött och modernt! Idag bände vi bort  masonitskivan och det ursprungliga hantverket i den där hemmagjorda dörren mellan hall och vardagsrum blev synligt igen. Skurning avslöjade två hårstrån, som fastnat i var sin lilla flisa under masoniten: ett långt, mörkt och ett kort, blankt, lite krusat. När masoniten spikades fast, bodde en kvinna med halvlångt mörkt hår och en svart hund i det huset.
Dörren har stått i solen för att torka. Vi kånkade in den för att inte nattfukten skulle krypa in i flisor och i hålen efter alla de små exakt satta nubb, som vi dragit ut. Själva dörrens trä är massivt, hårt och tungt. I morron flyttar vi ut den igen. Spackel och slip kommer att ta hela dagen, men mot kvällningen är kanske fuktskyddande papp uppe på husgaveln och dörren klar för en första strykning, och det är det första jag har gjort på månader som har känts roligt.
Första gången på hela denna sorgliga sommar som jag också har känt att jag kan se dagens ljus, en  vacker förhöstdag med en vacker hund på en plats som känns som hemma igen.

Bodil Carlsson

FÖNSTER 2)

Man måste använda de soliga dagarna och nu, med bara en enda gammal och stel hund kvar, finns det tid. Ovant mycket tid. Så de fönster i lillstugan som går att rädda lyfts ut, kittas om, skrapas färg från, spacklas och slipas. Efter att tio års insekstslik, spindelvävar, flugprickar och damm efter sönderfallande växtlighetsrester (ormbunkssporer?) först tvättats bort med skarpa, illaluktande saker. Det är priset man får betala för att  alla dessa timmar ha velat runt med hundarna i skogen och varit lycklig som en fågel.
Sent skall syndaren vakna och upptäcka att det inte längre finns några ursäkter för att slippa bete sig som en modern renoveringssvensk. Be för oss att fasadbytarna finner oskadat timmer under brädfodring och lockpanel!
Annars blir det ännu dyrare med de där timmarna och åren, som bara rann iväg.

Jobbet är enformigt och trist, nacken blir stel av den enhanda arbetsställningen, men man får tid att tänka. Jag tänkte på en annons som var ett slags fönster. Man kunde se rakt in i en annan värld. Jag tyckte inte om den världen.
Annonsen fanns på en erkänd brittisk collieuppfödarens hemsida. Den gällde en hanhund, som förstås visades upp i helsida, stillastående, uppborstad och prydlig och nätt och småögd, med andra ord  som en förvuxen sheltie. Den såg ut som en rätt försagd hund, tyngd av  mycket päls och förhoppningar. Hans namn minns jag!  INT CH A´s VäldigtLångt Förnamn at B.
VäldigtLångtFörnamn erbjöds till avel, men naturligtvis inte till vem som helst. Han tog endast emot tikar som liksom han själv var fria från genen för MDR1- och för genen för CEA. För han var testad!
Så där satt hans uppfödare i en ras med aktuell avelbas på 33 - vilket är långt under den gräns, där genetiker förtvivlat börjat leta likvärdigt att utavla med - och ett kullsnitt på cirka 3,2 valpar och trodde att hon förbättrade läget, när hon ville ha gentestade tikar. Ingenting i hennes kunskap eller erfarenhet och garanterat ingenting  i den rasklubbens råd och rekommendationer har fått henne att komma på tanken, att de genfria, önskade tikarna hade en hög chans att vara ännu närmre släkt med hanen än vilken genomnsittligt besläktad gosse som helst! Hon trodde att hon gjorde rätt, att hon gjorde en bra sak för sin ras, genom att selektera bort ytterligare två gener - varav den ena har oklar betydelse.
Jag blev så häpen att jag försökte ringa upp, men kom aldrig fram. Det var hela tiden upptaget där borta i andra ändan. Om nu utställningar förväntas tala om hur väl hunden är byggd för sitt ursprungliga jobb, så är det ju tänkbart att uppfödarens telefon var blockerad av samtal från ivriga fårägare med löpande tikar; eller så var det genetiker som ringde den dagen för att försöka öppna ett annat fönster för uppfödaren - man kan ju hoppas.
För min del ringde jag en collieauktoritet i Tyskland, som lyssnade och sedan argt sa: "Men Bodil! Mrs A är  en respektabel uppfödare!"

Och just där var problemet. Hade hon och uppfödarna i generationerna före henne varit lite mindre måna om att tävla i att vara respektabla och lite mer måna om biologiskt grundtänk, så hade rasen aldrig hamnat där den är.  Med en avelsbas på 33 och med valpkullar på  3,2 hade den respektabla uppfödaren gjort klokare i att kasta det hon lärt sig rakt ner i sjön och leta rätt på en HD-fri, framåt och spänstig bordercollietös!
För utan en rasklubb med överblick och utan samarbete mellan uppfödare hamnar till sist all renrasavel - all avel på den evigt slutna stamboken - i den sitsen.



Bodil Carlsson

Vad är ett MH?

Nu är det två veckor sedan. Två veckor sedan vår lille vän gick MH.
På det väsentliga: kvarstående rädslor och skott, hade han utmärkta resultat. Han är inte rädd, vare sig för skott, uppflygande overaller eller kastrullskrammel.

Han har verkat mentalt stabil och nu är det gott att veta att han faktiskt är det - för oss som rår om honom. Vi anade, men ville gärna ha bekräftat, och det fick vi.
Dock var vi förvånade på ett moment: Han kampade inte. Här hemma kampar han glatt men just då, den dagen, då valde han att inte bita i trasan. Så kan det vara och det får man leva med. Han fick den siffra han förtjänade för dagen, och vi åkte hem med samma hund som vi kom dit med.

Skönt dock att inte röra upp himmel och helvete angående detta. Vi har en underbar hund. Rolig, ”hundlig” och speciell. Skulle inte byta bort honom för något erbjudet alls. Han är vår och vi älskar honom – varje dag. Han må ha krullsvans men det är vår kille. Och vi kampar glatt varje dag med brandslangen här hemma. Och grannbarnen är lika glada varje dag de får gå en sväng med honom i byn. Det är han också.

Så vad är ett MH?
En beskrivning av hur hunden beter sig den dagen. Men det är samma hund nästa dag, oavsett hur kryssen placeras i protokollet. Det som är viktigt är dock att hunden går vidare. Att den inte hänger upp sig på otrevligheter utan glatt travar på till nästa utmaning. Det kanske kallas livslust. I alla fall hoppas jag det.

Johan Nilsson