Alla novemberkvällar är direktimporter från Hogwarts. De kusliga trädstammarna försvinner upp i mörker; dimmiga ljuskäglor får granngårdarna att se annorlunda ut, som om de inte riktigt låg på samma ställe – är det inte flera fönster än det brukar vara? Ligger inte det där huset längre åt norr än det gör i dagsljus?
Fågelskrik från skogen gör hundarna ursinniga och i ficklampsskenet lyser fårens ögon gröna, när de reser sig och spejar mot oss. Något ovanligt djur rör på sig i skymningen och gör dem osäkra. Hästarna kommer in i galopp, täckta av vattenpärlor som är så små att de inte kan urskiljas. Vätan kan inte bestämma sig för om den är dis eller duggregn.Hundarna lämnar sanddyner efter sig på alla golv och livet är rätt härligt.
Vi borde göra klart med senhöststädningen av trädgårn, men vi tittar på den sista Harry Potter-filmen i stället. I morron ska vi lägga det första spåret åt Hästtjejens schäfer: you have to get your priorities right.
Trevlig senhösthelg ni också!
Bodil Carlsson
lördag 19 november 2011
torsdag 17 november 2011
SUMMAN AV BLÅTT 8) Urval i originaltappning
Det sägs att anlaget för merle finns inom ganska många raser. En av dem är beauceron, som skall ha varit inblandad i catahoulans uppkomst. Jag vet ingenting om detta och ingenting om hur länge merle kan ha funnits hos t ex chihuahua. Men jag vet i allafall lite grann om hur brittiska vallhundsraser levde längre tillbaka i tiden.
Så här har ni en princip och två metoder för selektion av blått. Känsliga läsare får blunda, för det är inga bra metoder. Men det var så man gjorde. Inte för att människorna nödvändigtvis tyckte det var trevligt; inte för att de säkert var mera okänsliga än vi.
Utan för att de inte hade råd med annat. De hade ingen marknad att sälja en mängd valpar till. Så de klarade inte av att livnära fler hundar än de behövde.
Berättelse från det gamla Wales, kanske inte längre tillbaka än en fyrtio år eller så:
När en tik fick valpar, behöll man en av dem. Kanske två, ifall granngården ville ha också, men oftast bara en. Så vilken skulle man ta?
I Wales lät man tiken välja, för man trodde att hon alltid valde den starkaste. Alla valparna bars ut på gårdsplan i en korg. Tiken fick springa ut till dem och den valp som hon först tog i munnen för att bära tillbaka, den fick leva.
Ibland valde hon blått.
Berättelse från Louisiana, ungefär samma tid: samma sak på annat vis. Man lät en catahoulakull leva tills den var kanske halvårsgammal. Så tog man med valparna ut i skogen och satte dem på ett viltspår. De två som var långsammast att ta upp spåret och ge sig av blev skjutna: inte tillräckligt med intresse för att fungera som jakthundar. De två som först vände tillbaka hade inte – trodde man – tillräckligt med drive för att hänga på sin flock och göra jobbet. De blev också skjutna.
Ibland sparade bösspiporna blått.
Båda platserna hade samma urvalsprincip. Man försökte välja de bästa, de starkaste och mest dugliga. Det var inte estetiska preferenser som styrde tiken och bösspiporna. Ändå hade man i generation efter generation merle hundar. Talar det för eller emot färgen?
Varken eller. Det säger ingenting alls om färgen! Men det säger att hundarna med merle päls kan vara tillräckligt välfungerande för att accepteras i en hårt nödvändighetsinriktad värld.
Titta igen på siffrorna från Hannover och pröva dem mot vad vi vet om brittiska vallhundars och catahoulors vardag förr – som är fortfarande är vardag för många walesiska och irländska hundar. Är det rimligt att tro att minst en tredjedel av alla blå skulle vara döva och dessutom ha syndefekter? Utan att någon upptäckt det? u
Svårt att tänka sig.
Kan det vara möjligt att det föreligger dövhet hos ett par procent av vallhundar och jakthundar i praktiskt bruk?
Yep. Det kan nog finnas både det ena och det andra, så länge det inte stör användbarheten.Och.... är inte det en rätt sund princip för val av avelsdjur?
Bodil Carlsson
Så här har ni en princip och två metoder för selektion av blått. Känsliga läsare får blunda, för det är inga bra metoder. Men det var så man gjorde. Inte för att människorna nödvändigtvis tyckte det var trevligt; inte för att de säkert var mera okänsliga än vi.
Utan för att de inte hade råd med annat. De hade ingen marknad att sälja en mängd valpar till. Så de klarade inte av att livnära fler hundar än de behövde.
Berättelse från det gamla Wales, kanske inte längre tillbaka än en fyrtio år eller så:
När en tik fick valpar, behöll man en av dem. Kanske två, ifall granngården ville ha också, men oftast bara en. Så vilken skulle man ta?
I Wales lät man tiken välja, för man trodde att hon alltid valde den starkaste. Alla valparna bars ut på gårdsplan i en korg. Tiken fick springa ut till dem och den valp som hon först tog i munnen för att bära tillbaka, den fick leva.
Ibland valde hon blått.
Berättelse från Louisiana, ungefär samma tid: samma sak på annat vis. Man lät en catahoulakull leva tills den var kanske halvårsgammal. Så tog man med valparna ut i skogen och satte dem på ett viltspår. De två som var långsammast att ta upp spåret och ge sig av blev skjutna: inte tillräckligt med intresse för att fungera som jakthundar. De två som först vände tillbaka hade inte – trodde man – tillräckligt med drive för att hänga på sin flock och göra jobbet. De blev också skjutna.
Ibland sparade bösspiporna blått.
Båda platserna hade samma urvalsprincip. Man försökte välja de bästa, de starkaste och mest dugliga. Det var inte estetiska preferenser som styrde tiken och bösspiporna. Ändå hade man i generation efter generation merle hundar. Talar det för eller emot färgen?
Varken eller. Det säger ingenting alls om färgen! Men det säger att hundarna med merle päls kan vara tillräckligt välfungerande för att accepteras i en hårt nödvändighetsinriktad värld.
Titta igen på siffrorna från Hannover och pröva dem mot vad vi vet om brittiska vallhundars och catahoulors vardag förr – som är fortfarande är vardag för många walesiska och irländska hundar. Är det rimligt att tro att minst en tredjedel av alla blå skulle vara döva och dessutom ha syndefekter? Utan att någon upptäckt det? u
Svårt att tänka sig.
Kan det vara möjligt att det föreligger dövhet hos ett par procent av vallhundar och jakthundar i praktiskt bruk?
Yep. Det kan nog finnas både det ena och det andra, så länge det inte stör användbarheten.Och.... är inte det en rätt sund princip för val av avelsdjur?
Bodil Carlsson
onsdag 16 november 2011
SUMMAN AV BLÅTT 7) Vem säger vad?
Vem kan man lita på? Alla, även forskare, har en utgångspunkt och en bakgrund av personliga erfarenheter och personliga anknytningar, som bestämmer vad man vill titta närmare på och vad som känns rimligt i resultaten.
Malcolm Willis har en doktorsgrad och är en känd engelsk hundgenetiker. Det låter väl bra? Han kommer ur en bakgrund där det är OK att göra boxer självkuperande genom att korsa in en obesläktad stubbsvansras.
Hans fru föder upp chihuahua.
George Strain har en professorstitel inom veterinärmedicin. Det låter väl bra? Han lever i Louisiana, catahoulans hemland. Han kommer ur en bakgrund där det är vanligt att se fungerande merle.
Minst en vän till honom föder upp catahoula.
Så där står de nu mittemot varandra i var sin ringhörna med handskarna på och blänger. Den ene tror att bästa sättet att få hunduppfödare att ogilla en färg är att använda ordet blandras om hundarna som har färgen. Den andre verkar ha funderingar på varför hunduppfödare anmäler hundar till en studie, som om de inte alltid satte principen om slumpmässigt urval högst här i världen utan väldigt gärna ville bevisa något...
Ja, OK då! Jag som försöker referera matchen har också en utgångspunkt. En av kombattanterna fick mig att gnägga rått och hjärtligt och den andre killen gör mig sur. Jag gillar inte hans sätt att argumentera och jag gillar inte traditionen som han kommer ur heller. Som jag ser det, så har den ställt till med för många aldrig ifrågasatta konstigheter. Så nu vet ni det. Men det ändrar inte sakfrågan: i vilken ringhörna finns de bästa siffrorna i den här matchen?
Bodil Carlsson
Malcolm Willis har en doktorsgrad och är en känd engelsk hundgenetiker. Det låter väl bra? Han kommer ur en bakgrund där det är OK att göra boxer självkuperande genom att korsa in en obesläktad stubbsvansras.
Hans fru föder upp chihuahua.
George Strain har en professorstitel inom veterinärmedicin. Det låter väl bra? Han lever i Louisiana, catahoulans hemland. Han kommer ur en bakgrund där det är vanligt att se fungerande merle.
Minst en vän till honom föder upp catahoula.
Så där står de nu mittemot varandra i var sin ringhörna med handskarna på och blänger. Den ene tror att bästa sättet att få hunduppfödare att ogilla en färg är att använda ordet blandras om hundarna som har färgen. Den andre verkar ha funderingar på varför hunduppfödare anmäler hundar till en studie, som om de inte alltid satte principen om slumpmässigt urval högst här i världen utan väldigt gärna ville bevisa något...
Ja, OK då! Jag som försöker referera matchen har också en utgångspunkt. En av kombattanterna fick mig att gnägga rått och hjärtligt och den andre killen gör mig sur. Jag gillar inte hans sätt att argumentera och jag gillar inte traditionen som han kommer ur heller. Som jag ser det, så har den ställt till med för många aldrig ifrågasatta konstigheter. Så nu vet ni det. Men det ändrar inte sakfrågan: i vilken ringhörna finns de bästa siffrorna i den här matchen?
Bodil Carlsson
måndag 14 november 2011
SUMMAN AV BLÅTT 5) Vilkas siffror?
George Strain, professor i jämförande biologisk vetenskap vid Louisiana State University, gjorde tillsammans med kollegor en studie på hörsel hos merle.
De fick fram hundarna genom kontakter med kennelklubbar och rasorganisationer. Hundarna var privatägda och ägarna var medvetna om att syftet var att studera hörsel hos blå hundar, vare sig de troddes vara hörande eller misstänktes ha hörselförlust. Uppfödare av raser där merle är under granskning för att kanske uteslutas från rasens standard kan ha motiverats att bidra med hörande hundar för att skydda färgen. Det är okänt huruvida det kan ha gett ett urval som inte var slumpmässigt.
Hur vet man det där? Strain talar själv om det. De två sista meningarna är citerade ur presentationen. Upplägget på studien godkändes i vilket fall av universitetets granskande kommitté för kliniska studier, vilket borde betyda att man inte fann risken för urvalsfel halsbrytande. Man hade 152 hundar av 10 olika raser plus 1 oidentifierbar blandis, alla merle för det obeväpnade ögat. Så man DNA-testade alla: var det som såg ut som merle verkligen merle? Och i så fall enkel eller dubbel merle? Hörseln testades med BAER.Och vad hittades?
HÖRSELFÖRLUST RAKT AV FÖR ALLA MERLE AV ALLA INGÅENDE RASER: 9,2%.
4,6% av alla merle var döva på ett öra och 4,6% på båda.
FÖR HETEROZYGOTA MERLE 3,5% HÖRSELFEL.
2,7% var döva på ett öra och 0,9% på båda.
FÖR HOMOZYGOTA MERLE 25% HÖRSELFEL.
10% var döva på ett öra och 15% var döva på båda.
Catahoula utgjorde en väldigt stor del av de undersökta: 54 st. Inte så konstigt, Louisiana är Catahoulans hemtrakter. Av collie fanns bara 15 st och av sheltie 9. Där såg det ut så här:
AV 15 MERLE COLLIES VAR 13 NORMALHÖRANDE. 2 AV 15 ENSIDIGT DÖVA.
12 AV DE 15 VAR ENKEL MERLE OCH ALLA TOLV HADE NORMAL HÖRSEL.
3 VAR DUBBEL MERLE: 2 DÖVA PÅ ETT ÖRA, MEN 1 HADE NORMAL HÖRSEL.
AV 9 MERLE SHELTIES HADE 7 NORMAL HÖRSEL.
7 VAR ENKEL MERLE: 1 DÖV PÅ ETT ÖRA.
1 VAR DUBBEL MERLE: DÖV PÅ BÅDA ÖRONEN.
Finns det felkällor i det här? Ja,förstås, det finns i alla studier! För det första: det är inte så många hundar sammanlagt. Men det är klart flera än de 38 från Hannover! 153 är bättre än 38.
Det är inte så många raser heller, men det är klart flera än bara tax. Tio är bättre än en.
Några få av de ingående hundarna var släkt med varandra, men det sägs inte på vilket sätt. Samma sak gäller taxarna från Hannover.
Det är väldigt få hundar från varje ras, så effekt av merle inom olika raser går inte att säga något om. Däremot kanske att gissa om effekten av merlegenen för arten hund?
En stor andel är Catahoulas – som sagt inte så konstigt, eftersom catahoulan är lite av ”nationalhund” där studien gjordes. Många catahoulas är merle. Många merle catahoulas är tydligen mörkpigmenterade, vilket KAN betyda att merlegenen av någon anledning slår igenom mindre starkt hos den rasen och ger ett bättre ”helhetsintryck” av merle än om inga catahoulas hade funnits med. Man kan också tänka sig att catahoulafolket såg till att inte ta med hörselfelen.
Och de arma chihuahorna? 18 merle vavvor mönstrades. Samtliga var enkel merle och hela bunten hörde på båda öronen. Kan visst tänkas att chihuahua-uppfödare aktat sig noga för att delta med döva hundar. Men ärligt talat ser väl bilden där ut som hos heterozygot merle collie?
Kort sagt känner man inte igen siffrorna i taxrapporten från Hannover. Däremot känner man igen en annan siffra.
En grupp engelska forskare kämpade i sju år med att BAER-testa hörsel på 2 597 border collies och delade upp dem efter bl a färg. De hittade dövhet på ett eller båda öronen hos 7,9% av alla merle. Det är inte så stor skillnad mot Strains siffra på 9,2. Så visst, Strains studie är liten, men den stöds av siffran från en studie som är större. Antalet hundar klassade som merle i den engelska studien är 163. 163+153=216. 216 hundar av olika raser ur olika miljöer är mycket bättre än 38 av en enda ras ur en enda, speciell miljö.
Båda siffrorna gäller ALLA merle, heterozygota och homozygota sammanslagna. Strain kunde sedan skilja ut enkel respektive dubbel merle med DNA-test. Han visste vad som var vilket och som ni ser – riskerna för dövhet hos dubbel merle är riktigt höga. Engelsmännen kunde inte sortera i enkel och dubbel merle, därför att deras studie avslutades innan merlegenen identifierades. De verkar faktiskt ha förutsatt att alla merle de undersökte var heterozygota. De hittade däremot stigande hörselrisker för blå ögon och mycket vitt på huvudet. Så vitt jag begriper finns ingen som vet om de där blå ögonen och det vita på huvudet beror på S-locusalleler, eller om det ibland kan ha varit bilden av dubbel merle. Om de där forskarna hade haft tillgång till testet skulle vi ha haft en riktigt värdefull studie att fundera över...
... men det hade de inte.
Bodil Carlsson
De fick fram hundarna genom kontakter med kennelklubbar och rasorganisationer. Hundarna var privatägda och ägarna var medvetna om att syftet var att studera hörsel hos blå hundar, vare sig de troddes vara hörande eller misstänktes ha hörselförlust. Uppfödare av raser där merle är under granskning för att kanske uteslutas från rasens standard kan ha motiverats att bidra med hörande hundar för att skydda färgen. Det är okänt huruvida det kan ha gett ett urval som inte var slumpmässigt.
Hur vet man det där? Strain talar själv om det. De två sista meningarna är citerade ur presentationen. Upplägget på studien godkändes i vilket fall av universitetets granskande kommitté för kliniska studier, vilket borde betyda att man inte fann risken för urvalsfel halsbrytande. Man hade 152 hundar av 10 olika raser plus 1 oidentifierbar blandis, alla merle för det obeväpnade ögat. Så man DNA-testade alla: var det som såg ut som merle verkligen merle? Och i så fall enkel eller dubbel merle? Hörseln testades med BAER.Och vad hittades?
HÖRSELFÖRLUST RAKT AV FÖR ALLA MERLE AV ALLA INGÅENDE RASER: 9,2%.
4,6% av alla merle var döva på ett öra och 4,6% på båda.
FÖR HETEROZYGOTA MERLE 3,5% HÖRSELFEL.
2,7% var döva på ett öra och 0,9% på båda.
FÖR HOMOZYGOTA MERLE 25% HÖRSELFEL.
10% var döva på ett öra och 15% var döva på båda.
Catahoula utgjorde en väldigt stor del av de undersökta: 54 st. Inte så konstigt, Louisiana är Catahoulans hemtrakter. Av collie fanns bara 15 st och av sheltie 9. Där såg det ut så här:
AV 15 MERLE COLLIES VAR 13 NORMALHÖRANDE. 2 AV 15 ENSIDIGT DÖVA.
12 AV DE 15 VAR ENKEL MERLE OCH ALLA TOLV HADE NORMAL HÖRSEL.
3 VAR DUBBEL MERLE: 2 DÖVA PÅ ETT ÖRA, MEN 1 HADE NORMAL HÖRSEL.
AV 9 MERLE SHELTIES HADE 7 NORMAL HÖRSEL.
7 VAR ENKEL MERLE: 1 DÖV PÅ ETT ÖRA.
1 VAR DUBBEL MERLE: DÖV PÅ BÅDA ÖRONEN.
Finns det felkällor i det här? Ja,förstås, det finns i alla studier! För det första: det är inte så många hundar sammanlagt. Men det är klart flera än de 38 från Hannover! 153 är bättre än 38.
Det är inte så många raser heller, men det är klart flera än bara tax. Tio är bättre än en.
Några få av de ingående hundarna var släkt med varandra, men det sägs inte på vilket sätt. Samma sak gäller taxarna från Hannover.
Det är väldigt få hundar från varje ras, så effekt av merle inom olika raser går inte att säga något om. Däremot kanske att gissa om effekten av merlegenen för arten hund?
En stor andel är Catahoulas – som sagt inte så konstigt, eftersom catahoulan är lite av ”nationalhund” där studien gjordes. Många catahoulas är merle. Många merle catahoulas är tydligen mörkpigmenterade, vilket KAN betyda att merlegenen av någon anledning slår igenom mindre starkt hos den rasen och ger ett bättre ”helhetsintryck” av merle än om inga catahoulas hade funnits med. Man kan också tänka sig att catahoulafolket såg till att inte ta med hörselfelen.
Och de arma chihuahorna? 18 merle vavvor mönstrades. Samtliga var enkel merle och hela bunten hörde på båda öronen. Kan visst tänkas att chihuahua-uppfödare aktat sig noga för att delta med döva hundar. Men ärligt talat ser väl bilden där ut som hos heterozygot merle collie?
Kort sagt känner man inte igen siffrorna i taxrapporten från Hannover. Däremot känner man igen en annan siffra.
En grupp engelska forskare kämpade i sju år med att BAER-testa hörsel på 2 597 border collies och delade upp dem efter bl a färg. De hittade dövhet på ett eller båda öronen hos 7,9% av alla merle. Det är inte så stor skillnad mot Strains siffra på 9,2. Så visst, Strains studie är liten, men den stöds av siffran från en studie som är större. Antalet hundar klassade som merle i den engelska studien är 163. 163+153=216. 216 hundar av olika raser ur olika miljöer är mycket bättre än 38 av en enda ras ur en enda, speciell miljö.
Båda siffrorna gäller ALLA merle, heterozygota och homozygota sammanslagna. Strain kunde sedan skilja ut enkel respektive dubbel merle med DNA-test. Han visste vad som var vilket och som ni ser – riskerna för dövhet hos dubbel merle är riktigt höga. Engelsmännen kunde inte sortera i enkel och dubbel merle, därför att deras studie avslutades innan merlegenen identifierades. De verkar faktiskt ha förutsatt att alla merle de undersökte var heterozygota. De hittade däremot stigande hörselrisker för blå ögon och mycket vitt på huvudet. Så vitt jag begriper finns ingen som vet om de där blå ögonen och det vita på huvudet beror på S-locusalleler, eller om det ibland kan ha varit bilden av dubbel merle. Om de där forskarna hade haft tillgång till testet skulle vi ha haft en riktigt värdefull studie att fundera över...
... men det hade de inte.
Bodil Carlsson
söndag 13 november 2011
SUMMAN AV BLÅTT 4) De trettiåttas gäng
På 70-talet hade universitetet i Hannover en kennel där man födde upp taxar för studier. Dessa taxar har betytt väldigt mycket för uppfattningen om anlaget för merle. Det har förstås i långliga tider funnits traditioner inom uppfödningen av olika djurslag att man ska akta sig för att para vitt med vitt, men det har inte funnits forskning om det särskilt länge.
Studien som satte igång alltsammans kan jag inte hitta i original – troligen är den för gammal för nätet – och min tyska skulle inte ha räckt till ändå, men det man kan hitta är sammanfattningar på engelska. Så här låter det.
De första rapporterna bygger på en grupp hundar från en institutionsuppfödning av tax. Universitet höll sig helt enkelt med en kennel för uppfödning av hundar att studera. En rapport undersökte deras hörsel och sedan kom ett par andra, som tittade på syn.
Hörselstudien gjordes av en forskare som hette Reetz med kollegor. Det här är vad de fann. Man hade 38 taxar. Elva var dubbel merle, 19 var enkel merle och 8 var inte merle. Dessa taxar hade hörselförlust i någon mån – allt från lite grann till total, enkelsidig eller dubbelsidig – hos sammanlagt nästan 55% av dubbel (homozygot) merle och nästan 37% av enkel (heterozygot) merle. Ingen av de 8 utan merle hade hörselförlust.
Hemska siffror!
Ja, det tyckte alla. Ett rykte säger att delstaten Hannover förberedde ett omgående totalförbud på all avel med merle, när resultaten blev kända. Uppståndelsen kring den här rapporten var - om jag inte är alldeles felinformerad - den direkta orsaken till att Collieklubben i Sverige förbjöd avel på merle/merle. ( Det gjorde SCK alldeles rätt i, som jag ser det, och SKK hade ärligt talat inte behövt vänta i trettio år till med samma beslut. )
Men... När nu moderna studier av merle börjar komma fram, så ser resultaten inte riktigt likadana ut. Varför?
De som undersöktes i Hannover var en MYCKET LITEN GRUPP DJUR SOM LEVDE I EN MYCKET SPECIELL MILJÖ.
Vi vet ingenting om bullernivåer i omgivningen, öroninfektioner eller ens inbördes släktskap hos taxarna och självklart kan ingen veta om klassningen i enkel och dubbel merle var riktig – det här hände trettio år innan genen för merle identifierades. Det vi kan se är att 38 individer av en enda ras är väldigt få att bygga superbestämda uppfattningar på.
Ännu mer bekymmer är detta. Dövhet orsakad av merle eller S-locus brukar vara total. Antingen hör hunden på örat ifråga (om den har fått fungerande celler i det innerörat) eller så hör den inte alls, för det finns ingen utrustning för hörsel på plats. Rapporten från Hannover verkar ha innehållit en del hundar med halvdålig – alltså "bara" nedsatt - hörsel. En enda var totaldöv på båda öronen – yep, en dubbelmerle. Men alla andra hundar med någon grad av nedsatt hörsel FÖRUTSATTES ha dålig hörsel därför att de var merle.
Så varför dra upp det här?
Hannover-rapporten innehöll en del inbyggda frågetecken. Rätt stora frågetecken, faktiskt! Men utifrån den har man ändå dragit slutsatser för alla hundar i alla raser som har genen för merle. Nu när diskussionen om merle verkar ta fart igen, så dyker den gamla rapporten upp som ett brev på posten. George Strain kallar den för "miserable science".* Malcolm Willis argumenterar för merleförbud utifrån den och en hel del av tjafset på nätet gör samma sak.
Det finns faktiskt bättre underlag att gräla om.
* pers medd 11 11 10
Bodil Carlsson
Studien som satte igång alltsammans kan jag inte hitta i original – troligen är den för gammal för nätet – och min tyska skulle inte ha räckt till ändå, men det man kan hitta är sammanfattningar på engelska. Så här låter det.
De första rapporterna bygger på en grupp hundar från en institutionsuppfödning av tax. Universitet höll sig helt enkelt med en kennel för uppfödning av hundar att studera. En rapport undersökte deras hörsel och sedan kom ett par andra, som tittade på syn.
Hörselstudien gjordes av en forskare som hette Reetz med kollegor. Det här är vad de fann. Man hade 38 taxar. Elva var dubbel merle, 19 var enkel merle och 8 var inte merle. Dessa taxar hade hörselförlust i någon mån – allt från lite grann till total, enkelsidig eller dubbelsidig – hos sammanlagt nästan 55% av dubbel (homozygot) merle och nästan 37% av enkel (heterozygot) merle. Ingen av de 8 utan merle hade hörselförlust.
Hemska siffror!
Ja, det tyckte alla. Ett rykte säger att delstaten Hannover förberedde ett omgående totalförbud på all avel med merle, när resultaten blev kända. Uppståndelsen kring den här rapporten var - om jag inte är alldeles felinformerad - den direkta orsaken till att Collieklubben i Sverige förbjöd avel på merle/merle. ( Det gjorde SCK alldeles rätt i, som jag ser det, och SKK hade ärligt talat inte behövt vänta i trettio år till med samma beslut. )
Men... När nu moderna studier av merle börjar komma fram, så ser resultaten inte riktigt likadana ut. Varför?
De som undersöktes i Hannover var en MYCKET LITEN GRUPP DJUR SOM LEVDE I EN MYCKET SPECIELL MILJÖ.
Vi vet ingenting om bullernivåer i omgivningen, öroninfektioner eller ens inbördes släktskap hos taxarna och självklart kan ingen veta om klassningen i enkel och dubbel merle var riktig – det här hände trettio år innan genen för merle identifierades. Det vi kan se är att 38 individer av en enda ras är väldigt få att bygga superbestämda uppfattningar på.
Ännu mer bekymmer är detta. Dövhet orsakad av merle eller S-locus brukar vara total. Antingen hör hunden på örat ifråga (om den har fått fungerande celler i det innerörat) eller så hör den inte alls, för det finns ingen utrustning för hörsel på plats. Rapporten från Hannover verkar ha innehållit en del hundar med halvdålig – alltså "bara" nedsatt - hörsel. En enda var totaldöv på båda öronen – yep, en dubbelmerle. Men alla andra hundar med någon grad av nedsatt hörsel FÖRUTSATTES ha dålig hörsel därför att de var merle.
Så varför dra upp det här?
Hannover-rapporten innehöll en del inbyggda frågetecken. Rätt stora frågetecken, faktiskt! Men utifrån den har man ändå dragit slutsatser för alla hundar i alla raser som har genen för merle. Nu när diskussionen om merle verkar ta fart igen, så dyker den gamla rapporten upp som ett brev på posten. George Strain kallar den för "miserable science".* Malcolm Willis argumenterar för merleförbud utifrån den och en hel del av tjafset på nätet gör samma sak.
Det finns faktiskt bättre underlag att gräla om.
* pers medd 11 11 10
Bodil Carlsson
fredag 11 november 2011
SUMMAN AV BLÅTT 3) Varför nu?
Helt säkert är världen full av hunduppfödare som redan vet allt de behöver veta både om merle och alla andra gener som tillsammans skapar en så fantastisk varelse som hunden.
Men för den händelse det eventuellt finns någon därute, som kan ha lite nyfikenhet kvar att stilla och som kanske dessutom ibland undrar över hur det egentligen går till, när något uppmärksammas av forskare och genetiker och med fem eller femton års fördröjning dyker upp som ett beslut taget av SKK:s Avelskommitté, eller ett yttrande från Jordbruksverket, eller från en uppretad länsstyrelse någonstans i landet – skriver jag ändå.
Jag är också nyfiken av mig och vill gärna förstå vad det är jag ser, när jag tittar på svarta fläckar på en blå hund: vandringsmönstret hos celler som bär en riskabel gen och tappar en en bit av den på vägen.
Om sådana gener har fått ökad spridning i ett antal raser på senare år, därför att sällskapsdjursindustrin satsar på det snygga lättsålda, så kommer fler hundar att ha blivit blå, fler katter vita och fler hästar att födas som blåögda vitskäckar.
Om genetiken samtidigt tar ett jättekliv framåt, så att forskarna allt oftare hittar de närbesläktade generna hos hundar, katter och hästar, när de letar efter genetiska orsaker till välkända sjukdomar hos människa...
… så kommer allt fler människor att upptäcka ord som avblekningsgen. De kommer att hitta uttrycket lethal whites på nätet. De kommer att se fotona på ögonlösa vita.
De kommer att fråga uppfödarna: ”Vad håller ni på med?”
Och de kommer att få olika svar.
Några kommer att försvara sin färg med näbbar och klor. Andra kommer att försöka värna sina raser mot modenycker. Jag gissar att det är där Malcolm Willis står. Han vill rädda chihuahuorna från att bli silvriga accessoarer som ska matcha handväskorna som de bärs omkring i. Det förstår man.
Men han hade kunnat göra det bättre än genom 38 taxar från 70-talet.
Bodil Carlsson
Men för den händelse det eventuellt finns någon därute, som kan ha lite nyfikenhet kvar att stilla och som kanske dessutom ibland undrar över hur det egentligen går till, när något uppmärksammas av forskare och genetiker och med fem eller femton års fördröjning dyker upp som ett beslut taget av SKK:s Avelskommitté, eller ett yttrande från Jordbruksverket, eller från en uppretad länsstyrelse någonstans i landet – skriver jag ändå.
Jag är också nyfiken av mig och vill gärna förstå vad det är jag ser, när jag tittar på svarta fläckar på en blå hund: vandringsmönstret hos celler som bär en riskabel gen och tappar en en bit av den på vägen.
Om sådana gener har fått ökad spridning i ett antal raser på senare år, därför att sällskapsdjursindustrin satsar på det snygga lättsålda, så kommer fler hundar att ha blivit blå, fler katter vita och fler hästar att födas som blåögda vitskäckar.
Om genetiken samtidigt tar ett jättekliv framåt, så att forskarna allt oftare hittar de närbesläktade generna hos hundar, katter och hästar, när de letar efter genetiska orsaker till välkända sjukdomar hos människa...
… så kommer allt fler människor att upptäcka ord som avblekningsgen. De kommer att hitta uttrycket lethal whites på nätet. De kommer att se fotona på ögonlösa vita.
De kommer att fråga uppfödarna: ”Vad håller ni på med?”
Och de kommer att få olika svar.
Några kommer att försvara sin färg med näbbar och klor. Andra kommer att försöka värna sina raser mot modenycker. Jag gissar att det är där Malcolm Willis står. Han vill rädda chihuahuorna från att bli silvriga accessoarer som ska matcha handväskorna som de bärs omkring i. Det förstår man.
Men han hade kunnat göra det bättre än genom 38 taxar från 70-talet.
Bodil Carlsson
onsdag 9 november 2011
SUMMAN AV BLÅTT 2) Malcolm Willis
Hittills har jag fått höra från ett håll att jag bagatelliserar riskerna med merle bara för att jag gillar färgen.
Och sedan från ett annat håll att jag driver en kampanj för att få till ett förbud mot avel på merle.
Jag gör varken det ena eller det andra. Man kan gilla en hund som har en färg, men det går inte att gilla färgen mer än hunden. Man kan inte älska eller hata en gen. Man kan försöka förstå den! Jag försöker få en överblick över vad vi vet om merle, för om vi inte kan resonera med Jordbruksverket och veterinärerna på deras eget språk och tala om vad våra hundar har att komma med, och vad rapporterna om merle har på fötterna, så finns det nog en klar risk för att någon av dem till sist kommer att bestämma åt oss vad vi får lov att avla på!
Så här låter en person som verkligen vill ha ett förbud mot merle. Det är dr Malcolm Willis, känd engelsk hundgenetiker, som uttalar sig om merle chihuahua. Artikeln dök upp i en stor engelsk hundtidning 2005 och heter Time to call a halt: Dags att sätta stopp!
Malcolm Willis anser att merle hos chihuahua är en främmande färg, som inte hör hemma i rasen. Den måste ha kommit dit genom hemlig inkorsning med tax! Färgen har brett ut sig på senare år i USA och blivit modefluga och det är dags att sätta stopp: ”it is a dangerous gene”. Dr Willis berättar om ett par tyska studier på tax från slutet av 70-talet: skyhöga siffror för dövhet både hos homozygota och heterozygota taxar! Uppföljande studier som visar ögondefekter! Forskarförslag om totalförbud mot merle! KC bör alltså omgående förbjuda merle hos chihuahua, dels för att den är farlig och dels (minst lika mycket?) för att alla merle chihuahua nog har falska stamtavlor med insmugna taxar... Visserligen medger dr Willis att han saknar bevis för den saken, men slutar ändå sin artikel med det rungande fältropet: ”Ska vi föda upp chihuahua eller blandras?”
När Willis är mera sansad säger han:”A colour associated with eye and hearing defects should be selected against, however attractive some people may find the merle variant.” Ja, det är ju huvudargumentet mot merle i alla raser. Det ligger en del i det påståendet. Även om det är oväntat ur munnen på mannen som stödde projektet att KORSA BOXER MED WELSH CORGI FÖR ATT FÅ IN MEDFÖDD STUBBSVANS NÄR DET BLEV KUPERINGSFÖRBUD!
Är det OK att korsa in ett anlag kopplat till risk för ryggradsdefekter, hellre än att ändra standarden så att den låter boxern ha sin svans? Och för vavvornas del: är det inte tänkbart att merle har funnits med som en svårupptäckt smygare i pälsfärgen hos rödaktiga, gula och bruna hundar under obekant tid därför att uppfödare inte kom på tanken att leta efter den?
Jag skulle vilja påstå att det finns ett trovärdighetsproblem här. Det ligger inte i att Malcolm Willis ägnar sig åt doubletalk och obevisade påståenden, när han förkastar påstådd blandad utseendeavel på chihuahua och berömmer samma sak hos boxer.
Alldeles bortsett från det där, så kan ha rätt i sak när han talar om att merlegenen är farlig. Hans trovärdighetsproblem ligger i att de gamla tyska studierna han skriver om – som verkar ligga i botten på många farhågor om merle – kanske inte är några höjdare.
Bodil Carlsson
Willis, M: Merle Chihuahuas – time to call a halt. Artikel i Our Dogs, februari 2005.
Och sedan från ett annat håll att jag driver en kampanj för att få till ett förbud mot avel på merle.
Jag gör varken det ena eller det andra. Man kan gilla en hund som har en färg, men det går inte att gilla färgen mer än hunden. Man kan inte älska eller hata en gen. Man kan försöka förstå den! Jag försöker få en överblick över vad vi vet om merle, för om vi inte kan resonera med Jordbruksverket och veterinärerna på deras eget språk och tala om vad våra hundar har att komma med, och vad rapporterna om merle har på fötterna, så finns det nog en klar risk för att någon av dem till sist kommer att bestämma åt oss vad vi får lov att avla på!
Så här låter en person som verkligen vill ha ett förbud mot merle. Det är dr Malcolm Willis, känd engelsk hundgenetiker, som uttalar sig om merle chihuahua. Artikeln dök upp i en stor engelsk hundtidning 2005 och heter Time to call a halt: Dags att sätta stopp!
Malcolm Willis anser att merle hos chihuahua är en främmande färg, som inte hör hemma i rasen. Den måste ha kommit dit genom hemlig inkorsning med tax! Färgen har brett ut sig på senare år i USA och blivit modefluga och det är dags att sätta stopp: ”it is a dangerous gene”. Dr Willis berättar om ett par tyska studier på tax från slutet av 70-talet: skyhöga siffror för dövhet både hos homozygota och heterozygota taxar! Uppföljande studier som visar ögondefekter! Forskarförslag om totalförbud mot merle! KC bör alltså omgående förbjuda merle hos chihuahua, dels för att den är farlig och dels (minst lika mycket?) för att alla merle chihuahua nog har falska stamtavlor med insmugna taxar... Visserligen medger dr Willis att han saknar bevis för den saken, men slutar ändå sin artikel med det rungande fältropet: ”Ska vi föda upp chihuahua eller blandras?”
När Willis är mera sansad säger han:”A colour associated with eye and hearing defects should be selected against, however attractive some people may find the merle variant.” Ja, det är ju huvudargumentet mot merle i alla raser. Det ligger en del i det påståendet. Även om det är oväntat ur munnen på mannen som stödde projektet att KORSA BOXER MED WELSH CORGI FÖR ATT FÅ IN MEDFÖDD STUBBSVANS NÄR DET BLEV KUPERINGSFÖRBUD!
Är det OK att korsa in ett anlag kopplat till risk för ryggradsdefekter, hellre än att ändra standarden så att den låter boxern ha sin svans? Och för vavvornas del: är det inte tänkbart att merle har funnits med som en svårupptäckt smygare i pälsfärgen hos rödaktiga, gula och bruna hundar under obekant tid därför att uppfödare inte kom på tanken att leta efter den?
Jag skulle vilja påstå att det finns ett trovärdighetsproblem här. Det ligger inte i att Malcolm Willis ägnar sig åt doubletalk och obevisade påståenden, när han förkastar påstådd blandad utseendeavel på chihuahua och berömmer samma sak hos boxer.
Alldeles bortsett från det där, så kan ha rätt i sak när han talar om att merlegenen är farlig. Hans trovärdighetsproblem ligger i att de gamla tyska studierna han skriver om – som verkar ligga i botten på många farhågor om merle – kanske inte är några höjdare.
Bodil Carlsson
Willis, M: Merle Chihuahuas – time to call a halt. Artikel i Our Dogs, februari 2005.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)