LEDIGA DAGAR PÅ LANDET

Vi skottar. Den här dagen också. Litet takröj plus framgrävning av det som en gång var ett hundsäkert fårstängsel runt tomten står på dagordningen.



Katten leder och övervakar arbetet.



Här går han upp i talarstolen för att elda de tjänande massorna till nya tag. Eller möjligen för att predika om att ifall vi stupar av utmattning, så kommer belöning i himmelen.
En liten, liten klick av hans mest stinkande favoritkäk är utlovat. Pie in the sky...



Hundarna, förnuftiga varelser, leker tafatt i glädjen över att djup lössnö blev solbakad tjock skare som håller att springa på.






Visst – det är precis därför vi måste gräva fram stängslet.

Bodil Carlsson

The long and winding road

Så här någon vecka efter årsmötet börjar vissa insikter komma. Till exempel insikten om att det nya vandringspris som delades ut, "Rolex minne" - Till den uppfödare med en kull som har högst medel på MH gällande nyfikenhet/orädsla - kanske är viktigare än vad jag först insåg. (Högt medel = små rädslereaktioner).
Att collies har problem med rädslor, det vet alla. Fråga vem som helst på stan så får du höra ord som: nervös, rädd, ängslig. Det är ingen skröna, ingen myt, inte ens förtal. Det finns en sanning bakom dessa ord. En sanning som är obekväm för vissa, en utmaning för andra.

Frågan är var rädslorna kommer ifrån?
När blev collien rädd? När slutade rasen vara intressant för försvarsmakten på grund av bristande mental stabilitet? Vad var det som hände, när hände det och varför?
Ofta framhålls det att första Lassiefilmen gav upphov till ett collieavlande utan dess like. Alla ville ha en egen Lassie - orädd, lojal och alldeles, alldeles underbar. Uppfödarna skrattade hela vägen till banken (?) och collievalpar spreds som sandkorn i en ökenstorm.
Men var kom rädslorna ifrån?

En vallande/vaktande hund anses vara ursprunget för denna ras. Förvisso uppblandad med troligen både Borzoi och Irländsk Setter, men ändå en robust gårdshund i grunden. En sådan hund kan inte vägra gå i vare sig lervälling eller på isgata. Den kan inte banga för att grannen skjuter kaniner i skogen nästgårds eller att dagens tvätt fladdrar våldsamt i snålblåsten. En sådan hund måste stå över händelser som dessa. Men någonstans på en lång och vindlande väg har det successivt kommit in gener som bidragit till de problem med rädslor rasen bevisligen har idag.

Så inlägget blir en fråga: Vad hände, när och varför?
Och samtidigt ett stort tack till dem som instiftade detta vandringspris. Rolex lever vidare. Han bor i alla sanna collievänners hjärtan, om än inte känd mer än till namnet.

Johan Nilsson

KRYSS I RÄTT RUTA?

Ibland känns hundvärlden som titeln på en gammal bergmanfilm – Viskningar och rop. Antingen vrålar man. Eller så tisslar man och sprider rykten. Finns ingen stor vana vid normalt röstläge. Känns det som ibland. Det finns stunder, då man föredrar snöskottning framför hundfolk.
Efter tips går jag in och läser kommentarer på en annan blogg. Jaha, back again? En livfullt skildrad pappskalle, som drogar ner alla sina inavlade hundar med vanebildande preparat för människor och gör dem – hundarna, om ni hänger med – till missbrukare i unga år. Tja, det syftar väl på undertecknad. Familjen läser över min axel och skrattar. Det blir lite kul mitt i toktänket.
Grannen, som kommer in och får höra, tappar hakan. Skakar på huvudet. Då är det inte lika roligt längre. Jag läser vidare och tar del av skakande berättelse om en riktigt omoralisk typ, som bevars vill bli utställningsdomare – pinnhålet närmast under Gud! - och hur hemskt detta är, för visst bör en person med så storslagna ambitioner åtminstone ha ”rena lakan” i bagaget i stället för skum ”handel och vandel”?
Herregud! Ännu en gammal bankrånare som sent i livet vill byta karriär?

Den hunddrogande individen kan i stort sett bara vara jag, men eftersom det hänvisas till någon som nyligen har skrivit på sin blogg att hon matar hundar med ”Anafranil” finns det trots allt ett litet utrymme att smita undan på. Den anonyma skribenten KAN ju ha avsett någon helt annan. Det KAN, teoretiskt, finnas någon, som ger hundar receptbelagd människomedicin och är dum nog att blogga om det. Det kan man i alla fall påstå. Om nu saken skulle tas upp någonstans, exempelvis av mig, exempelvis av den anledningen att det är ett lagbrott att ge djur mediciner avsedda för människor och att jag kanske ogillar att beskyllas för lagbrott som relaterar till mitt yrke.
Det blir värre att komma undan med den omoraliska domarkandidaten, för man har nog ett ansvar för vad man publicerar på sin bloggsida. Det där kan bara handla om en enda människa, för i en kommentar lämnas en hänvisning som bara kan syfta på en person i taget. Funderar man lite, så kan man lätt ta fram namnet på den individen. Till och med en oinvigd person som jag fixade den saken, när jag testade. Det behövdes ett telefonsamtal.
Det är ordföranden i en av bloggaren inte uppskattad men ofta omnämnd rasklubb, som förtalas. Bloggaren, som skriver under eget namn, kör sin favoritteknik och hummar och antyder och förfasar sig och pratar om ”rena lakan”. Så där lite allmänt, ni vet. Sedan kliver hon tillbaka och låter sin anonyma kommentator peka ut offret. Förmodligen tror de att de är på den säkra sidan då.

Vad gör man åt saken? Rycker man på axlarna och tänker att det fattar väl varenda normalvettig person hur mycket sanning som finns i dravlet?
Eller tänker man på grannens tappade haka och minns att hundintresserade människor sitter och läser och tror att så här går det till. Så här håller folk på i renrasvärlden. Drogar hundar och myglar till sig utställningspriser och skär skalpen av varandra med viskningar. Särskilt tror man kanske att det kan vara sant, när en av SKK:s tidning anlitad journalist ger offentlighet åt viskningen.

Vad ska vi göra för att få slut på det här?

1) Strunt i eländet! Så här har dom alltid hållit på, dom kan inte bättre och det är inget att bry sig om... Svarar du, så blir du bara en grälsjuk kärring till i högen.

2) Svara de anonyma att beträffande det påstådda domarfifflet bör de vända sig till någon SKK-instans, ex vis juridiska avdelningen, och för de arma drogade hundarnas räkning kontakta kennelkonsulenterna, djurskyddet och (om man är grundlig av sig) HSAN i nu nämnd ordning. Erbjuda adress och tfn-nr till resp instans samt hjälp med grammatik och stavning.

3) Skicka den här texten till SKK:s vd och fråga när och var SKK:s Disciplinnämnd hade tänkt börja titta på medlemmars internetförtal av andra medlemmar.

Vad säger ni, läsare? Om man tycker att samma sak gäller för oss som för alla andra – att man kan damma på varandra i diskussioner så att morrhåren ryker, man kan höja rösten i en principdiskussion, man kan tycka både det ena och det andra om varandra, men MAN KOMMER INGENSTANS MED LÖGNER OCH PERSONFÖRTAL – vilken ruta är rätt?
Var sätter vi krysset?

Bodil Carlsson

VI HANN!

Nä, inte till årsmötet, tyvärr. Men vi hann en del annat innan vårflodens ankomst!

Raskt folk med skyddsutrustning skottade av de värst hotade taken åt oss. Rask kille med lastare rensade sedan den värst hotade delen av gårdsplan från de nedskottade massorna plus det som redan låg där, ett meterhögt hårdpackat elände påminnande om vit betong.
Resten har vi gjort själva för hand. Det tog en stund. Hundarna har fått acceptera kortare promenader. Hästarna har inte blivit ryktade alla kvällar. Katten har tänkt efter och kommit fram till att vi förmodligen flyttade all denna snö för att solstrimman, som han abonnerar på, skulle kunna ta sig in genom fönstret och värma hans älsklingsställe på kökssoffan. Men där misstar han sig, för sanningen är att vi var rädda att han skulle kunna bli blöt om tassarna, om vi fick in en decimeter smältvatten i köket!
Själva har vi sovit väldigt gott på nätterna.
Och gissa? Det var vackrare innan vi började....



...men det känns lättare om hjärtat nu!





Bodil Carlsson

Gästskribentens årsmöte

(Detta skrevs i går – är nu hemkommen efter en fin helg utanför Timrå.)

Sitter i komfortabel stuga på Bergeforsens camping tillsammans med mina tre fyrfota polare – en collieflicka och två västgötaspetsditon.

Dagen (och hela helgen) har bjudit på fantastiskt väder – blå himmel, torr kyla, knarrande snö och sol, sol, sol.
SCK:s årsmöte var en lugn, trevlig och innehållsrik tillställning. Minns jag rätt upptogs röstlängden av 69 medlemmar.
Årsmötesordförande var Tomas Knuutila – skötte förhandlingarna med den äran. Tomas är verkligt duktig när det gäller föreningsteknik.(vi satt i SBK:s Sthlms-distrikts styrelse ett antal år – han var en klippa redan då – det blev ett glatt återseende).

Valen genomfördes enligt valberedningens förslag, ekonomi och budget vållade inga diskussioner.

Jag var imponerad över alla priser och plaketter som delades ut – så många duktiga och vackra collies!

Det pris som jag är säker på att alla berördes mest av, var det vandrinsgpris som en liten kille klev fram och presenterade tillsammans med sin mamma.
Du berättar så bra om detta vandringspris Johan!

Jag kan säga att det var inte bara jag som grät....
I år gick priset till kennel Gemdales, för en kull som föddes 2007- stort grattis - nästa år går det till någon kull som föddes 2008.

Väldigt intressant var också att höra om det möte som skedde i torsdags – möte med SCK, SKK och SBK – där man behandlade frågan om de ökade rädslorna inom collierasen, något som både SKK och SBK tar på största allvar – diger dokumentation talar sitt eget språk.
Ett pilotprojekt skall startas för att försöka vända upp skutan innan den kantrar totalt.

Efter att Tomas lämnat över klubban till omvalda ordföranden Margaretha Carlsson, tackade hon för förnyat förtroende,Tomas och bisittare Birgitta (förlåt, har glömt efternamnet) tackades för väl utfört uppdrag, förhandlingarna avslutades och mötesdeltagarna kunde vandra iväg till andra delen av salen och inta kaffe och supergoda smörgåsar.

Det var väldigt trevligt att sitta där, träffa colliefolk som man redan känner, men också få möjlighet att prata med collieägare som man aldrig sett tidigare!

På plats fanns även försäljning av diverse träningsattiraljer samt tröjor med collietryck.
Vid ytterligare ett bord fanns en massa fina grejor med colliemotiv, vackra ljus, ”pins”, kylskåpsmagneter, dörrskyltar, toalettskyltar m m - alla vackert målade och i behagliga färger – man ville ha alltihop….

Några av mötesdeltagarna stannade på Bergeforsens camping till söndag morgon –
bl a jag.

Vill nu bara önska SCK:s styrelse och alla övriga funktionärer ute i lokalområdena lycka till under resten av 2010 – ni gör ett kanonjobb!

Britta Hammarström

Ett årsmöte till avklarat

Med fjolårets möte i hyfsat färskt minne fanns farhågan inför årets möte om ännu en långbänk. Men se, det slapp vi! Det hela löpte lugnt och odramatiskt och de 69 röstberättigade som var närvarande avlade sina röster i varje fråga.

Ett nytt vandringspris delades ut till den MH-testade kull där hundarna visat minst kvarstående rädsla vid aktuella moment. Motiveringen för priset lästes upp av en lillhusse som berättade om den collie de hade - men bara i två och ett halvt år. Den collie som älskade sin familj, och vars familj älskade den, men var så rädd för att gå över golvet för att kunna vara med dem och därför förblev stående på en matta i hallen, klagande och oerhört olycklig. Ingen ska behöva uppleva det med sin hund och därför instiftades priset.

Detta pris ser åtminstone jag som mycket betydelsefullt och viktigt. Vi vill alla ha en collie som fungerar i vardagen, som inte är så rädd att den inte kan leva ett värdigt hundliv tillsammans med sin flock.
Heder åt er som instiftade detta pris!
Och heder åt lillhusse som klev fram inför alla och berättade sanningen om sin hund!

Det känns skönt att vi ännu ett år har en styrelse som så aktivt arbetar för colliens välmående, både fysiskt och psykiskt.
Ha ett gott och fruktbart år, styrelsen!

Johan Nilsson

DET FÖRFLUTNAS FÅTÖLJ

När Dog World berättade om engelska KC:s nya databas med hälsouppgifter och parningsrekommendationer, blev det förstås en del kommentarer på webbsidan.
Några av den sort man har lärt sig förvänta:
Detta är världens undergång! Vilket attentat mot oss uppfödare! Hela tjusningen med vår sport har ju varit att vi har kunnat avla på vem och vad vi har haft lust med och följa våra egna önskemål!

Margaret Carter, kvinnan som födde upp och ställde ut upp Cavalier King Charles i trettio år och som bidragit mycket till allmänhetens kännedom om den rasens två vanliga och farliga sjukdomar, svarar kort och enkelt:

Ni gjorde som ni ville väldigt länge.
Hundarna fick ta konsekvenserna och hundägarna fick betala
veterinärräkningarna. Det brukar ni glömma att berätta.

Margaret Carter är en person som man får stor respekt för. Hon talar sanning om sin ras och om sin uppfödning. Hon har fått ta mycket stryk för det, men ger sig inte. Hon får hinkvis med de vanliga, arroganta replikerna över sig, men återkommer med sakliga svar utan att tappa humöret. Det kan vara så, att hon älskar sin hundras mer än hon älskar sig själv och sin position – kort sagt, är en hedervärd människa.
Och så kan det för all del vara så, att hon har förstått en sak som den ylande rösten på webbsidan och hans meningsfränder i England och här hemma inte har fattat alls.
Ingen kan välja att sitta kvar i det förflutnas fåtölj.
I hundvärlden som överallt annars gäller att den som inte är beredd att ta till sig nya kunskaper och metoder är dömd att bli förbisprungen och förpassad till glömskan. Det kan man leva med, när det handlar om en del av traditionerna inom renrasaveln. Risken är bara att de rena hundraserna följer med på kuppen. Folk väljer hellre blandras.

Margaret Carter är en modig människa. Lyckligtvis är hon inte den enda av sitt slag! Inom varje ras finns hedervärda uppfödare. De inbillar sig inte att en hundras är deras privata revir. De ser inte en rasklubb som ett ständigt slagfält för olika kuppförsök och maktkamper. De accepterar diskussion om rasernas förtjänster och problem. De kör inte renrasuppfödningens anseende i botten med att babbla på om hur en rosett i syntetiskt siden är det enda beviset på att en hund är genetiskt frisk och stabil och bra och överlägsen och fulländad på alla sätt och vis. De ser inte veterinärer och genetiker som fiender. De respektabla uppfödarna vill ta fram friska, fungerande hundar idag och de vill att den ras de tycker om ska finnas kvar i morgon.

TÄNK OM DE SLÅR SIG IHOP!!!

Bodil Carlsson