THE LONG READ 21): Det här kan vi sätta emot!

Den verkliga, betydelsefulla uppdelningen i avelsbaser idag handlar inte om någon enstaka gen, som ger lång eller kort päls, vikta eller räta öron, vanlig eller ovanlig pälsfärg. Den handlar inte ens om olika raser. Uppdelningen handlar om splittringen mellan avel för nedärvd användbarhet och avel för kommersiell produktion med sikte på dagens efterfrågan. Den dominerande avelsinriktningen skruvar ner insidan och skruvar upp utsidan i sin anpassning till det utrymme hundar kan ges i köparnas tillvaro. På andra sidan finns den krympande avelsinriktningen för något mera.

Den klyvningen går rakt igenom rasklubbarna. Därav de oupphörliga, bittra grälen.

Vad har vi att sätta emot? Fixeringen vid vissa extrema särdrag, noslösa underbett eller dubbelskelning, kan vi inte göra mycket åt; den får vi lämna till lagstiftarna att ta hand om. Marknadsanpassningen hos majoriteten av uppfödarna kan vi inte heller göra mycket åt. De kallas inte the pet industry utan anledning. Exteriöra konstifikationer kommer att sälja, så länge styrande utställningsuppfödare tävlar om att producera dem dem och så länge folk går på det: djurvanan hos stadsbefolkningen kan misstänkas avta för varje generation. Alla ser inte något konstigt med hur en utställningsschäfer rör sig eller hur en extremtrubbnos låter när den anstränger sig.

Många hundar i våra samhällen lever idag både i en fysisk välmåga och en grad av inaktivitet, som gamla tiders hundar aldrig var i närheten av. Passivitet ersätter arbetsförmåga. Inte skälla, inte vantrivas med timmar i ensamhet, inte dra i kopplet, inte jaga bilar, inte vara jobbigt aktivitetskrävande! Hundar som behöver testas för att visa att de orkar gå i tre minuter utan andnöd och hundar som hellre stannar hemma än att konfronteras med en högljudd omvärld föredras av människor, som inte kan se något fel i det – de är lättare att ha. Så uppfödarna hakar på.

Från ett av collieklubbens många stormiga möten om att avla på MH för mera nyfikenhet och oräddhet minns jag någon, som ropade: ”Men folk vill inte ha såna hundar!” Vem sa det? En liten uppfödare, nöjd med att ta rygg på större uppfödare, nöjd med att sitta nära dem runt ringen och småprata, nöjd med att få låna deras fina hanar. Ingenting konstigt med det: så fungerar människor och mycket av renrasaveln kretsar i samma cirkel. Titta på kennelspindlarna för exteriöravlade och mentalitetsavlade schäferhundar och ni ser skillnaden.

Fundera på vilken sorts hund som är bekvämast att ha både för uppfödarna – särskilt om det behövs många hundar för att leverera valpkullarna - och köparna.

Fundera på om renrasavelns boomår har satt uppfödare i en position, där de sällan behövt lyssna till något annat än sina egna preferenser. Folk köpte, därför att deras valpar var det som fanns – om man nu ville ha renrasigt, och det ville ju många. Men finstämpeln i renrasighet håller på att tvättas bort. Om en hund bara är en hund utan särskilda egenskaper, är den lika mycket hund utan registrering och på köpet blir man av med en del genetiska komplikationer. Så tänker allt flera - och även om kennelklubbarna har svårt att ta det till sig, ligger det en del i den tanken.

Hundar kan vem som helst producera. Många håller redan på: det har blivit ett ganska vanligt sätt att tjäna pengar på och ja, det var renrasaveln, som gjorde det vanligt, så sluta rynka på näsan. Det behövs inga investeringar i kunskap eller hälsoundersökningar för att ha laglig förfoganderätt över en tiks livmoder och sälja valpar, reggade eller icke, på nätet. Har man tur, så blir det hyggliga hundar och har hundarna tur, så hittar de vettiga köpare. Man kan försöka kvalitetsstämpla valparna med föräldrarnas utställningstitlar för att höja priset, så länge köparna bryr sig om sådana saker. Om de slutar bry sig, återgår kennelklubbarna till sitt utgångsläge för hundra år sedan: små elitgrupper som sysslar med sitt.

Vad kan de göra som vill ha något mera? Tänka efter.

Hur många är de, som vill ha en användbar hund med hälsodeklaration?

Användbarhet ser ut på olika sätt, beroende på vilken bakgrund och avelstradition som hundarna kommer ur. Det enda gemensamma hos tamhundarna är väl att de är mera socialt hörsamma mot människor än någon annan art – annars hade de aldrig överlevt bekantskapen med oss – men i övrigt skiljer sig deras grundläggande förmågor fortfarande åt, trots decennier av utslätning. Ta vara på dem!

Jag tror nämligen, att uppfödaren på colliegrälet hade fel i sak. Folk vill visst ha sådana hundar! Lika många som de som är ute efter oförargliga tillval att kamma eller ta med på stillsamma promenader? Lika många som de som tävlar utseende eller de som tävlar prestationshobby?

Tillräckligt många för att värdefulla egenskaper ska fortleva, om efterfrågeexplosionen blir en implosion.

Att behålla fungerande egenskapslinjer är inte det lättaste att lyckas med i ett längre perspektiv, men det går – om man vågar tänka lite längre än FCI och WUSV och om man vågar samarbeta över rasgränser. Beslutsamma rasklubbar med sina valpköpare bakom sig kan klara jobbet, men inte för egen maskin. Inom och mellan länder behöver de hjälpas åt. Vallhundsfolket, jägarna, de kvarvarande uppfödarna av fungerande bruks- och tjänstehundar, de som föder upp assistanshundar - de är redan på väg i den riktningen. Jag tror att samma sak är på väg att hända inom andra rasgrupper, därför att hotet från de små avelsbaserna med stigande inavelsnivå växer och det gör motviljan mot renrasavelns excesser och oron över urvattningen av egenskaper också. Kennelklubbarna riskerar att bli förbisprungna av människor med nyare kunskap och andra mål än bara exteriöravel på evigt sluten stambok. De kan inte fortsätta ta större hänsyn till inflytelserika uppfödargrupper än till hundarna och deras ägare. Om eller när en ekonomisk kris slår till igen, är det inte de traditionella delarna av kennelklubbarna som kommer att klara hundraserna...

...så då får andra se till att göra det.

Tamhunden är en av människans bästa uppfinningar. Det finns en framtid för hundar så länge det finns en för oss, men vi kanske skulle lägga ner mera tid på att tänka på hur vi vill att den framtiden ska se ut.

Med risk att vara tjatig: det är bra att inte upprepa samma misstag bara för att man har gjort det länge.

Bodil Carlsson