THE LONG READ 20): Vad har ni att sätta emot?

När ni bestämmer er för att satsa på en viktig egenskap, vare sig det är en ren utseendeegenskap eller en arbetsegenskap, kommer ni att få med några oönskade gener i svepet. Det går inte att undvika. Men det går att bestämma sig för vilken nivå av genetiska problem och vilken svårighetsgrad hos problemen som är rimlig. Om 70% av alla collies har CEA och 60% bär på den muterade versionen av MDR1 och om båda sällan ger problem, så är det inte ett överhängande bekymmer, utan snarare ett indirekt mått på den verkliga inavelsgraden i rasen; vill man göra något åt det, så kan man ta tid på sig. Men om 50% (min gissning) av europeiska collies bär på ärftliga anlag för rädslereaktioner som minskar hundarnas livskvalitet och användbarhet - då måste aveln förändras. Snart! Utländska kennlar redovisar sina testresultat för CEA- och MDR1-mutationerna hos föräldrarna till sina kullar, men nämner aldrig ljudrädsla eller leder. De har missat något. De vill vara seriösa och i framkant, men har inte baskunskap nog att göra den där rimlighetskalkylen: vad kan man acceptera för att behålla det man vill ha? Vad är viktigt att få bort?

Ingenting måste hållas koll på bara för att det kan påvisas med ett gentest. Man blir inte mera seriös för att man har råd att betala Embark. Man behöver förstå vad man sysslar med också.

För tydlighetens skull - ett tänkt exempel. Föreställ er en renras med många omvittnat duktiga räddningshundar, alternativt en ras känd för sina glada och vänliga sällskapshundar. Tänk er att majoriteten av dessa hundar före sex års ålder drabbas av en ärftlig sjukdom som dödar inom något år. Rimligt pris för att behålla hundarnas renrasighet? Självklart inte. Det är bortkastade liv. Att genen bakom sjukdomen är identifierad och kan testas saknar praktisk betydelse – vanligheten säger oss redan, att anlaget finns överallt. De få hundar som eventuellt är fria räcker inte som avelsbas. Åtgärd? Acceptera att rasen dör ut – eller korsa in hundar, där liknande egenskap finns dokumenterad. Förpackningen blir lite annorlunda ett tag, men den egenskap vi sätter värde på lever vidare.

Tänk er å andra sidan samma ras och samma ärftliga sjukdom med den skillnaden, att ingen hund drabbas före tio års ålder och många lever till nytta för sin omgivning och till glädje för sig själva i ett par år till, innan sjukdomen plockar bort dem. Rimligt? I mina ögon – ja. Får valpköparna den kunskapen i näven samtidigt med köpekontraktet, så vet de från början att när sjukdomstecknen visar sig, då är det dags att boka den sista veterinärtiden. Utkorsa? Inte brådskande i det läget. Men om stamboken för en sådan tänkt ras ska fortsätta hållas stängd, kommer inavelsgraden för varje generation att öka och då måste rasklubben bevaka genomsnittsåldern för sjukdomsdebuten, så att den inte börjar gå neråt i åldrarna. Gör den det? Förbered utkorsningprojektet. Ni har haft tid på er att planera.

Så skulle en skissad rimlighetskalkyl kunna se ut. Ingen sådan ras existerar, men det finns några som kommer snubblande nära. Hur kommer det sig att uppfödarkollektiven inte klarar att göra liknande rimlighetskalkyler för verkliga raser?

Samma gamla svar: låg kunskapsnivå. Det har gått bra att föda upp hundar utan att behöva tänka själv och det har varit vanligare att högljutt förneka problem än att samarbeta för att bli av med dem. Ni har, om ni ursäktar att jag är provokativ, lagt den tid ni hade på annat.

Men när tjejen i kassan på Hemköp - som om det var den mest välkända sak i världen - förklarar att renrasiga hundar är totalt sönderavlade, vilket hände mig i veckan, då börjar det bli lite bråttom att tänka om.

Gå igenom AKC:s eller FCI:s registeröver hundraser och titta på vilka år de godkändes! Ni kommer att se samma sak – antalet raser ökade snabbt under samma tid som tillgången på pengar i samhället ökade. Alla dessa nytillkommande raser är inte ”historiska arv”; de är arvet efter en växande ekonomi. Alla kommer inte att överleva, biologiskt därför att det inte går att upprätthålla 350+ genetiska stickspår inom samma art; ekonomiskt därför att de är efterfrågeberoende. Minskar efterfrågan, så minskar både rasernas antal och hundarnas. Det som inte minskar är inavelsnivåerna.

Att ha skiljt alla norfolkterriers från alla norwichterriers utifrån deras öronform; gjort miniaussie och minibullterrier till egna raser utan möjlighet till återkorsning med ursprungspopulationerna; att vräka vita schäfervalpar från deras stamtavla och förklara dem väsensskilda från sina egna kullsyskon, vilket tyska schäferklubben gjorde på trettiotalet för att till sist bittert och motvilligt gå med på att att deras avkomlingar nu har blivit en alldeles egen men lika väsensskild ras; eller bestämma att långhårig och korthårig schäfer är var sin slutna avelsbas som WUSV gör idag – det är sådant man kan roa sig med så länge marknaden växer och skapar utrymme för allt flera säljbara varianter. Det ger flera utställningsklasser att konkurrera i, mera för FCI att administrera, flera rasklubbar att gräla i och mera för WUSV att hävda territorialrätt över; men hundarna i de separerade avelsbaserna har ingen glädje av tramset. Det har inte långsiktig avel heller. Ingenting blir mindre trams för att FCI eller världsschäferklubben sysslar med det. Om detta är en radikal tanke i dagens hundvärld, så säger det mera om hundvärlden än om mig.

Tjejen i kassan på Hemköp skulle himla med ögonen, om hon visste. Hon valde sin fyrvägskorsning just därför att den var allt annat än  renrasig och det, tror hon, gör den frisk. Hon har mera fel än rätt, men de som tänker som hon håller på att bli många.

Vad har ni att sätta emot?

Bodil Carlsson