Ni kanske undrar hur man tänker, när
man importerar hundar vars ärftliga hjärtsjukdom är dokumenterad
sedan tio år tillbaka?
Det finns några möjliga svar på
den frågan. Till exempel det uppenbara: man tänker inte alls, för
hundarna är snygga. Eller: man hade ingen aning, för
säljarna berättade inte och köparna visste inte tillräckligt för
att fråga. Eller lika gärna: säljarna visste inte mera än köparna, därför sa de inget. Man kan
spekulera i vilket svar som är det rätta, men i en avelstradition
byggd på kunskap och öppenhet hade berättelsen som följer aldrig
inträffat.
Importen av en hjärtsjukdom med
dominant arvsgång fick ett efterspel i England och det efterspelet
visar trots allt en viktig sak. En rasklubb kan ha
självbevarelsedrift nog att sätta rasens fortsättning framför
enskilda uppfödarintressen.
Paper
A pedigree-based genetic appraisal of Boxer ARVC and the role of the Striatin mutation
B.
M. Cattanach, BSc, PhD, DSc, FRS,1 J.
Dukes-McEwan, BVMS, MVM, DVC, PhD, DipECVIM-CA, MRCVS,2
P.
R. Wotton, BVSc, PhD, DVC, MRCVS,3 H.
M. Stephenson, BVMS, CertSAM, DipECVIM-CA, MRCVS,2,4
and R.
M. Hamilton, MD, FRCPC, MHscCHE, CCDS5
This article has been cited
by other articles in PMC.
Go
to:
Abstract
The objective of this paper was
to investigate by pedigree-based genetic means the origins and
inheritance of arrhythmogenic right ventricular cardiomyopathy
(ARVC) in UK Boxers and assess the role of the proposed causal
mutation in the gene, Striatin (STRN). All ARVC cases traced back to
a small number of imported American dogs deriving from the group of
Boxers studied by Harpster (1983)
Bruce
Cattanach står som huvudförfattare till den här studien från
2015. Den kartlägger släktskapen hos de drabbade hundarna i England
– varenda en går tillbaka på de amerikanska importerna - och
granskar tillförlitligheten hos testet som säljs som ett test för
ARVC. Cattanach är inte bara genetiker. Han är sedan årtionden en
av de ledande boxeruppfödarna i England; han har t ex har varit den
brittiska rasklubbens genetiska rådgivare. De importerade
amerikanska boxerhundarna, vars linjer han tittar på, gick förstås
i avel i England, i den traditionella versionen av renrasavel.
Inbreeding is standard procedure in show breeding, säger
Cattanachs rapport som förklaring till de stamtavlor den ritar upp.
Snart drog antalet rapporterade fall av den nya importerade
hjärtsjukdomen iväg.
Vad
gjorde den brittiska boxerklubben då? Den insåg, att det behövdes
motåtgärder: plötslig oväntad död drar uppmärksamheten till
sig. Cattanach åtog sig jobbet. Det gick inte lätt och inte enkelt,
berättar källor från England – ryktet påstår att han en gång
blev så less på vissa uppfödares motstånd att han avgick. Men han
kallades tillbaka igen, för sjukdomen försvann ju inte för att han
gjorde det och den blev faktiskt inte lindrigare för att man inte
pratade om den.
Efter
ett par års dispyter sjösatte boxerklubben alltså cirka 2004 sin
handlingsplan efter Cattanachs riktlinjer. Det var flera år innan
något gentest fanns att tillgå. Så uppfödare fick lära sig vad
ARVC var, vilka släktlinjer det handlade om, hur den nedärvdes, de
rekommenderades att publicerade de drabbade hundarnas namn på
rasklubbens hemsida och att aldrig avla på en hund som lämnat
sjukdomen och inte heller på den hundens avkommor. Vissa uppfödare
gick längre än så och höll sig helt undan från de USA-stammade
hundarna. Resultatet blev, att ARCV hölls inom en begränsad grupp,
slutade spridas och snabbt minskade hos rasklubbens hundar – idag,
knappt femton år senare, är inrapporterade nya fall därifrån
sällsynta. Så då är slaget vunnet?
Mja.
Eller nej. Inte som en svensk betraktare ser det.
Cattanach
berättar två saker till. ARVC är i stort sett borta från
KC-reggade show boxers, såvitt han kan bedöma, men
han vet inte hur det står till med the pet and commercial
population. Deras uppfödare når man ju ändå inte, så det man
får hoppas på är att insikt och åtgärder liksom sipprar ner
uppifrån.* Det där är en uppdelning, som inte finns i Sverige. Det
handlar om de oreggade renrasiga boxervalparna, de som inte bedömdes
vara utställningsmaterial utan såldes som sällskapshundar till
vanliga köpare och så deras oreggade avkommor - plus hundar från
valpfabrikerna. Hur många rör det sig om? Troligen vet ingen. Om
anlaget finns hos dem – gissa hur det kom dit och om det riskerar
att spridas vidare på ställen där ingen prestigefylld rasklubb har
insyn och rapporterar fallen?
Uppfödare
i England börjar återigen importera boxer från USA, såvitt jag
förstår för att man nu som då drömmer om att plocka hem
vinnare. På min direkta fråga om hur man tänker när man gör så,
svarar Cattanach att för vissa är vinnandet all-important.
Dessutom är omsättningen på uppfödare ofta snabb.*
Förhoppningsfulla nya kommer till. Gamla försvinner och tidigare
kunskaper försvinner med dem.
Det
genetiska arvet efter tidigare uppfödares beslut försvinner däremot
inte. Det gör inte de drabbade hundarna och valpköparna heller. De
står kvar med skägget i brevlådan. Och för den som undrar: nej,
det är inte Bruce Cattanachs kommentar till läget, utan min.
Bodil Carlsson
* Bruce Cattanach, personligt meddelande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar