DEN VÄNSTRA SIDAN AV SAKEN: en rashistoria och dess konsekvenser

Det har gått trettio år sedan jag först mötte en doberman och jag minns honom fortfarande. Attackhunden från otäcka filmer, ni vet, den livsfarliga hunden? Han kom travande i en skogsglänta i utkanten av Göteborg, rakt mot min sheltievalp och mig, och han rörde sig så vackert att jag glömde bort att vara rädd. Strax var han framme, hälsade överseende på den entusiastiska valpen och vände sig mot matte, som kom traskande efter med kopplet i ena näven och en boll i den andra.

Attackhunden från filmerna var en helt normal hund i verkligheten. Kraften och snabbheten styrdes av ett helt normalt hundhuvud: han visste när man inte slåss. Matte kastade bollen. Vi fick se honom i fullt språng och någonstans där gick det upp för mig att vackert är något man ser i flykten. Vackert står inte stilla.

Det gör inte tiden heller. Idag hittar jag en stor internationell facebookgrupp, där dobermanägare undrar om det kan finnas något foder, som ökar deras DCM-diagnosticerade hundars överlevnad något litet. Eller åtminstone förbättrar deras livskvalitet under den tid de har kvar.

Vårt hjärta börjar slå långt innan vi föds och slutar någon minut efter att vi är döda. Däremellan slår det mellan en gång och många gånger varje enskild sekund av våra liv, två hårt samarbetande, synkroniserade nävar. Höger halva hämtar hem blod från kroppen och sprutar till lungorna, vänster halva kramar mot högt tryck ut blod till hela kroppen och alltsammans hålls igång av ett självstyrande nät av elektriska fibrer. Ja, det där vet ni ju. Så tänk er in i hur det är att försöka leva, när de outröttlig pumpande nävarna har blivit till tunna, sladdriga ballonger. När hjärtmuskelcellerna är borta och fettceller och fibrer tar sig in i deras ställe.

Där har ni DCM, dilaterad cardiomyopati. Den finns hos oss också, bara inte så ofta. Ord för ord: uttänjd, hjärta, muskel, sjukdom. Den uttänjda hjärtmuskelns sjukdom. Den snabba dödens sjukdom, om man har tur och de elektriska fibrerna slås ut så att hjärtat stannar mitt i språnget. Annars följer en inte lika snabb och inte lika skonsam exit från livet.

Forskningsrapporterna säger att vid den tiden då jag mötte dobermanhanen i skogen var DCM hos rasen redan känd. Först uppmärksammades den på 1980-talet i USA, där man snart lärde sig att DCM var ovanlig hos unga hundar, men allt vanligare i takt med att hundarna blev äldre. Hur var det i Europa? Den här 8 år gamla rapporten gjorde sammanlagt 775 undersökningar med ultraljud av hjärtat och 24-timmars-EKG på 412 europeiska doberman från olika länder för att se, om det var någon skillnad på vår sida av Atlanten. Målet var att bedöma vanligheten med stigande ålder. Hur föll det ut?

Det såg lika illa ut här som där.

Prevalence of Dilated Cardiomyopathy in Doberman Pinschers in

Various Age Groups

G. Wess, A. Schulze, V. Butz, J. Simak, M. Killich, L.J.M. Keller, J. Maeurer, and, K. Hartmann

Background:

Dilated cardiomyopathy (DCM) in Doberman Pinschers is an autosomal dominant inherited disease. The

prevalence of DCM in Doberman Pinschers of various age groups in Europe is currently unknown, but this information would be important to develop recommendations for screening programs. /../

Results:

DCM prevalence in various age groups was as follows:

age group 1 (1 to2 years) 3.3%,

age group 2 (2 to 4years) 9.9%,

age group 3 (4 to 6 years) 12.5%,

age group 4 (6 to8 years) 43.6%,

and age group 5 (over 8 years) 44.1%.

Ni läser rätt. DCM nedärvs som en autosomalt dominant anlag – det bryr sig inte om könet utan tar tikar lika gärna som hanar, även om tikar brukar visa symptomen senare – och hunden som har anlaget måste få sjukdomen, förr eller senare, precis som den måste lämna det till 50% av sina valpar.

Förekomsten inte bara ökar med åldern, den tar ett plötsligt kliv uppåt från ungefär tre års ålder och ytterligare ett brant hopp uppåt från sexårsåldern. Därefter fortsätter den stiga, så att för varje år som går i en anlagsbärande dobermans liv ökar risken för att DCM skall börja visa sig. Hur många dobermanägare väntar på dagen med de första tecknen? Svimningsattacker? Andfåddhet? Hosta? Tilltagande trötthet? 
 DCM är alltid dödlig. För hälften av alla doberman är frågan alltså inte om de skall dö i DCM, utan när. Och så förstås hur. Mitt i språnget eller en tungandad vecka i taget? De flesta överlever förvånansvärt kort tid efter diagnosen – veckor, i bästa fall månader. Inte år. Någonstans ser jag en siffra på 25% snabba dödsfall. Hunden som springer efter bollen och faller ner och är borta eller bara ligger död på hallgolvet, när ägaren kommer hem från jobbet. Resten dör i vänsterkammarsvikt. Den snabba döden är retledningssystemets frånfälle; den långsamma är kammarväggens.

Bakgrunden till DCM (och andra ärftliga sjukdomar) hos doberman kan ni läsa här: www.vgl.ucdavis.edu/services/dog/GeneticDiversityInDoberman.php . En kort berättelse om rasens historia sammanställd av Niels Pedersen, som undersöker dobermangenetik vid UC Davis. Han erbjuder förstås ett genetiskt test – inte för någon enskild sjukdom, för en gångs skull, utan för graden av genetisk variation inom rasen och nej, det är ingen slump att en rashistorik numera hittas på hemsidan för ett genetiskt labb! Men han bjuder också på länkar till en bildkavalkad värd att se.

Det är den klassiska berättelsen en gång till. Karl Dobermanns ursprungshundar var få, men blandade – tuffa hundar, smarta hundar, snabba hundar. Han tog det han kunde hitta som passade och mixade en blandning som skulle ge det han ville ha, lojala vakthundar som kunde bita ifrån.

Sedan tog andra över. Det blev en period av intensiv standardisering, stängd stambok, matadorer och hundar som redan på fotona från tidigt 1900-tal ser förvånansvärt lika ut. En flaskhals efter första världskriget med en hane som ”räddade rasen” genom att överleva och bli förfader till de flesta dobermanhundar därefter och som beskrivs som ”huvudsakligen ansvarig för att starta om rasen i Tyskland”. En annan som ”överanvändes” och en tredje som blev betydelsefull och framgångsrik för att han faktiskt hade alla de tidigare matadorerna i sin egen stamtavla. Att se och läsa om dem ger en egendomlig känsla. I ljuset av vad som händer nu är presentationerna av foton från detta ärorika förflutna som ett gravtal över en ras. Någonstans i dessa vackra, kraftfulla hundar med högburna huvud fanns redan de muterade generna bakom DCM.

Idag finns de överallt.

Bodil Carlsson