STOLT OCH VÄRDIG PÅ JULDAGEN

Det går inte att förneka – vi har blivit äldre sedan han försvann, Colliebusen. Tikarna har slutat ligga och vänta på honom – nu bara ligger de. Det är tyst i flocken oftare. Eviga Mamman har blivit gammaldamig och avböjer långpromenader, särskilt i jobbig djupsnö. Matte har blivit lite gammeltantig, hon också. Det är inte lika roligt längre.

Spåraren är borta. Han med leendet i ögonen.

Med måttligt intresse läste jag igår Colliebladet. Viktigt avsnitt. Stort uppslag! Stolt och värdig. Huvudet som ska vara i balans. Uttryck. Öronen som aldrig får stå upp för då blir det fullkomligt fel uttryck. Stolt och värdig. Uttryck. Stolt och värdig.

Intervjuer med exteriördomare, kort sammanfattat.

Jahapp! Jag slog ihop tidningen och vi traskade iväg på förmiddagspromenaden. På juldagen. På tysta bonnvischan. Och där började en alldeles ovanligt lång promenad, länge i våldsamt tempo, bitvis i halvmeterdjup snö. Tioåriga tiken drog som en snöplog! Hon har inte rört sig med så imponerande kraft så länge på ett år eller två.

Så då var jag väl stolt?

Då tänkte jag på rörelserna och smidigheten hos den som skall vara en arbetande hund?

Tyvärr inte. Jag höll emot i kopplet, såg ner på den kämpande ryggen och undrade om det inte skulle vara vänligare att ta bort henne.

Det som utlöste snöplogskraften hos hunden var något som kan ha varit skott. För all del, jag svär inte på saken, men grannens barnbarn åkte pulka i åkerbacken en bit bort och en av småkillarna hade något i handen som möjligen var en knallpulverpistol. Eller så bröt snön av ett par trädgrenar i närheten.

Eller så använde någon inom en kilometer en hammare.

Allt detta har hänt förr. Medan det krävdes riktiga skott för att utlösa flyktbeteendet tidigare, så kan det räcka nu med skottliknande ljud vilken årstid som helst då tiken vet att det kan vara jakt på gång. Enda förbättringen är att hon fortare kommer ur paniken nu. Förr tog det timmar. Av klapprande tänder och darr.

Stolt och värdig, exteriörintresserade?

Uttryck?

Jodå, jag vet att skotträdsla/annan fobisk rädsla finns i alla raser – hos enstaka hundar. Jag vet också, lika väl som ni, att i  den här rasen är det allt annat än enstaka hundar. Det är ett välkänt, väldokumenterat och vanligt hälsoproblem. Av mina sju långhårscollies har tre haft det. Två av dem släkt – den tredje så obesläktad som avelsbasen tillåter: alla europeiska collies är släkt, frågan är bara hur mycket. Finns det några europeiska collies som INTE har skygge Dazzler eller hans bröder gånger tjogtal i sin bakgrund?

Så vem skall man hålla ansvarig?

Man kan självklart göra som vissa uppfödare gjorde förr – skylla på valpköparen, som inte har ledarskapstränat sig själv eller miljötränat valpen tillräckligt, eller tvärtom har gjort det för mycket, eller på fel sätt, eller i största allmänhet inte förskaffat hunden en tillräckligt lycklig valpdom.

Eller man kan göra som vissa valpköpare - bara skylla på den enskilda uppfödaren, som inte har talat om ”vad som fanns på linjerna”, eller som inte kan ha valt sina avelsdjur tillräckligt noga.

Eller så kan man tänka så här. Ansvarig är ingen nu levande eller tidigare person. Ansvarig är en dålig tradition! Eftersom hundarnas bakgrund rent genetiskt och släktskapsmässigt är som den är, så finns det ingen enskild uppfödare som kan garantera att skotträdsla/annan rädsla inte dyker upp. Ungefär som inte den mest seriösa cavalieruppfödare kan garantera frihet från syringomyeli och hjärtfel.  Uppfödarna inom en och samma ras delar på en och samma genpool.  Risken finns på alla ”linjer”. Det är inte ett enskilt uppfödarproblem i första hand – det är ett gemensamt arv skapat av tidigare uppfödares estetiska preferenser och stora förmåga att hålla tyst.

Jag är j-vligt trött på att behöva köpa tidigare uppfödares estetiska preferenser, när jag vill ha en hund. Förlåt att jag är så direkt, men så är det.

Jag är totalt färdig med att hålla god min inför en 103 punkter lång shoppinglista över vilka utseendedetaljer genetiken ska vara snäll och leverera för att exteriördomarna ska känna igen en collie. 
Eller annan variant av arten hund.

I en diskussion på facebook om collieegenskaper nyligen plockade jag upp ordet ”själ”, därför att någon annan redan använde det och därför att det är ett uttryck som i vardagsspråk ofta används för att ange en svårpreciserad inre egenskap hos något.

En del kommentarer verkar därmed uppfatta mig som någon sorts religiös stolle. Alternativt en drömmare. Och det kanske jag är, vem vet?

Men jag är åtminstone inte den sortens religiösa stolle som tror på biologiskt hållbar släktskapsbaserad avel på utseendedetaljer. Kostnaderna för det projektet i form av ansamling av defekter i hälsa eller beteende blir högre ju längre man håller på. Och det har hållits på rätt länge nu med hundavelns artonhundratalstradition. Är det inte dags att kliva av den släden? Föret börjar bli trögt!

Have yourself a merry little christmas, SKK, SBK och rasklubbar! Och när julen är över, fundera på varför blandraserna ökar.

För att blandraser är friskare, mera okomplicerade? Nä. Men för att renrasernas avelsresultat har fått folk att hoppas det!
För att allmänheten blir alltmera intresserad av åsikter om exakt var öron ska vikas för att den de sitter på skall vara en bra hund? 
Det får man förstås tro, om man vill. Men vem är i så fall drömmaren?

Bodil Carlsson