Då har vi sett fortsättningen på det program som för några år sedan orsakade sådan kalabalik bland uppfödare i framför allt England. Då någon hade mage att ifrågasätta hur hundavel bedrivs. Och framför allt, hur framgångsrika uppfödare bedriver hundavel!
Vissa återblickar visades, bl a den ägare till en Cavalier King Charles spaniel som bar på gener för den plågsamma sjukdomen syringomyeli, den sjukdom som innebär att hjärnan inte ryms i skallen.
Ägaren vägrade förstås svara på flera frågor men medgav att hennes utställningsvinnare hade nog ett par kullar efter sig, men inte så många. Sanningen är att han har 34 kullar efter sig, varav 26 efter han fått sin diagnos.
Ägaren vägrade förstås svara på flera frågor men medgav att hennes utställningsvinnare hade nog ett par kullar efter sig, men inte så många. Sanningen är att han har 34 kullar efter sig, varav 26 efter han fått sin diagnos.
Än värre var det med den framgångsrike (i utställningssammanhang) boxerhanen som bar på en gen för en njursjukdom som innebär att skadliga ämnen inte kan filtreras ut ur kroppen. Detta leder till att djuren förgiftas och dör, i alldeles för ung ålder. För att valparna ska insjukna krävs att bägge föräldrar bär på denna gen.
Denne champion har 894 valpar efter sig vilket innebär att sjukdomen kan bli ett mycket stort problem i den engelska boxerstammen. Ägaren till denna boxer är uppfödare, domare och ordförande för boxerklubbens avelsråd. Hon har ännu inte lämnat det blodprov som efterfrågades gällande hennes hund, för att definitivt fastställa att han bär på den skadliga genen. Hon säger sig inte ha träffat på sjukdomen bland sina valpar och kenneln ligger fortsatt på en mycket hög inavelsgrad i sin uppfödning.
Denne champion har 894 valpar efter sig vilket innebär att sjukdomen kan bli ett mycket stort problem i den engelska boxerstammen. Ägaren till denna boxer är uppfödare, domare och ordförande för boxerklubbens avelsråd. Hon har ännu inte lämnat det blodprov som efterfrågades gällande hennes hund, för att definitivt fastställa att han bär på den skadliga genen. Hon säger sig inte ha träffat på sjukdomen bland sina valpar och kenneln ligger fortsatt på en mycket hög inavelsgrad i sin uppfödning.
Detta är två exempel på hur människor som säger sig älska sin ras agerar. Som strutsar, med huvudet i sanden. Inget, absolut inget, får stå i vägen för deras ambitioner att föda fram utställningschampions. Och om något står i vägen - så blundar man, förnekar och passerar.
Ett problem är förstås att uppfödare som oftast är domare, och troligen lika ofta goda ryggkliare, innehar beslutsfattande poster inom engelska kennelklubben och i rasklubbarna.
Ett problem är förstås att uppfödare som oftast är domare, och troligen lika ofta goda ryggkliare, innehar beslutsfattande poster inom engelska kennelklubben och i rasklubbarna.
Det finns förstås kritiska röster, en del av dem hör man i programmet. Men de är uppgivna, motarbetade, hotade och uteslutna ur den sektliknande företeelse som hunduppfödning tycks vara.
De hoppas att utbildning kan sätta stopp för djurplågeriet, för det finns inga lagliga sätt att komma åt den industri som pumpar ut sjuka och lidande valpar över England och förmodligen en bra bit ut i Europa också.
De hoppas att utbildning kan sätta stopp för djurplågeriet, för det finns inga lagliga sätt att komma åt den industri som pumpar ut sjuka och lidande valpar över England och förmodligen en bra bit ut i Europa också.
Den engelska kennelklubben gör revideringar av rasstandarder för att på sikt bli av med de mest extrema överdrifterna inom olika raser. Men räcker det? Och hur lång tid tar det innan man ser ett resultat?
Och man kan lagstifta om allt, kan man inte?
Och man kan lagstifta om allt, kan man inte?
Johan Nilsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar