OCH GLÖMMA RESTEN?

”Hundar blev de första tamdjuren, en process som startade någonstans mellan för 20 000 och 15 000 år sedan, troligen när gråvargen började leta mat runt människors boplatser. Hundexperterna har olika tankar om hur aktivt människorna deltog i nästa steg, men till sist blev relationen ömsesidig, allteftersom vi började använda hundar för jakt, vakt eller vänskap. Skyddade från vildmarkens survival of the fittest, frodades de halvtama hundarna även om de bar på skadliga genetiska förändringar – som förkortade ben – som skulle ha rensats ut i små vilda populationer.

Tusentals år senare tog uppfödare tag i detta blandade genetiska material när de började skapa de moderna raserna. Uppfödarna tog drag de ville ha från olika raser – eller försökte sig på att snabbt upprepa mutationer i en och samma ras – för att få fram den hund de önskade sig. Uppfödarna premierade också nyheter, för ju mer distinkt en hundlinje såg ut, ju troligare var det att den skulle uppmärksammas officiellt som en ny ras.

Denna artificiella selektion tenderade att gynna enskilda gener med stort genomslag, eftersom ett utseendedrag därmed kunde fixeras mycket snabbare än vad grupper av gener med liten genomslagskraft någonsin kunde göra.”*

Och vilka gener var det frågan om? De som bestämmer utseendet. De är inte så många. En titt på en rottis och en chihuahua, eller på en puli jämfört med en kinesisk nakenhund, kan ju få vem som helst att tro att det måste skilja på en otrolig massa gener...

… men det är precis tvärtom. De enorma skillnaderna i kroppsstorlek, hårlag, pälskvalitet, pälsfärg, benlängd, nosform och allt annat som har uppmärksammats och namngivits och belönats under de senaste drygt hundra åren i vår del av världen – helt enkelt för att allt fler människor haft råd att ägna sig åt sådant - de skillnaderna skapas av ett litet fåtal gener. Längden, texturen och ”fanorna” i pälsen, som vi lägger sådan vikt vid, åstadkoms av generna FGF5 och RSPO2 ihop med KRT71 – och det gäller alla, strävhårig tax eller storpälsad collie. Skillnaden mellan ståndöron och hängande öron hänger på utformningen av en enda gen på kromosom nr 10.

Och beteendet? Vänskapen och vallningen och skyddet och jakten? Allt det som vi valde hundar för under de där tusen åren som föregick vår egen lilla bubbla i tiden? Det skapas av ett stort antal gener i ständig samverkan med den omgivning som hunden lever i och påverkas av. Den enda enskilda beteendegen som har hittats hittills är en som orsakar tvångsmässigt pälstuggande hos dobermann.

En hund, vilken hund som helst, har runt 30 000 gener. De skapar tillsammans en fantastisk varelse. Är vi fortfarande så upptagna med att slöjda fram formerna som ger oss framgång och status att vi måste välja att hetsa upp oss över de där tio eller tjugo stackars generna som ger just den rätta nosen, just den rätta svansen och just den rätta öronvarianten?Är det så framtiden för hundraserna ser ut - att vi stirrar oss bokstavligen blinda på gendetaljerna som vi har lyckats få fram?

Och glömmer resten?

Bodil Carlsson

* Citat ur MIX, MATCH, MORPH – How to build a dog, artikel skriven av John Tomanio, i National Geographic Magazine februari 2012, min översättning. Övriga uppgifter i inlägget är ett referat av samma artikel, som baserar sig - artikeln, alltså - på ett samarbetsprojekt mellan genforskare vid Cornell University, UCLA och the National Institutes of Health, USA. Uppgifterna om örongenen är jag inte hundra övertygad om, så jag snokar vidare!