WORKSHOP 5 OCH 6

Ni kommer förhoppningsvis snart att få läsa om Stockholmskonferensen på Jemima Harrisons blogg... som i torsdags, på ett och ett halvt år, var uppe i en miljon besökare. Grattis till bra hundjournalistik och uthålligt fokus, Jemima! Hade fler personer vågat stå upp och säga det du säger lite tidigare, så hade de stamboksförda raserna haft mindre bekymmer med hälsa och anatomi och större förtroende hos allmänheten än vad de har idag.

Tills vidare, kära läsare, får ni nöja er med det som följer.

                                                             * * *

Workshopgruppen för Selection of Mental Traits fortsatte sin redovisning på konferensen i Stockholm med att säga så här:

HUR ska man få med sig uppfödarna på en mentalitetssatsning? Ja, ett sätt skulle ju vara att certifiera de uppfödare som har en viss andel av sin uppfödning mentalitetstestade och med frågeformulär till valpköparna ifyllda och redovisade!

Och VEM ska se till att sjösätta projektet?  SKK tar på sig ansvaret för den närmsta fortsättningen och börjar med att kontakta andra nationella kennelklubbar för att ta upp diskussionen om mentalitetstest och frågeformulär. En arbetsgrupp om sådär fem personer påbörjar jobbet och en första gemensam uppföljning blir i Tyskland om två år.

Nästa arbetsgrupp hakade på. Utveckling av rasspecifika avelsprogram måste bli en internationell och gemensam sak för rasklubbar och för kennelklubbar. Det blir liksom inget av om man ska dutta var och en för sig. Prioritering nummer ett blir hälsa – hur länge och hur väl lever de olika raserna? (Som Steve Dean sa, den som måste stå ut med kronisk ögonirritation t f a hängande ögonlock, eller kronisk värk i rygg och leder kanske inte har någon större glädje av att få hänga med till hög ålder.)

Prioritet nummer två blir mentalitet. På tredjeplatsen kommer den enskilda hundens genetiska värde för rasen: hur lite inavlad, hur frisk är den tilltänkta avelshunden?

Överdrifterna och konstigheterna måste skäras bort ur rasstandards. Domarna måste få bättre kunskaper och en gemensam utbildningsgrund att stå på, men det räcker inte. Ägare, uppfödare och allmänheten behöver också veta mera – så media måste komma med på ett hörn.

Sedan brände det till lite.

Gemensamma hälsodatabaser behövs – men hur blir man överens om vem ska ha tillgång till dem? Företag som OptiGen sitter på mycket lagrad information om väldigt många hundars gener. Ni tänker er en köpare som sett en hund bli blind, som ska köpa ny hund och som vill veta om valpens föräldrar verkligen är gentestade för PRA och vilket resultatet i så fall blev! Eller en uppfödare som är sugen på en tik från ett annat land, som inte får veta något annat än att det aaaaldrig har funnits nåt fel på mina linjer och som väldigt gärna vill lita på säljaren men kanske vill kolla för säkerhets skull. Eller ni tänker er en rasklubb som vill få en överblick över en obehaglig ärftlig sjukdom: hur många av vår ras är testade och hur ser det ut?

Jo, det ser ut så här. ”Den som släpper ut informationen blir troligen stämd”, som en företagsrepresentant sa. OptiGen kan släppa på sekretessen bara om en officiell rasklubb skriftligen medger det... annars är gentestresultaten uppfödarnas enskilda egendom. Som vanligt. Och vilken nytta har man då av dem?

Bodil Carlsson