TIDENS PÄRLOR

Tiden – påstår klokt folk – är det vi har för att inte precis allting ska inträffa på en gång. Tänk er själva: Big Bang, dinosaurierna, Trefoil och Springsteens första skiva i samma gemensamma sekund! Visst skulle det vara svårt att hänga med?

Tur är det alltså att tiden löper mellan ögonblicken  som en tråd mellan många pärlor,  så att man har koll. Fast ibland trängs de ihop ändå, ögonblicken. Det har blivit mycket att försöka läsa in och förstå på sistone, inget som har med hundar att göra utom väldigt indirekt, men ändå, nya tankar radar upp sig och medan detta pågår växer gräset sanslöst och klipparen måste lirkas i tjänst än en gång, hästarna tas ut och in och på promenader och verkas och stället de bor på mockas och torvströs och halmas; hundarna promeneras och lekas med och matas och gås ut igen, och medan detta händer fortsätter gräset att växa och på jobbet pågår alltid samma dag om och om igen, bara fortare och fortare. Väldigt mycket pärlor på  lite tråd!

Joo... utom på ett sätt. Jordgubbsodlarna är inte sorgsna över kylan och vätan, det har förlängt bärsäsongen. Plantorna som borde vara tomma står med halvmoget och med grönvit  kart och lovar fortsatt skörd. Likadant är det med rosor. De borde ha blommat över vid det här laget, men icke. Så står man där på sin förstubro om morronen klar att ge sig i kast med dagens program – här ska göras och fixas och bli klart! Strukturerat och ordentligt! Och så är det en av dagarna då pärlorna står stilla.

Det känns som att få en immateriell kula mitt emellan ögonen. Ingenting kan vara så vackert!

Så då struntar man i görandet. Det är för mycket på en gång. Färgerna och ljuset och dofterna. Från förmiddagens skugga under träden och The Velvet Rose i middagssol

till eftermiddagspromenaden.  Rådjursget med kid som levande bronsstatyer i grönskan, ormvråken seglande över den nyslagna vallen där de står. 

Ännu lite senare börjar ljuset bli mildare. Det är tiden för de persiska rosornas silvriga

nyanser; hästarna är glada att få komma in och slippa allt bitande flygtyg och hundarna ser fram mot sval kvällspromenad.

Och så till sist bleks alla färger av. Dagg och kvällsdis. Colliebusen sträcker upp sig mot ett hundskall bortifrån från grannens. Tikarna slickar dagg av tassarna. Tranparet ropar till varandra från fältet.

De vita rosorna lyser.

Bodil Carlsson