Blixtar och dunder...

…magiska under. Kommer ni ihåg den gamla dängan från 1983? Igår fick vi rejält av bäggedera här. En stund innan spektaklet drog igång var vi ute med hundarna. En vanlig promenad som började en solig sommardag, men som vi insåg skulle sluta med skyfall och åska. Alltså fanns det anledning att snabba på stegen lite när de första dropparna föll.
Vi har en hund som inte gillar åska och fyrverkerier. Inte regn heller, för den delen.  Han tolererar det men är inte glad när det drar igång. Nu fick jag se att han tog det med ro när det började dundra i skyn och vräka ner blöta tårar från himlen. Inte direkt svansviftande, men i lagom takt, gick han vägen fram i hällregn och åska. Det blev lite av dubbel glädje att inte känna minsta drag i kopplet under detta sommarfyrverkeri i vattnets tecken.

Väl hemma fick vi tre nedslag alldeles intill vårt stackars hus som skakade av skräck. Det pep i tvättmaskinen när strömspikarna kom och det var signalen för nedslag. Det låter rätt mycket när ett åskoväder är precis ovanför en. Vet inte hur många decibel en nära åskknall är men det är ganska många… Och man känner sig ganska liten, även om man bor i ett hyfsat stort hus. Det är, kort sagt, inte speciellt trevligt även om det samtidigt är fascinerande med naturens krafter.
Hundarna tyckte nog inte heller att just dessa nära nedslag var trevliga, en låg i sängen och den andra under matbordet. Där stannade de tills det hela var över och de med små glada ryckningar i svansen visade att nu var allt som vanligt igen.
Skönt ändå att ha hundar som inte gör så stor affär av det hela. Som väntar ut och sedan återgår till det normala.
Jag har en gång passat en skotträdd hund under en nyårshelg, det var hjärtskärande för en djurvän (som jag tycker att jag är) att se denna skakande och samtidigt avtrubbade hund.
Jag är glad att ingen av våra är så rädd som den hunden var. Också glad över att vår rasklubb gör så mycket för att minska denna rädsla. Regler och förordningar är inte alltid av ondo – tvärtom!

Johan Nilsson