JULKLAPPEN SOM INGEN ÖNSKADE SIG

Dagens Juridik är en daglig, nätbaserad tidning som skriver om juridik - förstås. Lagar, konsekvenser av lagstiftning, aktuella rättsärenden. Den som blir publicerad där har chansen att nå mellan 50 000 och 70 000 läsare, för det är så många läsare som Dagens Juridik har.
Det är inget litet antal.

Debattinlägget av professorn i rättsvetenskap, Eva Schömer, som Collievänner lade ut igår, är det första jag har som sett tar upp hundvärldens förehavanden. Inlägget handlar om ett alldeles nyligen taget beslut i SKK:s Disciplinnämnd. Jag undrar om Disciplinnämnden och SKK är glada för uppmärksamheten?

Bakgrunden förefaller vara, att tre medlemmar av SKK anmälts av två kennelägare för att medlemmarna uttryckt åsikten att kennelns uppfödning inte tar hänsyn till önskvärda mentala egenskaper så som de uttrycks i mentalindex. Disciplinnämndens utslag finns ännu inte i något utlagt protokoll, men som det skildras i Eva Schömers debattinlägg framkommer ju inte att de anmälda skulle ha hotat eller förtalat kennelägarna eller farit med osanning om kennelns uppfödning. Det ser väl snarare ut som om de sagt vad de tyckte om den - och det fick de inte?

Ingen ifrågasätter att SKK, som andra organisationer, behöver en instans som kan ingripa när det sker saker som inte borde ske, som är oförenliga med organisationens stadgar eller mål, eller när medlemmar går på varandra på ett otrevligt vis. Det måste faktiskt finnas gränser för hur man får uttrycka sig.
Men det måste också finnas gränser för hur man hanterar kritik. Är det verkligen för sådant här som Disciplinnämnden finns till?

Det finns lägen när det är klokare att rycka på axlarna och låssas som det regnar, om någon skulle säga det man inte vill höra... eller inte vill att andra skall höra. Detta kan ha varit ett sådant läge. Vad uppnådde anmälarna och Disciplinnämnden?
Oönskad uppmärksamhet.
 Julklappen som ingen vill ha.

Bodil Carlsson

Debatt i DAGENS JURIDIK

"Ideella föreningars rätt att tillgripa medel för att förhindra kritik är i stort sett oinskränkt”

Publicerad: 2019-12-17 10:55

DEBATT – av Eva Schömer, professor i rättsvetenskap, Högskolan Kristianstad

Till skillnad från ekonomiska föreningar, vars verksamhet regleras genom lag, är ideella föreningars verksamheter i princip ”oreglerade”. Således får grunden för de ideella föreningarnas verksamheter och inriktningar sökas i föreningarnas stadgar.

Svenska Kennelklubben (SKK) är det centrala organet för bland annat special-och raskubbar. Klubben bildades redan 1889, då jägare och adelsmän slöt sig samman i syfte att utveckla aveln för dugliga jakthundar. I dag är SKK en av landets största ideella organisationer med nära 300 000 medlemmar. SKK ska enligt sina stadgar både ”väcka intresse och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rashundar” (1§) och ”inspirera, stödja och följa medlemsorganisationer i deras verksamhet samt medverka till god sammanhållning mellan dessa” (2§). I likhet med alla andra ideella organisationer finns förhållningsregler för var gränsen går mellan yttrandefriheten och rätten att framföra kritik mot organisationen. Överträdelser kan leda till allt från en erinran, varning i kombination av andra disciplinära påföljder såsom tävlingsförbud och/ avelsförbud till uteslutning från föreningen. För en aktiv hundförare, som inte bara önskar ha en sällskapshund, är ofta möjligheten att få tävla i olika grenar ett eftersträvansvärt mål. För att få tävla förutsätts det att den enskilde är medlem i en av SKK:s organisationer (special-, ras-, brukshundklubb…). För den enskilde kan således en allvarligare disciplinär åtgärd få katastrofala följder på det personliga planet.

SKK:s Disciplinnämnd har nyligen prövat tre ärenden om huruvida medlemmar har agerat i strid med grundregeln (1:2) genom att ha publicerat inlägg på FaceBook:sidor (både på deras egna och olika gruppsidor för hundintresserade personer). Endast i ett av fallen fann nämnden att det inte fanns anledning att framför kritik. Den medlemmen hade lagt ut uppgifter över några valpkullars mentalindex (planerat resultat för mental hälsa), som ej nådde upp till siffran ”100” (ett slags medelriktmärke baserat på den aktuella rasens egenskaper). I de två andra ärendena tilldelades medlemmarna var sin ”varning”. Den ena medlemmen förklaras ha handlat i strid med SKK:s grundregel (1:2) genom att skriva illa om SKK och SKK:s Centraltralstyrelse (CS). Av anmälan beskrivs medlemmen ha talat om SKK i termer som ett skämt. Medlemmen påstods vidare ha hotat att hänga ut uppfödare som inte avlade på hundar med planerat avelsindex på ”100” och att rapportera de kullar som inte nådde upp till 100 till Jordbruksverket.

Medlemmen uppmanade även till en genomlysning av SKK:s och aktuella rasklubbars arbete med avel och hälsa. Den andra medlemmen kritiseras för att ha lagt upp information om en kull vars mentala index låg långt under 100. Även om varken kenneln eller ägarna till kenneln namnges, framgår det att kenneln ägs av en person som sitter i CS, vilket Disciplinnämnden således fann anledning att kritisera.

I ett långsiktigt perspektiv blir varningarna inte bara något som får effekt för de enskilda medlemmarna. Varningarna kan även få till följd att övriga medlemmar räds att föra en debatt om vad ett gott avelsarbete är. Att det saknas möjlighet att klaga på ett utlåtande från Disciplinnämnden gör att en enskild medlem i det närmsta skräms till tystnad. Det finns anledning att ställa sig frågan hur enskilda medlemmar uppfattar situationen att hotas om varning om de för en diskussion om att vända sig till Länsstyrelsen med anmälan om hundhållning, som de uppfattar som osund. Hur ska tillsynsmyndigheten ens få information om att det finns skäl att göra en inspektion om de som anser sig se felaktigheter inte vågar göra en anmälan. Det är inte lite magstarkt att kritisera ett sådant agerande, när SKK:s egen avelsstrategi för god hundavel bl.a. stadgar att de ska:

– Prioritera avel som gynnar avkommans möjlighet till ett långt liv utan hälsostörningar
– Prioritera avel för mentala egenskaper anpassade till rasernas funktion och samhällets krav
– Prioritera avel som gynnar god funktion och förebygger förekomsten av icke önskvärda egenskaper hos avkomman.

Regleringen kan tyckas både klar och okomplicerad. Emellertid går åsikterna tydligen isär när det gäller frågor om vad ett gott avelsarbete är och vad goda mentala egenskaper är. SKK framhåller på sin hemsida att en medlems yttrandefrihet inte ska begränsas av grundreglerna, där 1:2 föreskriver att en medlem ska handla och uppträda på sådant sätt att det inte skadar eller motverkar SKK eller dess medlemsorganisationer och inte uttala sig nedsättande i tal eller skrift om en funktionär med uppdrag inom SKK.

Den kritik som Disciplinnämnden riktar mot de två medlemmarna blir som en logisk kullerbytta, där organisationen ser ut att värna sig själv och sina funktionärer framför att verka för en god, genomtänkt och välplanerad avel. Att som tävlingsförare leva under hot om varning och/uteslutning leder knappast till god stämning. Givetvis ska det inte heller vara så att medlemmar agerar så att föreningen skadas. Disciplinnämnden verkar dock välja att bortse från SKK:s grundregel 1:1, vilken föreskriver att samtliga medlemmar ska ”behandla och vårda hundar och andra djur väl i enlighet med beprövad erfarenhet liksom gällande djurskyddslagsstiftning. Detta innebär att någon befogad anmärkning mot djurhållningen inte ska kunna göras av myndighet eller av kennelkonsulent auktoriserad av SKK eller av myndighet. Medlem ska medverka till att SKK:s auktoriserade kennelkonsulent kan genomföra besök.” På samma sätt som gäller vid alla etiska dilemman blir det här en fråga om vems intresse som ska gagnas på bekostnad av någon annans. De nu meddelade besluten illustrerar tydligt hur SKK väljer att placera frågor om god och sund avel efter frågor om att inte kritisera den egna organisationen och dess egna funktionärer. Vi kan dock glädja oss åt att Disciplinnämnden valde att inte rikta kritik mot den medlem som endast återgav information om hundars mentala index.

(Inlägget är publicerat efter godkännande av artikelförfattaren. Länk till DAGENS JURIDIK )

En god jul och gott nytt år önskar vi er alla.

GOTT VETT

Sent igår eftermiddag bars en gammal hund in hos mig och lades till rätta på ett lager tjocka handdukar i soffan i vardagsrummet, insvept i mjuk filt. Hon väger drygt fyra kg och fyller snart tolv år. Sista tiden har varit tuff – svårt att äta, inte pigg på lek. Nu hade hon fått åtta riktigt dåliga tänder utdragna och var vimsig efter sövning.

Min valp tycker om henne. När den lilla hunden dyker upp, brukar det bli uppfordrande skall och hopp. Valpen kan vara en flåbuse, när hon är på det humöret. Vad hände den här gången?

Valpen hoppar upp i soffan och går fram – men hon går försiktigt. Hon böjer huvudet mot den lilla. Hon känner lukten av blod som sitter kvar i kindernas päls. Valpen stelnar. Sedan backar hon försiktigt bort och lägger sig tyst ner. Tillräckligt nära för att ge den sjuka flockkompisen trygghet, tillräckligt avstånd för att inte störa.

Den vuxna tiken ser med ett ögonkast att det är något på tok. Hon närmar sig lika försiktigt. När hennes nos nuddar vid den blodiga kinden, svartnar ögonen av oro ett ögonblick. Sedan vänder hon sig tyst bort och lägger sig ner på golvet. Tillräckligt nära för att ge trygghet, tillräckligt avstånd för att inte störa.

Där låg de, sjumånadersvalpen och den vuxna, ett par tysta timmar. När vi gick ut på kvällskissning var det inte det vanliga spankulerandet och luktandet. Båda gjorde vad de behövde. Sedan vände de om, gick direkt hem och la sig nära  hunden i soffan igen.

Idag mår den lilla hunden mycket bättre. Men nära henne är valpen och vuxna tiken fortfarande stillsammare än de brukar. Valpen, annars ett missunnsamt matvrak av guds nåde, ligger på köksgolvet och ser på, när den lilla hunden smaskar i sig rå nötfärs utrörd i vatten.

På  gården där jag var sommarbarn för längesen var det finaste man kunde säga

 om ett kraftfullt djur – en stor hund, en  häst, en ranghög ko – att den hade gott vett. Idag skulle vi väl säga ”social kompetens” om förmågan att se och ta hänsyn till den som är svag.

Mina gamla släktingar hade rätt. Det finns ingen mera värdefull egenskap.

Bodil Carlsson

ETT JOBB FÖR EN HUND

Världens bästa, mest välskötta lilla brukshundsklubb hade medlemsmöte häromsistens och jag tog mig faktiskt dit. En snäll granne ställde upp som hundvakt och en annan skjutsade mig – för egen maskin hade jag inte orkat, för livet gör alltid det oväntade. Något som ser ut att vara en autoimmun sjukdom slog plötsligt långa, vassa klor i muskler och senor och vardagliga saker blev svårhanterliga och uttröttande. Men vem blir gladare av att sitta hemma med värken? Och vem vill inte lära sig lite om Missing People?

Medlemsmötet var snabbt överstökat. Genomgång av ekonomin, bekymmer för hur man skulle få in pengarna till belysning för kvällsträning, tårta till alla och applåder för folk som hade gjort bra ifrån sig på grannklubbens lydnadstävling - opretentiöst och småmysigt och ideellt rakt igenom, så där som man ofta har önskat att alla hundvärldsevenemang skulle vara - men kvällens höjdpunkt var föreläsningen om Missing People.

Den som berättade var Jan-Olof Säll, tidigare aktiv i utbildningen av räddningshundar för tjänst utomlands, nu ordförande i en av grannklubbarna och också operativ chef för Missing People Skaraborg. Om det  han sa har jag bara en sak att säga – får ni chansen att gå på en presentation, så ta den!

Missing People startade för bara sju år sedan i Göteborg av sex personer. Idag finns den överallt, utom i fjälltrakterna, där statliga Fjällräddningen svarar för att leta rätt på försvunna. Det finns drygt 50 000 registrerade i organisationens register som villiga att delta i sökinsatser och man har drygt 600 000 följare på facebook. Tyvärr är bara runt 2 500 betalande medlemmar, vilket gör organisationen beroende av bidrag och sponsorer. Det finns ett litet kansli, som tar emot påringningar om försvunna och kontaktar folk i det berörda området, om man anser att sökinsatser skall göras, men ett kansli kostar pengar och bidrag måste sökas om – så Missing People önskar sig flera betalande medlemmar.

För två år sedan hade man runt 700 ärenden. 80% hittades levande. Av de 20% som hittades döda tror man att kanske hälften hade kunnat finnas vid liv. De där sista tio procenten hade bestämt sig – de ville hinna lämna livet innan de hittades och gjorde det också. Så, sa föreläsaren sakligt, man måste vara införstådd med att den man söker efter kan vara bortom all räddning: man måste förstå, att man riskerar att träffa på en död. Röda Korset ställer upp med samtalsstöd i så fall. Av de försvunna är idag ungefär hälften människor under trettio år, men man räknar med att det kommer att bli flera gamla framöver - ”eftersom det inte finns tillräckligt med demensboenden”, som Jan-Olof Säll sa. (Smaka på den meningen och fundera på vad den säger om samhällets prioriteringar: skattepengar till demensboenden vägda mot RUT-bidrag för städning och nya kök i Danderyd och annat som inte platsar i en hundblogg.)

Missing People har en ständigt öppen jour. Alla timmar, alla dagar året om tar man emot förfrågningar om sök efter försvunna människor. När en förfrågan kommer in, kontaktar jouren polisen. Finns det ett försvinnande? Är det i så fall polisanmält? Annars letar man inte. Finns det hinder för sökinsatser? Misstänker polisen att det rör sig om ett brott, kan det finns skäl att inte låta stora grupper leta igenom ett område. Har polisen inga invändningar, kontaktar jouren minst två anhöriga till den försvunna och frågar. Är personen försvunnen och vill de anhöriga att man letar?

Efter klartecken från polis och anhöriga till sökinsats gör man en prioritering. Vem måste hittas fort? Man satsar på att komma igång så snart som möjligt för alla, men för barn och gamla skall letandet alltid starta inom sex timmar. Jouren gör själv försök att få kontakt med den som är försvunnen och sedan lämnar man över ärendet till den lokala organisationen. Alla som anmäler sig och dyker upp måste visa leg och kontrolleras på en lista över deltagare – det kan verka byråkratiskt, men vid två tillfällen har det faktiskt hänt att sökandet efter den som visade sig vara ett mordoffer hade påhälsning av mördaren. Som självklart hade ett intresse av att avleda uppmärksamheten från vissa platser och kanske koncentrera den till andra i stället. Allt som Missing People gör i en sökinsats är underställt polisen. Det är polisen som delar ut områden att leta genom, Missing Peoples folk skickar ut grupperna i områden som är runt två kvadratkilometer stora. Ibland är det stora grupper att organisera. För att hitta den försvunne tonårspojken Dante ställde flera tusen upp och i sökandet efter Lisa Holm deltog ännu flera. Allt som hittas, allt som kan vara den försvunne personens tillhörigheter, visas för polisen – ingen gör något på egen hand utom att just leta.

Man har flera sökmetoder. Det kan vara s k ledstängssök, då man följer stigar som t ex ett barn kan ha gått bort sig längs; eller breddsök, då människor går på led i jämnhöjd med några metera avstånd mellan varje person. Man kan ta till något som kallas ljudsök, då man försöker locka fram någon som gömt sig med ett ljud som personen känner igen. På så sätt hittades en liten kille, som hållit sig gömd under låga grangrenar – man spelade upp ljudet från glassbilen, som killen älskade att höra och då vågade han sig fram. Man kan ta till drönare. Och så kan man förstås använda hundar.

De flesta hundägare som deltar kommer med hundar som inte är specialtränade och som hålls kopplade under letandet. Men Missing People har också certifierade människosökhundar i sitt register – det handlar om sammanlagt trettio utbildningstillfällen under ett år och till slut ett prov, då hunden får leta figgar i en sökruta på 50x50x300 meter, söka igenom en industribyggnad och göra ett upplet ungefär som i brukstävling efter fyra föremål. Gör hunden bra ifrån sig, blir den certifierad, men det finns inte många sådana utbildade hundar idag. I hela Sverige finns bara runt 20 färdigutbildade och lika många under utbildning.

Fotot har inte mycket med texten att göra, utom på så sätt att det visar en valp som sedan fem månaders ålder har förstått vad "Var är människa?" betyder och som ihärdigt och intresserat har letat upp blåbärs- och svampplockare. Här på septemberbus i skogen.

De kan bli flera. Så många av oss har hundar vars historia handlar om arbete och samarbete. Inte för tävlande, inte för utseende, utan på riktigt. Så många av dem är missing work.  Låt oss använda dem!

Att bli medlem i Missing People kostar 250:- som sätts in på pg 900-5687. Jag har skickat in den slanten. Om hälsan framöver inte räcker till för hundutbildning och sök, så kan jag åtminstone bidra till en ekonomisk bas för den som orkar.

Bodil Carlsson

Med näsan i fokus - del två

Näsorna jobbar vidare. Nu har vi avverkat två kurstillfällen till på vår Nosework-kurs. I måndags kväll var det bland annat dags för sök i lite bökig miljö.

Vi har på vår kurs en ”hemlige Arne” (dvs en annan kursdeltagare) som lägger ut lite villospår genom att peta här och där, placera en möbeltass med eukalyptusdoft på ett specifikt ställe och som försöker fånga hundens intresse. Det är just det som pågår på bilden nedan. Intresset är fångat och vår tik undrar nog om ”Arne” lägger korv på alla ställen där hen är och petar. Åtminstone är det vad jag tror att hon tror.

Sedan är det upp till bevis. Börjar tiken förstå att det är eukalyptusdoften som är grejen eller är det ännu ett korvrally som väntar? Sökning börjar och faktum är att man kan höra på nosandet när hunden är nära doften, ett lite mer intensivt och högljutt nosljud.
Och visst hittade hon möbeltassen med eukalyptus. Och korven!

Igår var tredje kurstillfället och det avslutades med ett blindtest: Att hitta doften utan korv som ledtråd/direkt belöning och utan att föraren visste var doften fanns. Hanen och jag var först ut och han gick lite lojt förbi några av de tolv kartonger i en höger- och en vänsterrad som lagts ut. Jag valde att gå den högra raden först. Kursledaren påpekade sedan att han gjorde ett drag åt vänsterraden vid rätt tillfälle, men att jag påverkade honom att gå högerraden först. Såklart ett handhavandefel… Vid hur många spårvinklar har jag inte stått och tänkt att hunden går fel, jag svängde inte alls där. Sedan förstått att hunden hade rätt. Det var precis där jag svängde…

Nåja, han hittade och visade med kvarstående intresse var doften fanns. Och han hade helt rätt, förstås. Och han har fattat att det där med eukalyptusdoft – det kan löna sig att känna igen. Jo, han gillar korv, det gör han.

Tiken, ni vet korvrallytjejen, hon hade bråttom hon. Tolv kartonger och det fanns ju en ganska hygglig chans att alla tolv kartonger kunde ha en korvbit att erbjuda. Det hade hon minsann lärt sig tidigare på den här kursen. Så hon stövlade på i hög fart (några kartonger blev lite omformade under själva stövlandet där…) och kollade alla kartonger. Inte en enda korvbit. Shit. Det måste vara något lurt med detta… En vandring till runt kartongerna och visst hittade hon rätt kartong hon med. Hon har också fattat kopplingen mellan eukalyptus och korv. Fast jag tror hon föredrar korv!

Med eller utan korv har i alla fall vi alla förstått att en hundnäsa kan. Mycket!

Johan Nilsson

Med näsan i fokus

Jo, så tänkte vi här hemma när vi anmälde oss själva och våra två collies till en kurs i Nosework. För näsan kan hundarna använda, det vet vi ju. Och vi vet att deras näsor kan uppfatta så många fler dofter än de som grannhundarna, rådjuren, omgivningens katter och alla övriga små (och stora) djur lämnar efter sig. 

Det har hävdats att människors luktsinne kan beskrivas som stort som ett frimärke, medan hundarnas kan beskrivas som lika stort som en fotbollsplan. Jag vill minnas att detta diskuterats lite grann, så jag låter det vara osagt att det är precis så. Men vi kan nog vara övertygade om att hundarna kan det där med lukter, dofter, odörer, och de kan det betydligt bättre än oss människor.

Så här  presenterar Svenska Kennelklubben Nosework:

”Nosework

I den spännande hundsporten nosework får hunden använda ett av sina främsta sinnen, luktsinnet. Det är en allmän hundsport där alla hundar kan delta och alla klubbar inom Svenska Kennelklubbens organisation kan arrangera kurser och tävlingar.

I nosework ska hund med sin förare söka efter specifika dofter i olika miljöer. Hundsporten är inspirerad av de utmaningar som professionella sökhundar utför dagligen inom till exempel polisen och tullen. Men det är också ett enkelt och roligt sätt att aktivera din hund!

Nosarbete, spänning och stimulans

Att få använda nosen tycker de allra flesta hundar är spännande. Nosework ger dessutom hunden både fysisk och mental stimulans när den tillsammans med dig söker efter dofterna, som kan vara placerade både inne och ute, på olika höjder, underlag, fordon och i lådor.

Historia

Som hundsport har nosework sina rötter i amerikanska hundstall, där det användes för att aktivera hundar på i väntan på att de skulle få nya hem. Därifrån har nosework utvecklats till en tränings- och tävlingsform många sällskapshundar har stor glädje av. Intresset ökar stadigt och sedan 1 januari 2017 är nosework en officiell hundsport i Sverige”

Så, kurstillfälle ett var igår. Först teori och sedan praktik. Själv var jag mest orolig för att hanen skulle kissa i lokalen, för ordningsföreskrifterna kring sådant beteende var obönhörligt hårda. (Kisskydd…)
Men han fixade det, såklart. Kanske för att de övriga fem hundarna var tikar… men vi låter också det vara osagt.

Vi började med godissök. Lätt match för alla deltagare att gå runt och plocka godis från kartonger. Utom för vår hane som först var så begeistrad över de fina tikarna i lokalen, framför allt en åttamånaders bordercollie… Men han förstod snart att det fanns annat här i livet än den lilla tiken – nämligen falukorv! Och flera kartonger med små falukorvsbitar på.

Raskt gick vi framåt i utbildningen för att så småningom introducera eukalyptusdoften, som är den man börjar med. Från glas med doft, via några övningar med olika behållare med eller utan korv och doft, för att avsluta med tre behållare där endast en hade eukalyptusdoft och som placerades på olika ställen.

Sista övningen för kvällen var en station med olika föremål som kabelvinda, koner, plastflaskor mm. Vid kabelvindan placerades en tesil med eukalyptusdoft och nu gällde det för hundarna att nosa upp den och på något vis markera den.

Vi kan sammanfatta så här: Hanen - som enligt mig är lite mer begåvad än tiken, (matte håller nog inte med här, men det är jag som skriver) förstod ganska tidigt på kvällen att eukalyptusdoften gav godis, vilket var meningen med alla övningar. Han fann tesilen efter att ha undersökt tre av fem föremål och tyckte inte att det fanns någon anledning att undersöka något mer efter han funnit vad han sökte. Och belönats för det.

Tiken, enligt matte, tyckte bara det var otroligt mycket lättförtjänt korv. Och så många roliga människor! Och så många roliga hundar!
De är olika, våra två, men lika underbara!

Vi fortsätter redan på måndag med kurstillfälle två. I bästa fall kommer en ny rapport nästa vecka. 

Johan Nilsson

DEN GAMLA ELITEN

Valpen tar mycket tid. Det är vad en valp har en människa till och en sak är säker – vi sover gott tillsammans alla tre om natten. Vuxna tiken lägger sig sedesamt på golvet vid sängens huvudända, valpen tar ett skutt upp till mig, båda får sin lilla kvällsdos nattamat ur varsin ficka på morronrocken. Vi somnar, belåtet suckande. När jag vaknar ofelbart samma syn: åtta hundben i vädret nere vid fotändan och två kroppar svepta i varandra, svåra att särskilja.

Det finns folk som tror att hundar inte kan le i sömnen. De har fel.

Valpen springer collierejs i blåbärsriset med en vuxen sheltiekompis. Fort går det! Åttor, snäva cirklar, snabba vändningar – vallhundslek. Inga förrädiska gropar i marken, inga hopp från höjd, ingen omkullspringning, ingenting konstigt alls, förutom att den ena hunden plötsligt står blickstilla med ett bakben i luften. Sheltien får bäras hem. Det är helg, så vi ringer djursjukhuset i närmsta storstad. De är fullsmockade med akutärenden och efter ett ingående förhör om vad som hände, om det skulle kunna röra sig om ett huggormsbett, om hur det där bakbenet ser ut och känns när man tar på det, ber de oss avvakta till måndag. Vi tar första bästa veterinärtid på vår vanliga mottagning. Akutärenden har fördröjt dagens schema där också. Vi får vänta. I väntrummet kan man ta en mugg kaffe och plocka åt sig småpåsar med gratis hundgodis. På det lilla soffbordet ligger hundtidningar. Jag fastnar i Hundsport Special nr 1 från i år, mars 2019, SKK:s tidning för uppfödare, men jag hinner inte läsa innan det är vår tur, så jag lånar med tidningen hem. Där läser jag i lugn och ro, efter att valpvakten avtackats och gått hem och hundarna fått sin sväng i skogen, om en uppfödare som berättar om sina bekymmer för inavelsgraden i rasen, om hur svårt det är att utavla när några få avelsmatadorer dyker upp i stamtavla efter stamtavla oavsett vilket land en hund kommer från och om hur SKK:s inavelsgrader inte stämmer med verkligheten, eftersom de beräknas på bara fem generationer. I en annan artikel berättas om forsen av kommersiella gentester som vräks ut över uppfödarna och om det svåra i att värdera vilka test man har nytta av; i ytterligare en redovisas forskningsprojekt som SKK:s Forskningsfond och Agria finansierar. Huvudnumret berättar på fem sidor om SKK:s årliga konferens för rasklubbarnas avelsansvariga. Där läser man sådana saker som att en medlem i CS berättar om en dröm, en vision, som hon har – att det i framtiden ska finnas färre hundraser, fler varianter och fler öppna stamböcker. En annan föreläsare säger att människans benägenhet att anpassa sig till grupptryck och social tävlan förstärker vår hjärnas benägenhet att gå igång på extremer. Som i brachycefal, kanske?

SKK:s veterinärmedinskt sakkunniga föreläste på konferensen om hur avvikelser från det vi vet är normal och fungerande anatomi för hundar ökar risken för hälsoproblem, en av Sveriges mest kända specialister i ögonmedicin förklarade hur skallens form påverkar ögonhälsan, SKK:s genetiskt sakkunniga påtalade att exteriör likformighet inom en ras och en kull bygger på en genetisk likformighet som slår igenom även i allt det vi inte ser på utsidan och att vissa exteriöra önskemål är svårförenliga med hälsa. ”Om det som var extremt igår är normalt idag – hur kommer det då att se ut i morgon?”

Längre bak i detta nummer av Hundsport Special hittas en artikel om ett forskningssymposium med hundgenetikgruppen. Genetiker och forskare berättar om bakgrunden till olika sjukdomar och benägenhet för sjukdomar hos olika raser – hjärntumör hos boxer, skelettcancer hos storvuxna raser, allergier hos schäfer och annat. Det finns också en artikel om fästingmedel med saklig, sansad information om olika preparat och om fästingburna sjukdomar. Tänk att vara uppfödare och ha den infon i kappsäcken, när oroliga valpköpare ringer och frågar!

Hundarna sov och jag läste, alltmera hoppfull om en framtid för stamboksförda hundar, nöjd med att vara medlem i SKK – lite småstolt över organisationen, faktiskt. Tills jag bläddrade tillbaka för att gå igenom innehållsförteckningen och halkade in i ledarinlägget. Där var det plötsligt inte 2019 alls.

Där var det viktiga att hunduppfödare måste få göra vad de känner för, inte nödvändigtvis på det sätt som vetenskapen och organisationen ”tror är bäst”. Vänd den meningen på tungan ett par gånger! Vad smakar den? Vetenskap som bara tror och så en organisation, som inte ska komma här och bestämma. Kunskap får inte bli för mycket, den får inte bli för svår. HD-index till exempel är väl en bra grej, inte så svår att fatta - ”om informationen görs enkel”. Pilotprojektet med mentalindex, däremot - oj oj! Där är det risk för både ovälkomna regler och snack på sociala medier om vad som är bra uppfödning och vad som inte är det och det vill vi ju inte ha, förstås. Hur skulle det bli om valpköparna får ta del av varandras erfarenheter? Om producenterna måste tänka över sina val?

Jag vet ärligt talat inte varför Maritha Östlund-Holmsten skriver ett ledarinlägg som närmast ogiltigförklarar innehållet i resten av tidningen. Men jag tror att en ledtråd ligger i slutklämmen. MÖH vill att ”den nya makteliten inom hundvärlden, d v s bland annat en del av veterinärkåren” - och kanske rentav delar av SKK också? - ska sluta upp med att prata om vad de ser. Då kan ju den gamla makteliten fortsätta göra som den vill.

Men hur gick det nu med sheltiehanen? Jotack, det blir operation. En dyr operation med lång konvalescenstid. Den nya makteliten, i skepnad av en specialist i ortopedi, måste rätta till en urhoppad böjsena, en sak som är såpass vanlig i rasen att den har gett namn åt problemet. Sheltiehäl, kallas det. Det visste ägaren redan, för hon sökte på nätet. Jag hittade en enda artikel om bakgrunden, där slutsatsen var att det måste rör sig om en recessiv gen. Numera finns många artiklar om hur snävt avelsurval och exteriörprioritering samlar riskgener inom en ras. 2019 kan vi vanliga hundägare hitta informationen, oavsett vad den gamla makteliten inom hundvärlden tycker. Det här numret av Hundsport Special postar jag tillbaka till veterinärmottagningen. SKK borde ha gjort samma sak med ledarinlägget, för tiden har sprungit förbi både innehållet och tonläget i den drapan.

Bodil Carlsson

ENGELSK LÄSÖVNING

www.facebook.com/groups/229200284152693/permalink/361068517632535/?__xts__[0]=68.ARDAdbLaaZEkrnt8n29kUn-sKQx


Forskningsrapporten som nämns här var den som jag skrev om förra sommaren. Den fick mig sånär att ge upp hoppet om hundaveln och om rasernas framtid - för det finns ingen framtid för så slutna, groteskt inavlade populationer som påvisades här, om siffrorna stämde. Och de genetiker jag frågade ansåg att siffrorna nog, tyvärr, stämde. 
Nu sprids de här insikterna. Folk vaknar. Säkert är det ingen slump, att människor med raser som finns i utkanterna av den traditionella renrasaveln - som just den här  amerikanska gruppen - är de som vaknar först. De har mindre tankearbete och mindre förändringsarbete att göra och mera att vinna på att undvika att upprepa traditionen. De kan skapa sina egna registreringsregler och är inte beroende av monopolorganisationer som t ex AKC.
När vaknar diskussionen hos alla andra? När slutar vi att lita på nästintill fiktiva beräkningar av inavelsgrader och börjar undra hur den verkliga inavelsgraden ser ut?
Möjligen pågår i tysthet en förberedelse för omställning hos de stora kennelorganisationerna. Låt oss hoppas det! Alternativet är att ännu fler människor föredrar att köpa blandrashundar... utan att ha en susning om att vettig utkorsningsavel kräver lika mycket uppmärksamhet på mentalitet och hälsa och minst lika mycket långsiktighet som traditionell renrasavel. Ingen valpkull blir garanterat frisk och bra för att den är resultatet av korttänkt blandrasavel. Lika litet som den blir frisk och bra, om den är resultatet av korttänkt renrasavel.

Bodil Carlsson

UPPTÄCKTSFÄRDEN

                                                Vem har rätt till bollen?

Hon fyllde tolv veckor igår. Strax har hon varit här i en månad. Hon gör en stor upptäcktsfärd och jag gör om en annan. Jag kommer aldrig att sluta imponeras av hur en så ung hjärna kan lära sig så mycket så fort.

Ni vet att när hon kom, då var huvudet stort och benen bebiskorta? Då var stegen tultande och tassarna slant på parkettgolvet. Då var alla ljud potentiella faror.

Så vad gjorde vi? På några timmar lärde hon sig husets rum. Liten måste få röra sig fritt. Sedan lät vi dörren ut stå öppen. Efter första natten visste hon var flocken sover. Så när de farliga ljuden hördes, då sprang hon in och sökte skydd i lyan – i sängen, där hon mödosamt kravlade upp på korta ben och la sig. Vuxna tiken och matte fick ta hand om farorna därute. Och efter en stund kom hon ut igen för att se efter vad det var som lät.

En vecka senare hade militären storövning med lågtflygande helikoptrar rakt över oss. Valpen sprang in när den första kom dånande över oss med stor låda dinglande under sig. När den sista militärhelikoptern kom sent på eftermiddagen tittade hon inte ens upp.

Nästa dag gick hon promenad i åska. Hon såg upp då, hon såg blixten. Sedan tittade hon på mig och fortsatte gå. Så där är det med himlen på det här stället, tydligen – den både syns och låter.

En valp som inte blir rädd för konstiga ljud i en främmande miljö har antingen ett hörselfel eller en skruv lös, för utan inbyggda rädslereaktioner finns ingen överlevnad för den som är liten och svag. Det är ju därför vi sociala djur har en flock – för att de gamla och starka ska ta hand om riskerna, när det finns risker, och lära oss vad som inte är farligt, när ingen risk finns. Här fanns väldigt mycket konstiga ljud kombinerade med obegripliga syner för någon som kommer från landet – ungar på kickbikes skramlar förbi på asfaltgången, halvvuxna ungar rejsar moppe, halvbakade körkortsinnehavare forsar förbi med basljuden dunkande i bilen, medelåldringar kör gräsklippare och trimmers, okända hundar skäller någonstans.... Stup i ett sprang hon in till lyan och ett tag i början undrade jag, om hon var ljudkänslig. Sedan hände militärhelikoptrarna och jag såg att valpen bara var ljudkänslig på samma sättt som jag var som nyinflyttad. När vi kom hit från landet var jag konstant trött i huvudet av alla ljud; till och med tågen som går en kilometer bort väckte mig på nätterna. Efter en vecka slutade jag lägga märke till ljuden, de blev bakgrundsbrus utan innebörd och samma händer med valpen. Nu kommer grannens unga dvärgschnauzer farande och vrålskäller ett par decimeter från oss på andra sidan stängsel och snår, när vi smyger ut genom bakre trädgårdsgrinden, men valpen går lös förbi med svansen högt och säger inget. Grinden står öppen, så att hon kan vända tillbaka om hon vill, men hon vill inte. Så länge vi är med är hon trygg. Det är därför sociala däggdjur är sociala: inlärningen är en enorm investering i början och det svider när man inte har ensamrätt till bollen. Men vinsterna är ännu större. Tillsammans kan vi upptäcka världen.

Som ibland ser ut så här...

                                                  ... och ibland så här.

Vilket som går bra, så länge det i början och i slutet ser ut så här.

Bodil Carlsson

DET HAR GÅTT FEM OCH ETT HALVT ÅR...

... och jag lägger ut den här texten igen. Vad är annorlunda? Miljön. Omgivningen. Så många fler hundar - inte alla valpsäkra i möten, inte alla sociala. Så mycket mera ljud och så väldigt mycket mera skräp. Så mycket mindre yta. Så mycket mindre frihet. Så mycket mindre vackert att vandra i, springa i, leka i.
Men en del är sig likt. Den gamla tiken som lever upp, valpen som läser av sociala signaler hos sin omvärld och lär sig så snabbt.

collievaenner.blogspot.com/2013/11/valp.html


Bodil Carlsson

NÄR MAN INTE SKALL HA NÅGON VALP...

Vaddå valp? Nu? Nej! Alldeles för sent i livet, alldeles för inriktad på att få den sista sträckan av år avklarad. Alldeles för tråkig. Alldeles för lite att erbjuda. Alldeles för fel miljö. Alldeles för osäkert hur det skulle gå med den vuxna tiken. Alldeles för... tja., alldeles för allt möjligt motigt. Man måste vara realistisk. Eller hur?

Sedan fick någon alldeles för långt bort i landet ett sent återbud. Och här är hon nu, hon som blir elva veckor snart och har bott här i två. Gamla tråkiga människan vaknar som förr av sig själv mitt i natten för att bära ut en sömnig kropp som snart kommer att upptäcka att den kissar.

Gamla tråkiga människan kliver omkring utomhus i försommargryningen och håller ett stadigt tag om linningen på pyjamasbyxorna för att den leksugna valpen inte ska dra ner dem. Varför bjuda hundlösa grannar på onödig underhållning, om nu någon mer än vi är vaken? Gamla människan skrattar.

Den vuxna tiken går emellan, när valpen sätter vassa flisor till tänder i mattes stortå, reser sig bevekande mot matte och säger ”Du dödar väl inte min valp nu?”

Gamla människan ler och rufsar om huvudet på vuxna tiken. Vuxna tiken hämtar en undanlagd pinne från skohyllan och erbjuder valpen. Valpen hugger pinnen. Vuxna tiken kör morrande brottningslek med valpen om rätten till pinnen. Valpen lever rövare. Vuxna tiken skrattar.

Efter en stund ser det ut så här.

Matte försöker tvätta golv. Valpen stjäl skurduken. Vuxna tiken hjälper till.

 Matte skrattar. Efter en stund behöver golven verkligen tvättas! Där det inte är träflisor efter pinnen är det släpspår efter en blöt och aningen jordig skurduk. Lyckligtvis ser det snart ut så här...

... så då kan man tvätta golv, mycket tyst och diskret, medan man ler för sig själv.

Bodil Carlsson

VAD HÄNDER PÅ ETT VALLANLAGSTEST?

Vad råkar man ut för på ett officiellt vallanlagstest?

Ingenting svårt och ingenting farligt, men en del roligt och lärorikt.

Igår kom vi komplett oförberedda, hunden och jag, och visste inte alls vad som skulle hända. Men det var som vid ett MH – testledaren talade om det, ett moment i taget.

Den första delen av ett vallanlagstest är faktiskt lite likt ett MH i miniversion. Det kallas för den sociala delen. Meningen är att man från början skall se att hunden är villig att låta sig hanteras – chipkontroll och hälsning – och att den kan vara vänligt neutral mot främmande människor och en eller två främmande hundar. Plus, förstås, att den har kontakt med ägaren och någorlunda gör som den blir tillsagd.

Vi klev alltså in i en stängslad liten hage, där testledaren kom emot oss, skakade hand och hälsade välkommen. Sedan gick vi längs ett led med fyra-fem obekanta personer, varav en med två fredligt sittande bordercollies. Min tik hälsade flyktigt på den ena bordercollien, tittade vänligt på de uppradade tvåbeningarna och gick sedan med mig till nästa moment.

Det går ut på att man går till ena hörnet av hagen, där en medhjälpare står beredd med två fårgrindar i lättmetall. Man vänder, siktar in sig på ett pyttelitet hinder och när man är halvvägs framme smäller medhjälparen ihop de två grindarna, så att det blir lite skrammel – ingenting att jämföra med skramlet på ett MH, men ändå ett oväntat ljud bakom hundens rygg. Hunden och du fortsätter, hoppar tillsammans över hindret och fortsätter till nästa hörn. Där tar testledaren hunden, går iväg ett par meter och väntar, medan du går till nästa hörn. På testledarens kommando kallar du in hunden, testledaren släpper kopplet och man ser om hunden gör som du vill och kommer direkt.

Vad är man ute efter här? Inget konstigare än att se att hunden är normalt socialt sansad, inte aggressiv, inte jättelättskrämd i den obekanta miljön, och att den klarar att fokusera. Samma saker som man tittar efter på ett MH och av precis samma anledning: den hund som bommar grovt på någon av de sakerna, släpper man inte i närheten av några får. Man kan inte lita på den i vallning och inte i andra jobb heller.

Först går hund efter hund igenom den sociala bedömningen. Sedan blir det paus och så går man på nästa del, själva vallanlagstestet.

Det går till så här. Domaren följer med in i nästa fårhage och ställer sig litet på avstånd från en stor fårfålla, där en sju – åtta vallningsvana får väntar. Testledaren håller sig intill dig och berättar vad du ska göra.

Det finns en pinne, kanske femtio meter från fållan, som markerar starten. Man går från den fram till fållan med kopplad hund, pratar uppmuntrande med hunden, visar att man tycker att det här är kul. Sedan går man ett par varv med hunden runt fållan – med hunden närmast stängslet, så att den är mellan dig och fåren. Man ska stanna och titta på fåren, man får prata med dem, man skall visa hunden att får är väldigt roliga och intressanta djur. Samtidigt tittar förstås fåren på hunden och bestämmer sig för om det är vanlig ovan stolle, eller en som det är bäst att se upp med. Det finns ingen ruta i protokollet för den delen av det hela, men jag har svårt att tro att domaren inte tar med den i sin bedömning – vallningsvana får är bra på att läsa av hundar.

När de där inledande varven med kopplad hund är gjorda, går man tillbaka till startpinnen och börjar om. Hunden är fortfarande kopplad, testledaren finns i närheten och säger vad du ska göra – men den här gången är det förbjudet att på minsta vis signalera till hunden. Nu är det hundens eget intresse, som domaren vill se, och här kan momenten skilja sig från en hund till en annan. Den första hunden som gick var en storvuxen beauceron, som hade fokus på sin matte och inget annat: får kunde inte intressera honom mindre, sa han. Matte beordrades in i fållan och fick försöka flytta på fåren. Fortfarande inget intresse från hunden, men han skuggade sin matte från andra sidan stängslet. Till sist släpptes även han in i fållan. Det intresse han visade då gick ut på att vakta matte mot fåren, om fåren kom för nära henne. Det kan man kanske tycka var klent resultat; men hade det varit åtta ungtjurar i fållan i stället får åtta får, hade matte nog varit mycket tacksam för den hundens syn på saken.

Nästa hund var en ung ACD. Den killen behövde inte släppas in i fållan, för så fort han fick chansen började han cirkla runt fållan i högt tempo och försökte hålla fåren mellan sig och sin matte. Det kallas för ”balans” i vallspråket – hunden flyttar sig alltefter ägarens och fårens rörelser, så att den alltid är mittemot ägaren och fåren alltid mitt emellan. Han ansågs ”very promising” och fick det högsta omdömet: Very Good. En isländsk fårhund var komplett ointresserad av får och spankulerade fridfullt runt i hagen, åt läckra fårlämningar och satte sig sedan artigt hos domaren och testledaren för att titta på, medan matte umgicks med de tråkiga varelserna inne i fållan. Den hunden behövde man inte heller släppa in till fåren – han visade så tydligt, att de inte angick honom. Får man ett sådan resultat, blir man förstås inte godkänd, men man kan få göra om testet.

Och collien? Jo, hon gick ett förstavarv i koppel med mera intresse för matte än för fåren, men när hon släpptes började hon cirkla och ju längre hon fick hålla på, desto fortare och roligare blev det. Matte kommenderades in i fållan och slet med att fösa fåren framåt och att vända dem i motsatt riktning – och då började collien visa ansatser till balans. Hon bytte riktning och position efter fårens rörelser, och när matte släpptes ut ur fållan, ville hunden fortsätta jobba.

 Inget märkvärdigt visas – men, som domaren sa, hunden är snart sex år, det är bara andra gången i sitt liv hon möter får och här verkar det finnas mer working ability än vad hon har kvarstående tid att utveckla. Omdömet blev Good, alltså godkänt.

Som ni ser i vårt protokoll, kommenterar domaren att min hund ”Barks at handler. Gives commands to handler?” Det var just vad hon gjorde – hon sa att det decimeterhöga hindret på den sociala delen var den sämsta agilitybana som hon nånsin hade sett och när börjar det roliga?
Det frågade hon inte, när vi gick ut ur hagen.

Bodil Carlsson 

EN OFÖRBÄTTERLIG MÄNNISKAS BEKÄNNELSE

Veckan efter vallningen gick förbi i viss modlöshet. Jag betalade in mitt medlemskap till Kroppsvallarföreningen och så till aussieklubben; inte för att jag tänker byta ras, utan för att jag vill maxa chansen att komma med på nästa vallningskurs. Strax kom mitt första ex av aussieklubbens tidning. Tunn singlade den ner i brevlådan, som ett löv som blåst in från en annan del av hundvärlden.

Varför kändes det så? Vi hade haft jätteroligt, hunden och jag. Jag satt där i morronkylan på trappan till rättarbostaden och drack kaffe och tittade på alla hundarna, som betroddes med ansvaret att visa hyfs mot varandra och skilja lek från allvar även utan koppel. Så skönt! Allihopa kroppsvallare, men olika. Så olika, till och med inom samma ras! Två stora rödmerleaussies, biffigare än någon collie; en, om jag minns rätt, med normallång svans och en med stubbsvans. Tre mittemellanstora i fläckigt åskmolnsblått med eller utan vitt, allt efter eget tycke. En spenslig tik, som såg ut som en bordercollie skulle göra om den vore kontorsanställd, prydlig i blanksvart med vitt blusbröst och den allra mildaste uppsyn – men vilken raket var hon inte i fårfållan! Det fanns en black and tan tik, som jag gärna hade haft med mig i vilken fårhage som helst; hon såg ut som en korsning mellan australian cattle dog och sheltie – så liten och bortsett från långhårspälsen som fladdrade från öronen alldeles släthårig – men hon var lika mycket aussie som någon annan och en förbaskat bra hund. En blå merle, som hade kunnat vara en finlemmad collie ur en korthårs/långhårskull bortsett från att hon ståtade med den längsta svans jag sett på en hund (och förutom att den var lång, hade svansen den ovanliga egenskapen att sluta i en långhårspälstuss). Och ingen utom jag verkade se något märkvärdigt i alla dessa olikheter, så ingen kommenterade dem.

Det var det som var deppigt. Inte att min egen rasklubb är ett upptrampat slagfält i ett trettioårigt krig, för det har jag på något vis vant mig vid i enlighet med regeln om att de mest befängda saker uppfattas som vardagsmat, bara de tillåts hålla på tillräckligt länge. Inte att om jag nyfiket hade frågat colliefolk ifall deras tik var en korsning, så hade jag slutat mina dagar intill fårskelettet som redan låg bakom lagårdsknuten på Klämmestorp och stirrade mot himlen med tomma ögonhålor. Inte ens för att man knappt hade fått ihop åtta colliemänniskor till en vallkurs – i min ras pratar man hellre om kroppsvallning än sysslar med den. Men det var inte hur min rasklubb är, som gjorde mig deppig.

Det var att jag fick en demonstration av hur den hade kunnat vara. Det hade kunnat vara vi, som ryckte på axlarna åt lite variation på utsidan. Det hade kunnat vara vi, som koncentrerade oss på vad insidan levererar. Det hade kunnat vara vi, som tog oss för att faktiskt låta hundarna pröva på det vi stolt säger att de är avlade för – i stället för att bara prata.

Det hade kunnat vara vi, som satt där i gräset vid fållan med våra hundar och lärde oss något.

Jag vet inte på hur många årsmöten och facebookgräl jag har hört ”En collie ska se ut som en collie!” när man har bråkat om avelsprioriteringar. Jag har faktiskt aldrig träffat en collie som såg ut som något annat än en collie – är det någon som har gjort det? - men här träffade jag för första gången på en och samma plats en bunt hundar som var olika på utsidan men lika på insidan OCH en bunt rasfolk som verkade ha andra prioriteringar än att gräla.

Det var alldeles jätteskönt. Det var bara så att det kändes lite futtigt efteråt att höra hemma i den rasen, som har gjort tvärtom så väldigt länge. Ja, det var deppigt. Så vad gjorde jag?

Anmälde mig till ett vallanlagstest och köpte en collievalp. Ikväll är jag äntligen hemma efter att ha träffat samma sorts hundfolk en gång till och med två mycket trötta och mycket nöjda hundar, ett godkänt vallanlagstest och nästan sexton millimeter vatten i regnmätaren. Min tik är snart sex år. Det var andra gången i hennes liv som hon träffade får och när hon flög i cirklar runt fållan, då flög mitt hjärta med. Kan en hundnörds dag bli mycket bättre?

Bodil Carlsson

PÅSKÄVENTYRET: BÄSTA BITEN

   Hund som använder annan kursdeltagares ben som huvudkudde medan det skjuts   
   lerduvor med hagelbössa 250 m bort. Alla andra hundar blev precis lika skraja.


Nästa morron hade matte tänkt till. Vad ska prioriteras? Högst på listan står att fåren inte far illa. Därnäst att min hund känner att hon och jag delar på ett viktigt jobb. Allt annat får komma senare.

Jag sa till Tanya, att vi  skulle  backa bandet. Det fick räcka nu med vi inte  hade koll på vad vi sysslade med. Nu skulle det promeneras, så att hunden skulle veta att i fållan hänger vi ihop med ett elastiskt snöre mellan oss. Det är ett snöre som inte går att se, men  alla ni som läser det här vet vad det är. Så gick vi runt en stund och ignorerade fåren och pratade med varandra och hade det gott och hunden gick i slak lina, först vid sidan och sedan framför mig, och så gick vi snett emot fåren, och sedan efter fåren, medan kommandona prövades, först med slak lina, sedan med linan släppt och hunden lös. Stå! Ligg kvar, medan jag går fram till fåren!

Och vet ni vad som hände? Hunden gjorde precis som jag bad henne. Hon la sig. Hon stod kvar när jag gick till fåren, och gick före mig mot dem på Kom på! Hon svängde tamigfasicken höger och vänster, när jag sa det. Tackorna såg, att hunden var under kontroll, så ingen panik; och hundens ögon lyste, för hon kände att vi hade kontakt igen och att det här handlade om något bra, som vi gjorde ihop.

Efter vår stillsamma kvart i fållan gick vi ner i den tomma hästhagen. Där bjöds det spring och full rulle med kastboll och kamp! Som avreaktion efter fokusering; som belöning för visat gott omdöme; som förstärkning av något som hon precis hade förstått. Kastboll och kamp är lek mellan henne och mig, där är vi på var sin sida om bollen och kan härja bäst vi vill. Kamplek är ändå bara mellan henne och mig. Fåren, däremot, kräver gemensamt agerande och är ingen lek: där är vi på samma sida.

Så hur gick vårt sista pass i fårfållan på eftermiddagen? Bra. Jag klev runt i spetsen för fåren, pratade med dem och kliade dem i pannan, och snett bakom kom collien med svans och huvud lagom högt och blicken mot första tackans skuldra – precis rätt för att hålla den damen i rörelse framåt och resten av gruppen efter – och någon gång när hunden var lös fick fåren mera bråttom och jag inte, så då sprang de ner mig. So what? Det är värt två skitiga handflator att få se något viktigt falla på plats i huvudet på en bra hund - utan att fårstackare i tung vinterpäls blir skärrade i hettan för vår skull. Man kravlar sig upp igen och tränger sig fram mellan fårkropparna till ledarpositionen och fortsätter gå, så att hunden fortsätter jobba.

Jag vill minnas att vi fick en liten applåd av de andra runt ringen, när vi var klara. Tanya gratulerade oss och visst var det uppmuntran till ett totalt blåbär från en professionell tränare, men det stämmer lite också: ”You have a lot of dog to work with there!”

Sista passet var faktiskt det roligaste jag har haft på länge. Att få göra något som är på riktigt ihop med sin hund, att vara en vilja i två kroppar – det är liksom inte det sämsta man kan få vara med om. Ja, sedan var det plötsligt hög tid att rusa upp till vindsrummet, packa den jäkla ryggsäcken, borsta av rummet och få skjuts till järnvägsstationen av nästa snälla aussiemänniska. Hunden sov på tåggolvet med kryssade ögon hela vägen. Jag såg att mina händer var lika svarta av jord (och annat som finns på marken i en fårfålla och som jag inte går in på, ifall ni är stadsbor) som jeansen. Men vi blev iallafall inte avslängda från tåget och taxichaffisen hade inga invändningar mot att köra oss hem, så vad gjorde det?

Collien var alldeles lycklig hela kvällen hemma och för min del tog det nästan emot att skrubba bort spåren av de där femton minuterna. Jag håller på att klura ut, hur vi ska kunna göra om dem.

För när vi gick ut sista varvet kvällningen och mötte de vanliga hundkompisarna i kvarteret – då var collien lika vänlig som hon brukar. Men hon förde sig annorlunda. Hon såg liksom större ut. Hon bar sig åt som en hund som vet att hon är nåt.

Bodil Carlsson

PÅSKÄVENTYRET - tredje delen

Tanya Wheeler var vår instruktör de här två dagarna för nybörjare i kroppsvallning. Tanya själv är inte direkt någon nybörjare. Hon har hållit på med djur större delen av sitt liv, häst först och sedan hund. Hon har en examen i biologi – wildlife science – och har studerat etologi, beteendevetenskap, med inriktning mot djurs beteenden. Hon har tävlat på hög nivå i agility, lydnad och rally, men vallningen är det hon verkligen går in för. Hon bor på en gård i Ontario i Canada, har själv boskap, föder upp och använder aussies och håller kurser på hemmaplan och utomlands. Hon är godkänd vallningsdomare hos både amerikanska och kanadensiska kennelklubben och är en välkänd person för en hel del folk inom den svenska rasklubben för aussie. Det mesta av det där  letade jag fram på nätet, för Tanya sa inget om det; hon ger inte intryck av att vara en person som är mån om att berätta sina meriter. Vet ni vad som är bäst med Tanya Wheeler? Hon verkar inte bry sig om tävlingar eller utseende eller ens renrasighet hos hundar. Hon bryr sig om vad som finns inuti dem, vad som finns att jobba med, och hur man plockar fram det. Hon kan mycket om vallningsbeteende, men det som är mest fascinerande är inte att höra henne prata om det, utan att se henne ta fram det. Får ni chansen att gå en kurs för Tanya Wheeler, så ta den!

               Teoriföreläsning - den minsta delen av jobbet för en vallinstruktör. Uselt foto,    
               men ungefär så här ser Tanya Wheeler ut.

 

Första dagen startade alltså med en kort teoriföreläsning. Vad vill man ha hos en vallhund? ”A good sense of group, a sense of keeping together, and sustained interest”. Därnäst will to please – jobbar hunden med mig och för mig, eller kör den sitt eget race? Lyssnar den? Kroppsvallarna jobbar i allt snävare cirklar runt fårgruppen och behöver tränas att hålla avstånd, för alla bytesdjur har en flight zone, där de antingen slåss eller flyr. Om vallhunden går in i den zonen, händer det saker utom vår och hundens kontroll. Det var precis vad vi såg – i liten skala - första dagen, även med min collie, trots Tanyas jobb med att hålla hundarnas cirklar vida; men inget får kom till skada och alla hundar lärde sig bättre.

   Den krävande delen av instruktörsjobbet. Här en ung aussietik, som lär sig hålla ut sina cirklar.

Det Tanya gör här är att gå emellan hunden och fåren och trycka ut hunden med en lånad vägpinne som herdestav. Fungerade utmärkt!

Grundstenarna i vallträningen är tre, säger Wheeler. Inneboende vallinstinkt – willingness to please - relationen till föraren. Ovanpå dem lägger vi baskommandona – Stopp! Ligg! Stå! Kom på! Om collie sa hon: ”Svår ras. Inte avlad för vallning på länge, men när den jobbar, så jobbar den efter eget huvud och om den inte uppskattas, säger den något i stil med - Gör det bättre själv då!”

Det var precis vad som hände oss första dagen. Alla parkerade sig intill fållan i den skugga som gick att hitta, tittade på medan fårägarens bordercollies hämtade in de misstänksamma fåren och väntade på sin tur. Varje gäng får höll för tre eller högst fyra hundar i tio till femton minuter långa pass, sedan föstes de ut av bordercolliesarna igen. Flämtande i hettan drog de ut i stora hagen på skakiga ben och fem nya misstänksamma själar hämtades in.

Alla började med att promenera runt fållan med hunden närmast stängslet, så långt borta från fåren som möjligt. Sedan var det dags att närma sig tackorna, som drog sig undan - olika fort beroende på hundens beteende. Tanya och ägaren turades om att gå i täten för fåren och leda dem; den andra gick efter med hunden i långlina. Det gör man för att hunden ska se människan leda fåren och få tanken att fåren hör till människan och inte är fritt byte. När Tanya tycker att man vågar, släpper ägaren linan och då får man se vad hunden gör – fortsätter den driva snett bakifrån, eller börjar den cirkla ? Trycker den på fåren för mycket eller är det hunden som backar för trycket i tio stirrande fårögon? Rusar den rakt på?

Det där första försöket gick inte helt bra för alla hundar – de visste inte vad de förväntades göra och några löste det genom att bli väl entusiastiska. Fåren blev inte det. Collien cirklade snyggt och fort, men för tätt inpå och tackorna – som redan var uppskrämda och trötta efter ett par unga aussiekillars bravader - blev så rädda att en av dem försökte gå rakt igenom stängslet. Hon fastnade med huvudet i ståltrådsmaskorna. Matte vrålade ”NEEEEJ!!!” på högsta volym och var arg... och på eftermiddagspasset gick det precis som Tanya hade sagt. Collien var väluppfostrat tillbakadragen. Hon begrep att något hade gått snett och gjort matte allvarligt missnöjd, men hon begrep inte vad eller varför. Fåren fick jag alltså sköta själv, tyckte hunden, för hon tänkte inte ta mera skit.

Så nästa morron...

Bodil Carlsson

ETT PÅSKÄVENTYR - ANDRA DELEN

Morronen på Klämmestorp var en glädje. Tänk att sitta och värma fingrarna med sin kaffemugg på trappan utanför ytterdörrn, insvept i vinterjackan – jo, det var kallt! - med sin hund intill och andra lösa hundar  i närheten, alla upptagna med att hälsa flyktigt, bjuda in till lek eller artigt ignorera varandra. Tre aussies talade med blicken tyst om vad som skulle hända den hund, som kom för nära deras matskålar eller husses bil. Ingen hund kom för nära.

En helt ung ACD-hane såg av och till lite vass ut, men  tikarna såg hans vänlighet, så hans uppvaktningsförsök gick hem som smör. Så många olika hundar att läsa av och så olika människor med ett gemensamt intresse – att lära sig använda sin hund.

 

Innan jag fortsätter berätta vad som hände på Klämmestorp, låt mig säga det här. Vi har inte mycket till inhemsk vallhundstradition i Sverige, beroende på att vi har haft småjordbruk. Gården där jag bodde som barn hade en enda arbetshäst, fem mjölkkor, ibland en kviga på tillväxt, kanske trettio hönor med tillhörande tupp och – som på många likadana smågårdar – inga får alls. Den hund som fanns var en jakttax och ingen kunde ha brytt sig mindre om de andras rörelser än han: hans jobb var att hålla räven borta från hönsgården. Vad skulle vi ha haft en bordercollie till? Våra djur var självvallande.

Det fanns en särskild ramsa för hästen. Man gick till hagen, stampade med fötterna, klappade i händerna och ropade hästens lockramsa. Då kom hästen, väl vetandes att han skulle få en skiva hårt bröd eller rentav en sockerbit innan grimman sattes på och han leddes in till stallet för att selas. Korna lyfte inte på ögonbrynen åt den hämtningen, de visste att det inte handlade om dem. De lystrade till en annan lockramsa. Man ropade den i kvällningen och då kom korna och vandrade lösa bakom oss hem till lagårn för att mjölkas. Den äldsta och ranghögsta kon gick först, sedan kom de andra i ålder och rangordning. Ve den koskrabba, som försökte tränga sig före i ledet! Då svängde de ranghögre korna hotfullt med hornen – vi behövde inte lyfta en hand. Vad gjorde oss till ledare i kornas ögon? Att vi var de som gick före den ranghögsta kon. Om hon, som annars alltid gick först och alltså var nummer ett, plötsligt följde bakom oss som nummer två – då var det ju vi människor, som var nummer ett. Korna lärde varandra detta, så det var sällan vi själva behövde sätta oss i respekt. Det är så människor kan hantera de stora sociala däggdjuren. Vi smyger oss in i deras rangordning. Det finns inget annat sätt för oss att behärska så kraftfulla djur ensamma.

När vi skaffade får, gjorde jag likadant, för det var det sätt jag kände till. Vi köpte fem tacklamm och fick låna en vuxen tacka, mamma till ett av lammen. De var lika rädda för oss allesammans första dagarna. Så jag stod vid stängslet och skakade en hink med lite havre i – det ljudet kände mammatackan igen – och började ropa en hemmagjord ramsa, som härmade fårens läte. Tackan tittade häpen upp – va, en människa som bräker? - och kom närmare, försiktigt de första gångerna, sedan allt snabbare för att äta havre utkastad i gräset framför mina fötter. Efter några dagar trängde hon sig fram för att få havren direkt ur hinken i min hand. Hennes lamm kom som nummer två och sedan alla de andra. När mammatackan åkte hem igen några veckor senare var hennes lamm etablerat som nummer ett i rang och kom farande i sprintertakt, så fort hon hörde lockropet. Vad behövde jag mina collies till? Att varna, när räven eller främmande människa rörde sig i hagen. Att hålla uppsikt över fåren – inget annat. Att få in dem gick så bra ändå.

Det gör det, när man har fem tama får eller kor och känner dem väl. När man har femhundra halvvilda, avråder jag från den metoden. Den slutar illa antingen för er, när korna trampar ner er för att komma till grannens klöveråker; eller för djuren, när de rantar iväg över vägar och järnvägsspår. Man kan inte själv upprätthålla en rangordning (eller någon annan sorts ordning) med så många djur.

Jordbruken har blivit större och djurantalet också. Hundra kor eller trehundra får är inte ovanligt längre, så nu finns folk, som verkligen behöver vallhundar. Även otama djur förstår vad de säger. Vallhundarnas språk är flockjagande predatorers språk, avklippt före den sista meningen, som handlar om att fälla och bita ihjäl. Får och kor kan inte för varje ny hund veta på förhand, att den sista meningen aldrig kommer. De bedömer vallhundens avstånd, fokus och kroppshållning som antiloperna på savannen bedömer lejonens avsikter. Ta det lugnt och fortsätta beta? Ställa upp i enad front till självförsvar? Klunga ihop sig och gå undan – eller, om den främmande hunden är tätt inpå, fly i panik var och en för sitt liv åt vilket håll som helst?

Alla reaktionerna är urgamla, inbyggda svar från bytesdjur och snabbare än vi hinner reagera på. Vallhundens reaktioner är lika snabba som fårens, men vallhunden har ett extraproblem. Samtidigt som den pejlar fårflockens reaktionsbenägenhet och svarar, måste den hålla koll på oss. Det är anledningen till att vallhundsraserna är avlade ”förarveka”, med ”will to please”, så att de följer våra ord och handtecken.

Det är också anledningen till att det är svårt att avla fram och behålla bra vallegenskaper: det blir lätt antingen för mycket bytesdriv eller för mycket förarvekhet. I ena fallet har du vettskrämda djur överallt där du inte vill ha dem och i andra fallet har du en hund, som inte lämnar din sida. Och för den som tycker att det här är teorisnack: det är lika mycket teorisnack som odlingszonerna. De förklarar också vad du har framför näsan, vad som kan lyckas och vad som kommer att gå åt pipan.

Jag hade ingen aning om hur mycket av vardera, vallinstinkt och will to please, som kunde finnas i min hund. Och ännu mindre visste jag svaret på den viktigaste frågan – hur mycket common sense hade hon att balansera upp vår oerfarenhet med? 

Bodil Carlsson