PROVOKATIONEN Del 16: Hur man testar en hypotes

Den 31 oktober var en kall, solig och blåsig dag. Den dagen började sängkvalsterförsöket. Nu är det slut. Och på spaning efter den tid som flytt använder man sig av sin dagbok, för minnet är sällan det man tror.

    På spaning efter den katt som flytt: hund i dagens snöhög.

Tittar ni bakåt till blogginlägget från den sista oktober, så ser ni en kort redogörelse för hur hundens livsstil förändrades. Från  valp på landet, som levde utomhus bland en oherrans massa allergener och gick in när det var dags för mat och sömn och vila, till  unghund i stadsmiljö som vistades inomhus på städade golv, men gick ut på promenad när det var dags. Det är en viss skillnad.

Det råkar, säger forskningsrapporterna, vara den skillnad i livsstil som är skillnaden mellan allergiers vanlighet och ovanlighet. Hos barn, javisst, men hos hundar också. Det där har jag tänkt mycket på sista halvåret.

Födoämnesallergin började alltså med kräkningar, som blev alltmer intensiva. Hunden blev hängig och trött. Löp försämrade. Sommaren 2017, inför ett löp, kom för första gången klåda. Hunden kliade sig på de ställen där allergiska hundar brukar klia sig – de partier av kroppen, som på en människa är framsidan, men på hunden vetter neråt mot jorden. Ofta var rivandet värst på morgonen och det var det, som fick mig att fundera på sängkvalster. Förutom att kräkningarna upphörde, när allergifodret kom in i bilden, men att klådan fanns kvar.

Så vad gjorde jag? Bytte säng och sovrum. Ut åkte vår gamla vanliga madrass, där vi hade sovit i ett par år. Kvalstren genomborrades med spjut av solljus och pilar av vind och om de än icke dog på kuppen – för de är mycket härdiga och anspråkslösa varelser – så var det en förvarning om det onda som skulle komma. Madrassen åkte in igen, men ingen har sovit på den, ingen har använt täcket eller överkastet och många, många dagar har rummet stått iskallt för öppet fönster dygnet om. De kan inte ha haft det så kul, kvalstren. Ingen fukt, ingen värme och ingen mat.

Hunden och jag flyttade in i gästrummet.

Vi har inte haft en övernattningsgäst på två år. En gammal schäfer brukade i stelbent majestät kliva upp i sängen för att inta sin middagsvila, men han springer sedan många månader på de gröna ängarna i nästa värld. Folk har suttit och diskuterat på sängen, småhundar har studsat upp och ner i den; men sovit i den har ingen människa gjort. Det borde alltså vara rätt ont om sängkvalster på den platsen. Så tanken var enkel: under vintermånaderna skulle hunden och jag bosätta oss där. För om det nu var sängkvalster, som orsakade klådan, då borde klådan bli bättre först, vid bytet från en kvalsterrik till en kvalsterfattig säng. Sedan borde den långsamt öka på sig igen, allteftersom min närvaro i sängen försåg kvalstren med mera mat, fukt och värme. Och då, när den förvärrades, skulle vi flytta tillbaka till den gamla sängen i det gamla sovrummet... för att se, om klådan blev bättre igen av bytet till en säng med färre kvalster. Sängkvalsterallergi var alltså hypotes ett. Hur gick det?

Jo, det gick så att klådan gradvis avtog. Den avtog trots att kortisonmedicinering övergick till att bli vid behovsmedicin och behovet blev mindre och mindre. Och den har fortsatt att avta, trots att sängkvalstren vid det här laget borde vara tillräckligt många för att reta upp immunförsvaret hos en kvalsterallergisk hund. Det enda som förutsägbart och lika säkert som amen i kyrkan får klådan att göra ett kort återinträde på scenen är att hunden slukar något som hon inte borde ha slukat. Alla andra dagar kliar hon sig antingen inte alls, eller bara aningen oftare än vilken hund som helst.

Att variera exponeringen för sängkvalster medförde kort sagt inte variation i klåda. Hypotes ett ser därmed ut att vara fel.

Hypotes två är pollenallergi – näst vanligast efter kvalster. Sommaren kom med klådan och sommaren är full med pollen. Eftersom vintermånaderna inte bjuder på pollen, kunde vi bara testa kvalsterhypotesen nu. Om ett par månader blir det läge att flytta tillbaka till ursprungssängen, som vid det laget borde ha ganska få sängkvalster kvar att erbjuda, och testa pollenhypotesen. Reagerar hunden trots få kvalster med ökad klåda samtidigt som björkarna bakom huset - den sida av huset där sovrummet ligger - börjar leva upp igen?

Om så, då är hon troligen födoämnes- och pollenallergiker, inte födoämnes- och kvalsterallergiker. Om inte, så är även hypotes två fel. Då återstår hypotes tre: hunden är enbart födoämnesallergiker, men råkade ut för det som inom människomedicinen kallas för den allergiska marschen. Så heter det, när allergiska symptom förändras över tid, som när ett barn med böjvecksexem några år senare utvecklar asthma och som vuxen får allergisk snuva. Samma felreagerande immunförsvar, men symptombilden ändras över tid. För min födoämnesallergiska hund skulle den allergiska marschen då gå från magsäcksinflammation och kräkningar till klåda och hudrodnad.

Kan det vara så? Det är helt tänkbart, rentav troligt. Men det återstår att se.

Så vad sysslade vi med under de här månaderna medan vi testade hypotes ett? Vi höll resten konstant, så gott det gick. Vi är inte laboratoriemöss och lever inte i en oföränderlig, noga övervakad miljö där en enda sak i taget förändras enligt plan, men vi gjorde så gott vi kunde. Samma mängd utevistelse, minst fyra timmar per dag oavsett väder. Samma foder, inte minsta godbit eller smula av annan sort än allergifodret. Hundens helt egna avvikelser från det fastlagda matschemat skrevs in i almanackan - ”Hittat falukorv i motionsspåret” - och resultatet också: ”Kräkts – 10 mg prednisolon” eller ”Rivit sig på kinderna och öronen, hudrodnad i ljumskarna”. Dagarna utan prednisolon skrevs in, fram till den dag då det stod ”Dag 36 0 mg prednisolon”: därefter blev det enklare att bara bokföra de dagar, då kortisonet faktiskt behövdes. Hittills har det bara behövts då hundens matlust utomhus har varit större än mattes reaktionsförmåga.

När man prövar en misstanke som går ut på att A orsakar B, då måste man försöka ordna så att det inte ramlar in en massa C, D och Ö i bilden hela tiden. Dessutom måste man skriva ner hur det går., så att man kan hitta tillbaka till fakta och inte bara till sina egna minnesbilder. Nu har vi testat misstanken att sängkvalster skulle orsaka eller bidra till klådan – först genom att få ner sängkvalsterkontakten så långt det överhuvudtaget är möjligt, se om klådan påverkas av minskningen och därefter utsätta hunden för en gradvis ökning och se om det påverkar. Det tar tid – det går inte att göra på några dagar eller veckor – och det är lite omständligt, men det finns inget annat sätt.

Vet ni vad alternativet är? Att man ser hunden klia sig på mornarna, googlar på klåda och rusar iväg för att blåsa tusenlappar på kvalstermotverkande textilier och sprayer. Att man köper diverse kosttillägg för literpriser som får hakan att trilla ner. Att man tvättar kuddar och lakan och bäddmadrasser stup i kvarten, bär ut madrasser i kylan titt som tätt och dammsuger febrilt med allergifilter insatt. På vinst och förlust, kan man säga. Närmare bestämt vinst för tillverkarna av allergiprodukter och förlust för den egna förmågan att fundera över vad detta kliande verkligen handlar om. Och om det finns något i den där livsstilen, som man kan ändra på, och om det i så fall gör någon skillnad.

För vår del hade vi tur. Klådan var aldrig värre än att det gick att hålla huvudet kallt och vänta ut effekten av en förändring i taget.

Bodil Carlsson