I fredags ramlade mitt
andra nummer av Hundsport ner i brevlådan. Det visade sig
vara första numret av ett nytt upplägg: från och med nu finns en
”stor” Hundsport, med något för alla, och så kommer det
att finnas två mindre, Hundsport Utställning och Hundsport
Jakthund, som skall turas om att vara tillägg. Den här gången var
Utställning med. Pekka Olson, SKK:s ordförande, skriver i
numrets ledare om det nya. ”En bra medlemstidning är viktig för
att vi ska vända medlemsutvecklingen.” Jag förstår först
ingenting – hur då vända? Drygt 300 000 medlemmar är väl kanon?
Men tydligen tappar SKK
sedan några år tillbaka medlemmar och är tillräckligt bekymrat
för att vilja göra något åt saken. Jag läser och funderar. Visst
är det rätt smart tänkt? Man vill ha en huvudtidning för
majoriteten, för alla de vanliga hundmänniskorna, och så två
mindre specialversioner för två viktiga kärngrupper:
utställningsfolket och Jägarförbundet.
I huvudnumret den här
gången hittar jag artiklar som jag gärna läser – om en ung tjej,
som jagar med sina labbar, men klokt säger att det viktiga för
hundar som hennes är att de får jobba med något, räddning
eller lydnad, bara de får kombinera fysisk aktivitet med samarbete,
för det är vad de är födda till.
Det
finns en notis om hur hundägare i en stockholmskommun samarbetar
med den lokala brukshundsklubben och med polisen för att hålla koll
på vad som händer i deras område och lära sig känna igen tecken
på t ex inbrott. Vi rör oss ju ändå ute sent: det är vi,
tonåringarna och skummisarna som stryker omkring i snöfallet en sen
måndagskväll i februarisom den här. Per Jensen, etologen, bjuder
på en fint fotad helsida oss hundägare på tankar om hur våra
hundar uppfattar oss och om hur vi borde uppfatta dem. Han serveras i
kortversion, men han är lika bra som han brukar vara. Tips från
veterinär och hundfysioterapeut om vad man skall hålla ögonen på
hos sin hund och en påminnelse om att bästa hundgymmet finns runt
hörnet – det kallas skogen och är gratis. Och så en lång,
välskriven artikel om en kvinna som fått hjälp av sina hundar att
komma ur sin utbrändhet. Det finns två uppslag från Stora
Stockholm och MyDog också, självklart, men fotona visar inte
proffsen, bara vanligt folk med glada eller sömniga hundar.
De
flesta av oss tycker nog spontant om nya infallsvinklar på det
vardagliga och det är vad det här numret av Hundsport bjuder på.
Det är samtidigt välbekant och nytt. Folk som hålls uppe och igång
av sina hundar har de flesta av oss känt och emellanåt själva
varit, och många av oss känner väl igen mödan med att få till
det så att det räcker för hundknoppen och hundkroppen. Vem gillar
inte Per Jensens vettighet? Vem har inte kastat ett öga på ett lulligt
tonårsgäng, när vi ändå var ute på sen kvällis?
Till
sist slår jag mig ner med rasspecialen. Sheltie, familjens första
ras! Hunden som vallade barnen och höll vår lösflygande papegoja
på platser där den fick lov att vara. Hon som förbluffade
åskådarna på karaktärstestet genom att inte vara rädd för
någonting och som avslutade med att dra till agilitybanan för att
äntligen få ägna sig åt det hon trodde att vi hade kommit dit
för. Alla skrattade. ”Det var en stabil liten hund!”
ropade domaren. ”Såna collies är vi inte vana vid!”
Jag
förstod inte den kommentaren. Inte då.
Under
de fjorton år vi fick behålla henne lärde hon oss mycket om vad
hundar kan betyda för människor. Hon är den första hund som
hedrats med ett formellt avgångsbetyg från åldringsvården i
Göteborg, skrivet på samma blankett som anställda tvåbeningar
brukade få: ” Till hunden Pixie för den tröst och glädje hon
givit patienter och personal” med särskilt omnämnande för
”Gott uppförande” och ”Mycket god aptit”. En
gång togs hon till en utställning och blev avfärdad med orden
”Grovt byggd, maskulin”. Hon såg med andra ord inte riktigt ut
som den modernaste diminutiva versionen. Dottern grät av harm, men
jag lärde mig något som jag fortfarande står för, när det gäller
utseendetävlingar:
Om någon inte känner
igen en vacker hund, så är det inte mitt problem.
Så
många minnen... Fotosamlingen i min dator innehåller 1 361 bilder
och den första av alla är bilden av hennes ansikte. Det fotot hänger inramat i mina barnbarns sovrum nu. Jag tänker på henne, minns hennes
vänlighet mot gamla, sjuka människor, hennes vaksamma uppsikt över
de barn hon kände ansvar för, hennes sätt att pinna över balansbommen som om
den var plan mark, och funderar ibland på om det skall bli en
sheltie nästa gång. Av alla dessa skäl läser jag
raspresentationen med stort intresse. Den är traditionell. Rasens
standard, stort uppslagen: elegans och uttryck. Öron. Sheltiens historia:
the toonie dog, torparhunden, som blev något annat. Den genetiska
bakgrunden – en salig blandning. Om ni vill ha det kort:
vikingaspetsar ihop med gamla tiders arbetande collies och så kanske en och
annan inkastad buhund eller toy spaniel, som det föll sig, beroende
på vem som steg i land var på öarna. Långhårscollie avlades in
för hundra år sedan, när torparhunden hade döpts om till ren ras
och någon önskade sig mera päls och ”ädlare" huvud att
konkurrera med.
Hälsodelen
gås snabbt förbi; nothing to see here, folks. Move on! Det hade kunnat sägas
mera – det finns t ex mera ledproblem hos sheltien än man väntar
sig hos en så småvuxen ras – och temperamentet beskrivs lika kortfattat som milt och vänligt; kanske ”ibland lite
reserverad mot främlingar, men aldrig rädd eller blyg.”. Det
stämmer inte riktigt, om man läser rasklubbens egen hälsoenkät
från 2008. Där påstås närmare en tredjedel av rasens hundar vara
skott- och/eller åskrädda och ungefär lika många avvaktande eller
ängsliga inför obekanta barn. Det stämmer inte heller med rasens
MH-spindel. Den är gjord på 283 shelties och den är inte
uppmuntrande. Stora utslag för rädsla och skott, lite utslag för
nyfikenhet och lek. Om man jämför med brukshundsraserna? Ja.
Men
även om man jämför med Cavalier King Charles.
Inget
av detta hittar man i det här numret av Hundsports nya version. Som
kanske trots allt är en gammal version. För det nya som nämns är
inte patellaluxationer eller om skotträdsla är vanlig. Sådant får
man själv leta rätt på i RAS, om man är intresserad. Det nya som
utförligt tas upp är konkurrensen från importerade amerikanska
linjer – och den, får vi lika utförligt veta, är inte bra.
Agilityfolket vill kanske ha sådana hundar, men den tillfrågade
domaren vill det inte. Avlar man på sådana gener, då får man in
”otypiska exteriöra drag” och ännu värre: ”ett annat, mera
terrierlikt, temperament”. Personen, som kungör detta, är inte
bara domare av rasen, utan stor svensk uppfödare av shelties från
brittiska linjer och tidigare medlem i Avelskommittén, SKK:s inre krets.
Så
den som i dessa dagar funderar på sheltie och som läser Hundsports version för vanligt folk,
får ju redan på startlinjen klara och tydliga besked om vilka
uppfödare man inte ska vända sig till.
Vet ni
vad sådant brukar kallas i andra produktionsvärldar?
Konkurrensbegränsning.
Försvar av marknadsandelar. Redaktionell reklam.
Det är
inget nytt med det. Det förvånar mig bara, att denna gamla
insiderkultur fortfarande är så självklar för redaktionen att man
inte förstår hur artikeln ser ut för uppfödarna av
amerikanskättade hundar, som inte får komma till tals. Eller hur
den ser ut för alla andra, vanliga hundintresserade människor.
Eller
ens vilken mindre behaglig position man försätter domaren,
storuppfödaren och tidigare AK-medlemmen i.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar