Vem
mjölkar anabaptisternas kor? eller Minnen som biter sig fast
De kommer från
1500-talets Europa, båda två, så olika på ett sätt och så lika
på andra. På den tiden kallades de för anabaptister – ett ord
som bokstavligen betyder ”omdöpare”. Nu kallar vi dem för Amish
och för hutteriter och ser dem som mycket speciella, men fredliga,
troende själar. Det var inte alltid på det viset. Det finns numera
flest anabaptister i USA, eftersom det var dit de tog sig efter att
ha blivit avrättade, fängslade, ihjälslagna och förföljda i sina
hemländer, som var de tysktalande delarna av Europa. Några kom över
tidigt, redan på 1600-talet, andra flydde först till Östeuropa och
kom till USA först på 1800-talet. Från början kom de från
södra Tyrolen och från Schweiz. Vad hade de gjort för ont för att råka så illa ut?
De var sammansvetsat
organiserade kristna, som inte erkände statens rätt att lägga sig
i religiös tro. En del av dem ville inte bara råda över sig
själva, de ville gå tillbaka till den första kristna kyrkans
ideal: egendomsgemenskap och sammanhållning. Att tro var en
personlig sak, ett eget val, som bara en vuxen kunde göra och sedan
stå fast vid: därför godkändes inte barndop. Alla som blivit
döpta som spädbarn måste döpas om i vuxen ålder. Värst var
kanske, att de vägrade gå med på att låta sig rekryteras till
statligt våld – de ansåg att ingen överhet hade rätt att kräva
militärtjänstgöring. De ansåg rentav, att ingen överhet hade
rätt att kräva någon form av tjänstgöring alls och en del av dem drog sig inte för att säga rentut, att alla var jämlika inför Vår Herre.
Inget av detta föll de
framväxande centralstaterna på läppen. Det smakade inte bara
kätteri, det smakade bondeuppror, och det hade man haft gott om
redan. Katolska likaväl som protestantiska kungar ville se en
följsam, strikt organiserad kyrka och fogliga, strikt organiserade
undersåtar utan alltför mycket egna påfund och lojaliteter. Så
även om furstehusen slogs med varandra, var de hjärtligt överens
om en sak. Anabaptisterna skulle bort!
Chansen kom i Münster
1535. Från den staden hade en katolsk biskop hastigt avvikit två
år tidigare, när ett växande antal radikala anabaptister tog sig
dit och tog över och startade sitt alldeles egna himmelska kungadöme
på jorden i väntan på Jesu snara återkomst. Det gick som det
brukar i sekternas värld. Jesus kom inte, men det gjorde en gemensam
katolsk/protestantisk armé under befäl av biskopen, som belägrade
staden under ett år och lät folk svälta bäst de ville därinne.
Till sist bröt de igenom murarna och massakrerade anabaptister.
Ledarna torterades till döds framför biskopens belåtna ögon och
kropparna hissades upp i stålkorgar i ett kyrktorn, där de låg
kvar i i femtio år.
Burarna hänger
fortfarande från St. Lambertkyrkans torn, numera som turistattraktion och sedan länge utan skeletten, men anabaptisterna
skingrades. De flesta försvann i tidens strömmar – höll sig
undan och blev som andra igen. Andra flydde och upprätthöll sin
identitet över generationerna. Några gör fortfarande det – på
landsbygden i USA. De lever för sig själva. Man kan föreställa sig, att traditionen att
hålla sig på sin kant sitter djupt i deras traditioner. Vissa
minnen biter sig fast.
Skyddar nog inte mot asthma, men mot en hel del annat, bara genom att finnas till och vara vacker och glad.
Så där har ni bakgrunden
till dagens Amish och hutteriter. Och varför i hela fridens namn
dyker de upp i en serie om allergier?
Jo, det är så här.
Hutteriter och Amish-folk är lika på många sätt. De kommer från
närliggande delar av den europeiska kontinenten, så det finns ingen
anledning att tro att de genetiskt är särskilt olika. De
gifter sig inom sin respektive grupp, så det har inte kommit in
särskilt mycket nytt DNA på några hundra år. De bär sina
traditionella kläder, de vidhåller sin religiösa övertygelse och
håller ihop sinsemellan med begränsade kontakter utåt. De slutar
skolan tidigt och har ofta många barn, som ammas länge. Barnen
vaccineras, för ingenting i Bibeln förbjuder vaccinationer och anabaptister är inte vetenskapsfientliga, bara
djupt troende. Båda grupperna bor på
landet och har jordbruk med mjölkproduktion. De äter i stort sett
samma sorts mat, de har ungefär samma låga andel barnfetma, vilket
troligen betyder att deras ungar vistas mycket utomhus. De får
absolut inte röka och de får inte heller ha sällskapsdjur inomhus.
Men trots alla dessa likheter...
... har de båda grupperna
var sin mycket olika allergifrekvens. Hutteriterna är nästan lika
illa ute som andra amerikaner, när det gäller asthma och atopi.
Amish-folket ligger mycket, mycket bättre till.
Hur kan det hänga ihop,
när de är så lika? Den frågan ställde sig en specialist i
allergiska sjukdomar efter att ha arbetat bland anabaptisterna ett
antal år. 2012 skrev han en artikel om saken. Hutteriterna hade en
asthmafrekvens bland sina barn på 21%. Amishbarnen låg på 5%. En
hel tredjedel av hutteriternas barn reagerade med allergiska symptom
på katter, hundar, mögel och annat vanligt. Men av Amish-barnen var
det bara i 7%! Hutteriterna har bekymmer fyra gånger så ofta. Det är faktiskt uppseendeväckande. (Innan ni drar efter andan –
befolkningen i USA i stort, många av dem stadsbor, visar någon form
av allergiska symptom i 45%.)
Allergispecialisten rev
sig i huvudet och kontaktade universiteten i Iowa och Chicago.
Intresset blev stort, för kanske fanns här någonstans bakom ett
hörn ett svar på en fråga som många ställt sig de senaste femtio
åren. Varför så många allergiker nuförtiden? Man visste redan,
att barn på landet där det finns kor har färre allergier än barn i städer, och man
hade kommit fram till ”hygienhypotesen” - för rent, för lite
bakterier, för lite infektionssjukdomar, en ny modern livsstil –
men man visst inte exakt vad som åstadkom den skillnaden. Här
bodde ju båda
grupperna på landet och höll på med kor! Här fanns kanske en chans att
upptäcka något väsentligt.
Forskarna från
universiteten ryckte ut med sin utrustning. De tog dammprover från
Amish-hem och de tog dammprover från hutterithem och så åkte de
tillbaka till sina laboratoriemöss. En omgång möss sprejades i
nosen med damm från hutterithemmen, en annan med damm från
amishhushållen. Sedan utsatte man mössen för ett ämne som är bra
på att utlösa asthma. Det lyckades med hutteritmössen, som fick
svår asthma. Men det lyckades inte med amishmössen, för de fick
ingen asthma alls. Någonting i dammet från amishfolkets hem
skyddade mot asthma!
Så vilken är skillnaden
mellan amish och hutterit? En enda stor skillnad finns. Hutteriterna
upprätthåller den gamla livsstilen på så sätt, att de
organiserar sitt mjölkjordbruk i stora kooperativa enheter. Men i
övrigt är de inte gammaldags alls i sitt jobb. De driver
industriliknande mjölkproduktionsanläggningar, där kostallarna
ligger på avstånd från hemmen och där bara män arbetar.
Männen tar bilen, eller går, till jobbet, precis som de skulle göra
till en annan fabrik. Kvinnor och barn uppehåller sig inte där.
Amish-folket lever på
små, enskilda familjegårdar, som brukas som för hundra år sedan. Ladugården ligger intill boningshuset
och alla i familjen hjälper till. De går mellan hus och lagård. I
vilket hem finns det rester av bakterier från hud och tarm hos ko?
Vem kommer in med ko på händer och kläder och lyfter upp
minstingen?
Den här upptäckten kan
verka obetydlig. Men för min del är det det bästa stöd för
hygienhypotesen jag har sett – och det ojämförligt vackraste
exemplet på vad som ryms i ordet ”livsstil”, när man skall
förklara skillnader i sjukdomsfrekvenser. På gårdarna där jag
vistades som barn levde man ungefär som Amish-folket gör idag. Vet
ni hur det går till, när man mjölkar för hand? Man sitter ner på
en låg hemsnickrad träpall, man lutar pannan mot kons ljumske, man
stryker med handen över juvret för att kon skall slappna av och
släppa ner mjölken. Om juvret har stänk av lera och kobajs, så
torkar man av med en torr mjuk trasa. Sedan använder man händerna
för att få ut mjölken. Obehandskade händer med korta naglar,
rentvättade men nakna. Mycket direktkontakt, om man säger så.
På den tiden var det där mestadels
kvinnornas jobb. Spelar det någon roll? Mycket troligt gör det det. Vi vet idag
att moderkakan innehåller immunaktiva celler, som känner av det
som den gravida kvinnan träffar på och som vidarebefordrar informationen
till fostret. Kom ihåg: även immunförsvarets minnen biter sig fast.
Så jag har skickat ett
mejl till ett av Amish-folkets kontaktcentra och frågat: vem mjölkar
korna hos er? Vi får se, om de mejlar tillbaka. De är inte överdrivet förtjusta i moderniteter.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar